Byxorna från hell!

 Igår skrev jag om att jag hade ett par jeanstights som jag skulle ha som motivation att gå ner i vikt.
Idag när jag provade dem så insåg jag att de var inte riktigt så små som jag trodde att de skulle vara, men ändå. Det kanske är lika bra att de inte är alldeles för små i alla fall. Det kanske blir lite lättare att hålla uppe motivationen då. Här är i alla fall byxorna som det handlar om.

Byxorna från hell!

.

Jag har inte riktigt koll på vad det är för storlek (tror det är S eller M på dem), men jag köpte dem för ett par år sedan för att jag tyckte de var sjukt snygga, men jag visste redan innan att de inte passade. Jag köpte dem för att de typ var det sista paret kvar. Skillnaden är att jag nu i alla fall får dem över låren, men det är fortfarande väldigt lite plats för överflödigt fett. Inget alls. Vilket ni kan se på bilderna längre ner.




Jag får dem ju på mig i alla fall. Tyvärr (jag vet inte om det syns på bildena dock) så har de satt ganska stela lappar med tyg bakom alla ställen där de är slitna, så de trycker så sjukt snyggt in i mina lår när jag har dem på mig.

En dag kanske de går igen även runt mig? Jag har verkligen ingen idé om hur mycket man skulle behöva gå ner i vikt för att de ska gå igen eftersom att jag tycker fett förbränns så olika på min kropp. Ibland mer på låren, ibland på ryggen, ibland på magen, ibland i armarna. Har ju gått ner en hel del sen jag gick på högstadiet och gymnasiet, men min rumpa har inte blivit så sjukt mycket mindre egentligen..

De går igen, men...

Muh-hffin Top! 

Är som ni ser en liten bit kvar, men det ska nog gå? Bara man kommer på ett bra sätt att bränna fett på. Gärna som går fort, och som jag tycker är roligt också. Konditionsträning är så sjukt tråkigt. 

(är det någon mer än jag som tycker min rumpa ser ovanligt platt ut? Jag trodde inte min rumpa var så platt...)

Sugen på att börja gymma igen!

Precis som titeln säger så är jag sjukt sugen på att börja gymma igen. Så fort jag får reda på om jag ska vara i Linköping eller i Växjö i sommar så ska jag skaffa mig ett gymkort. Jag har en känsla av att jag har tappat det mesta av de muskler som jag la på mig när jag gymmade när jag fortfarande bodde i Torsby. Nu är det snart ett år sedan jag flyttade därifrån.Förhoppningsvis så har de kvar den schyssta dealen med att man kunde betala 3 månader för typ 500 kr på Campushallen i Linköping i sommar igen.

Just nu känner jag mig lite omotiverad till att träna styrketräning hemma, speciellt då det gör ont i mitt knä, och igår märkte jag att om jag håller i tyngre vikter så gick det inte så bra att böja i den knäleden heller. Fram tills igår trodde jag bara det handlade om att vrida knät. Sen gör foten också ont ofta när jag gör benböj eller utfallsteg. Vilket också gör att yogan hamnar lite på efterkälken då man har den eller liknande sätt att stå på i flera olika positioner. Jag saknar muskler, och jag saknar smidighet, och jag saknar med största sannolikhet kondition nu mer när jag inte har kunnat träna någon annan renodlad konditionsträning är promenader på grund av min fot (det som är värst är dock att cykla, även om det funkar okay när det är platt).

Nu i helgen har jag dock bestämt att jag ska prova att springa lite. Det kanske inte blir någon jättelång sträcka, men ut ska jag i alla fall och prova. Med skydd ska jag väll dock säga. Jag har märkt att om jag går långt utan det på så kan det göra sjukt ont, så jag chansar inte, utan det får väll gå lite sakta. Målet är väll att jag inte ska behöva tre skydd på foten när jag springer i fortsättningen, utan ett räcker gott och väl. När jag har kommit dit, då kan jag börja och springa för kondition och fettförbränning igen.

Just nu känner jag mig lat, flabbig och inte särskilt vältränad, mest för att jag inte hinner träna mycket alls, i alla fall inte de senaste veckorna, då jag har haft sjukt mycket skoluppgifter som av någon underlig anledning måste lämnas in, och de har fått prioriteras.

Jag har ju tidigare satt upp ett mål om att om jag nu lyckas gå ner en byxstorlek så ska jag få köpa mig ett par röda byxor. Jag insåg dock nu i helgen att det där med "en byxstorlek" var inte det lättaste att veta. Så så här blir det, eftersom jag har två jeans i två olika tumstorlekar (jag trodde en tum alltid var en tum?) och har både 38, och S på mina leggings, samtidigt som jag har 40 på shortsen som jag köpte i helgen så får jag helt enkelt göra så att jag i slutet av april letar upp ett par byxor som passar, köper dem en storlek mindre och hänger upp dem så jag ser dem. Då kan jag ju inte använda dem förrän jag gått ner en byxstorlek. Eller så kollar jag helt enkelt om jag kommer i mina jeans tights. Gör jag inte det så får jag helt enkelt hänga upp dem istället. (I sommar ska jag förövrigt ta en ordentlig rensning i kläderna och lägga ut det som är för stort i något förråd.)

Nya blogglistor, this time, it's all for the pictures baby!

Sådär ja.
Nu mitt i all stress med skolan har jag bestämt mig för tre ämnen som jag ska ha mina fotoblogglistor, eller vad man ska kalla dem, om.
Jag hade tänkt mig att det skulle vara runt 30 bilder i varje "kategori", vilket blir sammanlagt 90 bilder.

No 1. Vårträdgård!
Under april och maj så ska jag ta och fotografera våran trädgård i Linköping. Jag får bara använda mig av de inställningar som går att göra på kameran, och den kamera som ska användas är min Canon Eos 1000 med 18-55mm objektivet.

Det betyder alltså att jag inte får photoshoppa eller göra något över huvudtaget med bilderna. Det kommer bli svårt då jag gillar att photoshoppa! Det betyder att jag får inte heller klippa i dem. Det enda jag får göra är att förminska dem så de inte tar upp plats, mest för att jag inte har hur mycket plats som helst att ladda upp bilder.

No 2. Linköping by summer!
Här kommer jag använda mig av en kompaktkamera, en Canon. Kommer inte ihåg märket nu, men det kan jag kolla upp. Bilderna ska vara i svarvitt, och är bilder tagna nere i Linköping (alltså inne i stan) från nu, och fram till i augusti. Det samma gäller här angående förminskningen av bilderna. Kvalitén ska jag försöka ha så bra som möjligt, men jag måste tänkta på att det måste få plats.

No 3. Mitt Växjö!
Kommer enbart vara spontanbilder av Växjö, tagna när som helst under året, med min mobilkamera och appen Camera!. Jag kommer bara använda mig av filtret Bleached och texture (kommer ej på en bra översättning där) Family Album.
Här får vi se med storleken på bilderna om jag behöver/kan minska ner dem eller inte. Vi får se vad som behövs och inte.

Framtidens fotoprojekt kommer jag försöka få med ett kampsportsprojekt också. Men jag har insett att jag måste lära mig lite bättre hur kameran fungerar innan jag kan börja med det.

Vegetarisk Lasagne

Ingredienser och tillbehör:
1 paket färska lasagne plattor.
1 halvt paket spenat.
3-4 dl kokta röda linser.
3 dl grädde (beroende på hur stor lasagne)
Ost.
Ungssäker form.

• Värm ugnen till 200C.
• Koka linserna enligt förpackning. (Brukar vara dubbla mängden vatten och koka i tio minuter, eller tills vattnet är borta.) Värm upp spenaten så att man kan smeta ut den.
• Lägg ett lager med lasagneplattor i formen. 
• Läsgg sedan ett lager med linser. Ovan på linserna lägger man några skivor ost och häller över lite grädde.
• Nytt lager med lasagneplattor. 
• På lasagneplattan smetar man ut ett lager med spenat och har på ost och lite grädde.
• Sedan fortsätter man varva spenat och linser på vart annat lager tills den blir så tjock som man vill ha den, men försök inte göra den för tjock.
• Överst häller man på lite mer grädde än på de andra lagren och även mer ost så att det täcker hela lasagnen.
• Grädda i ugnen c:a 20 min eller till lasagneplattorna är mjuka.

TV-serier

Jag är inte den människan som följer mest TV-serier sådär, och har egentligen aldrig varit bra på det, mest eftersom att jag är hemma ganska oregelbundna tider på kvällar och så, så det är ganska svårt om det finns en story man måste följa. Däremot har jag "sett ikapp" en del TV-serie på DVD, eller på play-kanalerna.

Tänkte tips om lite olika serier som jag försöker följa/har följt och som vi ska försöka se på så snart som möjligt. Kommer dock inte skriva om några av de animeserier som jag har sett, eller vill se. Har så sjukt mycket TV-serier som jag inte sett än, men som jag är skeptisk till om de är bra.

Ska börja se/Vill börja se:
The Walking Dead - Har sagt det nu ett tag, och nu får det snart bli av. Den verkar sjukt bra, och ska försöka läsa serietidningarna som serien är baserad på också så snart som möjligt. Världen i en zombie apokalyps kanske inte är nyskapande, men det funkar i alla fall! Zombies kan man liksom inte säga nej till så där jätteofta.

Dollhouse - Vet inte riktigt vad den handlar om än, men jag tror att den skulle kunna vara bra i och med att Joss Whedon är upphovsman.

Firefly - Åter igen en Joss serie som jag tror kan vara bra bara av den orsaken. Dock lite skeptisk till iden med rymd-western. Men vi får se.

Följer så gott det går/ej sett klart:
Game of Thrones - Kungens hand dör, och exilprinsen försöker att ta över järntronen, samtidigt som kungens hustrus familj smider sina egna planer.

Varit skeptisk till episk fantasy förut, men den här var faktiskt riktigt bra. Den här skulle jag kunna tänkta mig att köpa faktiskt.

True Blood - Sookie kan läsa tankar hos alla, utom vampyrer. När hon då börjar dejta en känner hon sig fri för första gången. Hon anar dock aldrig hur hennes liv tar en hastig vändning från tråkigt och grått till livsfarligt när hon börjar dejta Bill och träffar Eric.

Har följt:
Roswell - Tonårsserie som handlar om ett gäng utomjordingar som kraschar på jorden. (Här kan vi även ser Katherine Heigl innan hon var med i Greys Anatomy). Utomjordingarna växer upp, ser ut som människor och blir kära, men de har krafter som ingen vanlig människa har och när en till av dem dyker upp så skapar det kaos i deras tillvaro.

Älskar den här serien. Var nog den tillsammans med Buffy som jag såg på först, någon gång när jag gick på mellanstadiet. Rekommenderar om man tycker om tonårskärlek och utomjordingae.

Buffy The Vampire Slayer -  Buffy är vampyrjägare. Samtidigt som hon går i skolan och försöker ha ett socialt liv. Sträcker sig över sju säsonger så man får följa Buffy, Xander och Willow när de växer upp och försöker rädda världen från vampyrer, demoner och gudar.

Det här är min absoluta favoritserie. Jag har sett igenom alla sju säsonger så sjukt många gånger så det finns inte.

The X-files - Mulder tror på utomjordingar. Det gör inte Scully. Tillsammans jobbar de med att lösa ouppklarade fall hos FBI. Fall som kanske inte alltid har en helt naturlig förklaring.

Också en av de första TV-serierna som jag såg. Här var det dock på DVD och inte när den gick på TV. Tycker verkligen att den håller måttet i jämförelse med andra TV-serier som kommer ut idag. Till slut handlar den om så mycket mer än bara utomjordingar och ouppklarade fall.

21 Jump Street - En grupp med poliser som ser mycket unga ut går under cover på skolor och liknande för att utreda brott.

Också en DVD-följar serie då den gick långt innan jag ens var född. En av Johnny Depps första medverkande på TV. Ganska löjlig plot ibland, men Depp och De Luise väger upp för det. Ganska rolig och jag skulle definitivt rekommendera den till alla!

The Chronicle - Journaliset för en tabliodtidning som skriver om onaturliga händelser, och som stöter på en del konstiga saker i tjänsten.

Om någon vet vart man kan få tag på den här, så skulle jag bli sjukt glad. Har letat som en tok! Älskar den, även om den är lite småbarnslig stora delar av tiden. Tycker dock att den är värd att titta på ändå. Ungdomsserie.

Dark Angel - Muterade (eller genmodifierade) soldater flyr från sin anläggning. Samtidigt så blir USA utsatts för ett terroristdåd, och alla datorer slås ut. USA blir år 2020 ett U-land. En hacker försöker att berätta för världen vad som egentligen pågår i världen.

Känns lite sovjet apokalypsaktigt, typ som spelet "Freedom Fighters" fast i USA. Sjukt bra serie tycker jag! Letar också efter att kunna köpa den.

Topp blog?

Har lite mycket att göra så nu kommer det att komma några inlägg som kanske inte är helt superdjupa och tar upp spännande ämnen ett tag framöver, men jag känner att det är lite tråkigt att inte uppdatera på flera dagar för de som faktiskt läser min blogg regelbundet.

Så jag tänkte smyga in en kort blogglista om mig själv, och sen kommer jag även starta en foto-blogglista som kommer sträcka sig över 30 dagar (ungefär som den som jag gjorde tidigare), så att jag kan få lite motivation att ta lite kort igen. Det var ganska länge sedan nu. Men ska försöka att bestämma lite upplägget på den lite och så.

Men här kommer en kort blogglista för att lära känna mig lite bättre.

Basfakta
Namn: Sanna
Ålder: 23
Längd: 163 cm
Vikt: 67-68 kg
Född i: Torsby
Bor: Växjö
Smeknamn: Nej inte vad jag vet?

Tre bra egenskaper: Rättvis, arbetar hårt, lätt för att skratta
Tre mindre bra egenskaper: Dåligt tålamod, dålig förlorare, lättretad

Saker man kanske visste?
Rädslor: Stora djur, att någon skulle stå utanför mitt fönster när jag vaknar
Vad är jag nöjd med hos mig själv (utseendemässigt): Ansiktet och fräknarna.
Vad är jag mindre nöjd med hos mig själv (utseendemässigt): Rumpan
Drömyrke som ung: Fotbollsproffs.
Drömyrke nu: Bibliotekarie eller berättarpedagog. Professor i Engelska/litteratur och jobba med barns läsvanor.
Körkort: Nej inte än. Ska försöka fixa det i sommar.
Akutenbesök: Tre gånger som jag kommer på (handen, magen, foten).
Vad går jag aldrig ut utan: Kommer inte på något som jag alltid har med mig. Kan lämna både plånbok, nycklar och telefon hemma.
Sov jag hos sist: J!
Vad tvättar jag mest av: Träningskläder och underkläder.
Utomlandsresor: England, Norge, Danmark, Kanarieöarna.
Favorit: England.
Skrattade senast: Nyss när jag fick sms av J.
Roligaste jag vet att göra: Läsa, Submission Wrestling/MMA, skriva, laga mat.
De jag ser upp till: De som kan lära mig saker. Ofta handlar det om lärare jag gillar, tränare som är bra och så vidare.

Personligare?
Bästa komplimang jag fått: "Sanna är den största nörden jag känner."
Rökt/snusat?: Nej.
Druckit: Ja.
Piercing/Tatuering: Nej. Vill dock tatuera mig någon dag.
Hur ska en kille vara: Oj. Svårt. Utseendemässigt spelar inte så stor roll.Tycker om både kort och långt hår, fast jag gillar om de är längre än mig i alla fall. Annars är snäll och att de har humor viktigt. Får gärna vara barnslig och tycka om att leka. Fina ögon tycker jag om och får gärna "se fräsch ut" (typ tvättar sig, har rena kläder och så vidare.

Antingen eller
Stad eller landet: Stad tror jag.
Hamburgare eller pizza: Falafelrulle?
Kött eller fisk: Varesig det ena eller det andra.
Hund eller katt: Katt!
Aftonbladet eller expressen: Helst ingen. Läser dock DN, aftonbladet och SvD.
McD eller Max: Max.
Vin eller öl: Inget.
Charter- eller skidsemester: Charter.
Sverige eller utomlands: Utomlands om det är varmt, men Sverige är ok på sommaren.
Sport eller nyheter: Vet ej.
Hockey eller fotboll: Fotboll.
Ljus- eller mörkhåriga killar: Spelar ingen roll.
Sommar eller vinter: Sommar!
Vår eller höst: Vår.
Flyg eller tåg: Flyg.
Bil eller buss: Bil.
Träning eller myskväll: Träning.

Say what?

Nu kan inte jag så där jättemycket precis om reglerna för lärare på högskolan och när de får och inte får ge ut betyg. Speciellt eftersom att jag tycker att det verkar skilja mycket mellan lärosäte och institution för reglerna för när betygen ska delas ut eller inte.

Men en sak undrar jag: Får lärare verkligen hålla på betyg bara för att de inte fått in rätt mängd med kursutvärderingar?

Storyn var att jag läste igenom min studentmail här om dagen, och stötte på ett mail från en lärare.
Jag håller på att skriva omtentan i samma kurs, då jag hade lite för mycket att göra under den ordinarie tentaperioden. Läraren meddelade där att h*n inte hade fått in lagom med kursutvärderingar (som är viktiga för att kunna utvärdera kurser) så att denne skulle hålla på betygen tills h*n hade fått in lagomt många.

Jag tycker att det låter fel... Detta kan ju inte vara rätt eller?
Får lärare göra så på högskolenivå?

Det är ju inte precis som att vi kan gå och säga "Hej, du jag lämnar in min tenta någon dag senare, är det okay?". Oss som studenter är de ju stenhårda på att vi måste lämna in i tid. 

Akira's Red Eyes

Rosealine satt på balkonen, nedanför henne rusade trafiken förbi. Att hon flyttat till Tokyo, det skulle hon aldrig ångra. Hon såg på staden framför sig, i alla dess neonfärger. Hon hade så fort hon var klar med gymnasiet sökt in på en högskola i Tokyo för att komma bort från hålan hon var född och uppvuxen i.

Egentligen hade hon bara tänkt vara borta tills hon var klar och sen flytta tillbaka till Sverige och Stockholm, men nu var hon 27, och hade inte en tanke på att åka tillbaka hem.

Hon bodde på översta våningen i en av de lite dyrare bostäderna i en av de lite sämre stadsdelarna.

 Hon hade lyckats att få takvåningen som var både stor och rymlig med stor balkong, och eftersom att hon inte bodde så långt från stadskärnan så kunde hon se och höra allt det liv och rörelse som försiggick men slapp att vara mitt i den hela tiden.

Efter att ha suttit där i någon timme bestämde hon sig för att gå ner till den närmsta ramenshoppen som bara låg något kvarter bort, åt centrum hållet till.

Hon drog på sig sin tunna skria stickad tröja över linnet och jeansen, och stoppade plånboken i den lilla axelväskan. Med en snabb blick i spegeln konstaterade hon att hon med sitt gröna hår såg ut som en mangafigur, och därför passade bra in i det japanska street modet.

Hon började tycka att vid 27 års ålder borde hon växa upp och börja på ett vanligt jobb, men hennes utbildning inom humaniora och konst gjorde henne till en av de mest eftertraktade konstnärer slash konstkritiker slash galleriföreståndare i hela Tokyo, om inte i hela Japan.

Hon satte sig på samma stol som hon brukade, och kocken kände genast igen henne, och hon behövde inte ens berätta vad hon ville ha utan han la genast bort sin mangabok och började laga i ordning nudlarna.

”Varför så ledsen?” frågade han.

”Åh, det är ingen fara. Jag är bara trött. Det har varit mycket på jobbet nu, men jag antar att hösten alltid innebär mer arbete, när alla konstnärer, poeter och diktare bestämmer sig för att göra något med sina intryck från sommaren, och då vill alla ställa ut samtidigt, men resten av året går det knappt runt.”

”Ahh.”

Han ställde ramen skålen framför henne, och återgick till sin serietidning. Rosaline kunde höra steg bakom sig, någon slog sig ner två stolar bort från henne.

”Ge mig en skål av den ramen som går fortast att göra. Jag är vrålhungrig.”

Det var en man, som inte var mycket äldre än Rosealine var själv. Han var kläd i svar kavaj, med skjortan uppknäppt och jeans. Han såg ut ungefär som alla de konstkritiker hon jobbade med på olika tidningar, och hon kunde inte avgöra vem det var, även om ansiktet kändes bekant, (även om hon tyckte alla asiater såg likadana ut) inbjudande på något sätt.

”Varsågod.” sa kocken innan han satte sig och läste slutet av sin tidning.

”Hey, Rose, om det kommer någon och undrar vart jag är, så är jag bara och hämtar nästa bok, och jag kommer snart tillbaka.”

Rosealine mumlade ett ja tillbaka, munnen full, och nickade med huvudet så att han skulle förstå att hon hade hört honom.

”Hej.”

Hon tittade upp, och såg in i de brunaste ögon hon någonsin hade sett. De var åt mahogny hållet och hans lite ljusare hy vittnade om att han hade åtminstone en icke-japansk förälder.

”Hej.” sa Rosaline  ochlog mot honom och hon såg hur han rodnade och tittade ner i bordet. Han hade nog inte trott att hon skulle svara.

Efter ett tag lyfte han huvudet och log mot henne, och flyttade till stolen bredvid hennes. Precis då kom kocken tillbaka, och han såg de två, och gav dem ett uppmuntrande leende. Efter att ha presenterat sig för varandra så kom Rosaline på vem han var. Han hade ansökt ett par gånger om utställningar hos henne. Hon hade accepterat några, men inte alla. Han var duktig, men det var tyvärr inte han som drog mest publik. Han hade något makabert över sina verk, men de var fortfarande vackra, tyvärr tyckte inte stora delar av Tokyos kulturelit det.

”Du, jag bor alldeles runt hörnet. Jag vill visa dig en sak.” sa hon till honom. Hon hade blivit så fascinerad av hans senaste utställning på ett mindre galleri, att hon hade sprungit direkt hem, och målat.

Han tittade på henne, och funderade, men accepterade sedan inviten. De följdes åt hem till hennes våning. De småpratade hela vägen. Han sa att han brukade läsa hennes spalt i tidningen, och det fick henne att rodna, och istället började hon prata om honom.

”Hur länge har du hållit på?” frågade hon. ”Du ser ut som du har varit med i hundra år, perfektionen i det du gör.”

”Åh.” sa han. ”Jag har varit med ett tag. Längre än du skulle jag tro. Mycket längre.”

Det kryptiska svaret förvånade henne, han såg ju så ung ut. Men hon funderade inte mer på det, utan när de kom fram till lägenheten så låste hon upp dörren och gick före honom in i lägenheten. Hon tände ljuset i hallen, men mannen, som hette Akira, såg ut att tveka.

”Men kom in då!” ropade hon från lägenheten. ”Du kan ju inte bara stå där, tänk om det kommer någon! I och för sig, då skulle de ha något att prata om.”

Akira steg in genom dörröppningen.

”Rosealine, kan du inte låta några av lamporna vara av. Det… blir mysigare så.”

”Åh.” Rosaline stannade i en rörelse och tog bort handen från ljusknappen. Precis då hörde hon hur dörren slog igen, och hon såg hur ljuset i hallen slocknade. Hon stelnade till. Något kändes väldigt fel. Atmosfären i lägenheten kändes tryckt.

Hon kunde se Akira komma in i rummet, de titigare bruna ögonen lyste nu röda.

”Var inte rädd Rosie, inget ont kommer att hända dig.”

”Varför gör du det här mot mig?” frågade hon, med darrande röst.

”Kan du inte känna det? Ända sen du såg min första tavla har du haft någon sorts länk med mig. Du vet precis vad jag menar.”

”Alltså, om det var för att jag nekade dig att ställa ut så kan vi fixa det, jag måste bara…”

Innan hon ens han att blinka så stod han bakom henne, han greppade hennes armar och tryckte in dem mot hennes kropp, och tryckte sig emot henne. Hon kände kylan i hans kropp när han tryckte sig emot henne.

”Det har inget med det att göra lilla Rosie, det har med att göra att du nu tillhör mig.”

”Tillhör dig… Vad menar du med det?!”

Rosealine var nära att få en panikattack.

”Det jag menar är det här.” sa han och drog undan skynket som hängde för den delen som Rosealine använde som studio. Hon tittade, och hon tittade länge.

Hennes bilder. Dränkta med blod och målade helt i svart. När hade hon gjort det här egentligen. Hon kunde komma ihåg att hon hade gjort några makabra bilder, men hon älskade färg, det var därför hon bodde där hon gjorde. Så hon kunde se alla de färger som var Tokyos kvällsliv. Det här var inte hennes verk.

”Ser du.” sa han. ”Ser du vad du har åstadkommit?”

”D-de-t-t där ä-är inte mi-mitt.”

”Åh visst är det ditt. Det är ditt innersta, din längtan, efter mig, och vad jag är.”

”Vad är…”

Länge hann hon inte förrän den skarpa smärtan efter att hans huggtänder trängt genom hennes hud i halsen, spred sig ner i resten av kroppen. Hela hennes högersida var förlamad av smärta, och hon kände hur hon försvann ner i mörkret.

       Den smärta som hon kände var värre än något hon någonsin känt. Det kändes som hon föll genom ett hav av eld. Hela hennes kropp brann av smärta, hennes ögon sved så att hon ville slita dem ur ögonhålorna. Hennes rullade sig runt henne, och försökte kväva henne om och om igen och hennes leder kröktes så att de såg deformerade ut.

Tillslut blev allting svart, och all smärta försvann. Hon öppnade sakta ögonen, och såg att hon låg på golvet i sin studio. Det var mörkt, och tyst. Hon satte sig försiktigt upp. Hon trodde att hon hade ramlat på något och slagit sig, men hon kände ingen smärta någonstans. Hon ställde sig upp och såg sig själv i spegeln. Då såg hon att i soffan satt det någon. Hon kunde bara se ryggen, och med tanke på hur bred den var antog hon att det var en man. Han hade kort svart hår, och kavaj på sig. Hon gick sakta dit. Vem var det?

”Ah, du har vaknat igen.” sa han och reste sig upp. De röda ögonen lyste.

”Akira!” hon sprang fram till honom. Han höll armarna öppna som för att krama henne, men fick en chock när hon slog omkull honom.

”Vad fan har du gjort med mig? Vad fan är det här?”

Akira log. Hon var precis lika tuff som han hade trott. Det här var det som han hade väntat på så länge.

”Vad tror du?” sa han och flinade mot henne.

Om Rosealine inte redan hade varit blek så hade man sett att all färg försvann från ansiktet på henne. Hon hade trott att det var någon sorts makabert skämt. Det hade inte förvånat henne det minsta. Hon vräkte in han i garderoben och gick och satte sig på soffan. Hon såg i ögon vrån hur Akira kröp fram och satte sig på golvet framför henne.

”Det kanske inte var vad du hade tänkt, men om de känner efter så kommer du att känna att det här är det rätta.”

Hon tittade på honom och han lade huvudet i knä på henne.

”Min drottning.” viskade han.

Rosealine lyfte huvudet. ”Nej, kanske det inte var så illa ändå.” tänkte hon när hon smekte honom över huvudet.

Känner mig så groteskt korkad ibland.

Har funderat skitlänge på nu varför jag har så svårt att lägga på mig muskler. 

Nu när jag kollade vad jag har för mat i kylskåpet blev det plågsamt uppenbart varför.

Jag äter ju typ inga proteiner alls.

Nästan bara kolhydrater.

Min kost har nog alltid sett ut så.

Jag har ju typ ingenting att bygga muskler med över huvud taget.

Egentligen var det inte svårare än så, ändå så tog det mig typ fyra år att komma på varför. Dum känner jag mig. 

Riktigt dum.

Hej och goddag yxskaft.

Orsaken till det är att jag alltid känt mig dåsig, och haft svårt att få regelbundna mattider när jag ätit mycket protein förut då jag verkar ha svårt att ta upp näringen från protein på samma sätt som från kolhydrater.

Sen har jag det så bekvämt att en gång i månaden så kan jag skylla på min mens/PMS att jag får äta lite mer kolhydrater eftersom det är det som jag har sug efter varje gång. Det betyder i och för sig inte alltid godis, utan det är kolhydrater. Potatis, pasta, söta frukter och så vidare. 

Då får man helt enkelt börja äta mer proteiner nu när jag inte kan konditionsträna som vanligt då eftersom att foten gör ont.

Typ "passa på" lite grann. 

Försöker träna en del styrketräning efter passen nere på klubben, men jag tycker själv att det blir dålig intensitet på det så jag får nog ta och skärpa mig nu ikväll och ta tag i det här och öka intensiteten i det jag gör och hoppas på att jag kan börja lägga på mig muskler även fast jag inte har någon större mängd redskap utan får vara nöjd med min egen kropp som redskap. 

För den som inte visste det så har jag problem med en axel som i omgångar inte fungerar (alltså, jag kan inte lyfta den alls och jag kan typ inte bära något eller kan bära saker som inte väger mer än något kilo) så det kanske är utmärkt läge att försöka "laga" den nu samtidigt som foten om man ändå ska försöka lägga på sig muskler.  Det är ju stabilitet genom muskler som jag behöver både för foten, axeln och mina ryggproblem som jag haft sen jag var 14. 

Disclaimer: Nej, jag ska inte bulka eller deffa eller något sånt, jag vill bara har muskler så jag orkar lyfta saker hemma och så vidare. Ni skulle bli rädda av att se hur lite muskelmassa jag har, speciellt i förhållande till muskelmassa. Sen vill jag ha muskler där som det är bra att ha dem för MMA och BJJ/grappling. Magrutor och grejer är inget som jag önskar mig på det viset. 

(Nu ska jag i och för sig inte sitta här och ljuga för er, även om jag som jag skrev i mitt förra inlägg om jag inte hade målet att börja tävla så hade jag varit nöjd med hur jag såg ut, så finns det en sak som jag hoppas kunna snygga till lite med att lägga på mig lite muskler, och sen efter det försöka bränna lite fett, så är det rumpan. Den enda kroppsdelen som jag har egentliga komplex för på mig själv. Den hoppas jag verkligen att den kunde bli lite mindre och snyggare.)

Men nu ska idioten här (som känner sig ännu mer korkad som sitter här och skriver om träning isället för att göra något men när man har en skoluppgift och sen en tenta som ska in snart så måste jag få sitta still ibland) gå och äta lunch. 

Magen kurrar.

Att växa som människa!

Under hela min skoltid har jag varit mobbad och utfryst och allt vad det heter. Det fanns många olika orsaker till att jag var det, men den vanligaste, och det som de flesta orsaker ändå bottnade i, var att jag var tjock.
Jag var inte bara tjock, jag var farligt överviktig, och vägde som mest en bit över 80 kilo! Det var någon gång på högstadiet.
Helt sjukt.
Alltså, jag är inte mer än 163 centimeter just nu, då var jag nog någon centimeter kortare också.

Idag väger jag c:a 68 kilo. Det beror lite på hur mycket jag rört mig under veckan, om jag har mens och så vidare, men runt där i alla fall.
Jag har som ni vet (i alla fall ni som läser mina blogginlägg) sagt att jag ska gå ner lite till i vikt, men det har snarare med att göra att jag vill tona upp kroppen och börja tävla och vill hålla mig i en viktklass som passar mig och i så fall vinna. Det har egentligen inget med att göra att jag är överviktig eller så, och hade jag inte tränat det jag gjort nu så hade jag med största sannolikhet varit ganska nöjd med mig själv. (Om jag får säga det tror jag dock att kampsporten har varit en stor del i att jag faktiskt har fått ett självförtroende).

För den största skillnaden mellan mig nu, och mitt högstadie-jag är att jag inte längre skäms över mig själv.
För mig behövdes det att gå ner i vikt. Ju mer jag gick ner i vikt, ju mer vågade jag att göra saker.
Självklart har jag komplex för vissa kroppsdelar (läs: rumpan) och sådär, och jag kan gnälla över att jag känner mig tjock ibland när vågen visar lite för mycket, men på det hela taget så känner jag mig nöjd med mig själv som människa. Det här betyder dock inte att alla andra måste gå ner i vikt för att vara nöjda med sig själva, utan det som är viktigt är att man tar reda på vad det är som gör att man har dåligt självförtroende och sedan jobba därifrån, vad det än är. Om någon har det jobbigt hemma så kanske ett besök hos en kurator är hjälpen så att man får prata med någon. Det där är väldigt individuellt beroende på vem man är.

Tyvärr är det alldeles för ofta som det är en annan part som skapar dåligt självförtroende hos oss människor. Hör man en sak lagom många gånger så börjar man till slut tro på det själv. Det är inte så att någon som är överviktig behöver höra det varje dag, flera gånger om dagen, oftast vet de om det, alldeles, alldeles för väl. Någon som är blyg behöver inte höra det hela tiden, de vet det. Fattar ni vad jag vill ha sagt med det här?


Idag vågar jag visa upp mig och ta plats, och att prata med människor och så känns längre inte lika svårt. Det har det alltid varit för mig, hela mitt liv tidigare, men nu så är det så sjukt mycket lättare, vilket har förenklat det sjukt mycket nu när jag flyttade ner till Växjö där jag inte kände någon alls från början. Jag har sagt till mig själv, att så fort jag kommer till ett nytt ställe, en ny klass eller vad det nu kan vara, så ska jag försöka om det är möjligt, att jobba tillsammans med alla. Jag förväntar mig inte att jag ska bli bästa vän med alla, men för mig är det just nu bara grymt positivt att faktiskt våga prata med folk. 

Det är egentligen helt fel att en människa ska behöva känna att den inte duger för att en är överviktig/blyg/nördig, men det är så samhället ser ut idag. Man ska vara smal/vältränad, ha ett bra jobb och massa pengar, senaste teknikprylarna, man ska älska att resa och festa loss, ha jättemycket kompisar och så vidare.
 Jag är väll egentligen inget av dem/har inget av det som större intresse (vänta här nu, sa jag precis att jag inte är vältränad?), och jag är ganska nöjd ändå, även om livet känns extra pissigt när man har PMS och så, men det går ju över efter ett par dagar.

Ändå så vågar jag att bjuda på mig själv, och skulle väll säga att jag har ett ganska bra liv just nu.
Jag vill påstå att jag har vuxit som människa, även fast jag blivit mindre. Det viktigaste var ändå att jag har försökt att intala mig att jag är samma människa, men det funkar inte riktigt. för det är jag inte. Det viktigaste är dock att jag har insett att det inte var mig det var fel på, som jag alltid ansåg förut, utan att det var de som mobbades som inte kunde acceptera att jag var överviktig.
Jag tror inte bara att jag skämdes för mig själv för att jag var överviktig, utan för så mycket mer. Saker som idag definierar mig som person och som gör mig till just mig. Att jag var blyg, att jag hade lite "udda" intressen och så vidare.
(När man tänker på det, när jag var tretton så gick Pokémon på TV:n, men det var inget man pratade högt om i skolan, idag är det ett jätteintresse för mig när det kommer till spelande och "TV-tittande".)

Det har varit mycket tjat nu i medier och på nätet om att folk hetsar varandra till att vara för smala eller feta och så vidare. Jag tycker det är så fånigt. Hur man ser ut på utsidan speglar inte alltid hur man ser ut på insidan. Smala människor kan må skitdåligt och ha jättedåliga värden, och tvärt om, "överviktiga" kan må bra på insidan. Om man kollar på BMI är jag nästan överviktig, men jag mår bra, jag har inga fel på några viktiga organ eller högt kolesterol eller så, och vet ni vad, jag ser ändå inte ut som ett benrangel. Men jag tror heller inte på att man kan sluta träna helt och äta vad som helst, för då kommer man blir sjuk, precis som om man äter för lite. Varför kan vi helt enkelt inte acceptera varandra som vi är.

Om man ska må bra, så får man inte glömma det där viktiga, nämligen en själv. Vem som helst kan gå ner i vikt, men alla mår inte bra.Vad det än är som gör att man får dåligt självförtroende så måste man börja jobba med sig själv. Ta reda på vad det är, och sedan göra något åt det. Man får helt enkelt inte se det som ett problem, och man får inte låta det bli hela ens världsbild.

Det jag tycker jag har gjort som är viktigast för mitt självförtroende var att jag gick ner i vikt så att jag mådde bra på insidan och kände mig hälsosam. Jag började göra saker som jag tyckte var roliga och började ta tag i sidor av mig som jag kände hämmade mig (exempelvis att jag kanske inte vågade prata så mycket med folk. De flesta som känner mig idag menar på att jag aldrig håller käften istället), jag började tro på att jag faktiskt kan klara av saker, jag gjorde mig av med människor som sög energi ifrån mig, och behöll dem som ger energi istället, och nu det senaste ett och ett halvt året så har jag haft en fantastisk pojke med mig, som troligtvis gör mer än vad jag förtjänar för mig. Jag tränar saker som jag tycker är roliga och jag pluggar till ett yrke som jag vill ha.

Så vem vann i slutändan?

Rädda foten och röda byxor.

I förra inlägget om MMA skrev jag att jag väntade tills jag kunde gå ut och springa igen, eftersom att jag inte riktigt kan det nu på grund av en fot som jag stukade ganska rejält 29 november förra året.
Nu har jag ju kommit på vad jag ska göra. (Ibland känner jag mig lite korkad att jag inte kommer på saker tidigare...)

Från och med idag och sedan mars ut, så ska jag försöka komma ut och gå 2-4 promenader i veckan, och för att slå två flugor i en smäll så tar jag och gör det på morgon så man kan börja och bränna lite fett. Sen i april kommer jag börja varva det med liteE längre promenader och lite intensivare. Maj lika där, mer intensiva och lite längre. I juni hoppas jag (då har det gått cirka sex månader, och det var vad de på sjukhuset trodde det skulle dröja) kunna börja springa något varv på 2,5 kilometersspåret i Linköping, och sedan öka på det mer och mer tills jag känner att foten är bra igen. Jag tycker inte om att jag inte kan hålla igång som vanligt. Jag kan inte springa, och cykla gör också ganska ont i foten (mer än att gå) så nu åker man ju bil och buss, eventuellt går om det behövs, överallt. Man känner sig svullen och tjock, speciellt eftersom att man inte rör på sig så mycket som man borde annars då det är mycket läsande just nu när det kommer till skolarbete.
Så nu ligger jag ganska stabilt på 68 kilo (tre kilo mer än när jag åkte hem innan jul), jag som gärna vill gå ner lite grann till, och det ska jag!
(Har ju en annan orsak till att jag vill gå ner i vikt också som har med träningen att göra).

Så egentligen betyder det att jag sätter upp två mål. Ett att jag ska börja springa igen, och det jag tänkte försöka är att springa ett varv runt Växjösjön innan vintern kommer i år, och det andra att jag ska gå ner i vikt.

Då ska jag ju även sätta upp en liten morot för mig själv. När jag lyckats gå ner en byxstorlek (c:a 5-6 kilo), så ska jag få köpa mig ett par röda jeans/byxor. Som alternativ har jag dessa par som visas här.

Eller de från Gina Tricot.

Den dagen som jag orkar springa ett helt varv runt Växjösjön utan att dö ska jag också ta och fixa något fint, men jag vet inte riktigt vad än.

(Eller jo, egentligen vet jag det. Jag skulle vilja köpa en snygg korsett eller underbust från Shock, men vi får se lite med det. En jättelång kappa á la Matrix style är också något jag vill ha, eller Doc Martens kängor... Tja, vi får se helt enkelt. Någonting ska jag nog kunna hitta på.)