Skinny and rich... bitch?

Jag tänkte jag ska skriva ett inlägg nu som kommer göra ont för mig att skriva. Alla inlägg jag skriver på det här temat gör ont, men samtidigt är det en bearbetning av en del av mitt liv som kommer ta oerhört lång tid att bli klar med, och kunna lämna bakom mig. Jag varierar mellan att skriva på bloggen och i min "dagbok" beroende på om jag känner mig lagom säker på mig själv för att låta andra, däribland människor som jag bryr mig om få ta del av det som gör ont i mig, för även om jag ofta visar känslor (vet alla som sett mig arg, eller som sett mig gråta), men vissa saker visar jag aldrig, precis som alla andra har jag delar av mig som gör för ont för att visa över huvud taget.

Det här är en sån sak, men nu känner jag mig lite mer redo.

Det är också svårt att skriva såna här inlägg. Man vill informera om vilket helvete det är, men samtidigt så vill man inte hjälpa som är i samma situation med hur de ska lyckas, trots det så vet jag att majoriteten av alla i ålder 12-18 som kanske är den största gruppen i farozonen, vet hur man kan hitta informationen som de letar efter. Jag hoppas att min balansgång i just det här inlägget fungerar och att folk förstår faran med det hela!

Pro-ana.

Pro-anorexia.

För den som inte vet vad det innebär så är det en "rörelse" som vill bli anorektiker. Man ser anorexia som en livsstil, inte som en sjukdom. Ofta är det unga tjejer som blivit besatta av att vara smala, och som på flit försöker bli anorektiker. Ofta lider de av BDD, eller någon annan psykisk sjukdom där de inte ser en korrekt bild av sig själv, de ser inte hur de faktiskt ser ut. (Nu vet jag att jag kanske förenklar det hela en hel del, men jag vill inte skriva för komplicerat heller... Det finns en del pro-ana sidor där de som har anorexia kan diskutera sin sjukdom också, självklart, men de är sällan lika öppna som de som ser det som en livsstil.)

När jag var runt 17-18 år, så såg jag en dokumentär om anorexia, och där de diskuterade mycket om pro-ana, och "thinspiration" (bilder på, ofta sjukligt, smala tjejer som man ska eftersträva att likna). Vi mötte några tjejer som hade hamnat i anorexiaträsket och försökte ta sig därifrån, och vi träffade också några tjejer som aspirerade på att komma dit. Det som, när jag tänker tillbaka på det idag, var värst var familjen där mamman mycket väl visste om vad dottern höll på med, men inte gjorde något åt det. Hade jag träffat den mamman idag hade jag blivit fruktansvärt arg på henne som låter sin dotter göra så emot sig själv.

Pro-ana är en "rörelse" (jag kommer faktiskt inte på något bättre ord), för folk som vill bli smala, då med anorexia som följdsjukdom, men de ser det inte på det sättet. Då tyckte jag det var sjukt bra, även om jag aldrig riktigt gjorde några inloggning för sidorna eller så, men jag tog många tips från dem, och jag sökte mycket på "thinspiration". Idag gör det ont i hjärtat att se att det finns så många som vill ha anorexia och som inte förstår hur hemskt det måste vara och hur sjuk man faktiskt är, inte bara psykiskt, utan även fysiskt när man har den sjukdomen.

När jag gick 2/3:e året på gymnasiet så mådde jag inte så bra. Jag kände mig deprimerad och dålig. (Jag är ganska säker att jag "lider" av vinterdepressioner, för jag känner mig helt slut, nere och allmänt dålig hela vinterhalvåret, men det här var värre, två-tre år av konstant nedstämdhet, både kroppslig och psykisk smärta, att känna att man aldrig dög, att inte orka saker.) Vad jag än gjorde så gjorde jag det inte lagom bra.  Det gjorde ont att känna så, och det var mer än bara en självförtroende grej, för jag hade ändå ett litet uns av självförtroende, jag trodde ju ändå att jag kunde klara av saker ibland. Jag, som många andra, ansåg att om jag bara kunde gå ner i vikt, så skulle jag må så mycket bättre, och bli så mycket gladare. (Jag var tjock när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet så var jag farligt tjock. Jag vägde säkert uppemot 90 kg till mina 163 cm, men om jag ska vara ärlig, ingen hjälpte mig göra något åt det heller...)

Jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Det i sig var inte ett dåligt beslut, men i vägskälet som pekade mot den vikt jag ville nå tog jag den lätta, farliga vägen istället för den svåra, långa och hårda vägen.

Efter den här dokumentären, och flera liknande i sitt slag, så började jag följa de tips som man kunde hitta på pro-ana bloggar (det finns hur många som helst), och letade "thinspiration". Jag lärde mig knepen. Det enda som jag riktigt aldrig fastnade för var att kräkas upp maten, och tur var nog det. Man lärde sig vad man skulle och inte skulle tycka om. Hur mycket som var okay att äta för att vara en del av pro-ana-samhället, man bytte tips och trix för att så snabbt som möjligt gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag, ofta varje timme, varje gång jag ätit, varje gång jag duschat. Ibland kunde jag bara klä av mig mitt på dagen för att se vad jag vägde. Jag hade allting uppskrivet i den här "dageboken" som jag ibland använder som ventilation för det jobbigaste, det som jag verkligen inte orkar/vill prata om. Jag har fortfarande kvar den som sagt, och jag kan fortfarande skriva upp mina mått och min vikt där, men nu går det, precis som vägandet, mer på rutin, och jag lägger ingen större vikt (sorry for the pun!) bakom det utan låter det bara fladdra förbi. En notis om mitt liv. Inget mer med det.

Jag slutade äta, men fortsatte att träna en del. Inte lika mycket. Man orkade ju inte, plus att jag hade oerhört ont i ryggen. Jag vill väldigt gärna skriva upp precis vad det var jag åt på en vecka, men samtidigt så vågar jag inte, det hemskaste skulle nog vara om någon tjej eller kille som läser det här tar efter den hemska människa som jag var då.
Slutsatsen är i alla fall:
Jag drog ner mitt kalorintag till ungefär 300-400 kcal per dag. De dagar jag åt mer fick jag ångest. Jag gick inte ur sängen, jag skadade mig själv på diverse sätt och jag inbillade mig hur jag såg att fettet bara la sig på magen på mig. Paradoxalt nog så kompenserade jag hungerskänslorna med osötad läsk.
Det här gjorde jag efter ett helt liv av överätande. Idag undrar jag fortfarande hur jag klarade av att gå från att äta mycket till att äta nästan ingenting alls över en så kort tid.

Livet blev oerhört inrutat. Allt man gjorde var relaterat till vikt. Visste man att man skulle göra något där man var tvungen att äta så åt man inte på flera dagar, eller undvek situationen helt. Ibland kunde man få ångest för att man inte kunde komma iväg och väga sig när man ville.

Det var en hemsk period av mitt liv. Jag försökte hålla fast i ett hemskt förhållande med en kille som ändå inte fungerade, många av mina vänner svek mig (hur kul var det att komma hem och få ett sms från sin "bästa vän" som skrev: "Glömde bort dig och gick hem istället.") och jag försökte gömma allting för mina föräldrar och alla runtomkring mig.

Jag mådde ju helt uppenbarligen inte bra någonstans.

Jag hade visionen om att "Lyckas jag bli anorektiker, då kommer jag att bli så smal, och alla kommer att tycka så mycket mer om mig."

Idag inser jag hur fel jag hade då.

Jag lyckades ändå hålla det hela hemligt för alla i min närhet. Jag rasade helt oerhört i vikt på kort tid. Vilket är ganska självklart, men jag tvivlar på att jag egentligen mådde så mycket bättre. Jag kunde fortfarande ligga i sängen en hel dag, för orkeslös för att orka gå upp över huvud taget. Ibland så jag inte min mormor (som jag bodde hos), mer än när jag skulle ner och hämta min "kvällsmat" (som var den enda maten jag åt, kl 1800 varje dag, samtidigt som jag tittade på Stargate på TV). Sen kom jag igång med fotbollen igen, men mina matvanor ändrades inte. Den sommaren kommer jag ihåg två moment så sjukt mycket. Troligtvis var det de som fick mig att inse att det är inte värt det.

Det första var när vi var iväg och spelade match. Smärta runt hela bröstkorgen vid nedre delen av revbenen. Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men det kändes som att någon hade tryckt in flera knivar i revbenen på mig. Jag fick avbryta och gå och duscha. Jag kunde inte vakta målet längre. Det var helt omöjligt. Jag tror att det var en panikattack eller något, en stressattack, men jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att jag inte vill att det någonsin ska hända igen. Jag kunde knappt andas och det gjorde oerhört ont.

Någon månad senare så skulle jag gå och köpa en flaska läsk på affären. I kön så kände jag mig lite yr och var tvungen att huka mig ner. Betalade och gick. Han inte mer än över vägen innan världen började att snutta för mig och jag bara sjönk ihop. Som tur var så var det två snälla människor som hjälpte mig de sista 100 metrarna hem. Jag har ingen aning om vilka de var men jag är oerhört tacksam för deras hjälp.
När jag kom hem så var inte mormor eller mamma hemma. Först vart jag helt oerhört lycklig. Jag slapp att berätta, men samtidigt så kände jag att jag inte orkade längre. Även om jag inte berättade allt, så berättade jag om den incidenten, och det var skönt. Skönt att inte behöva hålla det inte.

Det var de här två händelserna som fick mig att börja tänka om. Börja tänka som en normal människa igen. Ibland tror jag att jag åt mest bara för att folk skulle se mig äta, inte för att jag egentligen ville äta något. Dagar när man inte åt alls eller dagar när man höll sig till sin diet var daga när man var lycklig.

Idag kan jag bli ganska arg över att ingen i min närhet gjorde något åt mig. Vare sig när jag var sjukt överviktig som barn eller att ingen som såg mig insåg att det var något fel på mig under den här perioden av mitt liv. Varför gjorde ingen någonting? Varför reagerar ingen på att jag slutade äta, eller åt så sjukt lite? Varför reagerade ingen på att jag skar mig på armarna. Sår som ibland syntes mer än väl! Ärren finns ju kvar än idag, om än väldigt bleka. Varför reagerade ingen på att jag grät konstant och ibland inte gick ur sängen på morgonen alls?

Idag mår jag fortfarande inte helt okay, men jag äter, eller i alla fall försöker att äta som en vanlig människa. I 90% av fallen går det bra, men inte jämt. Det är mycket lättare när man äter tillsammans med någon, eller när man går ut och äter, för då "måste" man äta. Min förbränning börjar likna det som den ska vara (det här tog mig alltså nästan 6 år att rätta till! 6 ÅR!!!). Jag är ganska säker på att det är orsaken till att jag har ganska långa hårstrån på min armar. När man inte äter så har inte kroppen något att arbeta med. Fettlagret minskas till viss del, och man börjar frysa, då producerar kroppen mer hår för att hålla värmen. Tufft för mig nu, för jag hatar det, men man får stå sina kast för val man gör i livet. Idag fryser jag nästan också konstant på grund utav det här. Det är inte så himla kul. Jag är också laktosintolerant, något som jag tror beror på det här också. "Fördelarna" (nej, det finns nog egetligen inga!) väger så svagt mot nackdelarna att det inte är värt det. Någonsin.

Det går ganska fort att fastna i, men är sjukt svårt att ta sig ur.

Även fast jag aldrig hade anorexia så var min aspiration att få det. Idag kan jag liksom inte ens förstå hur man kan vara så korkad. Jag hade som mål att väga under 50 kg, jag kunde inte tänka mig något annat. Idag är jag tveksam till om jag ens bör väga under 60 kg för att jag vill hålla mig frisk, jag vill kunna skaffa barn och jag vill kunna orka göra saker. Jag har inte på långa vägar samma syn på mig själv som jag hade då. Självklart kan jag ogilla det jag ser i spegeln ibland, det tror jag alla gör, män som kvinnor, vuxna som barn, gammal som ung, men jag har inte en bild av mig själv som inte stämmer. Snarare tvärt om. Jag ser mig nog som smalare än vad jag faktiskt är, fast ändå inte.

Ja, idag är jag en tokig, vanlig människa, som tyvärr har lite tics ibland. Jag kan ju inte säga att jag aldrig åker dit igen på vissa saker. Ja, ibland får jag ångest om jag vet att jag inte kan väga mig. Jag skriver upp resultat då och då om jag är smalara/tjockare. Ibland känner jag mig tjock, fet och ful när jag ser mig i spegeln. Ibland kan jag komma på att jag tänkte för mycket på vad/hur/när/hur mycket jag äter, men jag är lagom stark för att inte åka fast igen. Jag har ändå hittat mig själv. En kropp, en stil, ett mindset, ett liv som jag trivs med.

Ibland kan jag fråga mig om den viktfixerade kampsporten faktiskt är något för mig att hålla mig till, men jag tror att idag, om jag någonsin skulle falla tillbaka i mina gamla vanor så skulle folk märka det. Folk skulle se och göra något åt det. Samtidigt så har jag bevisat två gånger att jag är så sjukt mycket starkare än vad jag tror att jag är. Jag är fortfarande imponerad (trots att jag vet hur fel det är) att jag lyckades att hålla mig till det jag gjorde, sen är jag ännu mer imponerad av hur jag lyckades att inte hamna mer i skiten än vad jag gjorde och ta mig dit jag är idag, vilket jag till största delen gjorde själv. Jag började ta tag i mina matvanor, jag insåg att skada mig själv inte var sättet att må bra på, jag började jobba med mitt självförtroende och jag började träna på riktigt igen. Då mådde jag plötsligt mycket bättre. Jag gick upp i vikt igen, självklart, eftersom att jag hade svält mig själv i ett halvår, men har sedan dess gått ner på ett hälsosamt sätt och lagt mig på en ganska stabil vikt. Min kampsport relaterade viktfixering finns inte riktigt. Jag bantar sällan för tävlingar utan går oftast hellre i den viktklass jag ligger i.

Ja. Idag mår jag bra, men jag vill må ännu bättre.

Jag uppmanar alla till att vara uppmärksam på sin närhet. Överätande, anorexia, pro-ana, ortorexia, det finns, och det kan drabba vem som helst. Läs på och lär er om sjukdomarna som inte alltid syns innan det är för sent. Då kan man säkert rädda betydligt fler. Att söka på de olika sjukdomarnas nätsidor kan också vara bra om man är orolig för någon i sin närhet, där kan man se tipsen de ger varandra och så kan man lättare "se igenom" vad som händer. Ta också kontakt med rätt myndigheter. Det finns telefonnummer att ringa, folk att prata med. Låt det inte bero. Lägg er i.