Måste få skriva av mig i ett inlägg nu. Vill ni inte läsa det kan ni kryssa bort redan nu och vänta tills jag känner mig lite mindre nere igen. Okay? Deal!
Som sagt, känner mig fruktansvärt nere nu...
Ensam i mängden...
Det är en så påfrestande känsla att det gör att man går omkring med ont i magen, huvudvärk och har svårt att sova hela tiden...
Man skaffar vänner, kompisar, bekanta, kollegor och träningskamrater... De flesta håller sig till de grupperna och frågar "lagom mycket" eller erbjuder sig den sortens hjälp/stöd av någon man jobbar med/tränar med. Bra kollegor, bra träningskamrater...
Inga problem med det men den grupp som jag dock saknar länge är gruppen "Nära vänner". Alltså folk som bryr sig lika mycket om mig som jag om dom, och inte bara tycker att det är okay att höra av sig när man vill ha något utav mig, eller som anser att jag duger "när inget annat finns tillgängligt"...
För så känns det verkligen nu, man har vänner, men med majoriteten av det känns det som en envägskommunikation större delen av tiden.
Jag bryr mig, men det är aldrig någon som frågar hur man mår och som man kan sätta sig ner och prata ut om saker med, som lyssnar och försöker hjälpa, och inte bara säger "Okay, men jag..."
Det skulle vara skönt att ha någon som spontanskickar ett sms eller ringer och frågar inget egentligen utan bara vill prata, som visar att man bryr sig. Någon som sådär spontant kan komma förbi för att de vill umgås med en... Jag bryr mig om mina vänner på det viset, men det är oerhört länge sen man kände (om någonsin) att någon bryr sig om mig på samma sätt...
Ensam i mängden är som sagt en bra beskrivning på hur jag känner mig...
Eller övergiven.
Man ler och är glad, men det är få tillfällen som man verkligen känner sig riktigt glad!
Aldrig duger jag till något... Jag är aldrig lagom bra, inte på något som jag försöker mig på eller som jag håller på med, och jag är tydligen inte lagom bra att bli nära vän med heller...
Ibland känns det som att man skulle kunna flytta härifrån och typ ingen skulle märka det på en vecka eller två...
Måste lära mig att läsa folk bättre, minska förväntningarna på folk och vad de tycker om mig... Jag blir ju så fruktansvärt besviken varje gång... Man får fylla i dagarna och kvällarna man inte tränar eller jobbar med massa saker för att inte behöva tänka på att alla andra umgås med kompisar då medan man själv sitter hemma.
(Nu kanske jag har fel, men det är så det känns i vilket fall...)
