The toughest librarian ever.

Okay. Det kan ju inte vara någon som har missat det, men jag säger det igen bara för att jag gillar det så jävla mycket: jag har kommit in på en utbildning för att bli bibliotekarie.

Orsaken till att jag tycker att det är så sjukt roligt är den här (om man då bortser från att jag älskar böcker, att jag tycker om att hjälpa folk hitta böcker och information, att det är ett sätt för mig att få hjälpa barn att börja tycka om böcker igen, och att det bara rent generellt verkar sjukt roligt med den service som bibliotek tillhandahåller. Förövrigt så lyckades jag ju att stava fel till svensklärare, så bibliotekarie kanske passar lite bättre):

Giles!

Jag vill bli precis som Rupert Giles. Kunde man få välja honom som mentor så hade jag gjort det. Direkt! Tänk bara, man skulle ha tillgång till sjukt gamla böcker om vampyrer och andra onda väsen, plus(!) att man skulle veta precis hur man ska förgöra dem. Man skulle kunna lära sig så sjukt mycket från honom så det finns inte. Till på köpet verkar han känna sig hemma även i den icke-ockulta biblioteksvärlden också, vilket skulle vara helt okay. Ska man bli bibliotekarie, så måste man nästan ha Giles som förebild. Vad skulle man annars göra på jobbet liksom?

Sist men inte minst, så skulle man få lära sig ha engelsk accent. Typ awesome-cake?!

Politik(er)?

En sak som jag har funderat på ett tag nu, det är kollektivtrafik.

Politiker verkar vara mer inne på att göra en massa avgifter för bilar i form av skatter. De säger att de vill bygga ut kollektivtrafiken, men det tycker jag inte man märker något av. Det som händer är avgifter.
Vore det inte bättre att fokusera i första hand på tågtrafik (eller annan kollektivtrafik)?

Skulle man jobba för lägre biljettpriser, bättre rustade tåg och en räls som faktiskt är i fungerande skick över hela Sverige, där tågen inte blir stående i fem dagar när det kommer snö, regnar eller är dåligt väder på något sätt, så skulle fler åka tåg, det tror jag.

Det skulle i sig göra att alla de här som bestämmer sig för att åka bil istället för tåg för att tågen är så odugliga på service och att komma i tid, skulle börja åka tåg (igen).

Det är åtminstone en fin tanke.

Önskelista

Just nu kommer jag inte kunna köpa så mycket böcker. Tyvärr. Dock ligger dessa högst på min önskelista!

1. Harry Potter-böckerna (jo, jag har dem redan, men jag skulle vilja ha dem i signature editions, eller den på bilden).

2. Hungerspels-trilogin.

3. Diverse "survival" böcker.

4. Creepy Cute Crochet

5. Sandman Volume 1

6. The Crow

7. How to be a vampire

8. Absolute Midnight

9. Artemis Fowl and the Atlantis complex

10.Vad som helst med Neil Gaiman

Nemi...

... är min gudinna.

Finns det någon som man kan relatera till och känna igen sig i så är det henne. 

Hon säger och gör allt som man själv tycker och tänker, och ofta säger.

Hon är en av de visaste som finns.

Och hon växer aldrig upp. Inte på riktigt i alla fall.

Och helt fantastiskt snygg.

Får man vara kär i en seriefigur? I så fall är jag det.

Kvällen kommer med säkerhet att bjuda på Nemi, Tori Amos och några koppar te när jag kommer hem från skolan.

Telefon-ironi

Ibland när man sitter i telefon med sin mamma så kan det gå lite fel. Det märkte jag senast jag pratade med henne sent på kvällen när jag satt på en buss till Linköping från Katrineholm i slutet av december..
Följande ordväxling skedde efter att vi hade pratat om hästarna som högvakterna (som min bror högvakt) använder. Mamma kom då att fråga om de var varm eller kallblod, och jag, som verkligen inte vet något om hästar sa att jag inte visste.

Mamma: Se där, man kommer på något som man inte vet svaret på varje dag.
Jag: Det är det man har Google till! 
Mamma: *lång tystnad*
Jag: Hallå?!?
Mamma: Vad sa du precis?
Jag: Det är det man har Google till!
Mamma: Jahaaa, jag tyckte du sa bibeln. Jag trodde att du hade blivit så påverkad av att bo i bibelbältet att jag var tänkt att komma ner och hämta hem dig.


Ibland är mamma lite bättre. Jag skulle också åka ner och hämta mig själv om jag började referera svar på problem till bibeln.

Idag bestämde hon sig för att ringa och prata med mig, men just nu har jag lite väl mycket att göra med skolarbete och jag var precis mitt i en uppgift när hon ringde.

Mamma: Läser du?
Jag: Mmm.
Mamma: Har du mycket att göra?
Jag: Ganska.
Mamma: Bra då kan vi prata ett tag.
Jag: Que?!?!


Den kvinnans logik är inte alltid samma som normala människors har jag insett nu.
Men å andra sidan. Det är inte alltid helt lätt att prata med hjärtat heller. Vare sig i telefon eller på Skype.

Jag: Åååh, jag vill se Lejonkungen!
Hjärtat: Ska du gå och lägga dig?
Jag: ...

Även om det den här veckan snarare är så att han gör mig döv med sina vrål när hans kula rullar fel i den addicta-a-ball han fick av mig i födelsedagspresent.

Ord 2.0

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vackra ord. Idag har jag kommit fram till ett ord till som är helt fantastiskt vackert. Dock är det inte svenskt, men den svenska översättningen är okay den också.

Ordet är: 

Aurora 

(egentligen aurora borealis, men eftersom att jag har lärt mig att aurora enbart kan stå för både morgonrodnad och norrsken, och jag väljer då bara första delen av termen. På tal om det, morgonrodnad är också ett ganska fint ord).

Nu tror jag dock mycket av det faktum att jag älskar ordet beror på att det betyder just norrsken på svenska, och är en av de vackraste naturfenomenen som jag vet. 

För mig är norrsken lite utomjordiskt (ja, jag erkänner, jag skulle lätt kunna se Mulder från Arkiv X mena att det där är spår från ett UFO, och jag skulle definitivt tro på honom!). 

Det finns inget norrsken som inte är vackert.

Dock är ordet Aurora vackert att läsa och se på, men att uttala det så förstörs det lite grann.

Fortfarande vackert, men...

Ja prova själva.

För mig innebär ordet också:

magi, färger, den oändliga rymden, enhörningar (fråga mig inte!), fornnorden, mytologi, uppenbarelser (återigen, fråga inte!), grönt, glittrande, ljus, gudinnor, en värld bortom vår egen.

Ja, ungefär det betyder det för mig.

Ett fult ord?

Knastrande.

Jag vet inte varför, men det ordet får det att rysa i hela mig ibland.

Popularitetsgalan

Sitter här dagen efter och läser på SvD.se och dn.se om gårdagens Jerringpris. Jag blir helt fantastiskt glad över att se att vinnaren i år inte håller på med fotboll, skidåkning eller simning. Eller friidrott.

Jerringpriset har delats ut sedan 1979, och skall ges till en svensk idrottare för en framgångsrik idrottsprestation under året. Dock verkar det mer i praktiken som att det skulle stå "ges till en svensk idrottare i en populär folklig idrott som har lyckats med något under året".
Statistiken för vinnare av Jerringpriset sen det började delas ut är följande:
Skidor: 15 (varav längd/skidskytte: 10 och alpint/backhoppning: 5)
Friidrott: 5
Bollsporter: 4
Golf: 2
Speedway/Simning/Skridsko/Orientering/Tennis/Brottning/(och sen i går kväll) Ridsport: 1

Som ni ser är uppdelningen ganska, sned. Nu är inte en enda av de här som har fått Jerringpriser dåliga idrottare. De lägger ner precis lika mycket tid på att träna som alla andra elitidrottare i Sverige. Men jag undrar om de verkligen kollar på idrotter som inte är med i OS över huvud taget?
Eller ja, jag kanske ska rätta mig själv. Jag ser många OS idrotter som inte är representerade över huvud taget.

Majoriteten som har fått de här utmärkelserna har också en hel hög med utmärkelser som "Årets Idrottare", eller "Sveriges bästa fotbollsspelare", eller vad man nu får för pris på alla de här galorna som visas nu i januari som påminner oss om förra året. Det är därför jag blir så glad när jag ser att någon som kanske inte blir utsedd till "Årets fotbollsspelare" lyckas att få Jerringpriset.

Jag är helt säker på att alla som håller på med någon idrott utöver de som är representerade här, sitter och undrar "Varför har inte han/hon nominerats? Den har ju gjort en lika stor prestation som de andra."
Även om det var lite roliga sporter som curling (vad ska den sporten behöva göra för att uppskattas egentligen? Svenskarna har ju varit hur sjukt duktiga som helst på det!), kanot och rodd.
Det finns sjukt mycket svenskar som i det gömda vinner hem en massa medaljer till Sverige, men knappt får en notis i den lokala tidningen.
Jag älskar att titta på vissa av de här sporterna (i alla fall under OS när de faktiskt visas på kanaler som man inte behöver betala multum för), som exempelvis curling och snowboard.

Det som fattas tycker jag är (bland mycket annat) kampsportare! Men speciellt dem, för de blir ju inte ens nominerade till priserna (och i det ett erkännande). Andra idrotter har ju i alla fall lyckats att ta sig dit. Den enda sporten som ens är i närheten av att kallas kampsport och som är i närheten av att nomineras är just brottningen.

Men det är väll kanske ingen prestation att slå på någon annan, man måste bara slå någon annan. Det är väll kanske det som räknas. Men vi kan ju hoppa över debatten med tacklingar i hockey, eller glidtacklingar i fotboll som har förstört knäna på alla som någonsin spelar fotboll, eller alla avslitna korsband på handbollsspelare. Sådana detaljer är ju oviktiga eftersom det "var en olyckshändelse" och "del av spelet". Av någon anledning verkar en majoritet tro att kampsportare inte gör något annat än slår varandra i huvudet hela dagarna. Kampsporten blir istället ombedda att börja träna i kjol i OS om man är kvinna (då specifikt boxningen). För det är ju så svårt att se skillnad på killar och tjejer.

1986 fick Thomas Johansson Jerringpriset för sitt VM guld i brottning. Både före och efter det är det väldigt få som inte håller på med någon folkkär sport som fått priset.

Jag tycker att vi ska börja bredda svenskarnas syn på idrott. Det är ju ändå i slutändan svenska folket som röstar fram det här, och så länge som svenskar ser ner på kampsporter så kommer det här inte att hända. Men vi kan ju börja lite försiktigt och låta brottningen få bana lite väg för oss som inte håller på med traditionell brottning under OS.

Nej nu får ni lägga av!

Igår var jag ner till Växjö en sväng för att lämna tillbaka lite böcker, och ta med lite saker till lägenheten ner. Sträckan mellan Växjö och Alvesta är lite för kort för att man ska börja och rota i väskan efter böcker och så, så det blev lite bläddrande i Kupé. Jag stötte på en artikel om generationer (http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=4f5x5vxn&gInitPage=1 s.24-25).

Tydligen är generationen född mellan 1980-1991 stöddig och väldigt ego. Vi är digitaliserade och tror vi är bättre än alla andra. Mediekåta skulle vi också vara, och vi representeras av sådana som Kissie.

Jag känner mig otroligt kränkt. Om man ser på generationen efter oss, så skulle jag väll säga att det är ännu värre. När jag var tolv hade jag ingen mobiltelefon. Jag hade inget internet hemma förrän jag var runt 16-17. Det vi hade var ett TV-spel och en dator som inte var den bästa. Jag förstår inte riktigt hur man kan kalla oss den mest digitaliserade generationen, men okay.

Sen påstår de också att vi skulle vara curlade. Återigen. Se på generationen som kommer efter oss. Där kan vi prata om curlade!
Inte utan min blogg, skulle vara vårat motto för vi gör ju inget annat än vill bli sedda.
Jag skulle nog klara mig fint utan min blogg. Startade ingen förrän jag var tvungen att göra det för en skoluppgift, och jag är ganska säker på att jag skulle klara mig fint utan den också. Jag skriver inte varje dag utan det går i perioder, och jag skulle med största säkerhet lätt klara mig utan den.

Nej, Kissie står inte som någon som helst representant för mig eller för någon annan som jag känner född inom den här generationen, och det kommer hon aldrig att göra.

För mig känns det som att den här "undersökningen" har hamnat lite snett.
Jag känner mig kränkt att folk skulle tro att jag ens är i närheten av att vara en sådan människa som Kissie är.

Men hur ser du ut?

Vi börjar med ett litet experiment.
Sätt på dig ett par byxor. Helst jeans. Det passar liksom lite bättre i sammanhanget, men har du inga, så får du välja vilka byxor som helst. Kostymbyxor är också ett bra alternativ.
Passar de?

Sitter de precis som du vill att de ska sitta?
Då kan du sluta läsa här.
Passar de inte? 

Då tycker jag du kan fortsätta läsa.

När det kommer till kvinnliga jeans, så finns det hur många modeller som helst. Sägs det i alla fall. Varför finns det då aldrig ett par jeans som passar mig?

Mitt problem är att man måste ha pinnsmala lår för att kunna få på sig byxorna.
Jag har en hel garderob med jeans som är sjukt stora i rumpan och midjan, men som under inga som helst omständigheter passar över mina lår. Jag har tränat idrotter där man gärna lägger på sig muskler just i benen, och då kanske mest i låren väldigt länge, så det är väll ganska logiskt att mina lår inte är jättesmå, och det kan jag leva med.

Jag har gått ner till storlek 38/40 snarare nu än 44/46 som jag haft förut. Har nog till och med ett par byxor i storlek 48. Det sjuka är att de byxorna i storlek 48 fortfarande är ganska tajta över mina lår. Modellen är baggy. Kan någon förklara hur jag som är 8-10 storlekar mindre har för stora lår för ett par baggyjeans?

Det här har gjort att jag på sistone har börjat använda mig av mycket tights och leggings, för där sitter byxorna okay ändå. Jag har till och med tänkt den hemska tanken att köpa jeggings för att det åtminstone ska se ut som att jag har tighta jeans på mig.  Det känns liksom lite korkat att gå med byxor som inte sitter uppe och fladdra runt benen för att mina lår är monster, eller i byxor som sitter åt som spännband runt låren för att de ska passa i midja och rumpa.

Det här är inte heller ett problem som bara finns vid långbyxor. Shorts trycker alltid in i låren på mig, och det är ju sådär snyggt måste jag säga.

Det är dock inte bara jeans som har den här frustrerande effekten på mig. De kan sitta riktigt fint över benen, upp någonstans till mitten av låren. Sen blir det bara kaos av alltihopa resten av vägen upp till midjan. Jag har tre par snygga kostymbyxor hemma, som gör att jag ser dumt ut snarare än bra. Mest för att de vägrar att sitta bra. Ett par kan jag ha lite överseende med, då de fortfarande är någon storlek för små, men de andra två... Nja. 

Vart var nu de där jeansen som passar alla?

Varför finns det inte jeans som passar mig?
Hur ska man egentligen se ut för att få på sig ett par byxor?

Krönika

Sat in the sofa, just finished sorting out the pictures from this years New Year seminar in aikido in Gothenburg.
As I injured my foot badly on November 29th, and hasn't trained aikido regularly since May 2011, I was a bit concerned whether I should go or not, but I knew that at least half of the classes would be weapons training, and I knew that I was going to train those classes with someone who knows exactly how bad my foot and right shoulder is so I decided to go.

When arriving and participating in the first class, I realized, to my horror that the main focus on this seminar was stance (han-mi). Han-mi is, as I noticed, not the best way to stand with my foot, but on the other hand, standing to long in any way hurts. I guess it could have been worse.

I see it interesting that almost every martial art has their own stance, and they are all convinced that their own stance is the one that's the best. You should always be careful when a teacher can not explain to you why their stance is the one you should use. Even within different martial arts where you can find movements that look the same you can find different stances, and depending on whether you have something in your hand, and what you have the stance may differ.

One can easily see if someone has been training something else, as they often slide back into what they already know. This is also the case for me. Aikido was the first martial art I was training, and even though I barely train it any more, I notice me standing in han-mi even in MMA and when I do Filipino Martial Art, and I should keep more of a boxing stance. I don't think han-mi is a poor stance, but I don't like it for quite a few reasons.

• You can't kick.
• You can't move fast sideways.

Yes, han-mi is something for a few martial arts only. It works in aikido, because we don't have to think about kicks, and attacks from the side. On the other hand, when moving fast, you never really stand in han-mi. You more end up in the way your feet tells you too. 

What I would like to try, is to see if things work, even though you stand in some other stances when doing different martial arts.

But that is a project for the future, right now, all my foot wants to do is to rest.

Ny etikett!

Kommer lägga till en ny etikett här i bloggen. Nämligen "Krönika" där jag har valt att skriva om något spännande som har hänt under veckan som gått. Det här kan vara inom vilket ämne som helst egentligen, och jag kommer blanda lite med storleken på "nyheten" som jag kommer skriva en krönika om.

Jag tänkte börja med att skriva en om Nyårslägret i aikido som gick av stapeln i helgen.

Mycket av det kommer bli på engelska, beroende på om det är en "världsnyhet" eller inte. Typ.

Sammanfattning av 2011

Jag tror jag missade att göra en sån här förra året, men jag vet att jag gjorde en året dess för innan, så here it goes. (Alla bilder som jag lägger upp är också bilder som jag använt på bloggen i år).

Under våren avslutade jag mina första 30hp som är Filmvetenskap A nere på Linnéuniversitetet, och la till religionsvetenskap 30hp, och en del roliga litteraturvetenskapskurser (där jag bland annat hittade två coolingar till klasskamrater: Sanna och CeeCee).

Fick också i januari besked om att jag får en lägenhet nere i Växjö. I gettot, och inte det största, men åtminstone en lägenhet. Vilket jag ska vara sjukt glad för att jag fick.

Bilden är dock från i april när jag fick min adressändringslapp.

Hemma bestämde jag mig för en ommöblering. Jag har för mig att den tog ett tag att genomföra också!

I Januari fyllde också Jonatan år. 

Jag köpte ett par sjukt snygga bläckpennor åt honom. Sådana som man doppar i bläck för att skriva med.

I februari började jag ett bloggprojekt som faktiskt tog upp mer tid än vad jag trodde. Jag blev så less efter att jag behövde läsa Twilight igen, att jag bestämde mig för att skriva om hela historien. Jag tror det blev 13 delar allt som allt. Del 1: http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/02/un-censoured-version-of-twilight.html

I mars hjälpte jag Jonatan att flytta, och i april spenderade jag ganska mycket tid i Linköping hos Jonatan. Mer än i Torsby skulle jag tro.

Ändå verkade det som att jag hann att renovera en hel del under mars månad:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/03/fardigbetsat-bord-och-nagra-ladar-ar.html

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/03/fett-snyggt-i-hallen.html

Sen körde jag igång en blogglista för de som ville lära känna mig lite bättre:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/03/trendigt.html

(jag har också länkat till alla inlägg som jag skrivit där!)

I april åkte nästan allt hår av:

Det blev faktiskt riktigt bra, men nu har det växt så
sjukt mycket igen,
så nu vågar jag inte klippa det även om jag kanske vill!

I maj flyttade jag ner alla mina möbler till Växjö, även om jag själv inte flyttat ner själv än. 

Det blev också en gradering i Kali Sikaran för mig. Där jag nu har Phase 1. Så mycket mer kommer det inte heller att bli då jag inte kan träna, och än så länge finns det inte på så många ställen i Sverige.

I maj var vi också på äventyr med några av Jonatans kompisar och vandrade vid Omberg en bit utanför Linköping. Det var jobbigt. Jag sprang i flera uppförsbackar hela tiden! Det var sjukt jobbigt. Men det gick ändå fortare än att gå.

Sommaren blev ganska hektiskt egentligen. Bodde hos Jonatan i Linköping den här sommaren.
Tränade och instruerade en hel del aikido, nu även i vuxengruppen på Linköpings Budoklubb.

I början av juni åkte vi till Torsby för träning med Lasse och Mark Larson från Minnesota. Det var sjukt roligt. Missade Mark första gången han var här eftersom att jag inte hade börjat träna än då. 

Den bästa bilden jag lyckades ta var dock den här:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/06/one-of-this-weekends-best-pictures.html

Vi var också hem till byn för midsommar.

I slutet av juni var jag ner till Växjö på arbetsintervju och fick anställning på Knatteskutt, som är en idrottskola för unga barn.

I juli åkte jag och hjärtat till Stockholm för att gå på Gröna Lund, och sen lyssna på Alice Cooper. Aldrig sett Alice uppträda förut, och har nu äntligen kunnat bocka av en till av mina "måste se innan de dör"-artister på min lista.

Under sommaren har vi jobbat en del i trädgården också. Försökt att snygga till den lite, för när Jonatan flyttade hit var det inte så jättesnyggt kan man ju säga. De som bott här tidigare har nog inte prioriterat den i alla fall. Vi hittade ju lite överraskningar också när vi började klippa i häckarna fram på höstkanten.

I juli var vi också hem till Torsby och en hel veckas aikidoträning hos Lasse. Det var ganska roligt. Graderade andra kyu också, så för mig var det i alla fall en höjdare. Sen åkte vi upp en sväng och hälsade på Jonatans släkt i Skellefteå. Det var ganska roligt!

Efter det så var det bara augusti kvar. Körde på det sista med sommarkurserna. Vi var och badade någon gång till och fortsatte träna. Var upp till Stockholm en sväng och kollade på när brorsan körde sitt sista högvaksbyte för sommaren också.

Sen var vi hem till Gräsmark en snabbis och firade min pappa som fyllde 50.

6:e september flyttade jag ner till Växjö. 7:e började jag träna på Växjö Ju-jutsuklubb, som är en grymt skön klubb att tillhöra!

Började jobba den 12:e. Horribelt, men jag stod i alla fall ut terminen ut.

16:e fyllde jag år, och då kom Jonatan ner och hälsade på. Fick sjukt bra födelsedagspresenter då. Fick min "bibel" (Stora boken om Nemi) och ett par nya Converse.

Mest kört på med skolan och träningen nu under hösten. Haft sjukt mycket skolarbete att göra, så jag belönade mig själv med att köpe en iPhone 4. Har varit upp till Linköping ett par gånger, och var med och såg på när Jonatan tävlade i SM/RM i BJJ. 

Den 29:e november stukade jag foten och fick studsa på kryckor ett tag. 

Den 10:e december gjorde jag sista jobbdagen, och graderade till gult bälte i ju-jutsu kai.

Utöver det har det mest varit plugg, och den 16:e åkte jag hem för julen.

Första stoppet var Linköping, och den 17:e såg vi på finalerna i SGL, där vi hade två tävlande från Växjö, som var med. Sen bar det av hem till Torsby igen öve julen. Sen till Linköping för att fira jul igen med Jonatan. Så det blev lite klappar för mig också i år.

På nyår körde vi 3 rätters (eller egentligen 5 rätters då vi hade 3 efterrätter) och så med några av Jonatans kompisar. Inget våldsamt så där precis. 

I år har jag också slagit rekord i antal lästa böcker c:a 40 st skönlitterära, och en del icke skönlitterär kurslitteratur. Eftersom att jag skriver ner precis alla böcker som jag läser blir det lätt att hålla reda på!
Jag har också köpt en hel del böcker under året som jag inte läst än, eller som jag läst för länge sedan och vill ha i bokhyllan.

Det var väll mitt år.

Ses igen nästa år!

#30 - Photoshop, varför, när och hur använder jag det och vad tycker jag om det?

Jag tänker faktiskt inte skriva något utan låta bilderna tala för sig själva.