Visar inlägg med etikett Krönika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Krönika. Visa alla inlägg

torsdag 26 april 2012

Titta, se och lära?

Alla här känner väll till den varningstexten som brukar stå när man i tv-shower á la Jackass ska göra stunts? Ni vet, den där, där det står att det utförs av professionella och att man inte ska prova det hemma? När jag var liten så fanns det inga sådana på tv-program som visades, trots att det man såg på var väldigt våldsamt, jag menar, tittar bara på Tom & Jerry så förstår ni vad jag menar. Det är fiktivt och overkligt våld, som man aldrig skulle få för sig att testa på själv, men det var trots allt våldsamt.

Enligt den svenska pressen idag så blir barn våldsamma, lata och allmänt otrevliga för att skolan inte gör det de ska och att barnen spelar tv- och dataspel. Våldsamma sådan också.

Inte någonstans så diskuteras det faktum att det i grund och botten är föräldrarnas uppdrag att uppfostra barnen och lära dem att det våld och beteende som finns i filmer, dataspel och så vidare är påhittat och att man inte gör så mot andra människor. Och det är just till största del föräldrarnas uppdrag, inte lärarnas, tränarnas eller kompisarnas. Det är ni som föräldrar som har den största delen i att uppfostra era egna barn och lära dem rätt eller fel. Jag tycker att varje förälder (eller annan vuxen, eller vad man nu är i för ålder) som anser att barnen tar illa av att exempelvis spela GTA ska sätta sig ner och tänka igenom, vad var det som gjorde att just du själv inte blev massmördare som ung? Vad i din uppfostran var det som gjorde att du förstod att det inte är okay att köra en kniv i magen på en kompis? Det är genom att du lär dina barn detsamma som våld inte kommer att ske.

Våra moraltanter som pressen älskar att låta komma till tals verkar att tro att ungdomar inte kan själva förstå att det som de ser är påhittat och inte ska göras själv. Det är ju tydligen inte heller föräldrarnas fel att barnen sitter framför datorn flera timmar om dagen, utan skolans, eller något annat. Ofta har barnen (eller andra som utför mycket makabra våldsdåd), någon sorts psykisk störning, eller några andra bakomliggande "icke-normal" motiv. Med icke-normala menar jag att man kan ha väldigt speciella problem hemma eller liknande. Det där kan bero på mycket olika saker, men oftast finns det bakomliggande orsaker som gör att barnen beter sig så. När man läser om det, så ser man ofta att det försöker att länkas till dataspel, även om det egentligen inte finns några belägg för det.

Nu tänker jag inte säga att fallet aldrig är så att underhållningsvåld kan ha inspirerat, utan det jag menar är att det ofta finns betydligt fler och mer påtryckande faktorer som gör att folk blir våldsamma, men jag har inga som helst bevis för att underhållningsvåldet inte har någon som helst del i det, precis som att de som menar att det är den största orsaken till det inte heller har några konkreta bevis på att så är fallet. Vi är lite i ett dödläge gällande bevisningen på det hela.

Hela debatten om underhållnings- och videovåld känns som en onödig debatt på grund utav det här.

Man sparkar på underhållningsvåld i alla former av den orsaken att det inte finns några belägg för att det inte är så, men jag har heller inte sett några belägg för att det är så. Det som pressen skriver om påminner om att gripa efter halmstrån, går det att skylla på dataspel eller annan popkultur så gör man det. Att det skulle finnas någon annan orsak verkar vara helt overklig för vissa.

Jag spelar både själv en del våldsamma data- och tvspel, och har gjort länge, jag minns att jag ändå var ganska ung när jag spelade DOOM eller Castle Wolfenstein och för att inte tala om Duke Nukem spelen, och jag tränar MMA, de två saker som i mångas ögon är de två största orsakerna till att man blir en våldam ligist. Jag är vare sig våldsam, dum, eller onormal, utan en helt vanlig tjej som ska bli bibliotekarie och tycker om att spendera min fritid endera med svettiga killar (till största delen) nere på klubben, eller fäktas med svärd på en skärm.

Jag kommer själv att låta mina barn spela tv- och/eller dataspel när de är små, fast då ska de leka lika mycket som de sitter vid datorn, men inte för att jag tror att de ska bli våldsamma, utan för att de ska lära sig att tycka om att röra på sig och leka. De kommer kanske inte att få det senaste GTA-spelet när de är fyra år, men jag tvivlar starkt på att spela våldsamma dataspel när man är femton, sexton års ålder gör barnen någon skada om man som föräldrar har uppfostrat sina barn på ett bra och vettigt sätt. Då är det just inget annat än underhållningsvåld, precis som man kan tycka att det är underhållning att se på program som exempelvis Jersey Shore, eller Big Brother, där verkliga människor beter sig som svin, på riktigt.

torsdag 16 februari 2012

Du ville ha vad?

Att bli bibliotekarie (eller litteraturpedagog) var när jag hittade utbildningen helt självklart för mig. Något annat hade jag egentligen inte velat bli. Vi har läst en hel del intressanta saker, och en del lite mindre intressanta saker. Dock har en bok fångat mitt intresse lite mer än de andra. Joacim Hansson skriver i sin bok Det lokala folkbiblioteket en del av dessa intressanta saker som verkligen har fått mig att börja tänka till om folkbibliotekens roll och hur bibliotekariens roll ser ut. Både hur den såg ut, och hur den ser ut idag. Frågor och tankar som jag hoppas kunna utveckla och förändra under utbildningens gång, och ha bra svar på.

Bland annat skriver han [Hansson] att biblioteken har velat skapa en roll som bärare av kvalitativ kultur och att biblioteken får en roll att vara en motpol mot den kommersiella kulturen som börjar ta över våra liv. Han säger då att vad som är "mainstream" är inte så lätt att veta, och att debatt har skapats över att bibliotek skulle ha en mer "vänsterpolitisk" litteratur, och att högerlitteraturen inte är efterfrågad.

På flera ställen nämner han att biblioteken letar efter god litteratur (eller digitala resurser) som passar folkgrupperna som finns, eftersom att folkbiblioteken är till för alla. Det jag undrar över är om man verkligen kan sätta en stämpel på vad som är kvalitativ (eller god) litteratur, och om inte mycket av den litteratur som lånas ut på biblioteken idag inte är kommersiell, och blir den då automatiskt dålig litteratur?

Själva biblioteket i sig är ju inte kommersiellt så som vi tänker på det, men mycket av den litteraturen som finns där idag är ju definitivt kommersiell, men inga folkbibliotek skulle säga nej om någon kommer in och letar efter till exempel Stephen King eller Camilla Läckberg. Hur klassificeras de då? Ett annat utmärkt exempel är böckerna om Harry Potter, som är några av de mest lästa böckerna i modern tid. Skulle den klassificeras som kommersiell och dålig?

Knappast skulle flera svara, självklart skulle nog en del svara också. Det där ligger nog mycket i värderingen man har själv på litteratur. Om man själv gillar en bok, så kanske man inte reflekterar över att den är kommersiell, och jag tror att många som har en utbildning inom kultur (film, konst, litteratur och liknande) tror sig veta mer, och ha en viss rätt att tycka och tänka om vad som är finkultur, och fulkultur, och i fulkulturen hamnar väll då den populärkulturen som de kommersiella böckerna är väldigt ofta, till förmån för klassiker och klassiska författare. Men om nu folket som använder folkbiblioteken efterfrågar kommersiell litteratur så måste biblioteken och bibliotekarierna tillhandahålla även denna aspekt av kulturen. Det samma gäller ju även andra kulturevenemang som biblioteken tillhandahåller, som till exempel fotoutställningar och så vidare. Hur mycket får då en bibliotekarie påverka besluten av vad bibliotekens låntagare läser för litteratur? Precis som alla andra så har ju även bibliotekarierna olika smak i vad de själva läser och uppskattar olika sorters litteratur, som de anser vara god.

Själv skulle jag med största sannolikhet rekommendera mina favoritförfattare om någon frågade mig om god och kvalitativ litteratur. Däremot skulle jag ha svårt att rekommendera böcker som Twilight, men ändå är Twilight en bok betydligt mer utlånad än många av böckerna som ligger under fliken "Sannas favoritböcker" och då bör den ju ses som god litteratur om så många vill läsa den, eller? Twilight är ju också en kommersiell bok, och då bör den ses som dålig, eller?

Kanske vi istället ska börjat att försöka definiera vad god och kvalitativ står för innan man ger sig in i att försöka definiera vad god och kvalitativ litteratur är för något, och se till att alla har samma definition.

Får bibliotekarier ens ha en roll i vad som är god eller kvalitativ litteratur, eller ska de bara se till att beståndet som efterfrågas finns? Får man köpa in litteratur som man vet kan påverka vissa människor negativt? Vad händer då om den litteraturen bör definieras som kvalitativ? Det är ju inte helt ovanligt att den litteratur som faktiskt påverkar är skriven på ett bra sätt, och det är väll det som definierar kvalitativ litteratur?

Efter att ha läst Hanssons bok, och skrivit det här inlägget har jag faktiskt fått ännu fler frågor och ännu fler funderingar om bibliotekens och bibliotekariens roll. Om finkultur och fulkultur. Om kvalitativ och icke-kvalitativ kultur.
Jag hoppas verkligen att vi kan få svar på dessa frågor under de fyra år som kommer gå innan jag själv kan kalla mig bibliotekarie.

tisdag 17 januari 2012

Popularitetsgalan

Sitter här dagen efter och läser på SvD.se och dn.se om gårdagens Jerringpris. Jag blir helt fantastiskt glad över att se att vinnaren i år inte håller på med fotboll, skidåkning eller simning. Eller friidrott.

Jerringpriset har delats ut sedan 1979, och skall ges till en svensk idrottare för en framgångsrik idrottsprestation under året. Dock verkar det mer i praktiken som att det skulle stå "ges till en svensk idrottare i en populär folklig idrott som har lyckats med något under året".
Statistiken för vinnare av Jerringpriset sen det började delas ut är följande:
Skidor: 15 (varav längd/skidskytte: 10 och alpint/backhoppning: 5)
Friidrott: 5
Bollsporter: 4
Golf: 2
Speedway/Simning/Skridsko/Orientering/Tennis/Brottning/(och sen i går kväll) Ridsport: 1

Som ni ser är uppdelningen ganska, sned. Nu är inte en enda av de här som har fått Jerringpriser dåliga idrottare. De lägger ner precis lika mycket tid på att träna som alla andra elitidrottare i Sverige. Men jag undrar om de verkligen kollar på idrotter som inte är med i OS över huvud taget?
Eller ja, jag kanske ska rätta mig själv. Jag ser många OS idrotter som inte är representerade över huvud taget.

Majoriteten som har fått de här utmärkelserna har också en hel hög med utmärkelser som "Årets Idrottare", eller "Sveriges bästa fotbollsspelare", eller vad man nu får för pris på alla de här galorna som visas nu i januari som påminner oss om förra året. Det är därför jag blir så glad när jag ser att någon som kanske inte blir utsedd till "Årets fotbollsspelare" lyckas att få Jerringpriset.

Jag är helt säker på att alla som håller på med någon idrott utöver de som är representerade här, sitter och undrar "Varför har inte han/hon nominerats? Den har ju gjort en lika stor prestation som de andra."
Även om det var lite roliga sporter som curling (vad ska den sporten behöva göra för att uppskattas egentligen? Svenskarna har ju varit hur sjukt duktiga som helst på det!), kanot och rodd.
Det finns sjukt mycket svenskar som i det gömda vinner hem en massa medaljer till Sverige, men knappt får en notis i den lokala tidningen.
Jag älskar att titta på vissa av de här sporterna (i alla fall under OS när de faktiskt visas på kanaler som man inte behöver betala multum för), som exempelvis curling och snowboard.

Det som fattas tycker jag är (bland mycket annat) kampsportare! Men speciellt dem, för de blir ju inte ens nominerade till priserna (och i det ett erkännande). Andra idrotter har ju i alla fall lyckats att ta sig dit. Den enda sporten som ens är i närheten av att kallas kampsport och som är i närheten av att nomineras är just brottningen.

Men det är väll kanske ingen prestation att slå på någon annan, man måste bara slå någon annan. Det är väll kanske det som räknas. Men vi kan ju hoppa över debatten med tacklingar i hockey, eller glidtacklingar i fotboll som har förstört knäna på alla som någonsin spelar fotboll, eller alla avslitna korsband på handbollsspelare. Sådana detaljer är ju oviktiga eftersom det "var en olyckshändelse" och "del av spelet". Av någon anledning verkar en majoritet tro att kampsportare inte gör något annat än slår varandra i huvudet hela dagarna. Kampsporten blir istället ombedda att börja träna i kjol i OS om man är kvinna (då specifikt boxningen). För det är ju så svårt att se skillnad på killar och tjejer.

1986 fick Thomas Johansson Jerringpriset för sitt VM guld i brottning. Både före och efter det är det väldigt få som inte håller på med någon folkkär sport som fått priset.

Jag tycker att vi ska börja bredda svenskarnas syn på idrott. Det är ju ändå i slutändan svenska folket som röstar fram det här, och så länge som svenskar ser ner på kampsporter så kommer det här inte att hända. Men vi kan ju börja lite försiktigt och låta brottningen få bana lite väg för oss som inte håller på med traditionell brottning under OS.

måndag 9 januari 2012

Krönika

Sat in the sofa, just finished sorting out the pictures from this years New Year seminar in aikido in Gothenburg.
As I injured my foot badly on November 29th, and hasn't trained aikido regularly since May 2011, I was a bit concerned whether I should go or not, but I knew that at least half of the classes would be weapons training, and I knew that I was going to train those classes with someone who knows exactly how bad my foot and right shoulder is so I decided to go.

When arriving and participating in the first class, I realized, to my horror that the main focus on this seminar was stance (han-mi). Han-mi is, as I noticed, not the best way to stand with my foot, but on the other hand, standing to long in any way hurts. I guess it could have been worse.

I see it interesting that almost every martial art has their own stance, and they are all convinced that their own stance is the one that's the best. You should always be careful when a teacher can not explain to you why their stance is the one you should use. Even within different martial arts where you can find movements that look the same you can find different stances, and depending on whether you have something in your hand, and what you have the stance may differ.

One can easily see if someone has been training something else, as they often slide back into what they already know. This is also the case for me. Aikido was the first martial art I was training, and even though I barely train it any more, I notice me standing in han-mi even in MMA and when I do Filipino Martial Art, and I should keep more of a boxing stance. I don't think han-mi is a poor stance, but I don't like it for quite a few reasons.

  • You can't kick.
  • You can't move fast sideways.
Yes, han-mi is something for a few martial arts only. It works in aikido, because we don't have to think about kicks, and attacks from the side. On the other hand, when moving fast, you never really stand in han-mi. You more end up in the way your feet tells you too. 


What I would like to try, is to see if things work, even though you stand in some other stances when doing different martial arts.

But that is a project for the future, right now, all my foot wants to do is to rest.