Nu det senaste halvåret har det varit rent kaos i sociala medier angående rasism, SD, stereotyper i medier och tävling i vem som blir mest kränkt. Är det de som blir stereotypade, eller de som blir kränkta för att de inte får behålla sina stereotyper och pepparkakor?
I vilket fall, på facebook finns det fyra grupper i dagsläget.
1. Rasisterna
De uttalar sig vitt (pun!) och brett om hur muslimer och islam tar över hela världen. Hur våra skandinaviska seder blir slaktade och skrattade åt. Ja, ni vet nog precis vilka jag pratar om. De är rasister ut i fingerspetsarna. De berättar att de röstar på SD i brist på bättre. Sverige ska bevaras svenskt, och svenskarna ska beväpnas med järnrör för att kunna slå tillbaka mot invandrarna.
De vill behålla de kristna idealen (som är så mycket bättre än de muslimska), utan att egentligen kunna den kristna historien eller har den blekaste aning om i vad som våra traditioner bottnar sig egentligen.
Slagord: Förändring är läskigt, slå ner den!
2. Anti-rasisterna
De hatar rasisterna och deras statusuppdateringar lika mycket som rasisterna hatar invandrare (och anti-rasister). Gruppen som rasisterna skulle kalla PK-maffian, och som, enligt rasisterna, står bakom alla de här idiotiska (anser de) besluten som tagits. (Räknar upp dem jag närmast tänker på: Tintin, Lilla hjärtat, Pepparkaksgubbarna, Disneys klippning i Kalle Anka och till sist iPhone skärmdumpen där någon skriver att vi inte får äta skinka, brunkål och så vidare för att det kränker vissa grupper, men den bilden vet jag verkligen inte vart de skulle fått den informationen ifrån...).
Slagord: En för alla, alla för en!
3. De ambivalenta
De som inte riktigt vet om de är rasister eller inte. De tycker saker som "Det är ju okay att vara bög, så länge de inte stöter på mig, då är det fan äckligt!".
De delar först en bild med en inspirerande text om alla människors lika värde, men sen delar den en statusuppdatering där någn anser att skinkan på julbordet minsann kränker muslimerna så därför ska den tas bort och grämer sig över hur de som svenskar inte ska få äta julskinka.
De vet inte riktigt vad de vill. De vet inte vad en rasist är precis. De accepterat inte alla, men de utesluter ingen från sin gemenskap. Från den svenska gemenskapen. Samtidigt så är det ju så fel att invandrare begår brott när de får den här möjligheten att komma till Sverige. Men självklart ska alla få en andra chans. Så länge de håller sig till de svenska traditionerna, men samtidigt är det ju trevligt att vara lite multikulturell...
Slagord: Jag hatar't! Kanske. Låt mig fundera på det ett tag...
4. Icke-facebookarna
De som inte har facebook, men som ändå vet allting som händer på facebook.
Slagord: Nej, jag använder inte facebook, men såg du hon som hade...
söndag 16 december 2012
lördag 15 december 2012
The Librarian Way...
Okay, alltså biblioteksutbildningarna i Sverige har missuppfattat en sak. Vi behöver inte sitta i timmar och läsa om hur man klassar böcker (det är ändå redan förtryckt) eller veta hur man gör en enkät, eller ens lära oss systemen böckerna står uppställda på...
Det här är kurserna som faktiskt skulle behövas på en bibliotekarieutbildning:
Bokletning 15 hp
Att hitta de där fördömda böckerna som inte står på sin plats i hyllan, men som heller inte är utlånade, och ingen har sett röken av dem på ett år.
Ofta hittar man dem på fel hyllplan där de står och gäckar en, ställda i en vagn som någon råkade ställa i fikarummet förra sommaren, under mattan eller på något annat finurligt ställe där man under inga som helst omständigheter tror att man ställt någon bok!
Det man skulle lära sig på en sån kurs är att göra en lista av möjliga ställen där böcker faktiskt kan finnas, så att man sen när man kommer ut i arbetslivet kan checka av listan och kanske hitta boken! Vere sig Q-boken står på O eller om någon bestämt sig för att gömma den ovan på hyllorna där de själva inte ens når för att få ner den.
Det känns i alla fall som en bra sak att kunna när det står låntagare och trampar och står på sig gällande att "Boken står minsann på hyllan i katalogen! Vart har ni gömt den för oss stackars låntagare som behöver dem?!"
Idiothantering 30 hp
Okay, det kanske var ett tufft(/elakt) ord... Kommer ni på något bättre namn? Kanske "Kursen som lär dig att hanteras med människor som vägrar acceptera ett faktum trots att du påpekar det runt 30 gånger". Eller?
I alla fall, det är en kurs som behövs!
När en låntagare kommer in och vill ha en bok, som är utlånad och har 23 personer på reservationslistan, så måste man veta hur man ska bete sig när sagda låntagare vägrar att acceptera att boken inte finns att tillgå just nu, utan att vederbörande får ställa sig i kö och väna på boken precis som alla andra, och de då börjar hota om att det minsann inte är någon service, att det är nog vi som bara inte vet vart boken är, eller vad man nu kan komma på.
Då kan det vara bra att kunna.
Så att man bara inte dunkar på dem i huvudet med handscannern, tar dem i öronen och slänger ut dem.
Vi är faktiskt bara människor vi också!
Tydande av vaga referenser, 7,5 hp
Hur många har inte haft något fall av "Jag tror boken hette xxxx, men jag är inte säker, och den är nog kanske eventuellt skriven av N.N. Men jag kommer inte ihåg. Men jag vet att N.Ns pappa jobbade som polis i Jakarta under 1760-talet!".
Ja.
Ni förstår nog precis vad jag menar.
Att försöka luska ut vilken bok det är som låntagaren vill ha.
Att "Det är typ en deckare, Eldvittran" kanske egentligen betyder "Kriminalromanen Eldvittnet".
Känner ni igen er?
Lära sig göra bra och förteckning över alla låntagares användarnamn, lösenord och deras favorithemsida 15 hp
Jag vet inte hur många gånger som låntagare kommer och säger: "Hej, jag kommer inte ihåg mitt lösenord till min mailadress. Hur gör jag?"
Man visar hur de ska återställa lösenordet och de går nöjda därifrån.
Dagen efter kommer de tillbaka, och samma procedur upprepas igen. Och igen. Och igen. Och igen.
Vi som bibliotekarier har ju självklart all tid i världen att då hjälpa låntagarna att göra iordning sina mailkonton, facebooksidor eller twitterkonton, skriva ner deras lösenord och användarnamn och karalogisera det fint i en pärm, så är det ju bara att plocka fram det sen när det är dags att logga in igen!
Trolleri 60 hp
Den absolut viktigaste kursen någonsin!
Vi måste lära oss trolla fram böcker. Gärna böcker som inte existerar. Jag menar, skriver man en viktig uppsats om ett ämne där litteraturen är icke-existerande så är det en bra kunskap att kunna trolla fram en bok om ämnet.
En annan situation när det är bra att göra det är när tidigare nämnda böcker som inte finns på sin plats inte dyker upp trots att man använt sig av alla kunskaper som man lärt sig i sina 15 hp Bokletning, då kan det ju vara bra att kunna trolla fram boken bara sådär. Eller när vederbörande människa som vägrar att acceptera att "bibliotekets enda exemplar av den 2000 kr dyra boken är utlånad för tillfället men att det är okay att ställa sig i kö så får du ett meddelande när boken kan hämtas" kräver sin bok. Då kan det vara behändigt att kunna trolla fram dem (helt utan extra hanteringskostnad!)
Det samma gäller självklart spelen, filmerna och tidningarna som ingen använder sig av förrän de är borttagna.
Fikarast 7,5 hp
Alla vet ju att bibliotekarier har inget annat för sig att göra än fikar. Vi jobbar ju inte. Varför skulle vi göra det?
Därför krävs det rätt fikaraststeknik. Få ut det mesta utav kaffet och kakan.
Metoder att inom en vecka ha läst ur alla böcker på biblioteket (och memorerat dem) 45 hp
Att ge boktips är en trevlig syssla.
Men ibland så kräver låntagarna lite väl mycket. Att vi som jobbar på biblioteken själva har olika preferenser på böcker, det tror jag nog aldrig har fallit dem in.
Istället är det självklart att vi vet exakt vilka böcker vi har i beståndet.
Vi vet vad alla handlar om och när de kommer in och frågar efter "en kärleksroman, som gärna får vara en deckare, med lite paranormala inslag, men inget mord" så förväntas man glatt gå till hyllan, plocka ut en bok som kommer förändra helas deras liv.
Nej.
Vi måste verkligen lära oss det här!
Vagnskörning 20 hp
Alla bibliotek är inte anpassade för vagnarna som biblioteket köpt in.
Nuff said!
Det här är kurserna som faktiskt skulle behövas på en bibliotekarieutbildning:
Bokletning 15 hp
Att hitta de där fördömda böckerna som inte står på sin plats i hyllan, men som heller inte är utlånade, och ingen har sett röken av dem på ett år.
Ofta hittar man dem på fel hyllplan där de står och gäckar en, ställda i en vagn som någon råkade ställa i fikarummet förra sommaren, under mattan eller på något annat finurligt ställe där man under inga som helst omständigheter tror att man ställt någon bok!
Det man skulle lära sig på en sån kurs är att göra en lista av möjliga ställen där böcker faktiskt kan finnas, så att man sen när man kommer ut i arbetslivet kan checka av listan och kanske hitta boken! Vere sig Q-boken står på O eller om någon bestämt sig för att gömma den ovan på hyllorna där de själva inte ens når för att få ner den.
Det känns i alla fall som en bra sak att kunna när det står låntagare och trampar och står på sig gällande att "Boken står minsann på hyllan i katalogen! Vart har ni gömt den för oss stackars låntagare som behöver dem?!"
Idiothantering 30 hp
Okay, det kanske var ett tufft(/elakt) ord... Kommer ni på något bättre namn? Kanske "Kursen som lär dig att hanteras med människor som vägrar acceptera ett faktum trots att du påpekar det runt 30 gånger". Eller?
I alla fall, det är en kurs som behövs!
När en låntagare kommer in och vill ha en bok, som är utlånad och har 23 personer på reservationslistan, så måste man veta hur man ska bete sig när sagda låntagare vägrar att acceptera att boken inte finns att tillgå just nu, utan att vederbörande får ställa sig i kö och väna på boken precis som alla andra, och de då börjar hota om att det minsann inte är någon service, att det är nog vi som bara inte vet vart boken är, eller vad man nu kan komma på.
Då kan det vara bra att kunna.
Så att man bara inte dunkar på dem i huvudet med handscannern, tar dem i öronen och slänger ut dem.
Vi är faktiskt bara människor vi också!
Tydande av vaga referenser, 7,5 hp
Hur många har inte haft något fall av "Jag tror boken hette xxxx, men jag är inte säker, och den är nog kanske eventuellt skriven av N.N. Men jag kommer inte ihåg. Men jag vet att N.Ns pappa jobbade som polis i Jakarta under 1760-talet!".
Ja.
Ni förstår nog precis vad jag menar.
Att försöka luska ut vilken bok det är som låntagaren vill ha.
Att "Det är typ en deckare, Eldvittran" kanske egentligen betyder "Kriminalromanen Eldvittnet".
Känner ni igen er?
Lära sig göra bra och förteckning över alla låntagares användarnamn, lösenord och deras favorithemsida 15 hp
Jag vet inte hur många gånger som låntagare kommer och säger: "Hej, jag kommer inte ihåg mitt lösenord till min mailadress. Hur gör jag?"
Man visar hur de ska återställa lösenordet och de går nöjda därifrån.
Dagen efter kommer de tillbaka, och samma procedur upprepas igen. Och igen. Och igen. Och igen.
Vi som bibliotekarier har ju självklart all tid i världen att då hjälpa låntagarna att göra iordning sina mailkonton, facebooksidor eller twitterkonton, skriva ner deras lösenord och användarnamn och karalogisera det fint i en pärm, så är det ju bara att plocka fram det sen när det är dags att logga in igen!
Trolleri 60 hp
Den absolut viktigaste kursen någonsin!
Vi måste lära oss trolla fram böcker. Gärna böcker som inte existerar. Jag menar, skriver man en viktig uppsats om ett ämne där litteraturen är icke-existerande så är det en bra kunskap att kunna trolla fram en bok om ämnet.
En annan situation när det är bra att göra det är när tidigare nämnda böcker som inte finns på sin plats inte dyker upp trots att man använt sig av alla kunskaper som man lärt sig i sina 15 hp Bokletning, då kan det ju vara bra att kunna trolla fram boken bara sådär. Eller när vederbörande människa som vägrar att acceptera att "bibliotekets enda exemplar av den 2000 kr dyra boken är utlånad för tillfället men att det är okay att ställa sig i kö så får du ett meddelande när boken kan hämtas" kräver sin bok. Då kan det vara behändigt att kunna trolla fram dem (helt utan extra hanteringskostnad!)
Det samma gäller självklart spelen, filmerna och tidningarna som ingen använder sig av förrän de är borttagna.
Fikarast 7,5 hp
Alla vet ju att bibliotekarier har inget annat för sig att göra än fikar. Vi jobbar ju inte. Varför skulle vi göra det?
Därför krävs det rätt fikaraststeknik. Få ut det mesta utav kaffet och kakan.
Metoder att inom en vecka ha läst ur alla böcker på biblioteket (och memorerat dem) 45 hp
Att ge boktips är en trevlig syssla.
Men ibland så kräver låntagarna lite väl mycket. Att vi som jobbar på biblioteken själva har olika preferenser på böcker, det tror jag nog aldrig har fallit dem in.
Istället är det självklart att vi vet exakt vilka böcker vi har i beståndet.
Vi vet vad alla handlar om och när de kommer in och frågar efter "en kärleksroman, som gärna får vara en deckare, med lite paranormala inslag, men inget mord" så förväntas man glatt gå till hyllan, plocka ut en bok som kommer förändra helas deras liv.
Nej.
Vi måste verkligen lära oss det här!
Vagnskörning 20 hp
Alla bibliotek är inte anpassade för vagnarna som biblioteket köpt in.
Nuff said!
onsdag 21 november 2012
Skinny and rich... bitch?
Jag tänkte jag ska skriva ett inlägg nu som kommer göra ont för mig att skriva. Alla inlägg jag skriver på det här temat gör ont, men samtidigt är det en bearbetning av en del av mitt liv som kommer ta oerhört lång tid att bli klar med, och kunna lämna bakom mig. Jag varierar mellan att skriva på bloggen och i min "dagbok" beroende på om jag känner mig lagom säker på mig själv för att låta andra, däribland människor som jag bryr mig om få ta del av det som gör ont i mig, för även om jag ofta visar känslor (vet alla som sett mig arg, eller som sett mig gråta), men vissa saker visar jag aldrig, precis som alla andra har jag delar av mig som gör för ont för att visa över huvud taget.
Det här är en sån sak, men nu känner jag mig lite mer redo.
Det är också svårt att skriva såna här inlägg. Man vill informera om vilket helvete det är, men samtidigt så vill man inte hjälpa som är i samma situation med hur de ska lyckas, trots det så vet jag att majoriteten av alla i ålder 12-18 som kanske är den största gruppen i farozonen, vet hur man kan hitta informationen som de letar efter. Jag hoppas att min balansgång i just det här inlägget fungerar och att folk förstår faran med det hela!
Pro-ana.
Pro-anorexia.
För den som inte vet vad det innebär så är det en "rörelse" som vill bli anorektiker. Man ser anorexia som en livsstil, inte som en sjukdom. Ofta är det unga tjejer som blivit besatta av att vara smala, och som på flit försöker bli anorektiker. Ofta lider de av BDD, eller någon annan psykisk sjukdom där de inte ser en korrekt bild av sig själv, de ser inte hur de faktiskt ser ut. (Nu vet jag att jag kanske förenklar det hela en hel del, men jag vill inte skriva för komplicerat heller... Det finns en del pro-ana sidor där de som har anorexia kan diskutera sin sjukdom också, självklart, men de är sällan lika öppna som de som ser det som en livsstil.)
När jag var runt 17-18 år, så såg jag en dokumentär om anorexia, och där de diskuterade mycket om pro-ana, och "thinspiration" (bilder på, ofta sjukligt, smala tjejer som man ska eftersträva att likna). Vi mötte några tjejer som hade hamnat i anorexiaträsket och försökte ta sig därifrån, och vi träffade också några tjejer som aspirerade på att komma dit. Det som, när jag tänker tillbaka på det idag, var värst var familjen där mamman mycket väl visste om vad dottern höll på med, men inte gjorde något åt det. Hade jag träffat den mamman idag hade jag blivit fruktansvärt arg på henne som låter sin dotter göra så emot sig själv.
Pro-ana är en "rörelse" (jag kommer faktiskt inte på något bättre ord), för folk som vill bli smala, då med anorexia som följdsjukdom, men de ser det inte på det sättet. Då tyckte jag det var sjukt bra, även om jag aldrig riktigt gjorde några inloggning för sidorna eller så, men jag tog många tips från dem, och jag sökte mycket på "thinspiration". Idag gör det ont i hjärtat att se att det finns så många som vill ha anorexia och som inte förstår hur hemskt det måste vara och hur sjuk man faktiskt är, inte bara psykiskt, utan även fysiskt när man har den sjukdomen.
När jag gick 2/3:e året på gymnasiet så mådde jag inte så bra. Jag kände mig deprimerad och dålig. (Jag är ganska säker att jag "lider" av vinterdepressioner, för jag känner mig helt slut, nere och allmänt dålig hela vinterhalvåret, men det här var värre, två-tre år av konstant nedstämdhet, både kroppslig och psykisk smärta, att känna att man aldrig dög, att inte orka saker.) Vad jag än gjorde så gjorde jag det inte lagom bra. Det gjorde ont att känna så, och det var mer än bara en självförtroende grej, för jag hade ändå ett litet uns av självförtroende, jag trodde ju ändå att jag kunde klara av saker ibland. Jag, som många andra, ansåg att om jag bara kunde gå ner i vikt, så skulle jag må så mycket bättre, och bli så mycket gladare. (Jag var tjock när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet så var jag farligt tjock. Jag vägde säkert uppemot 90 kg till mina 163 cm, men om jag ska vara ärlig, ingen hjälpte mig göra något åt det heller...)
Jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Det i sig var inte ett dåligt beslut, men i vägskälet som pekade mot den vikt jag ville nå tog jag den lätta, farliga vägen istället för den svåra, långa och hårda vägen.
Efter den här dokumentären, och flera liknande i sitt slag, så började jag följa de tips som man kunde hitta på pro-ana bloggar (det finns hur många som helst), och letade "thinspiration". Jag lärde mig knepen. Det enda som jag riktigt aldrig fastnade för var att kräkas upp maten, och tur var nog det. Man lärde sig vad man skulle och inte skulle tycka om. Hur mycket som var okay att äta för att vara en del av pro-ana-samhället, man bytte tips och trix för att så snabbt som möjligt gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag, ofta varje timme, varje gång jag ätit, varje gång jag duschat. Ibland kunde jag bara klä av mig mitt på dagen för att se vad jag vägde. Jag hade allting uppskrivet i den här "dageboken" som jag ibland använder som ventilation för det jobbigaste, det som jag verkligen inte orkar/vill prata om. Jag har fortfarande kvar den som sagt, och jag kan fortfarande skriva upp mina mått och min vikt där, men nu går det, precis som vägandet, mer på rutin, och jag lägger ingen större vikt (sorry for the pun!) bakom det utan låter det bara fladdra förbi. En notis om mitt liv. Inget mer med det.
Jag slutade äta, men fortsatte att träna en del. Inte lika mycket. Man orkade ju inte, plus att jag hade oerhört ont i ryggen. Jag vill väldigt gärna skriva upp precis vad det var jag åt på en vecka, men samtidigt så vågar jag inte, det hemskaste skulle nog vara om någon tjej eller kille som läser det här tar efter den hemska människa som jag var då.
Slutsatsen är i alla fall:
Jag drog ner mitt kalorintag till ungefär 300-400 kcal per dag. De dagar jag åt mer fick jag ångest. Jag gick inte ur sängen, jag skadade mig själv på diverse sätt och jag inbillade mig hur jag såg att fettet bara la sig på magen på mig. Paradoxalt nog så kompenserade jag hungerskänslorna med osötad läsk.
Det här gjorde jag efter ett helt liv av överätande. Idag undrar jag fortfarande hur jag klarade av att gå från att äta mycket till att äta nästan ingenting alls över en så kort tid.
Livet blev oerhört inrutat. Allt man gjorde var relaterat till vikt. Visste man att man skulle göra något där man var tvungen att äta så åt man inte på flera dagar, eller undvek situationen helt. Ibland kunde man få ångest för att man inte kunde komma iväg och väga sig när man ville.
Det var en hemsk period av mitt liv. Jag försökte hålla fast i ett hemskt förhållande med en kille som ändå inte fungerade, många av mina vänner svek mig (hur kul var det att komma hem och få ett sms från sin "bästa vän" som skrev: "Glömde bort dig och gick hem istället.") och jag försökte gömma allting för mina föräldrar och alla runtomkring mig.
Jag mådde ju helt uppenbarligen inte bra någonstans.
Jag hade visionen om att "Lyckas jag bli anorektiker, då kommer jag att bli så smal, och alla kommer att tycka så mycket mer om mig."
Idag inser jag hur fel jag hade då.
Jag lyckades ändå hålla det hela hemligt för alla i min närhet. Jag rasade helt oerhört i vikt på kort tid. Vilket är ganska självklart, men jag tvivlar på att jag egentligen mådde så mycket bättre. Jag kunde fortfarande ligga i sängen en hel dag, för orkeslös för att orka gå upp över huvud taget. Ibland så jag inte min mormor (som jag bodde hos), mer än när jag skulle ner och hämta min "kvällsmat" (som var den enda maten jag åt, kl 1800 varje dag, samtidigt som jag tittade på Stargate på TV). Sen kom jag igång med fotbollen igen, men mina matvanor ändrades inte. Den sommaren kommer jag ihåg två moment så sjukt mycket. Troligtvis var det de som fick mig att inse att det är inte värt det.
Det första var när vi var iväg och spelade match. Smärta runt hela bröstkorgen vid nedre delen av revbenen. Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men det kändes som att någon hade tryckt in flera knivar i revbenen på mig. Jag fick avbryta och gå och duscha. Jag kunde inte vakta målet längre. Det var helt omöjligt. Jag tror att det var en panikattack eller något, en stressattack, men jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att jag inte vill att det någonsin ska hända igen. Jag kunde knappt andas och det gjorde oerhört ont.
Någon månad senare så skulle jag gå och köpa en flaska läsk på affären. I kön så kände jag mig lite yr och var tvungen att huka mig ner. Betalade och gick. Han inte mer än över vägen innan världen började att snutta för mig och jag bara sjönk ihop. Som tur var så var det två snälla människor som hjälpte mig de sista 100 metrarna hem. Jag har ingen aning om vilka de var men jag är oerhört tacksam för deras hjälp.
När jag kom hem så var inte mormor eller mamma hemma. Först vart jag helt oerhört lycklig. Jag slapp att berätta, men samtidigt så kände jag att jag inte orkade längre. Även om jag inte berättade allt, så berättade jag om den incidenten, och det var skönt. Skönt att inte behöva hålla det inte.
Det var de här två händelserna som fick mig att börja tänka om. Börja tänka som en normal människa igen. Ibland tror jag att jag åt mest bara för att folk skulle se mig äta, inte för att jag egentligen ville äta något. Dagar när man inte åt alls eller dagar när man höll sig till sin diet var daga när man var lycklig.
Idag kan jag bli ganska arg över att ingen i min närhet gjorde något åt mig. Vare sig när jag var sjukt överviktig som barn eller att ingen som såg mig insåg att det var något fel på mig under den här perioden av mitt liv. Varför gjorde ingen någonting? Varför reagerar ingen på att jag slutade äta, eller åt så sjukt lite? Varför reagerade ingen på att jag skar mig på armarna. Sår som ibland syntes mer än väl! Ärren finns ju kvar än idag, om än väldigt bleka. Varför reagerade ingen på att jag grät konstant och ibland inte gick ur sängen på morgonen alls?
Idag mår jag fortfarande inte helt okay, men jag äter, eller i alla fall försöker att äta som en vanlig människa. I 90% av fallen går det bra, men inte jämt. Det är mycket lättare när man äter tillsammans med någon, eller när man går ut och äter, för då "måste" man äta. Min förbränning börjar likna det som den ska vara (det här tog mig alltså nästan 6 år att rätta till! 6 ÅR!!!). Jag är ganska säker på att det är orsaken till att jag har ganska långa hårstrån på min armar. När man inte äter så har inte kroppen något att arbeta med. Fettlagret minskas till viss del, och man börjar frysa, då producerar kroppen mer hår för att hålla värmen. Tufft för mig nu, för jag hatar det, men man får stå sina kast för val man gör i livet. Idag fryser jag nästan också konstant på grund utav det här. Det är inte så himla kul. Jag är också laktosintolerant, något som jag tror beror på det här också. "Fördelarna" (nej, det finns nog egetligen inga!) väger så svagt mot nackdelarna att det inte är värt det. Någonsin.
Det går ganska fort att fastna i, men är sjukt svårt att ta sig ur.
Även fast jag aldrig hade anorexia så var min aspiration att få det. Idag kan jag liksom inte ens förstå hur man kan vara så korkad. Jag hade som mål att väga under 50 kg, jag kunde inte tänka mig något annat. Idag är jag tveksam till om jag ens bör väga under 60 kg för att jag vill hålla mig frisk, jag vill kunna skaffa barn och jag vill kunna orka göra saker. Jag har inte på långa vägar samma syn på mig själv som jag hade då. Självklart kan jag ogilla det jag ser i spegeln ibland, det tror jag alla gör, män som kvinnor, vuxna som barn, gammal som ung, men jag har inte en bild av mig själv som inte stämmer. Snarare tvärt om. Jag ser mig nog som smalare än vad jag faktiskt är, fast ändå inte.
Ja, idag är jag en tokig, vanlig människa, som tyvärr har lite tics ibland. Jag kan ju inte säga att jag aldrig åker dit igen på vissa saker. Ja, ibland får jag ångest om jag vet att jag inte kan väga mig. Jag skriver upp resultat då och då om jag är smalara/tjockare. Ibland känner jag mig tjock, fet och ful när jag ser mig i spegeln. Ibland kan jag komma på att jag tänkte för mycket på vad/hur/när/hur mycket jag äter, men jag är lagom stark för att inte åka fast igen. Jag har ändå hittat mig själv. En kropp, en stil, ett mindset, ett liv som jag trivs med.
Ibland kan jag fråga mig om den viktfixerade kampsporten faktiskt är något för mig att hålla mig till, men jag tror att idag, om jag någonsin skulle falla tillbaka i mina gamla vanor så skulle folk märka det. Folk skulle se och göra något åt det. Samtidigt så har jag bevisat två gånger att jag är så sjukt mycket starkare än vad jag tror att jag är. Jag är fortfarande imponerad (trots att jag vet hur fel det är) att jag lyckades att hålla mig till det jag gjorde, sen är jag ännu mer imponerad av hur jag lyckades att inte hamna mer i skiten än vad jag gjorde och ta mig dit jag är idag, vilket jag till största delen gjorde själv. Jag började ta tag i mina matvanor, jag insåg att skada mig själv inte var sättet att må bra på, jag började jobba med mitt självförtroende och jag började träna på riktigt igen. Då mådde jag plötsligt mycket bättre. Jag gick upp i vikt igen, självklart, eftersom att jag hade svält mig själv i ett halvår, men har sedan dess gått ner på ett hälsosamt sätt och lagt mig på en ganska stabil vikt. Min kampsport relaterade viktfixering finns inte riktigt. Jag bantar sällan för tävlingar utan går oftast hellre i den viktklass jag ligger i.
Ja. Idag mår jag bra, men jag vill må ännu bättre.
Jag uppmanar alla till att vara uppmärksam på sin närhet. Överätande, anorexia, pro-ana, ortorexia, det finns, och det kan drabba vem som helst. Läs på och lär er om sjukdomarna som inte alltid syns innan det är för sent. Då kan man säkert rädda betydligt fler. Att söka på de olika sjukdomarnas nätsidor kan också vara bra om man är orolig för någon i sin närhet, där kan man se tipsen de ger varandra och så kan man lättare "se igenom" vad som händer. Ta också kontakt med rätt myndigheter. Det finns telefonnummer att ringa, folk att prata med. Låt det inte bero. Lägg er i.
Det här är en sån sak, men nu känner jag mig lite mer redo.
Det är också svårt att skriva såna här inlägg. Man vill informera om vilket helvete det är, men samtidigt så vill man inte hjälpa som är i samma situation med hur de ska lyckas, trots det så vet jag att majoriteten av alla i ålder 12-18 som kanske är den största gruppen i farozonen, vet hur man kan hitta informationen som de letar efter. Jag hoppas att min balansgång i just det här inlägget fungerar och att folk förstår faran med det hela!
Pro-ana.
Pro-anorexia.
För den som inte vet vad det innebär så är det en "rörelse" som vill bli anorektiker. Man ser anorexia som en livsstil, inte som en sjukdom. Ofta är det unga tjejer som blivit besatta av att vara smala, och som på flit försöker bli anorektiker. Ofta lider de av BDD, eller någon annan psykisk sjukdom där de inte ser en korrekt bild av sig själv, de ser inte hur de faktiskt ser ut. (Nu vet jag att jag kanske förenklar det hela en hel del, men jag vill inte skriva för komplicerat heller... Det finns en del pro-ana sidor där de som har anorexia kan diskutera sin sjukdom också, självklart, men de är sällan lika öppna som de som ser det som en livsstil.)
När jag var runt 17-18 år, så såg jag en dokumentär om anorexia, och där de diskuterade mycket om pro-ana, och "thinspiration" (bilder på, ofta sjukligt, smala tjejer som man ska eftersträva att likna). Vi mötte några tjejer som hade hamnat i anorexiaträsket och försökte ta sig därifrån, och vi träffade också några tjejer som aspirerade på att komma dit. Det som, när jag tänker tillbaka på det idag, var värst var familjen där mamman mycket väl visste om vad dottern höll på med, men inte gjorde något åt det. Hade jag träffat den mamman idag hade jag blivit fruktansvärt arg på henne som låter sin dotter göra så emot sig själv.
Pro-ana är en "rörelse" (jag kommer faktiskt inte på något bättre ord), för folk som vill bli smala, då med anorexia som följdsjukdom, men de ser det inte på det sättet. Då tyckte jag det var sjukt bra, även om jag aldrig riktigt gjorde några inloggning för sidorna eller så, men jag tog många tips från dem, och jag sökte mycket på "thinspiration". Idag gör det ont i hjärtat att se att det finns så många som vill ha anorexia och som inte förstår hur hemskt det måste vara och hur sjuk man faktiskt är, inte bara psykiskt, utan även fysiskt när man har den sjukdomen.
När jag gick 2/3:e året på gymnasiet så mådde jag inte så bra. Jag kände mig deprimerad och dålig. (Jag är ganska säker att jag "lider" av vinterdepressioner, för jag känner mig helt slut, nere och allmänt dålig hela vinterhalvåret, men det här var värre, två-tre år av konstant nedstämdhet, både kroppslig och psykisk smärta, att känna att man aldrig dög, att inte orka saker.) Vad jag än gjorde så gjorde jag det inte lagom bra. Det gjorde ont att känna så, och det var mer än bara en självförtroende grej, för jag hade ändå ett litet uns av självförtroende, jag trodde ju ändå att jag kunde klara av saker ibland. Jag, som många andra, ansåg att om jag bara kunde gå ner i vikt, så skulle jag må så mycket bättre, och bli så mycket gladare. (Jag var tjock när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet så var jag farligt tjock. Jag vägde säkert uppemot 90 kg till mina 163 cm, men om jag ska vara ärlig, ingen hjälpte mig göra något åt det heller...)
Jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Det i sig var inte ett dåligt beslut, men i vägskälet som pekade mot den vikt jag ville nå tog jag den lätta, farliga vägen istället för den svåra, långa och hårda vägen.
Efter den här dokumentären, och flera liknande i sitt slag, så började jag följa de tips som man kunde hitta på pro-ana bloggar (det finns hur många som helst), och letade "thinspiration". Jag lärde mig knepen. Det enda som jag riktigt aldrig fastnade för var att kräkas upp maten, och tur var nog det. Man lärde sig vad man skulle och inte skulle tycka om. Hur mycket som var okay att äta för att vara en del av pro-ana-samhället, man bytte tips och trix för att så snabbt som möjligt gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag, ofta varje timme, varje gång jag ätit, varje gång jag duschat. Ibland kunde jag bara klä av mig mitt på dagen för att se vad jag vägde. Jag hade allting uppskrivet i den här "dageboken" som jag ibland använder som ventilation för det jobbigaste, det som jag verkligen inte orkar/vill prata om. Jag har fortfarande kvar den som sagt, och jag kan fortfarande skriva upp mina mått och min vikt där, men nu går det, precis som vägandet, mer på rutin, och jag lägger ingen större vikt (sorry for the pun!) bakom det utan låter det bara fladdra förbi. En notis om mitt liv. Inget mer med det.
Jag slutade äta, men fortsatte att träna en del. Inte lika mycket. Man orkade ju inte, plus att jag hade oerhört ont i ryggen. Jag vill väldigt gärna skriva upp precis vad det var jag åt på en vecka, men samtidigt så vågar jag inte, det hemskaste skulle nog vara om någon tjej eller kille som läser det här tar efter den hemska människa som jag var då.
Slutsatsen är i alla fall:
Jag drog ner mitt kalorintag till ungefär 300-400 kcal per dag. De dagar jag åt mer fick jag ångest. Jag gick inte ur sängen, jag skadade mig själv på diverse sätt och jag inbillade mig hur jag såg att fettet bara la sig på magen på mig. Paradoxalt nog så kompenserade jag hungerskänslorna med osötad läsk.
Det här gjorde jag efter ett helt liv av överätande. Idag undrar jag fortfarande hur jag klarade av att gå från att äta mycket till att äta nästan ingenting alls över en så kort tid.
Livet blev oerhört inrutat. Allt man gjorde var relaterat till vikt. Visste man att man skulle göra något där man var tvungen att äta så åt man inte på flera dagar, eller undvek situationen helt. Ibland kunde man få ångest för att man inte kunde komma iväg och väga sig när man ville.
Det var en hemsk period av mitt liv. Jag försökte hålla fast i ett hemskt förhållande med en kille som ändå inte fungerade, många av mina vänner svek mig (hur kul var det att komma hem och få ett sms från sin "bästa vän" som skrev: "Glömde bort dig och gick hem istället.") och jag försökte gömma allting för mina föräldrar och alla runtomkring mig.
Jag mådde ju helt uppenbarligen inte bra någonstans.
Jag hade visionen om att "Lyckas jag bli anorektiker, då kommer jag att bli så smal, och alla kommer att tycka så mycket mer om mig."
Idag inser jag hur fel jag hade då.
Jag lyckades ändå hålla det hela hemligt för alla i min närhet. Jag rasade helt oerhört i vikt på kort tid. Vilket är ganska självklart, men jag tvivlar på att jag egentligen mådde så mycket bättre. Jag kunde fortfarande ligga i sängen en hel dag, för orkeslös för att orka gå upp över huvud taget. Ibland så jag inte min mormor (som jag bodde hos), mer än när jag skulle ner och hämta min "kvällsmat" (som var den enda maten jag åt, kl 1800 varje dag, samtidigt som jag tittade på Stargate på TV). Sen kom jag igång med fotbollen igen, men mina matvanor ändrades inte. Den sommaren kommer jag ihåg två moment så sjukt mycket. Troligtvis var det de som fick mig att inse att det är inte värt det.
Det första var när vi var iväg och spelade match. Smärta runt hela bröstkorgen vid nedre delen av revbenen. Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men det kändes som att någon hade tryckt in flera knivar i revbenen på mig. Jag fick avbryta och gå och duscha. Jag kunde inte vakta målet längre. Det var helt omöjligt. Jag tror att det var en panikattack eller något, en stressattack, men jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att jag inte vill att det någonsin ska hända igen. Jag kunde knappt andas och det gjorde oerhört ont.
Någon månad senare så skulle jag gå och köpa en flaska läsk på affären. I kön så kände jag mig lite yr och var tvungen att huka mig ner. Betalade och gick. Han inte mer än över vägen innan världen började att snutta för mig och jag bara sjönk ihop. Som tur var så var det två snälla människor som hjälpte mig de sista 100 metrarna hem. Jag har ingen aning om vilka de var men jag är oerhört tacksam för deras hjälp.
När jag kom hem så var inte mormor eller mamma hemma. Först vart jag helt oerhört lycklig. Jag slapp att berätta, men samtidigt så kände jag att jag inte orkade längre. Även om jag inte berättade allt, så berättade jag om den incidenten, och det var skönt. Skönt att inte behöva hålla det inte.
Det var de här två händelserna som fick mig att börja tänka om. Börja tänka som en normal människa igen. Ibland tror jag att jag åt mest bara för att folk skulle se mig äta, inte för att jag egentligen ville äta något. Dagar när man inte åt alls eller dagar när man höll sig till sin diet var daga när man var lycklig.
Idag kan jag bli ganska arg över att ingen i min närhet gjorde något åt mig. Vare sig när jag var sjukt överviktig som barn eller att ingen som såg mig insåg att det var något fel på mig under den här perioden av mitt liv. Varför gjorde ingen någonting? Varför reagerar ingen på att jag slutade äta, eller åt så sjukt lite? Varför reagerade ingen på att jag skar mig på armarna. Sår som ibland syntes mer än väl! Ärren finns ju kvar än idag, om än väldigt bleka. Varför reagerade ingen på att jag grät konstant och ibland inte gick ur sängen på morgonen alls?
Idag mår jag fortfarande inte helt okay, men jag äter, eller i alla fall försöker att äta som en vanlig människa. I 90% av fallen går det bra, men inte jämt. Det är mycket lättare när man äter tillsammans med någon, eller när man går ut och äter, för då "måste" man äta. Min förbränning börjar likna det som den ska vara (det här tog mig alltså nästan 6 år att rätta till! 6 ÅR!!!). Jag är ganska säker på att det är orsaken till att jag har ganska långa hårstrån på min armar. När man inte äter så har inte kroppen något att arbeta med. Fettlagret minskas till viss del, och man börjar frysa, då producerar kroppen mer hår för att hålla värmen. Tufft för mig nu, för jag hatar det, men man får stå sina kast för val man gör i livet. Idag fryser jag nästan också konstant på grund utav det här. Det är inte så himla kul. Jag är också laktosintolerant, något som jag tror beror på det här också. "Fördelarna" (nej, det finns nog egetligen inga!) väger så svagt mot nackdelarna att det inte är värt det. Någonsin.
Det går ganska fort att fastna i, men är sjukt svårt att ta sig ur.
Även fast jag aldrig hade anorexia så var min aspiration att få det. Idag kan jag liksom inte ens förstå hur man kan vara så korkad. Jag hade som mål att väga under 50 kg, jag kunde inte tänka mig något annat. Idag är jag tveksam till om jag ens bör väga under 60 kg för att jag vill hålla mig frisk, jag vill kunna skaffa barn och jag vill kunna orka göra saker. Jag har inte på långa vägar samma syn på mig själv som jag hade då. Självklart kan jag ogilla det jag ser i spegeln ibland, det tror jag alla gör, män som kvinnor, vuxna som barn, gammal som ung, men jag har inte en bild av mig själv som inte stämmer. Snarare tvärt om. Jag ser mig nog som smalare än vad jag faktiskt är, fast ändå inte.
Ja, idag är jag en tokig, vanlig människa, som tyvärr har lite tics ibland. Jag kan ju inte säga att jag aldrig åker dit igen på vissa saker. Ja, ibland får jag ångest om jag vet att jag inte kan väga mig. Jag skriver upp resultat då och då om jag är smalara/tjockare. Ibland känner jag mig tjock, fet och ful när jag ser mig i spegeln. Ibland kan jag komma på att jag tänkte för mycket på vad/hur/när/hur mycket jag äter, men jag är lagom stark för att inte åka fast igen. Jag har ändå hittat mig själv. En kropp, en stil, ett mindset, ett liv som jag trivs med.
Ibland kan jag fråga mig om den viktfixerade kampsporten faktiskt är något för mig att hålla mig till, men jag tror att idag, om jag någonsin skulle falla tillbaka i mina gamla vanor så skulle folk märka det. Folk skulle se och göra något åt det. Samtidigt så har jag bevisat två gånger att jag är så sjukt mycket starkare än vad jag tror att jag är. Jag är fortfarande imponerad (trots att jag vet hur fel det är) att jag lyckades att hålla mig till det jag gjorde, sen är jag ännu mer imponerad av hur jag lyckades att inte hamna mer i skiten än vad jag gjorde och ta mig dit jag är idag, vilket jag till största delen gjorde själv. Jag började ta tag i mina matvanor, jag insåg att skada mig själv inte var sättet att må bra på, jag började jobba med mitt självförtroende och jag började träna på riktigt igen. Då mådde jag plötsligt mycket bättre. Jag gick upp i vikt igen, självklart, eftersom att jag hade svält mig själv i ett halvår, men har sedan dess gått ner på ett hälsosamt sätt och lagt mig på en ganska stabil vikt. Min kampsport relaterade viktfixering finns inte riktigt. Jag bantar sällan för tävlingar utan går oftast hellre i den viktklass jag ligger i.
Ja. Idag mår jag bra, men jag vill må ännu bättre.
Jag uppmanar alla till att vara uppmärksam på sin närhet. Överätande, anorexia, pro-ana, ortorexia, det finns, och det kan drabba vem som helst. Läs på och lär er om sjukdomarna som inte alltid syns innan det är för sent. Då kan man säkert rädda betydligt fler. Att söka på de olika sjukdomarnas nätsidor kan också vara bra om man är orolig för någon i sin närhet, där kan man se tipsen de ger varandra och så kan man lättare "se igenom" vad som händer. Ta också kontakt med rätt myndigheter. Det finns telefonnummer att ringa, folk att prata med. Låt det inte bero. Lägg er i.
fredag 16 november 2012
Is that a girl?
Jag tänkte börja med att säga att, det jag kommer skriva i det här inlägget gäller inte bara dam-MMA, utan alla sporter där det finns kvinnliga utövare som får utstå hån, sexualisering, objektifiering eller annan nedlåtenhet från män (och kvinnor). Skillnaden är, jag är inte lika insatt i andra sporter och kan därför inte uttala mig om situationen på ett bra sätt, därför håller jag mig till det jag kan bästa, nämligen kampsporten. Att jag ska uttala mig om tennis, fotboll eller beach volleyboll, där jag sett att debatten är som störst känns som att klampa in i något som jag inte kan, och inte behärskar, och det skulle vara fel att försöka resonera om den situationen, men man kan ändå säga att i mångt och mycket objektifierar, och sexualiserar män kvinnor som gör sådant som "män ska göra", eller rättare sagt, sådant som män tidigare har varit de enda som fått göra.
P.s Jag är också helt säker på att det kan vara andra vägen runt. Kvinnor kan säkert se på män som sexobjekt när det kommer till kampsporten också, och det är också fel, men jag ser inte lika mycket utav det just nu, och det är därför jag inte tar upp det just nu, men om man anser att det är ett problem, så ska man självklart försöka att lösa det och det också att försvinna, hela mitt inlägg nu går att vända på och resonera på samma sätt om det skulle vara omvänt. Men som sagt, jag ser inte lika mycket utav det av den anledningen att jag är tjej och har lagom mycket att stå i när det kommer till att försvara mig mot de män som av någon anledning kommer med kommentarer mot mig, även om det (som tur är) inte händer alldeles för ofta, och faktiskt minskar.
Idag kom nyheten, Ronda Rousey har signerat kontraktet med UFC. En ganska stor milstople faktiskt, det måste jag säga. Ett stort steg för dam-MMA minst sagt. Vilket gör det kul att ändå vara med (i liten skala, på låg nivå i det här stora som håller på och växa fram med dam-MMAn, även om MMAn ändå är på nedgång just nu till förmån för andra kampsporter).
Något som jag dock ogillar extremt, och som jag märkt är vanligare bland grapplingsporternaoch fightersporterna (ex SW, BJJ, MMA och så vidare), än i de traditionella budoarterna, i alla fall som utövas i Sverige, är den sexualisering, och objektifiering som görs på kvinnorna. Bara för att man brottas och är nära varandra så får man inte komma med sexuella referenser. Det här är ett axplock av vad jag hittade som kommentarer på länken som Rouseys "fan page" länkade till när nyheten kom:
"Miesha Tate... In the bed"
"Better than porn"
Och då bortser jag ändå från det faktum att många av de aktiva männen inom UFC organisationen, både utövare och sådana som styr själva organisationen, har gjort/gör uttalanden om att kvinnor inte bör hålla på med MMA, eller att de inte ska slåss på det här sättet. (Plus att jag har sållat ut många inlägg som handlade om att de ville att hon skulle gå en match mot dem, och av någon underlig anledning så ville väldigt många gå match mot henne om det var Jello involverad (?!)) (Nu ska jag väll säga också att, jag kan ju inte vara helt säker på att med vissa poster så fiskar hon efter komplimanger, men det innebär inte att man har rätt att skriva vad som helst, eller att det är okay att skriva vad som helst).
Det är människor som de här som gör att dam-MMA har svårt att tas seriöst.
Går man vidare och ser på andra inlägg som hon har skrivit (exempelvis Twitter, Facebook-fanpage, Instagram och så vidare) så kan man se en mängd liknande inlägg. (Ni kan ju själva gå in och läsa. De gömmer sig mellan alla hurra-rop, men de finns där, i mängder).
Självklart kan man få tycka att Rousey är snygg (det är hon!), men man måste skilja på fightern Rousey och människan Rousey. Även om det inte är okay att objektifiera henne som person heller, men att objektifiera och sexualisera dam-MMAn, som man idag gör genom att göra det mot första hand fightern Rousey, fightern Tate och fightern Carano, är att man gör det mot sporten, och då indirekt alla som håller på med det. (Sen kan man ju fråga sig varför det gäller de här tre damerna, men ytterst få liknande kommentarer ges till Cyborg, jo självklart har det ju med utseendet att göra, något som är total irrelevant när det kommer till en fight).
Många av kommentarerna kan säkert vara oskyldiga och några kan jag säkert tolka fel, men jag är inte alltid den enda som tolkar kommentarerna så. Det hela har med genushistoria/könsroller rent historiskt att göra, men jag kommer definitivt inte gå in djupare på det, de flesta kan nog redan det, eller så kan man plocka upp en bok är bredda sitt kunnande lite.
Grappling innebär att man sitter/ligger/rör sig i ställningar som kanske skulle kunna räknas som sexuellt upphetsande (även om jag personligen själv aldrig skulle förstå varför eftersom att jag själv är så oerhört koncentrerad på att inte fast i ett lås eller dö) om det hade varit en annan situation, men nu är det inte det. Vi kan ju fråga oss: Hur många män tror ni blir sexuellt attraherade av att se Rousey och Tate (eller Carano, eller någon annan) grapplas? Jag tror många, men definitivt inte alla. Långt ifrån alla, men fortfarande en stor mängd. Om man tar samma grupp av män, och så är det Anderson Silva mot... någon, hur många män blir upphetsade då? Jag skulle chansa på: ytterst få.
Varför är det så att tjejerna ofta får en sån sexuell aura runt sig just när de ska slåss?
(Anser ni att jag har fel i mina tolkningar?)
Jag blir i alla fall trött på det, och har varit det länge. Jag vill att folk ska ta dam-MMA, seriöst, men det kommer inte att hända. Inte på mycket, mycket länge, och inte så länge de som får anse att kvinnor inte ska slåss får uttala sig om det (det jag tänker närmast på är uttalandet från GSP som man kunde läsa om på bland annat MMA-nytt).
Hoppas alla förstår vad jag menar, och inte tar det hela fel nu bara!
P.s Jag är också helt säker på att det kan vara andra vägen runt. Kvinnor kan säkert se på män som sexobjekt när det kommer till kampsporten också, och det är också fel, men jag ser inte lika mycket utav det just nu, och det är därför jag inte tar upp det just nu, men om man anser att det är ett problem, så ska man självklart försöka att lösa det och det också att försvinna, hela mitt inlägg nu går att vända på och resonera på samma sätt om det skulle vara omvänt. Men som sagt, jag ser inte lika mycket utav det av den anledningen att jag är tjej och har lagom mycket att stå i när det kommer till att försvara mig mot de män som av någon anledning kommer med kommentarer mot mig, även om det (som tur är) inte händer alldeles för ofta, och faktiskt minskar.
Idag kom nyheten, Ronda Rousey har signerat kontraktet med UFC. En ganska stor milstople faktiskt, det måste jag säga. Ett stort steg för dam-MMA minst sagt. Vilket gör det kul att ändå vara med (i liten skala, på låg nivå i det här stora som håller på och växa fram med dam-MMAn, även om MMAn ändå är på nedgång just nu till förmån för andra kampsporter).
Något som jag dock ogillar extremt, och som jag märkt är vanligare bland grapplingsporternaoch fightersporterna (ex SW, BJJ, MMA och så vidare), än i de traditionella budoarterna, i alla fall som utövas i Sverige, är den sexualisering, och objektifiering som görs på kvinnorna. Bara för att man brottas och är nära varandra så får man inte komma med sexuella referenser. Det här är ett axplock av vad jag hittade som kommentarer på länken som Rouseys "fan page" länkade till när nyheten kom:
"Miesha Tate... In the bed"
"Better than porn"
Och då bortser jag ändå från det faktum att många av de aktiva männen inom UFC organisationen, både utövare och sådana som styr själva organisationen, har gjort/gör uttalanden om att kvinnor inte bör hålla på med MMA, eller att de inte ska slåss på det här sättet. (Plus att jag har sållat ut många inlägg som handlade om att de ville att hon skulle gå en match mot dem, och av någon underlig anledning så ville väldigt många gå match mot henne om det var Jello involverad (?!)) (Nu ska jag väll säga också att, jag kan ju inte vara helt säker på att med vissa poster så fiskar hon efter komplimanger, men det innebär inte att man har rätt att skriva vad som helst, eller att det är okay att skriva vad som helst).
Det är människor som de här som gör att dam-MMA har svårt att tas seriöst.
Går man vidare och ser på andra inlägg som hon har skrivit (exempelvis Twitter, Facebook-fanpage, Instagram och så vidare) så kan man se en mängd liknande inlägg. (Ni kan ju själva gå in och läsa. De gömmer sig mellan alla hurra-rop, men de finns där, i mängder).
Självklart kan man få tycka att Rousey är snygg (det är hon!), men man måste skilja på fightern Rousey och människan Rousey. Även om det inte är okay att objektifiera henne som person heller, men att objektifiera och sexualisera dam-MMAn, som man idag gör genom att göra det mot första hand fightern Rousey, fightern Tate och fightern Carano, är att man gör det mot sporten, och då indirekt alla som håller på med det. (Sen kan man ju fråga sig varför det gäller de här tre damerna, men ytterst få liknande kommentarer ges till Cyborg, jo självklart har det ju med utseendet att göra, något som är total irrelevant när det kommer till en fight).
Många av kommentarerna kan säkert vara oskyldiga och några kan jag säkert tolka fel, men jag är inte alltid den enda som tolkar kommentarerna så. Det hela har med genushistoria/könsroller rent historiskt att göra, men jag kommer definitivt inte gå in djupare på det, de flesta kan nog redan det, eller så kan man plocka upp en bok är bredda sitt kunnande lite.
Grappling innebär att man sitter/ligger/rör sig i ställningar som kanske skulle kunna räknas som sexuellt upphetsande (även om jag personligen själv aldrig skulle förstå varför eftersom att jag själv är så oerhört koncentrerad på att inte fast i ett lås eller dö) om det hade varit en annan situation, men nu är det inte det. Vi kan ju fråga oss: Hur många män tror ni blir sexuellt attraherade av att se Rousey och Tate (eller Carano, eller någon annan) grapplas? Jag tror många, men definitivt inte alla. Långt ifrån alla, men fortfarande en stor mängd. Om man tar samma grupp av män, och så är det Anderson Silva mot... någon, hur många män blir upphetsade då? Jag skulle chansa på: ytterst få.
Varför är det så att tjejerna ofta får en sån sexuell aura runt sig just när de ska slåss?
(Anser ni att jag har fel i mina tolkningar?)
Jag blir i alla fall trött på det, och har varit det länge. Jag vill att folk ska ta dam-MMA, seriöst, men det kommer inte att hända. Inte på mycket, mycket länge, och inte så länge de som får anse att kvinnor inte ska slåss får uttala sig om det (det jag tänker närmast på är uttalandet från GSP som man kunde läsa om på bland annat MMA-nytt).
Hoppas alla förstår vad jag menar, och inte tar det hela fel nu bara!
onsdag 14 november 2012
Frustrerande!
Ska nu börja med att säga att jag anser att folk får se ut hur de vill. Jag har både tjocka och smala, tränade och otränade vänner och de är fantastiska människor. Allihopa. Kritiken här är inte mot dem, utan kritiken är snarare mot författarna av de här böckerna (komplett lista kommer i ett senare inlägg). Om någon tar illa vid sig så ber jag om ursäkt redan från början, det är inte min mening!
Jag anser att idag pratas det alldeles för mycket om att det smala idealet är fel, och det tycker jag också, att vi alla ska väga 45 kg är inte rimligt, men jag har svårt att tro att det i det långa loppet är nyttigt att väga 145 kg heller. Båda två är extremer som sliter på kroppen på olika sätt (om man nu inte är väldigt kort, då kan ju 45 vara okay, men den vuxna medelsvensken är inte så kort, eller så lång att det är optimala vikter för att kroppen ska må bra, och det är väll lite från den vuxna medelsvensken som jag utgår ifrån när jag gör mina resonemang.
Alla har olika förutsättningar, det är jag mycket medveten om, alla har heller inte samma mål med sin kroppsvikt, men det är inte det som är kärnan i mitt inlägg heller. Kärnan är att folk ska må bra, och jag frågar mig snarare om våran kosthållning med mycket snabbmat och lite hemlagad mat med färska råvaror och grönsaker får oss att må bra, vad vi än väger. Eller rättare sagt, vad vi väljer att väga.
Jag är just nu inne i ett "bantningbokstim". Då inte hur man bantar eller böcker med en massa bantningstips, utan snarare olika människor som på ett eller annat vis resonerar om bantning, fett(rädsla), sina viktnedgångar/viktuppgångar, operationer, studerar och kritiserar olika populära dieter och diskuterar sina viktresor på ett eller annat sätt, och jag förundras över hur många dumma människor som faktiskt får skriva böcker.
Majoriteten pratar bara om bantning, alltså att under en tid begränsa sitt intag av kcal, ofta handlar det om mellan 500-1200 kcal/dag. Alltså regelrätt bantning, där man måste välja bort saker, och sen berättar att det är dåligt för att det misslyckas. (No shit Sherlock..?)
Ingen av dem reflekterar över att det som gäller är att ändra på sina matvanor långsiktigt, men att man inte för det aldrig någonsin kan äta en hamburgare, eller en tårtbit. Grejen är den att man kanske inte behöver äta hamburgare 4 dagar vi veckan och tårta varje dag (om man nu inte vill det, men då får man eventuellt räkna med att man inte har ett sexpack på magen, men å andra sidan, de som hellre väljer det över exempelvis en sallad kanske inte har den ambitionen heller, vad vet jag, det är ju upp till var och en).
Vad jag menar är att man kan fortfarande äta tårta och kakor och så vidare, men att man inte kan äta hur mycket som helst. Nu menar jag inte att man inte får vara överviktig, men då är det ens val som man tagit, de här böckerna gäller ju snarare kvinnor som inte är intresserade av att vara överviktiga, och det är där i problemen ligger. De vill inte vara överviktiga. Då blir det ju en helt annan sak. Av någon anledning så får jag intrycket att flera av dem verkar både vilja ha kakan och äta den. De vill äta all skit (då menar jag i form av mycket snabbmat, stora mängder snacks och läsk, glass i stora lass och flera påsar godis), men samtidigt vill de inte vara tjocka.
Problemet är att den maten är oerhört kaloririk, och man kan bara äta lite av den för att inte öka i vikt. Grönsaker som innehåller betydligt mindre kalorier kan man däremot äta betydligt mer utav innan man når samma kalorinivå. Det som jag antyder här är att om man äter 3000 kcal/dag i form av snabbmat och kakor, men istället går över till att äta 2000 kcal (som under inga som helst omständigheter är farligt att äta, vilket de verkar tro) i grönsaker men unnar sig lite choklad då och då, eller käkar en bit tårta en gång i veckan så kan man fortfarande ligga på en kroppsvikt som gör att man slipper eventuella följdsjukdomar som övervikt kan (och ofta) skapa. Dock får man ju tänka på att om man äter 3000 kcal i snabbtmat eller 3000 kcal i grönsaker gör samma sak om man bara förbränner 2000 kcal, man ökar i vikt, men å andra sidan, 2000 kcal i grönsaker är ganska mycket mat!
Att vi förbränner olika mycket, det känns också väldigt logiskt, och det är jag ganska snabb på att skriva under. Däremot tror jag att många överskattar hur mycket faktiskt gör av med och går på rekommendationer, och sedan att de underskattar hur mycket de faktiskt äter. Där tror jag det absolut största problemet ligger, inte i att man har anlag för att vara rund eller att man har dålig viljestyrka, utan man vet helt enkelt inte hur mycket man gör av med och hur mycket man äter.
Att man sen måste röra på sig, vare sig man är smal eller tjock, det är ju ganska logiskt.
Nästan alla av de här författarna verkar dock rata "kalorier in vs. kalorier ut"-ekvationen men kör stenhårt på att det har det i generna att vara feta så de behöver inte bry sig, eller har det i generna och det enda som någonsin kan rädda en överviktig människa är en magsäckoperation.
Spännande.
Jag hänger verkligen inte med på resonemanget alls.
Magsäcksoperationer ska jag egentligen inte ens börja prata om, för de tycker jag riktigt illa om. Min största fråga här är egentligen: Varför vill man operera magen, med följden att man kan få komplikationer med själva operationen, men också ha svårt att äta vissa saker, få intoleranser och så vidare? Det utan att man egentligen bryter det "dåliga beteendet" som fick dem dit igen. När författaren menar på att det enda som kan hjälpa överviktiga är att operera magen, och så vips vill de aldrig ha en hamburgare igen utan ångkokt fisk (som förövrigt smakar förjävligt) hela tiden, och sedan fyller halva boken med utsagor från nöjda opererade, utan att ens reflektera över att det finns precis lika många (om inte fler) som gjort operationen och sen gått upp till samma vikt igen av den orsak att de fortsatt att äta som de gjorde, och i takt med att magen sträcktes ut igen så åt de mer och mer av det som gjort dem tjocka innan.
Alltså, alla har rätt att se ut som de vill, och väljer man hellre att vara ett par, eller många, kilo överviktig och äta en påse chips i veckan (eller vad de nu är som gör att man äter mer än man gör av med), då kan man ju göra det, men de här kvinnorna känns ju mer som att de använder generna som ursäkt, utan att egentligen köra på det enda som fungerar och som inte har några komplikationer.
De vill ju ändå vara smala, men är det inte. Det är här skon klämmer. (Inte för att vara taskig, men gnäll var ett av de första orden jag tänkte på när jag började läsa den ena boken).
Utan att vara utbildad eller så där extremt kunnig (enligt många i alla fall) så är det här det enda sättet att gå ner i vikt på utan att skada kroppen (eller för att ha en frisk kropp även om man är smal):
- Gör av med mer än du äter men se till att det underskottet man ligger på är p.g.a träning. Alltså, ät dig till +/- 0, och rör på dig några gånger i veckan. Ofta är problemet att man överskattar hur mycket man bränner och underskattar hur mycket man äter (som tidigare sagt), inte att generna säger att man måste vara tjock. Tillslut går man ner i vikt. Äter man 2000 kcal, gör av med 2000 kcal men tränar bort 300 kcal 3 ggr i veckan så ligger man på ett underskott av 900 i veckan. Vare sig farligt eller ohälsosamt. (Ett kg kroppsfett brukar räknas på ungefär 7700 kcal).
- Ät "rätt". Ät mer grönsaker och protein. Vill man kan man dra ner på kolhydraterna (det där beror på hur aktiv man är) men ta inte bort dem. Ät "lagomt". Man måste inte äta överdrivet mycket sötsaker eller snabbmat för att tycka om mat. Ofta smakar hemlagat mycket, mycket bättre än vad snabbmat gör!
- Rör på dig. Man behöver inte springa en mil varje gång. Har man ingen lust att träna hårt eller få kropp som Jillian Michaels så kan fortfarande promenader några gånger i veckan få dig att gå ner om man ligger på ett +/- 0 i kcalbalans när det kommer till mat.
Kroppsformen är ändå något man får leva med, men det betyder inte att man måste vara överviktig. (Vilket många av författarna verkar mena eller rent ut sagt säger). Vissa delar är svårare att bränna fett på, vissa lättare.Vissa ställen är lättare att lägga på sig muskler i, vissa inte. Även om man trivs med sin kropp, vare sigden är stor eller liten, är det bra att röra på sig, inte överäta hela tiden, och försöka att äta nyttigt i alla fall större delen av tiden. Vad många av författarna verkar missa är att vi idag inte gör av med lika mycket kalorier på grund av stillasittande jobb och så vidare. De verkar tro att vi förbränner lika mycket som vi gjorde när vi fortfarande arbetade med jordbruk och skogsbruk.
Ingenting av det här innebär "bantning". Man äter mycket, och man kan mycket väl äta gott. Man äter när man är hungrig, och slutar när man är mätt. I vilken takt man vill göra saker bestämmer man själv, det kan ingen lägga sig i. Bara att byta ut några måltider mot "nyttigare alternativ" eller några fikastunder mot frukt istället kan ändå göra en liten skillnad i slutändan. Man kan inte tvinga någon att äta saker de inte vill ha, men det finns ju sjukt många goda grönsaker som smakar en miljon gånger bättre än vad en hamburgare på McDonalds någonsin gör.
Man ska ändå trivas i sin kropp och orka göra saker. En god grundkondition är därför bra. Det är alltså inte okay att inte orka gå till postlådan utan att flåsa vare sig man är tjock eller smal. Att en del av övervikten beror på gener, det kan jag inte förkasta helt, jag har inge belägg för det, men om det krävs gener för att ha en sjukt rippad kropp så har ju generna även en roll i övervikt, men det innebär inte att man absolut inte kan gå ner till en vikt där kroppen mår bra och så vidare. Det innebär alltså inte att bara för att man väger 145 kg så är man dömd att göra det för all framtid.
Jag hoppas alla förstår mina röriga resonemang!
fredag 2 november 2012
Kommer ni ihåg?
För er som kommer ihåg så skrev jag i april ett inlägg om "Byxorna från hell!"
Enkelt uttryckt. Ett par byxor jag köpte för små, som jag har som mål att få på mig!
Jag tog korten runt början på april, och så här ser det ut nu i början på november.
Jag vet inte om det syns någon skillnad på hur de sitter på mig då och nu?
Jag hoppas det i alla fall.
Har inte gått ner så mycket i vikt, men lite i omfång tror jag.
Jag tog korten runt början på april, och så här ser det ut nu i början på november.
 |
| Vänster bild: April. Höger bild: November.(c) 2012 |
Jag hoppas det i alla fall.
Har inte gått ner så mycket i vikt, men lite i omfång tror jag.
 |
| Vänstra bilden: April. Högra bilden: November. (c) 2012 |
 |
| Övre bilden: April. Undre bilden: November (c) 2012 |
Slängde med en extra bild den här gången för att se hur de ser ut i rumpan. Kommer kolla på det igen nästa gång jag gör ett nytt inlägg!
lördag 13 oktober 2012
Boktips!
Tänkte komma med en liten lista på böcker i min hylla som jag tycker är sådär sjukt bra. Böcker som jag kan läsa om och om igen!
Ni får dock bara författare och titel, många är ganska kända, och vissa kanske har en titel som väcker intresse, och flera av dem har jag skrivit om tidigare, så det är bara att söka igenom tidigare inlägg och se vad ni hittar!
Ni får dock bara författare och titel, många är ganska kända, och vissa kanske har en titel som väcker intresse, och flera av dem har jag skrivit om tidigare, så det är bara att söka igenom tidigare inlägg och se vad ni hittar!
- Austen, Jane Stolthet och fördom
- Bull, Emma War for the Oaks
- Collins, Suzanne Hungerspelstrilogin
- Davidson, Mary Janice Undead-serien
- Gaiman & Reaves Interworld
- King, Stephen Desperation
- Johnston, Paul The deathlist
- Mankell, Henning Danslärarens återkomst (den enda svenska deckaren jag faktiskt gillar!)
- Nordstrand, Jan Elvisevangeliet
- Sixx, Nikki Heroin Diaries
- Stoker, Bram Dracula
Jag tycker förövrigt att böckerna har en bra blandning mellan genrer, författare och så vidare.
fredag 12 oktober 2012
Hösten
Lite motvilligt måste jag nog säga att hösten är inte så illa i alla fall. Jag tycker inte om regn och kallt, men det som gör höstens regn, lera och kyla bättre än vårens är följande saker:
- Levande ljus: På våren blir det ju ljusare på kvällarna, men på hösten mörkare. Alltså har man en bra orsak till att tända levande ljus. I julklapp förra året fick jag ett jättemysigt sprakande ljus. Det tänkte jag tända imorgon, mysa ihop på soffan med nybakade muffins och en stor kopp te!
- Pumpor: Ja, pumpor. Jag älskar pumpor! I år ska jag verkligen se till att laga hur mycket pumpasaker som helst! Pumpapaj, pumpakaka, pumpabröd. Allt man kan tänka sig! Sen blir de ju fina dekorationer också!
- Halloween: Kan ju förknippas lite med pumporna! Halloween är väll den "helgen" på året som jag gillar absolut bäst. Jag tycker verkligen vi ska ta till oss den amerikanska traditionen för jag tycker det är så mysigt med spöken och häxor och allt som kommer fram vid Halloween!
- Myskvällar på soffan: När det är mörkt ute så har man enligt mig en bättre orsak att mysa ihop på soffan med massa filtar och te än när det är ljust. Då får man så dåligt samvete att man inte går ut när det är fint väder. Se på film, sticka eller spela tv-spel kommer mer naturligt på hösten än på våren!
- Stickat: Man kan börja dra på sig mer stickade kläder utan att svettas ihjäl. Raggsockor, tröjor, strumpbyxor, halsdukar, vantar, mössor... Listan kan göras lång! Att man får börja plocka fram dessa saker gör hösten lite bättre än om man inte hade haft dem.
Ja, det är väll de största orsakerna till att jag gillar hösten bättre än vintern och våren i alla fall.
#1. Min nya karriär som bibliotekarie. Vad anser jag om den?
Nu ska jag vara ärlig.
Min dröm är egentligen inte att bli bibliotekarie.
Inte på det traditionella sättet i alla fall. Mitt jobb på universitetsbiblioteket är jättekul och jag skulle kunna tänka mig att jobba där ett tag till efter det att man utbildning är slut, men jag brinner egentligen för något annat.
Vad jag faktiskt vill jobba som är som kontaktperson mellan bibliotek (då som bibliotekarie på själva biblioteket också, det känns lite som att det är självklart eller svårt att komma förbi) och lärare. Jag vill nämligen snarare jobba som ett extra stöd för elever som behöver extra hjälp med svenska och kunna använda biblioteket som en resurs. En resurs som jag anser att många lärare ofta förbiser, speciellt nu när allting börjar bli så digitaliserat och datorn får så mycket plats. Här skulle en kombination av teknologi och "traditionella" böcker. Gärna med möjlighet till olika sorters undervisning från film till ljud eller läsning, allt beroende på elevens sätt att lära sig på. Det här i en annan miljö än klassrummet, som ska vara mer avslappnad! Ingenting betygssätts eller bedöms, utan det enda viktiga är elevens egna framsteg och personliga utveckling och om eleven själv känner att han/hon får lättare för svenska.
Det här kan till exempel vara barn med läs- och skrivsvårigheter, invandrarbarn som inte lärt sig svenska än/behöver extra svenskundervisning eller rent generellt barn som behöver extra stöd och hjälp (eller kanske barn som behöver extra motivation). Planen är att grupperna ska vara mindre och att varje barn ska få lite mer uppmärksamhet än vad de får i en fullstor klass. (Självklart går det att vända på hela resonemanget och jobba mer med de som "har det för lätt" också, men det är inte de som jag nu i första hand vill specialisera mig mot, men jag hoppas någon gör det!)
Det som min idé var att de skulle få ut utav det här är ordkunskap, läsförståelse, extra "grammatikundervisning", möjlighet till högläsning utan att känna någon press från lärare och klasskamrater och så vidare. Det de skulle få göra är mer individanpassat och specifikt för just den eleven. Något som jag från min skoltid tyckte fattades, både för de som hade det svårt, och för de som hade det lättare. Ofta var det svårt att motivera sig för att det var för svårt, eller alldeles för lätt.
Det här innebär dock inte att man måste ignorera lärarens idéer om vad barnen ska ha läst/skrivit/lyssnat på utan man kan mycket väl använda samma böcker, men ge barn med andra förutsättningar en annan möjlighet.
Det här är alltså tänkt som extrastöd utöver eller i samband med ordinarie svenskundervisning när tid och möjlighet finns, men eftersom jag inte är utbildad lärare, utan bara kompletterar min biblioteks- och informationsvetenskapsutbildning (med 60 hp pedagogik inbakat) med en högskoleexamen i (special)pedagogik och svenskundervisning, så är alltså inte min idé att vara svensklärare. Inte heller är det meningen att jag ska vara någon sorts speciallärare, utan snarare ett komplement/hjälp till dessa två yrkesgrupper. Det här för att främja läs- och skrivkunskaperna bland svenska barn, men också för att behålla glädjen i att läsa och försöka hjälpa att få barn som ej är intresserade av att läsa att hitta en läsglädje.
Orsaken till det här är att jag vill vara med och hjälpa till att över lag hjälpa barn och ungdomar ha en möjlighet att höja sina betyg i svenska i grundskolan. Att kunna sitt eget språk bra gör det sedan lättare att lära sig andra ämnen, och då kan en extra push behövas.
Jag är dock lite nyfiken på vad lärare tycker om det här? Är det något som ni/de skulle vilja ha? (Nu frågar jag inte om det är genomförbart, det är en senare fråga, nu undrar jag om det är något som ni önskar fanns att få tillgängligt). Vad i min idé känner ni att ni gillar (om något alls) och varför? Vad gillar ni inte? Skulle den kunna förbättras på något sätt? I så fall hur?
Ge gärna svar så att jag vet och kan utforma mina idéer om mitt framtida yrke!
Min dröm är egentligen inte att bli bibliotekarie.
Inte på det traditionella sättet i alla fall. Mitt jobb på universitetsbiblioteket är jättekul och jag skulle kunna tänka mig att jobba där ett tag till efter det att man utbildning är slut, men jag brinner egentligen för något annat.
Vad jag faktiskt vill jobba som är som kontaktperson mellan bibliotek (då som bibliotekarie på själva biblioteket också, det känns lite som att det är självklart eller svårt att komma förbi) och lärare. Jag vill nämligen snarare jobba som ett extra stöd för elever som behöver extra hjälp med svenska och kunna använda biblioteket som en resurs. En resurs som jag anser att många lärare ofta förbiser, speciellt nu när allting börjar bli så digitaliserat och datorn får så mycket plats. Här skulle en kombination av teknologi och "traditionella" böcker. Gärna med möjlighet till olika sorters undervisning från film till ljud eller läsning, allt beroende på elevens sätt att lära sig på. Det här i en annan miljö än klassrummet, som ska vara mer avslappnad! Ingenting betygssätts eller bedöms, utan det enda viktiga är elevens egna framsteg och personliga utveckling och om eleven själv känner att han/hon får lättare för svenska.
Det här kan till exempel vara barn med läs- och skrivsvårigheter, invandrarbarn som inte lärt sig svenska än/behöver extra svenskundervisning eller rent generellt barn som behöver extra stöd och hjälp (eller kanske barn som behöver extra motivation). Planen är att grupperna ska vara mindre och att varje barn ska få lite mer uppmärksamhet än vad de får i en fullstor klass. (Självklart går det att vända på hela resonemanget och jobba mer med de som "har det för lätt" också, men det är inte de som jag nu i första hand vill specialisera mig mot, men jag hoppas någon gör det!)
Det som min idé var att de skulle få ut utav det här är ordkunskap, läsförståelse, extra "grammatikundervisning", möjlighet till högläsning utan att känna någon press från lärare och klasskamrater och så vidare. Det de skulle få göra är mer individanpassat och specifikt för just den eleven. Något som jag från min skoltid tyckte fattades, både för de som hade det svårt, och för de som hade det lättare. Ofta var det svårt att motivera sig för att det var för svårt, eller alldeles för lätt.
Det här innebär dock inte att man måste ignorera lärarens idéer om vad barnen ska ha läst/skrivit/lyssnat på utan man kan mycket väl använda samma böcker, men ge barn med andra förutsättningar en annan möjlighet.
Det här är alltså tänkt som extrastöd utöver eller i samband med ordinarie svenskundervisning när tid och möjlighet finns, men eftersom jag inte är utbildad lärare, utan bara kompletterar min biblioteks- och informationsvetenskapsutbildning (med 60 hp pedagogik inbakat) med en högskoleexamen i (special)pedagogik och svenskundervisning, så är alltså inte min idé att vara svensklärare. Inte heller är det meningen att jag ska vara någon sorts speciallärare, utan snarare ett komplement/hjälp till dessa två yrkesgrupper. Det här för att främja läs- och skrivkunskaperna bland svenska barn, men också för att behålla glädjen i att läsa och försöka hjälpa att få barn som ej är intresserade av att läsa att hitta en läsglädje.
Orsaken till det här är att jag vill vara med och hjälpa till att över lag hjälpa barn och ungdomar ha en möjlighet att höja sina betyg i svenska i grundskolan. Att kunna sitt eget språk bra gör det sedan lättare att lära sig andra ämnen, och då kan en extra push behövas.
Jag är dock lite nyfiken på vad lärare tycker om det här? Är det något som ni/de skulle vilja ha? (Nu frågar jag inte om det är genomförbart, det är en senare fråga, nu undrar jag om det är något som ni önskar fanns att få tillgängligt). Vad i min idé känner ni att ni gillar (om något alls) och varför? Vad gillar ni inte? Skulle den kunna förbättras på något sätt? I så fall hur?
Ge gärna svar så att jag vet och kan utforma mina idéer om mitt framtida yrke!
Biblioteksutbildning
Jag läser till bibliotekarie.
Jag tycker att det verkar som ett kul jobb, och jag jobbar vid sidan av på universitetsbiblioteket, och hade aldrig kunnat gissa mig till hur rolig den arbetsplatsen faktiskt skulle vara. Bra kollegor, bra chefer och så vidare! I framtiden vill jag jobba på skola som kontaktperson mellan bibliotek och lärare, och vara del i svenskundervisningen för barn med läs- och skrivsvårigheter, invadrarbakgrund eller rent generellt behöver lite extra stöd i just ämnet svenska.
Även utbildningen trivs jag jättebra på och har en hel del fantastiska klasskamrater! Jag skulle starkt rekommendera programmet ändå, i alla fall om man är sugen på inriktning pedagogik. (Nu kan jag i och för sig bara tala för distansprogrammet!)
Däremot så är jag lite skeptisk till vissa delar av utbildningen. Den heter ju Biblioteks- och informationsvetenskap. Jag har fått för mig att det innebär att även såna som vill jobba med information, men inte på bibliotek kan/vill söka utbildningen.
Jag förstår att mycket är samma kunskaper inom bibliotek och informationsvetenskap, men samtidigt är det mycket som inte är. Delar av kurserna som man läser känns väldigt irrelevanta för bibliotekarier, och vissa delar känns väldigt irrelevanta för de som vill specialisera sig åt informationsvetenskap. Det här gör med största sannolikhet att de som vill läsa en del informationsvetenskap inte söker programmet, även fast det skulle kunna vara exakt det de söker, därför att det är så diffust på vad man egentligen lär sig.
Där i sitter just problemet anser jag. Det finns ingen möjlighet att specialisera sig åt det ena eller det andra hållet. I min värld har man inte samma kunskaper som bibliotekarie och som webbredaktör (som utbildningen menar är två jobb man är utbildad inom efter avklarad utbildning, och då antar jag att det innebär att man är det, oavsett vilka valbara kurser man väljer), utan det är två skilda jobb, som givetvis går att kombineras, men det är inte samma jobb, och innebär två olika kunskaper.
Flera kurser/delar av kurser som finns med nu under första året, anser jag borde förändras, och läggas senare i utbildningen, gärna som en inriktning mot bibliotek, och vissa kurser då som en inriktning mot informationsvetenskap. Frågan är nämligen: "Om man har ambitionen att jobba som till exempel webbredaktör, behöver man då kunna Deweysystemet och bibliotekens historia och juridik?"
Det är en fråga som jag tycker Linnéuniversitetet bör ställa sig. Som jag har förstått det har de flesta andra utbildningar sina Deweykurser betydligt senare i programmet, och det tycker jag är det mest logiska, för det behövs inte så tidigt. Det är om inte annat ett svårt ämne, och det känns som att man bör bekanta sig lite mer med bibliotek, både i praktik (exempelvis genom jobb och praktik) och teori innan man ger sig på ett sådant ämne.
Vad jag vill säga är alltså att man faktiskt bör dela upp programmet lite. Helst då genom att ha en gemensam bas, men sedan kan man under sista året, kanske ännu tidigare, (om man fortfarande ska ha 60 hp valbara kurser, vilket jag tycker är helt okay, för då kan man välja mellan att specifiera sig ännu mer, eller bredda sin kompetens, helt utefter sina egna förutsättningar), välja huruvida man vill gå bibliotek eller informationsvetenskap. Där kan man då lägga in Deweysystemet, biblioteksjuridik, bibliotekshistoria och så vidare, men även erbjuda fler biblioteksanpassade kurser till de valbara, eller helt enkelt slopa 30 hp, och istället ge relevant utbildning för den inriktning man i så fall väljer.
Självklart kan man ju se det som att man har en bred kompetens och att man har en större möjlighet att söka olika sorters jobb, det som jag är lite skeptisk emot när det kommer till programmets uppbyggnad är att det känns som att kunskaperna inte blir så djupa som man skulle vilja ha. En lösning vore kanske att ha tre inriktningar. Den första är samma som nu, med samma breda spretiga kunskap, och sedan de två andra, om man vet vad man vill jobba med.
Jag tycker att det skulle förenkla och ge en bättre överblick över vad man faktiskt kan i så fall, för nu känns det väldigt spretigt, och väldigt biblioteksinriktat, trots att utbildningen faktisk utlovar att man ska kunna jobba med andra informationsarbeten när man är klar. Min fråga här då är: "Vilken användning har jag av bibliotekens historia när jag sitter i informationstjänsten på till exempel kommun eller liknande?"
En tredje sak som jag anser skulle göra programmet ännu bättre är om man kunde ha lite mer praktik. Mycket av det man ska kunna som bibliotekarie kan man inte lära sig i skolbänken utan kräver att man är ute på biblioteken och får lära sig det. På Linnéuniversitetet får man åtminstone möjligheten till praktik över huvud taget, det är mycket positivt, men jag tycker att tiden är för kort som man ska vara ute. Att man får en teoretisk uppgift till anser jag är helt okay, för man måste ju ändå visa att man fått kunskapen.
Själva programmet skulle se ut (om jag fick bestämma):
Inriktning bibliotek
Första året läser man gemensamt informationsvetenskap och/eller informationshantering och så vidare. Här är det mer grundläggande kunskaper. Gärna en del informationssökning och hur man ska bearbeta information och föra den vidare.
Andra året så får man börja inrikta sig (tre inriktningar). Man börjar med 30 hp inom ämnet man inriktar sig i (information, bibliotek, generell), och sedan 30 hp valbara kurser. Gärna med några dagars praktik inlagd på vissa ställen under året.
Tredje året så kan man släppa ut eleverna på en längre praktik som varvas med vissa teoretiska moment. Man behöver inte ha en hel termin, men kanske 15 hp i alla fall, om inte annat så i alla fall 7,5 hp. Gärna lite praktik under andra terminer också med olika uppgifter så man får prova på lite olika saker eftersom man måste fokusera på vissa delar i så fall. Sista terminen gör man självklart en uppsats.
Det här gör att man lättare kan se hur det man lär sig på skolan fungerar i praktiken. Lärarstudenter har ju till exempel mycket mer praktik än vad vi har, så varför skulle inte vi kunna har det?
Jag är ganska nyfiken på hur många som faktiskt skulle hålla med mig i den här frågan. Det här skulle ju också kapa en del på introduktionerna för många bibliotek eftersom att eleverna som kommer ut från skolan då har betydligt mer erfarenhet från arbetet.
Majoriteten av det jag lärt mig om själva arbetet har jag nämligen lärt mig genom att jobba, inte genom att plugga, även om delen av juridik inom bibliotek har varit till stor hjälp, men utan att jobba så vet man inte riktigt vad det innebär att sitta i telefon med en låntagare och försöka hjälpa denne utan att nämna detaljer eftersom att man inte kan vara säker på att det är låntagaren.
Mer relevant och profilerat i form av inriktningsval, mer praktik och en omplacering av kurserna så att det svåra kommer sist istället för först vore en sak att tänka på för lärarna och programansvariga på biblioteks- och informationsvetenskapen på Linnéuniversitetet. Jag tror personligen att det skulle bli en positiv ändring om den skulle kunna ske.
Hoppas ni förstår hur jag tänker!
Jag tycker att det verkar som ett kul jobb, och jag jobbar vid sidan av på universitetsbiblioteket, och hade aldrig kunnat gissa mig till hur rolig den arbetsplatsen faktiskt skulle vara. Bra kollegor, bra chefer och så vidare! I framtiden vill jag jobba på skola som kontaktperson mellan bibliotek och lärare, och vara del i svenskundervisningen för barn med läs- och skrivsvårigheter, invadrarbakgrund eller rent generellt behöver lite extra stöd i just ämnet svenska.
Även utbildningen trivs jag jättebra på och har en hel del fantastiska klasskamrater! Jag skulle starkt rekommendera programmet ändå, i alla fall om man är sugen på inriktning pedagogik. (Nu kan jag i och för sig bara tala för distansprogrammet!)
Däremot så är jag lite skeptisk till vissa delar av utbildningen. Den heter ju Biblioteks- och informationsvetenskap. Jag har fått för mig att det innebär att även såna som vill jobba med information, men inte på bibliotek kan/vill söka utbildningen.
Jag förstår att mycket är samma kunskaper inom bibliotek och informationsvetenskap, men samtidigt är det mycket som inte är. Delar av kurserna som man läser känns väldigt irrelevanta för bibliotekarier, och vissa delar känns väldigt irrelevanta för de som vill specialisera sig åt informationsvetenskap. Det här gör med största sannolikhet att de som vill läsa en del informationsvetenskap inte söker programmet, även fast det skulle kunna vara exakt det de söker, därför att det är så diffust på vad man egentligen lär sig.
Där i sitter just problemet anser jag. Det finns ingen möjlighet att specialisera sig åt det ena eller det andra hållet. I min värld har man inte samma kunskaper som bibliotekarie och som webbredaktör (som utbildningen menar är två jobb man är utbildad inom efter avklarad utbildning, och då antar jag att det innebär att man är det, oavsett vilka valbara kurser man väljer), utan det är två skilda jobb, som givetvis går att kombineras, men det är inte samma jobb, och innebär två olika kunskaper.
Flera kurser/delar av kurser som finns med nu under första året, anser jag borde förändras, och läggas senare i utbildningen, gärna som en inriktning mot bibliotek, och vissa kurser då som en inriktning mot informationsvetenskap. Frågan är nämligen: "Om man har ambitionen att jobba som till exempel webbredaktör, behöver man då kunna Deweysystemet och bibliotekens historia och juridik?"
Det är en fråga som jag tycker Linnéuniversitetet bör ställa sig. Som jag har förstått det har de flesta andra utbildningar sina Deweykurser betydligt senare i programmet, och det tycker jag är det mest logiska, för det behövs inte så tidigt. Det är om inte annat ett svårt ämne, och det känns som att man bör bekanta sig lite mer med bibliotek, både i praktik (exempelvis genom jobb och praktik) och teori innan man ger sig på ett sådant ämne.
Vad jag vill säga är alltså att man faktiskt bör dela upp programmet lite. Helst då genom att ha en gemensam bas, men sedan kan man under sista året, kanske ännu tidigare, (om man fortfarande ska ha 60 hp valbara kurser, vilket jag tycker är helt okay, för då kan man välja mellan att specifiera sig ännu mer, eller bredda sin kompetens, helt utefter sina egna förutsättningar), välja huruvida man vill gå bibliotek eller informationsvetenskap. Där kan man då lägga in Deweysystemet, biblioteksjuridik, bibliotekshistoria och så vidare, men även erbjuda fler biblioteksanpassade kurser till de valbara, eller helt enkelt slopa 30 hp, och istället ge relevant utbildning för den inriktning man i så fall väljer.
Självklart kan man ju se det som att man har en bred kompetens och att man har en större möjlighet att söka olika sorters jobb, det som jag är lite skeptisk emot när det kommer till programmets uppbyggnad är att det känns som att kunskaperna inte blir så djupa som man skulle vilja ha. En lösning vore kanske att ha tre inriktningar. Den första är samma som nu, med samma breda spretiga kunskap, och sedan de två andra, om man vet vad man vill jobba med.
Jag tycker att det skulle förenkla och ge en bättre överblick över vad man faktiskt kan i så fall, för nu känns det väldigt spretigt, och väldigt biblioteksinriktat, trots att utbildningen faktisk utlovar att man ska kunna jobba med andra informationsarbeten när man är klar. Min fråga här då är: "Vilken användning har jag av bibliotekens historia när jag sitter i informationstjänsten på till exempel kommun eller liknande?"
En tredje sak som jag anser skulle göra programmet ännu bättre är om man kunde ha lite mer praktik. Mycket av det man ska kunna som bibliotekarie kan man inte lära sig i skolbänken utan kräver att man är ute på biblioteken och får lära sig det. På Linnéuniversitetet får man åtminstone möjligheten till praktik över huvud taget, det är mycket positivt, men jag tycker att tiden är för kort som man ska vara ute. Att man får en teoretisk uppgift till anser jag är helt okay, för man måste ju ändå visa att man fått kunskapen.
Själva programmet skulle se ut (om jag fick bestämma):
Inriktning bibliotek
Första året läser man gemensamt informationsvetenskap och/eller informationshantering och så vidare. Här är det mer grundläggande kunskaper. Gärna en del informationssökning och hur man ska bearbeta information och föra den vidare.
Andra året så får man börja inrikta sig (tre inriktningar). Man börjar med 30 hp inom ämnet man inriktar sig i (information, bibliotek, generell), och sedan 30 hp valbara kurser. Gärna med några dagars praktik inlagd på vissa ställen under året.
Tredje året så kan man släppa ut eleverna på en längre praktik som varvas med vissa teoretiska moment. Man behöver inte ha en hel termin, men kanske 15 hp i alla fall, om inte annat så i alla fall 7,5 hp. Gärna lite praktik under andra terminer också med olika uppgifter så man får prova på lite olika saker eftersom man måste fokusera på vissa delar i så fall. Sista terminen gör man självklart en uppsats.
Det här gör att man lättare kan se hur det man lär sig på skolan fungerar i praktiken. Lärarstudenter har ju till exempel mycket mer praktik än vad vi har, så varför skulle inte vi kunna har det?
Jag är ganska nyfiken på hur många som faktiskt skulle hålla med mig i den här frågan. Det här skulle ju också kapa en del på introduktionerna för många bibliotek eftersom att eleverna som kommer ut från skolan då har betydligt mer erfarenhet från arbetet.
Majoriteten av det jag lärt mig om själva arbetet har jag nämligen lärt mig genom att jobba, inte genom att plugga, även om delen av juridik inom bibliotek har varit till stor hjälp, men utan att jobba så vet man inte riktigt vad det innebär att sitta i telefon med en låntagare och försöka hjälpa denne utan att nämna detaljer eftersom att man inte kan vara säker på att det är låntagaren.
Mer relevant och profilerat i form av inriktningsval, mer praktik och en omplacering av kurserna så att det svåra kommer sist istället för först vore en sak att tänka på för lärarna och programansvariga på biblioteks- och informationsvetenskapen på Linnéuniversitetet. Jag tror personligen att det skulle bli en positiv ändring om den skulle kunna ske.
Hoppas ni förstår hur jag tänker!
onsdag 10 oktober 2012
Alice Madness Returns
Sitter och försöker samla lite krafter inför träningen ikväll, och gör det genom att spela Alice Madness Returns.
Jag såg spelet förra året, runt när det kom ut, och har velat prova det sen dess, och nu försummar jag skolan under någon dag för att ta mig in i det. Jag är inte besviken, hittills är det precis lika bra som jag trodde att det skulle vara.
Framsidan är en tjej i den traditionella blå Alice-klänningen med med det vita "föreklädet", men vi har kommit så långt från Disneys (eller Tim Burtons för den delen), version som det bara går att komma.
Alice har växt upp. Alice har inte längre några rädslor.
En vuxnare Alice i ett vuxnare underland.
Alice är i spelet "vuxen" (19 år gammal), hon har förlorat sina föräldrar i en brand. Hon har under åren bott på ett vårdhem, och läkarna har gjort allt för att Alice ska glömma. Hennes minnen finns inte längre kvar hos henne. Trots det fortsätter hon att se Underlandet. En dag, när hon ska gå ett ärende, så hamnar hon där igen, och nu börjar spelet på riktigt.
I Underlandet, som nu är korrumperat träffar hon på sina bekanta från förr, även drottningen.
Storyn är i vissa fall lite svår att hänga med i, men resten av spelet tycket jag väger upp för det, med helt fantastiska bakgrunder. En bit in i spelet kommer Alice också ut i svart klänning istället, och det speglar verkligen insidan av Alice i det här spelet. Det är dock inte bara Alice som har blivit mörkare och dystrare. I den korrumperade världen som nu är Underlandet har även hennes vänner skaffat en betydligt mörkare look än den vi minns från när vi var små. Det innebär alltså att man inte ska förvänta sig små fluffiga rosa moln när man spelar det här, utan precis tvärt om. Blod, slask och äckel skulle väll snarare beskriva vad som händer på skärmen ibland.
Ungefär i samma veva får den fantastisk kaotiska världen som Underlandet är, en tydlig steam-punk inspiration, som passar bra in i när det hela är meningen att det ska utspela sig.
Det som jag skulle säga är lite negativt om spelet är att det är lite repetitivt. Man hoppar mycket fram och tillbaka, och letar saker som inte hjälper handlingen framåt, men man kan ju också hoppa över det och spela spelet istället.
Utseende, grafik och så vidare får mycket höga poäng. Story och dialog, lägre, eftersom att den inte är helt hundra.
Ett spel värt att spelas dock!
Jag såg spelet förra året, runt när det kom ut, och har velat prova det sen dess, och nu försummar jag skolan under någon dag för att ta mig in i det. Jag är inte besviken, hittills är det precis lika bra som jag trodde att det skulle vara.Framsidan är en tjej i den traditionella blå Alice-klänningen med med det vita "föreklädet", men vi har kommit så långt från Disneys (eller Tim Burtons för den delen), version som det bara går att komma.
Alice har växt upp. Alice har inte längre några rädslor.
En vuxnare Alice i ett vuxnare underland.
Alice är i spelet "vuxen" (19 år gammal), hon har förlorat sina föräldrar i en brand. Hon har under åren bott på ett vårdhem, och läkarna har gjort allt för att Alice ska glömma. Hennes minnen finns inte längre kvar hos henne. Trots det fortsätter hon att se Underlandet. En dag, när hon ska gå ett ärende, så hamnar hon där igen, och nu börjar spelet på riktigt.
I Underlandet, som nu är korrumperat träffar hon på sina bekanta från förr, även drottningen.
Det som jag skulle säga är lite negativt om spelet är att det är lite repetitivt. Man hoppar mycket fram och tillbaka, och letar saker som inte hjälper handlingen framåt, men man kan ju också hoppa över det och spela spelet istället.
Utseende, grafik och så vidare får mycket höga poäng. Story och dialog, lägre, eftersom att den inte är helt hundra.
Ett spel värt att spelas dock!
onsdag 3 oktober 2012
Hur gör man?
En sak som gör mig offantligt arg, eller kanske mest konfudnerad egentligen, är när man ser sådana som lever på CSN, och inte har någon extra inkomstkälla, eller väldigt lågt betalda timjobb/praktik som bara vräker sig i dyra prylar. Hur har de råd?
Det samma gäller också andra "fritidsaktiviteter", så som fika på stan varje dag, bio flera gånger i månaden, massa småshopping av kläder, skor och väskor, äta ute, supa... Ja listan kan göras lång. Många jag ser runtomkring mig lyckas alltså göra allt, eller i alla fall mycket av det här, trots att de lever på en inkomst under 10.000 kr i månaden.
Själv får man vända på varenda krona för att det ska gå runt, och man ska slippa använda upp allt bidrag så man står där utan ekonomiskt stöd om man inte hunnit plugga klart när bidraget tar slut.
Själv får jag önska mig det mesta som jag har som är dyrt. Och ofta är det då så att hela släkten lägger ihop till det. Det enda jag kostat på mig att köpa själv är egentligen min TV, men den köpte jag ändå på mellandagsrean till riktigt lågt pris. Annars hade jag nog inte köpt den. Sen kan jag köpa lite böcker då och då, och filmer, men ofta har jag lagt undan pengar för det, och oftast är det skolrelaterat.
Sen självklart kampsportsgrejer, men det är inte så ofta, och känns som mer nödvändigt, men det är fortfarande ganska mycket sparande som gäller för att jag ska ha råd med det!
Hur kan då folk ha råd med allt de köper. Jag förstår verkligen inte det. Vissa av dem har kanske en sambo eller liknande som står för en del av utgifterna (för det är ju inte billigt att leva heller), men ändå. Vad har då de för monsterjobb för att klara det egentligen?
Det verkar som de livnär både fru/man och barn på sin lön. Jag skulle gärna också vilja ha ett sådant jobb i så fall.
Jag känner jättedåligt samvete varje gång som jag behöver låna pengar av Jonatan till saker, och den skuld jag har till honom (som till störst del består av kostnaden för en sängstomme, och bensinpengar när vi bilade upp till Skellefteå förra sommaren) gnager lite i bakhuvudet hela tiden, och jag hoppas att jag snart kan betala av den till honom!
Men trots att han säker tjänar tre gånger så mycket på en månad gentemot vad jag får låna så betalar inte han några iPads, spelkonsoller, shopping och så vidare till mig. Han var med och la en slant i min födelsedagspresent som var ett xbox, det gjorde han, men det var inte han som köpte det.
Vad är det då för människor som finns runtomkring mig undrar jag?
Jag vill också ha en iPad. Jag har väntat jättelänge med att köpa en, för jag vill veta att jag har råd med det, och se om man kan få den till ett bra pris. Som det ser ut nu får jag endera önska mig en i julklapp, eller vänta till min födelsedag nästa år.
Själv jobbar man tre jobb för att slippa ta några stora mängder CSN-bidrag och kunna känna att det man köper faktiskt är pengar som är ens egna, men mycket av pengarna hamnar ändå på sparkontot (sparar c:a 300 kr i månaden som det är just nu, och det är direkt från min lön). Jag försöker också att leva snålt, så jag kan ha lite pengar över i månaden extra, så slipper jag ha lika mycket CSN i nästa månad, och kan välja bort veckor sen nästa termin eftersom att jag har pengar över. Fortfarande känns det inte som att det går runt.
Jag är väldigt konfunderad över det hela.
Det samma gäller också andra "fritidsaktiviteter", så som fika på stan varje dag, bio flera gånger i månaden, massa småshopping av kläder, skor och väskor, äta ute, supa... Ja listan kan göras lång. Många jag ser runtomkring mig lyckas alltså göra allt, eller i alla fall mycket av det här, trots att de lever på en inkomst under 10.000 kr i månaden.
Själv får man vända på varenda krona för att det ska gå runt, och man ska slippa använda upp allt bidrag så man står där utan ekonomiskt stöd om man inte hunnit plugga klart när bidraget tar slut.
Själv får jag önska mig det mesta som jag har som är dyrt. Och ofta är det då så att hela släkten lägger ihop till det. Det enda jag kostat på mig att köpa själv är egentligen min TV, men den köpte jag ändå på mellandagsrean till riktigt lågt pris. Annars hade jag nog inte köpt den. Sen kan jag köpa lite böcker då och då, och filmer, men ofta har jag lagt undan pengar för det, och oftast är det skolrelaterat.
Sen självklart kampsportsgrejer, men det är inte så ofta, och känns som mer nödvändigt, men det är fortfarande ganska mycket sparande som gäller för att jag ska ha råd med det!
Hur kan då folk ha råd med allt de köper. Jag förstår verkligen inte det. Vissa av dem har kanske en sambo eller liknande som står för en del av utgifterna (för det är ju inte billigt att leva heller), men ändå. Vad har då de för monsterjobb för att klara det egentligen?
Det verkar som de livnär både fru/man och barn på sin lön. Jag skulle gärna också vilja ha ett sådant jobb i så fall.
Jag känner jättedåligt samvete varje gång som jag behöver låna pengar av Jonatan till saker, och den skuld jag har till honom (som till störst del består av kostnaden för en sängstomme, och bensinpengar när vi bilade upp till Skellefteå förra sommaren) gnager lite i bakhuvudet hela tiden, och jag hoppas att jag snart kan betala av den till honom!
Men trots att han säker tjänar tre gånger så mycket på en månad gentemot vad jag får låna så betalar inte han några iPads, spelkonsoller, shopping och så vidare till mig. Han var med och la en slant i min födelsedagspresent som var ett xbox, det gjorde han, men det var inte han som köpte det.
Vad är det då för människor som finns runtomkring mig undrar jag?
Jag vill också ha en iPad. Jag har väntat jättelänge med att köpa en, för jag vill veta att jag har råd med det, och se om man kan få den till ett bra pris. Som det ser ut nu får jag endera önska mig en i julklapp, eller vänta till min födelsedag nästa år.
Själv jobbar man tre jobb för att slippa ta några stora mängder CSN-bidrag och kunna känna att det man köper faktiskt är pengar som är ens egna, men mycket av pengarna hamnar ändå på sparkontot (sparar c:a 300 kr i månaden som det är just nu, och det är direkt från min lön). Jag försöker också att leva snålt, så jag kan ha lite pengar över i månaden extra, så slipper jag ha lika mycket CSN i nästa månad, och kan välja bort veckor sen nästa termin eftersom att jag har pengar över. Fortfarande känns det inte som att det går runt.
Jag är väldigt konfunderad över det hela.
fredag 21 september 2012
Rousey vs. Cyborg
Jag börjar bli lite less på debatten mellan Rousey och Cyborg nu.
Cyborg har blivit tagen för doping, det har inte Rousey. Cyborg har precis inget som helst att säga till om förrän hon har byggt upp sin karriär igen. Utan att fuska. Hon måste visa att hon kan slåss på alla andra villkor också.
Rousey är ganska bra på trashtalk, men än så har hon också kunnat visa upp i oktagonen att hon har något att komma med. Hon kan än stå upp för sitt snack, även om jag personligen tycker att det är lite fjantigt.
Uppgifter som jag har sett tyder på att Cyborg egentligen aldrig klarade vikten till 135lbs, men ändå så var hon champion i den viktklassen. Nu vill hon att Rousey ska gå upp för att möta henne. En enkel fråga har jag på det. Varför?
Rousey är en 135lbs fighter, det är inte Cyborg. Cyborg är (troligtvis) tyngre! (Nej, jag har svårt att tro att en tjej med den kroppen som Cyborg hade, dopad som ej dopad att hon kunde väga så lite). Alla andra av Rouseys motståndare har klarat invägningen. Rousey är bäst i den viktklassen för tillfället!
Rousey är inte skyldig Cyborg någonting. Cyborg måste som sagt bygga upp sin karriär igen, om hon vill möta Rousey så får Cyborg banta ner sig till 135 och möta Rousey där. Samtidigt så tycker jag Rousey kan sluta prata så mycket skit om Cyborg, det gör inte det hela bättre. Istället bör hon fokusera på motståndarna i sin egen viktklass! De som faktiskt är relevanta för hennes tävlande nu närmaste tiden.
Samtidigt skulle det bli en helt sjuk hatmatch om de nu blir av!
Cyborg har blivit tagen för doping, det har inte Rousey. Cyborg har precis inget som helst att säga till om förrän hon har byggt upp sin karriär igen. Utan att fuska. Hon måste visa att hon kan slåss på alla andra villkor också.
Rousey är ganska bra på trashtalk, men än så har hon också kunnat visa upp i oktagonen att hon har något att komma med. Hon kan än stå upp för sitt snack, även om jag personligen tycker att det är lite fjantigt.
Uppgifter som jag har sett tyder på att Cyborg egentligen aldrig klarade vikten till 135lbs, men ändå så var hon champion i den viktklassen. Nu vill hon att Rousey ska gå upp för att möta henne. En enkel fråga har jag på det. Varför?
Rousey är en 135lbs fighter, det är inte Cyborg. Cyborg är (troligtvis) tyngre! (Nej, jag har svårt att tro att en tjej med den kroppen som Cyborg hade, dopad som ej dopad att hon kunde väga så lite). Alla andra av Rouseys motståndare har klarat invägningen. Rousey är bäst i den viktklassen för tillfället!
Rousey är inte skyldig Cyborg någonting. Cyborg måste som sagt bygga upp sin karriär igen, om hon vill möta Rousey så får Cyborg banta ner sig till 135 och möta Rousey där. Samtidigt så tycker jag Rousey kan sluta prata så mycket skit om Cyborg, det gör inte det hela bättre. Istället bör hon fokusera på motståndarna i sin egen viktklass! De som faktiskt är relevanta för hennes tävlande nu närmaste tiden.
Samtidigt skulle det bli en helt sjuk hatmatch om de nu blir av!
tisdag 18 september 2012
Kommit igång lite smått!
Sådär, då har man börjat komma igång lite sådär med körkortet igen!
Listan på saker som ska göras är:
Fixa nytt körkortstillstånd
-Beställa syntestpapper
- Rina och beställa tid för syntest (ska göras så fort jag får pappret)
- Beställa och betala via internet (ska göras så fort jag får min lön om typ en vecka).
Teoriboken (lånat från bibliotek, och står i kö på den!)
Ringa körskola
- Tider för teoriplugget
- Körlektioner
Handledarutbildning med Jonatan? (om han vågar)
Köra, köra, köra!
Listan på saker som ska göras är:
Fixa nytt körkortstillstånd
-
- Rina och beställa tid för syntest (ska göras så fort jag får pappret)
- Beställa och betala via internet (ska göras så fort jag får min lön om typ en vecka).
Ringa körskola
- Tider för teoriplugget
- Körlektioner
Handledarutbildning med Jonatan? (om han vågar)
Köra, köra, köra!
lördag 15 september 2012
Vad man egentligen bör hata.
Finns det något som jag avskyr så är det rasism, kvinnohat och allting som innebär att man anser sig överlägsen en människa.
Det är så lätt som att varje individ ska dömas utefter sina handlingar, inte hudfärg, kön, religion och så vidare.
Om man tycker att någon är en idiot ska man göra det för att den gjort något idiotiskt mot en, inte för att han är till exempel asiat, kvinna eller homosexuell.
Alla är lika värda från början, och det är våra handlingar som ska avgöra om vi är omtyckta eller inte.
Kort inlägg, för att det är egentligen ingenting att debattera om. Jag har fått nog av fördomar, hot, hån och allt mellan himmel och jord som man ser göras mot andra människor, bara av den orsaken att han eller hon inte ser ut som en själv, tror på samma gud, har samma kön, samma sexuella läggning.
Alla har rätt till att säga sin åsikt, men det finns faktiskt vissa lagar (exempelvis hets mot folkgrupp) som i vissa fall kan åberopas.
Låt människor vara ifred om ni inte tycker om dem och döm dem efter deras egna personliga handlingar, inte kollektivt!
Det är så lätt som att varje individ ska dömas utefter sina handlingar, inte hudfärg, kön, religion och så vidare.
Om man tycker att någon är en idiot ska man göra det för att den gjort något idiotiskt mot en, inte för att han är till exempel asiat, kvinna eller homosexuell.
Alla är lika värda från början, och det är våra handlingar som ska avgöra om vi är omtyckta eller inte.
Kort inlägg, för att det är egentligen ingenting att debattera om. Jag har fått nog av fördomar, hot, hån och allt mellan himmel och jord som man ser göras mot andra människor, bara av den orsaken att han eller hon inte ser ut som en själv, tror på samma gud, har samma kön, samma sexuella läggning.
Alla har rätt till att säga sin åsikt, men det finns faktiskt vissa lagar (exempelvis hets mot folkgrupp) som i vissa fall kan åberopas.
Låt människor vara ifred om ni inte tycker om dem och döm dem efter deras egna personliga handlingar, inte kollektivt!
fredag 14 september 2012
Körkort
Jag har inget körkort. Det skäms jag lite för att säga faktiskt. Jag skickade in pappren första gången för jättelänge sen, men kom aldrig iväg ner till körskolan. Men till slut så kom jag igång, men jag han ju inte att köra så mycket då jag pluggade, och studiebidraget inte räckte något vidare långt. Speciellt inte eftersom att man var tvungen att köpa det där överprisade länskortet varje månad. Det fanns verkligen ingen som helst orsak att ha så höga priser på det. Det var ju nästa billigare att åka bil ner för de flesta.
Men nu har jag beslutat mig för att försöka ta tag i det här igen. Mycket för att jag nu faktiskt tjänar pengar också. Inte bara lånar, utan jag tjänar mina egna pengar. Därför anser jag att det nu är dags igen. Nu ska jag ta körkort, och hoppas på att det går bra, och inte blir allt för dyrt. Eller att mitt schema bestämmer sig för att fucka-up allting och krångla.
Det första jag måste göra är dock att få ett nytt intyg att jag får övningsköra, och sen hitta en bra prisvärd körskola här nere i Växjö. Sen kanske jag får få tummen ur och åka hem ett tag för att övningsköra med mamma igen, men känner jag henne rätt så behöver jag nog ta åtminstone tio, helst fler, körlektioner innan hon ens överväger att sätta sig i en manuellt växlad bil med mig vid ratten. Av någon anledning verkade det inte lika läskigt för henne när den var automatväxlad? Dock hoppas jag att man kan få lite sponsring av dem i form av pengar för körlektioner i julklapp och sådär.
Orsaken till att jag anser att jag måste ta tag i det här just nu är för att det slog mig att om jag inte fixar det här innan jag är klar med mina studier, eller rättare sagt, innan jag är färdig bibliotekarie, studierna kommer jag nog aldrig att sluta helt med, så kommer det vara svårt för mig att hitta ett jobb, då väldigt många jobb idag kräver att man har just B-körkort. Och kan jag inte hitta något jobb då, så kommer jag heller inte att ha råd med något körkort. Vilket skulle bli en väldigt ond spiral i så fall. Så det är därför som jag anser att nu är en mycket bra tidpunkt att ta tag i det där körkortet.
Nu till veckan (om jag har rast någon gång) som ska jag ta och beställa hem alla papper och när jag fått dem ska jag ta och ringa för att boka en tid hos en ögonläkare så jag kan får göra mitt syntest (gjorde ju det i vintras, men hade inte fått med mig pappret, och nu är det nog för sent att skicka upp det...).
Heja mej!
Men nu har jag beslutat mig för att försöka ta tag i det här igen. Mycket för att jag nu faktiskt tjänar pengar också. Inte bara lånar, utan jag tjänar mina egna pengar. Därför anser jag att det nu är dags igen. Nu ska jag ta körkort, och hoppas på att det går bra, och inte blir allt för dyrt. Eller att mitt schema bestämmer sig för att fucka-up allting och krångla.
Det första jag måste göra är dock att få ett nytt intyg att jag får övningsköra, och sen hitta en bra prisvärd körskola här nere i Växjö. Sen kanske jag får få tummen ur och åka hem ett tag för att övningsköra med mamma igen, men känner jag henne rätt så behöver jag nog ta åtminstone tio, helst fler, körlektioner innan hon ens överväger att sätta sig i en manuellt växlad bil med mig vid ratten. Av någon anledning verkade det inte lika läskigt för henne när den var automatväxlad? Dock hoppas jag att man kan få lite sponsring av dem i form av pengar för körlektioner i julklapp och sådär.
Orsaken till att jag anser att jag måste ta tag i det här just nu är för att det slog mig att om jag inte fixar det här innan jag är klar med mina studier, eller rättare sagt, innan jag är färdig bibliotekarie, studierna kommer jag nog aldrig att sluta helt med, så kommer det vara svårt för mig att hitta ett jobb, då väldigt många jobb idag kräver att man har just B-körkort. Och kan jag inte hitta något jobb då, så kommer jag heller inte att ha råd med något körkort. Vilket skulle bli en väldigt ond spiral i så fall. Så det är därför som jag anser att nu är en mycket bra tidpunkt att ta tag i det där körkortet.
Nu till veckan (om jag har rast någon gång) som ska jag ta och beställa hem alla papper och när jag fått dem ska jag ta och ringa för att boka en tid hos en ögonläkare så jag kan får göra mitt syntest (gjorde ju det i vintras, men hade inte fått med mig pappret, och nu är det nog för sent att skicka upp det...).
Heja mej!
Önskelista 2.0
Snart fyller jag år! Det är runt de här dagarna som man önskar att man hade pengar så man kunde köpa allt man önskade sig! (Eller en snuskigt rik människa som älskar att ge bort presenter i ens närhet!)
Min lista består av (utan inbördes ordning):
Säsongerna av Lilla huset på prärien
Den serien var ju helt fantastisk så vitt jag minns! I alla fall de säsonger jag hann att se. Vet dock ej hur många!
Nya Batman-trilogin.
Ge mig! De nya filmerna är nog bland de bästa filmerna jag vet. Den här kommer dock att ligga kvar i önskelistan till det är julklappsdags.
En iPad
Ja. Förlåt. Men jag vill faktiskt ha en iPad. Gärna en av de nya!
Röda (låga) Converseskor!
Just röda, låga Conversedojor har jag önskat mig sjukt länge nu! Jag tycker de är så grymt snygga! Ska nog köpa ett par åt mig själv nästa sommar/vår om jag har lagom med jobb!
Ett körkort.
Okay. Jag kanske inte önskar mig just själva körkortet (även om det skulle vara bra smidigt), men jag önskar att jag hade pengar till att kunna ta körkortet. Det hade varit riktigt nice!
Inte för att jag känner att jag behöver någon bil, men det skulle vara bra smidigt att ha ett körkort i alla fall.
Kitchen Aid
Definitivt, under inga som helst omständigheter i rosa dock! Annars hade hela det här paketet varit oerhört coolt att få (även om jag redan har en sjukt bra elvisp och en helt okay mixer och brödrost)! Fast då som sagt inte rosa. Helst svart, rött eller eventuellt mörklila!
En Fatboy!
(Alltså en stor sittsäck)
Dock vet jag inte riktigt vart jag skulle ha plats för den just nu. Kanske hade fått slänga ut soffan i så fall. Men jag vill ändå ha en!
Böcker!
Hur mycket böcker som helst önskar jag mig. Min lista på Adlibris blir bara längre och längre hela tiden! Jag skulle älska den människan som gav mig någon av de böcker jag önskade mig för resten av livet!
En Mac-dator
Med bra filmredigeringsprogram i! Det hade varit supernajs, för jag är verkligen inte nöjd med de program jag provat till PC (men jag tar gärna emot förslag om det är någon som sitter och håller på något!) Självklart vill jag då också ha en videokamera!
Ett Wii och ett Nintendo 3DS
Ja. Jag skulle nog definiera mig som prylgalen. Speciellt när det kommer till tekniska prylar. Lite grann är nog också att jag vill ha det som är "inne", även fast jag inte behöver det!
Fotpallspuffar.
Finns på Åhléns, och om jag har pengar över i nästa månad, då ska jag åka ner och köpa några.
En ny cykel
Eftersom att något jävla blockmongo stal min cykel så hade det inte varit helt illa att ha en ny. Med typ fem lås på eller något. Och ett anti-tjuvsystem. Och ett larmljud som låter som ett flyglarm. Och elchocker. Typ.
Sen skulle jag nog faktiskt gilla en med växlar på den här gången.
Muffin/Cupcake Maker
Av något slag. Egentligen vilken som helst skulle passa fint. Eller några muffinsformar i teflon (tror jag det är) Helst både och. Jag har sett både och på Lagerhaus, och undrar lite varför jag inte köpt dem.
Benpass på gymmet.
Idag gjorde jag mitt andra, "prova vilken nivå jag ligger på och ta reda på hur maskinerna fungerar"-pass på gymmet. Den här gången var det underkroppen som fick sig en rejäl omgång.
Eftersom att jag glömde min sport-bh och fick köra i min vanliga, så vågade jag dock inte köra några stora mängder kondition. Det enda som jag kan göra i en vanlig bh är cykla, och det avskyr jag verkligen att göra.
De övningar som jag körde igenom idag var:
Maskiner
Leg Extensions 2 x 10 15 kg
Leg Press 10 40 kg, 10 50 kg
Rygglyft 2 x 10
Adduction 2 x 10 35 kg
Abduction 2 x 10 30 kg
Leg Curl 2 x 10 15 kg
Medicinboll
Woodchopper 2 x 10 4 kg
Utfallssteg 10 4 kg
Benböj 2 x 10 8,19 kg
Maskiner
Abdominal 2x10 20 kg
Utan vikter
Sneda sit-ups 2 x 10
Sit-ups 2 x 10
Cykelsit -ups 2 x 10
Maskiner
Shoulder Press 2 x 10 9 kg
Tricep Press 2 x 10 32 kg
Leg Curl (annan maskin) 3 x 10 25 kg
Leg extensions 2 x 10 20 kg
Abduction 3 x 10 25 kg
Adduction 3 x 10 25 kg
Leg Press 3 x 10 50 kg
Rep
Vertical Pull Down 1:40 5
Seated abcrunch 1:10 4
Det jag var mest fascinerad över var att jag orkade 50 i benpress. Jag tror inte att jag orkade det när jag flyttade från Torsby faktiskt.
Eftersom att jag glömde min sport-bh och fick köra i min vanliga, så vågade jag dock inte köra några stora mängder kondition. Det enda som jag kan göra i en vanlig bh är cykla, och det avskyr jag verkligen att göra.
De övningar som jag körde igenom idag var:
Maskiner
Leg Extensions 2 x 10 15 kg
Leg Press 10 40 kg, 10 50 kg
Rygglyft 2 x 10
Adduction 2 x 10 35 kg
Abduction 2 x 10 30 kg
Leg Curl 2 x 10 15 kg
Medicinboll
Woodchopper 2 x 10 4 kg
Utfallssteg 10 4 kg
Benböj 2 x 10 8,19 kg
Maskiner
Abdominal 2x10 20 kg
Utan vikter
Sneda sit-ups 2 x 10
Sit-ups 2 x 10
Cykelsit -ups 2 x 10
Maskiner
Shoulder Press 2 x 10 9 kg
Tricep Press 2 x 10 32 kg
Leg Curl (annan maskin) 3 x 10 25 kg
Leg extensions 2 x 10 20 kg
Abduction 3 x 10 25 kg
Adduction 3 x 10 25 kg
Leg Press 3 x 10 50 kg
Rep
Vertical Pull Down 1:40 5
Seated abcrunch 1:10 4
Det jag var mest fascinerad över var att jag orkade 50 i benpress. Jag tror inte att jag orkade det när jag flyttade från Torsby faktiskt.
torsdag 13 september 2012
Är det verkligen så förvånande?
DN Debatt tar idag (bland annat) upp ämnet att dåliga matvanor har blivit ett folk hälsoproblem i Sverige.
De hade gjort en undersökning med 2000 personer, och även om jag anser att det kanske är lite för få människor, och under för kort tid (4 dagar), så skrämmer resultaten mig:
Vad jag däremot reagerar mest på är att vi inte försökt göra något åt det tidigare, utan suttit och väntat på att det ska hända, trots att det väldigt uppenbart har varit en pågående trend över hela världen att vi blir fetare och fetare.
Tydligen så är det bland de unga som trenderna är störst. Det dricks kopiösa mängder läsk, äts pizza och annan snabbmat och så vidare. Det här känns ju dock som att problemet kommer från att ungdomarna i yngre åldrar blir introducerade till sådan här mat. Jag tror att orsaken till att man ens tänker tanken på att ge snabbmat (och annat skräp som godis och läsk) beror på att föräldrarna är så stressade så att de tar den lätta vägen. Man hinner helt enkelt inte att laga ordentlig mat.
Enligt artikeln så verkar dock vissa livsmedel ha fått ett uppsving. Mycket beroende på LCHF och andra dieter. Vad många verkar ha missat, och som vi kan räkna ut i artikeln är att många tror att det är dyrt att äta hälsosamt:
Enligt artikeln ser våra matvanor i Sverige just nu ut såhär:
Däremot så förspråkar jag att man tar bort (eller åtminstone drar ned radikalt på konsumtionen) läsk, godis, snacks, snabbmat (det är lika lätt att göra pizza hemma, och mycket godare) och alkohol från sin diet om man vill gå ner i vikt. Det är egentligen så lätt som kcal in - kcal ut om man vill gå ner i vikt, men man måste också vara noga med vad man äter, då vissa av de sjukdomar som räknas upp i artikeln också kan drabba de som är smala. Att vara smal är ingen garanti för att man är frisk, men att vara hälsosam är.
Men jag undrar fortfarande på hur det har kommit lite som en chock att vi blir fetare?
Om man ska vara seriös i ett engagemang mot fetmaepidemin så krävs det ordentliga tag. Man måste få bort det som inte är bra från marknaden, eller göra det oattraktivt. Men hur lätt är det att smälla igen alla pizzerior och se till att föräldrarna har tid att laga mat till sina barn med hur samhället ser ut idag?
Nummer ett som man borde göra det är att som förälder ta ett ansvar. Man måste lära sig om nyttig mat och träning.
Som nummer två måste man se till att involvera barnen i tidig ålder i matlagandet, så att de skaffar sig bra vanor när de blir stora. Tänk på att det man lär barnen att äta som små, det är det de kommer att äta som vuxna sen.
Som nummer tre (och som jag ser som nästintill omöjligt) är att få bort de dåliga produkterna från marknaden. Göra dem otillgängliga. Höja priserna skulle vara en bra idé, men här kommer ju det största problemet: industrin. Företagen vill tjäna pengar, och nu för inte alls så länge sedan så sänktes ju priserna på skräpmat.
Vi behöver för det första uppdatera de kostråd som Livsmedelsverken ger ut. De är inte längre helt aktuella och väldigt genrealiserande. Man behöver som sagt äta både kolhydrater, protein och fett, men man får vara noga med varifrån de kommer. Det här behöver man lära barnen från tidig ålder. Större grönsaks- och fruktbord i skolorna. (Helst gärna också bättre kvalité på maten! Mer råvaror av bra kvalité där näringsämnena finns kvar!).
Jag menar inte att man bara kan knäppa i fingrarna, så är allting löst, men det här är vad jag anser behöver att göras om man kunde gå in och ändra världen.
Målet är ju ändå att alla ska äta hälsosamt, må bra, röra på sig och njuta av livet.
De hade gjort en undersökning med 2000 personer, och även om jag anser att det kanske är lite för få människor, och under för kort tid (4 dagar), så skrämmer resultaten mig:
• Åtta av tio äter för lite frukt och grönt.• Sju av tio äter för lite fisk.• Nio av tio äter för lite fullkorn.• Åtta av tio äter för mycket mättat fett.• Fyra av tio äter för mycket socker.• Sju av tio äter för mycket salt.Det här är inte bra någonstans.
Vad jag däremot reagerar mest på är att vi inte försökt göra något åt det tidigare, utan suttit och väntat på att det ska hända, trots att det väldigt uppenbart har varit en pågående trend över hela världen att vi blir fetare och fetare.
Tydligen så är det bland de unga som trenderna är störst. Det dricks kopiösa mängder läsk, äts pizza och annan snabbmat och så vidare. Det här känns ju dock som att problemet kommer från att ungdomarna i yngre åldrar blir introducerade till sådan här mat. Jag tror att orsaken till att man ens tänker tanken på att ge snabbmat (och annat skräp som godis och läsk) beror på att föräldrarna är så stressade så att de tar den lätta vägen. Man hinner helt enkelt inte att laga ordentlig mat.
Enligt artikeln så verkar dock vissa livsmedel ha fått ett uppsving. Mycket beroende på LCHF och andra dieter. Vad många verkar ha missat, och som vi kan räkna ut i artikeln är att många tror att det är dyrt att äta hälsosamt:
"Generellt äter personer med låg inkomst mer godis och snacks men mindre grönsaker "Men så är inte fallet. Grönsaker är inte jättedyrt. Godis, halvfabrikat och snacks är vad som är dyrt att köpa.
Enligt artikeln ser våra matvanor i Sverige just nu ut såhär:
"Vi äter mer fisk och skaldjur, konsumtionen har ökat med cirka 30 procent bland kvinnor och med hela 60 procent bland män. Tre gånger så många väljer flytande margarin eller olja till matlagning jämfört med 1997. Men användandet av smör har också ökat.
Vi äter mindre potatis än tidigare. Däremot ökade konsumtionen av ris och pasta under 90-talet, för att sedan ligga kvar på samma nivå. Vi äter ungefär lika mycket bröd som tidigare. Vi äter ungefär lika mycket socker som tidigare, men sockerkällorna varierar – unga väljer läsk och godis medan äldre väljer kaffebröd och efterrätter. Konsumtionen av pizza och paj har ökat."Jag förespråkar aldrig att man ska ta bort en av protein, fett eller kolhydrater från kosten, men alls kroppar är olika och mår olika bra av olika mängder. Själv blir jag dåsig och trött av för mycket protein. Om jag också stoppas i mig för mycket protein tar det väldigt lång tid innan jag blir hungrig igen, och då äter jag inte lagom mycket under en dag, plus att jag lättare ökar i vikt. Däremot kolhydrater (ej från socker) mår jag bra av, och jag kan mycket väll behålla eller gå ner i vikt trots att jag äter mycket kolhydrater.
Däremot så förspråkar jag att man tar bort (eller åtminstone drar ned radikalt på konsumtionen) läsk, godis, snacks, snabbmat (det är lika lätt att göra pizza hemma, och mycket godare) och alkohol från sin diet om man vill gå ner i vikt. Det är egentligen så lätt som kcal in - kcal ut om man vill gå ner i vikt, men man måste också vara noga med vad man äter, då vissa av de sjukdomar som räknas upp i artikeln också kan drabba de som är smala. Att vara smal är ingen garanti för att man är frisk, men att vara hälsosam är.
Men jag undrar fortfarande på hur det har kommit lite som en chock att vi blir fetare?
Om man ska vara seriös i ett engagemang mot fetmaepidemin så krävs det ordentliga tag. Man måste få bort det som inte är bra från marknaden, eller göra det oattraktivt. Men hur lätt är det att smälla igen alla pizzerior och se till att föräldrarna har tid att laga mat till sina barn med hur samhället ser ut idag?
Nummer ett som man borde göra det är att som förälder ta ett ansvar. Man måste lära sig om nyttig mat och träning.
Som nummer två måste man se till att involvera barnen i tidig ålder i matlagandet, så att de skaffar sig bra vanor när de blir stora. Tänk på att det man lär barnen att äta som små, det är det de kommer att äta som vuxna sen.
Som nummer tre (och som jag ser som nästintill omöjligt) är att få bort de dåliga produkterna från marknaden. Göra dem otillgängliga. Höja priserna skulle vara en bra idé, men här kommer ju det största problemet: industrin. Företagen vill tjäna pengar, och nu för inte alls så länge sedan så sänktes ju priserna på skräpmat.
Vi behöver för det första uppdatera de kostråd som Livsmedelsverken ger ut. De är inte längre helt aktuella och väldigt genrealiserande. Man behöver som sagt äta både kolhydrater, protein och fett, men man får vara noga med varifrån de kommer. Det här behöver man lära barnen från tidig ålder. Större grönsaks- och fruktbord i skolorna. (Helst gärna också bättre kvalité på maten! Mer råvaror av bra kvalité där näringsämnena finns kvar!).
Jag menar inte att man bara kan knäppa i fingrarna, så är allting löst, men det här är vad jag anser behöver att göras om man kunde gå in och ändra världen.
Målet är ju ändå att alla ska äta hälsosamt, må bra, röra på sig och njuta av livet.
onsdag 12 september 2012
Ointellektuellt
Nu läser jag den här debattartikeln i DN Debatt för andra gången idag, och jag kan fortfarande inte riktigt greppa den. Eller vad han faktiskt försöker säga oss. Jag kanske inte är lagom intellektuell?
Inlägget handlar om forskaren Mats Alvessons (professor i företagsekonomi) resonemang om att högskolestudenter gör det lätt för sig, och att man inte lär sig något av att läsa på högskolan. Han pratar om "lätta ämnen" som inte skall ge någon intellektuell kvalité:
Jag är lite nyfiken på vilka dessa "lätta ämnen" innebär.
För mig handlar hela artikeln (åter igen) om att man bör utbilda sig till "något vettigt". Typ, ingenjör, läkare eller liknande. (Väldigt mycket vibbar från Svenskt Näringslivs uttalande förra sommaren om "lätta" litteraturkurser på Linnéuniversitet?) Istället då för att fokusera på vilka områden vi idag har personalbrist på, och göra de programmen attraktivare så ska alla slåss om samma program. Det känns inte helt hållbart i längden. Vi kan ha hur många läkare som helst, men utan sjuksköterskor kommer inte vården att fungera.
Man har läst lite spökhistorier om hur vissa av lärarutbildningarna godkänner elever trots att de inte når upp till standarden för att eleverna annars känner sig kränkta och så vidare, men det är ett helt annat problem, och måste tas itu med inom den egna kretsen, man ska inte, som Alvesson verkar göra, dra alla över en kam.
Alvesson menar på att många av högskolorna kan ses som yrkesgymnasium istället.
Av vissa av hans resonemang får man nästan känslan av att man inte behöver någon utbildning över huvud taget:
Jag hoppas att det är fler än jag som ändå är lite kritisk mot hans användande av en studie på amerikansk mark och anser att det passar direkt in på svensk högskola/universitet (vänta här nu, var det inte det han var ute efter, kritiskt tänkande, och minsann, jag tror nog att jag läst några av de här "lätta ämnena" som han menar inte ger oss något kritisk tänkande...). Fokuset bör ju snarare att ligga på att få kvalitativa program/kurser, inte "rätt" sorts kurser, oavsett vad ämnet är.
Not: De bästa lärarna jag har haft har jag haft i film- och litteraturvetenskap, och inte var det "lätt" där inte. Mycket läsande, hårda krav för G, långa uppsatser med krav på kritiskt tänkande och förståelse för olika teorier, och mycket engagemang både från lärare och studenter!
Inlägget handlar om forskaren Mats Alvessons (professor i företagsekonomi) resonemang om att högskolestudenter gör det lätt för sig, och att man inte lär sig något av att läsa på högskolan. Han pratar om "lätta ämnen" som inte skall ge någon intellektuell kvalité:
Lätta ämnen är lika populära bland studenter som tveksamma i fråga om att leda till påtaglig intellektuell kvalificering. Vi får en uppdelning av studenter där de från högutbildade familjer läser traditionella akademiska ämnen, ofta på prestigefyllda lärosäten, och andra läser lätta ämnen och är överrepresenterade på nyare lärosäten.Inte nog med att han ger en känga till vissa ämnen (men han är noga med att inte säga vilka), så ger han också en känga till vissa lärosäten, som han uppenbarligen anser inte håller den klass han vill ha på universitetsutbildningar.
Jag är lite nyfiken på vilka dessa "lätta ämnen" innebär.
För mig handlar hela artikeln (åter igen) om att man bör utbilda sig till "något vettigt". Typ, ingenjör, läkare eller liknande. (Väldigt mycket vibbar från Svenskt Näringslivs uttalande förra sommaren om "lätta" litteraturkurser på Linnéuniversitet?) Istället då för att fokusera på vilka områden vi idag har personalbrist på, och göra de programmen attraktivare så ska alla slåss om samma program. Det känns inte helt hållbart i längden. Vi kan ha hur många läkare som helst, men utan sjuksköterskor kommer inte vården att fungera.
Man har läst lite spökhistorier om hur vissa av lärarutbildningarna godkänner elever trots att de inte når upp till standarden för att eleverna annars känner sig kränkta och så vidare, men det är ett helt annat problem, och måste tas itu med inom den egna kretsen, man ska inte, som Alvesson verkar göra, dra alla över en kam.
Alvesson menar på att många av högskolorna kan ses som yrkesgymnasium istället.
Ser man på en genomsnittlig svensk högskolas eller nytt universitets utbud kan man få intrycket att det är yrkesgymnasieskola. Örebro universitet har till exempel akut- och ambulanssjukvårds-, behandlingsassistent-, byggarbetsledareprogram, program för sommelier och måltidskreatör, hotell och värdskap och till och med ett spa-program. Malmö högskola kör med kurser typ serieteckning och fotbollshistoria.Sen är jag inte helt säker på att jag håller med om att akut- och ambulanssjukvård är något som man klarar av när man är 16-18 år, vilket är åldern vi har på gymnasieskolor i Sverige. Om man nu vill vara petig så kanske vissa av dem skulle kunna kortas ner i tid, och fler övergå till KY-utbildningar, men jag ser ingen som helst orsak att dessa KY-utbildningar kan ges på högskolor, eller något annat samarbete. Frågan är då, vilka av dem ska i så fall förkortas? De med mer praktik? De som ej är "högavlönade jobb"? Kriterierna för det här skulle i så fall kunna vara vilka som helst. Sen tror jag personligen att åtminstone några av de teoretiska kunskaperna faktiskt är bra att ha med sig ut i yrkeslivet sen!
Av vissa av hans resonemang får man nästan känslan av att man inte behöver någon utbildning över huvud taget:
Förr eller senare lär sig kanske de flesta tillräckligt för vad som krävs av ett arbetsliv där trots allt flertalet arbeten ej förutsätter avancerade teoretiska kunskaper.Förhoppningsvis visar det sig senare vilka som inte gjort sitt jobb på högskolan och inte, i alla fall om det kommer till de mer praktisk utbildningarna. Rätt man på rätt plats. Den mest kompetente ska ha jobbet, vare sig han hade G eller VG på alla uppgifter för bara för att man har ett läshuvud betyder det inte att man är mest kompetent ute i arbetslivet, utan kanske ska just hålla sig till det mer teoretiska (exempelvis forskning!).
Jag hoppas att det är fler än jag som ändå är lite kritisk mot hans användande av en studie på amerikansk mark och anser att det passar direkt in på svensk högskola/universitet (vänta här nu, var det inte det han var ute efter, kritiskt tänkande, och minsann, jag tror nog att jag läst några av de här "lätta ämnena" som han menar inte ger oss något kritisk tänkande...). Fokuset bör ju snarare att ligga på att få kvalitativa program/kurser, inte "rätt" sorts kurser, oavsett vad ämnet är.
Not: De bästa lärarna jag har haft har jag haft i film- och litteraturvetenskap, och inte var det "lätt" där inte. Mycket läsande, hårda krav för G, långa uppsatser med krav på kritiskt tänkande och förståelse för olika teorier, och mycket engagemang både från lärare och studenter!
tisdag 11 september 2012
Äntligen skaffat gymkort!
Äntligen har jag införskaffat mig ett gymkort nu. Det är mer än 1½ år sedan jag flyttade från Torsby och sa upp mitt gymkort där uppe.
Idag tog jag det ganska lugnt. Mest testa på. Detsamma gäller nästa gång också.
Jag tänkte så här att jag ska gymma tisdag och torsdag den här veckan. Idag körde jag överkroppen, och på torsdag ska jag köra underkroppen. Mest för att se lite vart jag ligger och kunna jobba därifrån.
Annars känns det mest som att ett gymkort blev skaffat för att jag faktiskt ska komma iväg och styrketräna över huvud taget. Att träna hemma blir inte samma sak! Däremot ska jag ta och plocka med mig yogamattan hem nästa gång jag är i Linköping. Det är lite lättare att få till hemma!
Dagens träning såg ut på följande sätt:
Maskiner
Idag tog jag det ganska lugnt. Mest testa på. Detsamma gäller nästa gång också.
Jag tänkte så här att jag ska gymma tisdag och torsdag den här veckan. Idag körde jag överkroppen, och på torsdag ska jag köra underkroppen. Mest för att se lite vart jag ligger och kunna jobba därifrån.
Annars känns det mest som att ett gymkort blev skaffat för att jag faktiskt ska komma iväg och styrketräna över huvud taget. Att träna hemma blir inte samma sak! Däremot ska jag ta och plocka med mig yogamattan hem nästa gång jag är i Linköping. Det är lite lättare att få till hemma!
Dagens träning såg ut på följande sätt:
Maskiner
- Shoulder Press 2x10 9 kg
- Lat Pull Down 2x10 32 kg
- Tricep Press 2x10 25 kg
- Chest Press2x10 20 kg
- Deltoid Raise 2x10 10 kg
- Bisep Curl 2x10 5 kg
- Abdominal 2x10 20 kg
Rep
- Vertical Pull Down 1 min 30 sek (4)
- Seated abcrunch 1 min (4)
Fria vikter
- Tricep Press 2x15 3 kg
Kettelbell
- Full-swing 2x10 12 kg
Maskiner
- Rygglyft 2x10
Medicinboll
- Russian Twist 2x10 4 kg
- Woodchoper 10 8,19 kg (18lbs)
Fria vikter
- Bicep Curls 2x1 4 kg
- Hammercurls 2x10 4 kg
- Shoulder Press 2x10 4 kg
Maskiner
- Abdominal 2x10 20 kg
- Rygglyft 2x10
Lite spretigt och varierande och inte stenhårt nej, men eftersom att jag inte hittade i lokalen, vilka maskiner som fanns och så vidare så blev det lite så. Jag tror att när jag väl kommer igång ordentligt så kan det bli ganska hård träning. Ska försöka skriva ihop ett litet styrketräningsschema som passar bra in med träningen i övrigt. På torsdag blir det som sagt ben/underkroppsträning. Det enda som jag dock ska försöka vara extra nog med att jag får in varje gång, det är ryggen, mer exakt korsryggen,eftersom att jag fortfarande har problem med den. Så det är ganska viktigt.
Sådan besvikelse när man kommer i mål.
Ibland blir jag så besviken på mig själv.
3:/5 sprang jag 5 km på 37:55.
11/8 sprang jag 5 km på 36:13
18/8 sprang jag 5 km på 34:48
Idag 10/9 sprang jag 5 km på 36:02!
(Jag hade ju i och för sig redan en försämring av tiden redan den 4/9 när jag sprang på 35:42, men det visste jag inte förrän nu).
Trots att det kändes väldigt bra. Jag kände mig pigg i benen. Kanske hade ätit för lite innan jag gav mig iväg, men annars kändes som att jag bara flög runt.
Nu var det en annan bana, ja, men den är betydligt plattare än vad det varit de andra gångerna jag sprungit.
Nu vet jag i och för sig inte om det faktum att jag sprang på asfalt idag kan ha varit negativt, eftersom att jag (läs: min höft) inte tycker om att springa på asfalt.
Det här kändes faktiskt som ett nederlag. Allt kändes så bra, men resultatet var inte alls det jag ville ha i slutändan...
Det är sådana här saker som gör lite grann att man inte alls känner sig motiverad att fortsätta med saker. När det känns lätt och bra, men inte alls visar de resultat som man förväntade sig. Men ja, ja det är väll bara att bita ihop och hoppas på att det går bättre nästa gång. Jag känner verkligen för att ge upp ibland, men då kommer man ju ingen vart med något heller. Ska se nästa gång jag åker till Linköping om det skett någon förbättring och försämring då.
Har också kommit fram till att jag behöver vila minst en dag mellan mina löp-pass, oavsett om jag tränar något annat emellan eller inte.
Sen har jag faktiskt en liten teori som jag tror kan vara den mer övervägande orsaken till att jag sprungit lite sämre här nere i Växjö, nämligen det att i Linköping så springer jag nästan alltid med någon som springer betydligt fortare än jag, så man får liksom "jaga" lite grann. Det drar nog upp tempot lite grann.
Men mål nummer ett är att pressa ner mig till 32 minuter och mål nummer två är att pressa ner mig till 30 min, och sedan lyckas kunna hålla det så man kan få miltid som ligger på runt timmen.
Jag använder mig just nu av RunKeeper för att kunna mäta mina framsteg. Tycker den är riktigt bra, bara man ser till att man har bra mottagning med GPSen när man sätter igång den!
(Här har ni min profil om ni vill: http://runkeeper.com/user/SannaJohansson88)
3:/5 sprang jag 5 km på 37:55.
11/8 sprang jag 5 km på 36:13
18/8 sprang jag 5 km på 34:48
Idag 10/9 sprang jag 5 km på 36:02!
(Jag hade ju i och för sig redan en försämring av tiden redan den 4/9 när jag sprang på 35:42, men det visste jag inte förrän nu).
Trots att det kändes väldigt bra. Jag kände mig pigg i benen. Kanske hade ätit för lite innan jag gav mig iväg, men annars kändes som att jag bara flög runt.
Nu var det en annan bana, ja, men den är betydligt plattare än vad det varit de andra gångerna jag sprungit.
Nu vet jag i och för sig inte om det faktum att jag sprang på asfalt idag kan ha varit negativt, eftersom att jag (läs: min höft) inte tycker om att springa på asfalt.
Det här kändes faktiskt som ett nederlag. Allt kändes så bra, men resultatet var inte alls det jag ville ha i slutändan...
Det är sådana här saker som gör lite grann att man inte alls känner sig motiverad att fortsätta med saker. När det känns lätt och bra, men inte alls visar de resultat som man förväntade sig. Men ja, ja det är väll bara att bita ihop och hoppas på att det går bättre nästa gång. Jag känner verkligen för att ge upp ibland, men då kommer man ju ingen vart med något heller. Ska se nästa gång jag åker till Linköping om det skett någon förbättring och försämring då.
Har också kommit fram till att jag behöver vila minst en dag mellan mina löp-pass, oavsett om jag tränar något annat emellan eller inte.
Sen har jag faktiskt en liten teori som jag tror kan vara den mer övervägande orsaken till att jag sprungit lite sämre här nere i Växjö, nämligen det att i Linköping så springer jag nästan alltid med någon som springer betydligt fortare än jag, så man får liksom "jaga" lite grann. Det drar nog upp tempot lite grann.
Men mål nummer ett är att pressa ner mig till 32 minuter och mål nummer två är att pressa ner mig till 30 min, och sedan lyckas kunna hålla det så man kan få miltid som ligger på runt timmen.
Jag använder mig just nu av RunKeeper för att kunna mäta mina framsteg. Tycker den är riktigt bra, bara man ser till att man har bra mottagning med GPSen när man sätter igång den!
(Här har ni min profil om ni vill: http://runkeeper.com/user/SannaJohansson88)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)