#facebookgate

Nu det senaste halvåret har det varit rent kaos i sociala medier angående rasism, SD, stereotyper i medier och tävling i vem som blir mest kränkt. Är det de som blir stereotypade, eller de som blir kränkta för att de inte får behålla sina stereotyper och pepparkakor?

I vilket fall, på facebook finns det fyra grupper i dagsläget.

1. Rasisterna
De uttalar sig vitt (pun!) och brett om hur muslimer och islam tar över hela världen. Hur våra skandinaviska seder blir slaktade och skrattade åt. Ja, ni vet nog precis vilka jag pratar om. De är rasister ut i fingerspetsarna. De berättar att de röstar på SD i brist på bättre. Sverige ska bevaras svenskt, och svenskarna ska beväpnas med järnrör för att kunna slå tillbaka mot invandrarna.
De vill behålla de kristna idealen (som är så mycket bättre än de muslimska), utan att egentligen kunna den kristna historien eller har den blekaste aning om i vad som våra traditioner bottnar sig egentligen.

Slagord: Förändring är läskigt, slå ner den! 

2. Anti-rasisterna
De hatar rasisterna och deras statusuppdateringar lika mycket som rasisterna hatar invandrare (och anti-rasister). Gruppen som rasisterna skulle kalla PK-maffian, och som, enligt rasisterna, står bakom alla de här idiotiska (anser de) besluten som tagits. (Räknar upp dem jag närmast tänker på: Tintin, Lilla hjärtat, Pepparkaksgubbarna, Disneys klippning i Kalle Anka och till sist iPhone skärmdumpen där någon skriver att vi inte får äta skinka, brunkål och så vidare för att det kränker vissa grupper, men den bilden vet jag verkligen inte vart de skulle fått den informationen ifrån...).

Slagord: En för alla, alla för en!

3. De ambivalenta
De som inte riktigt vet om de är rasister eller inte. De tycker saker som "Det är ju okay att vara bög, så länge de inte stöter på mig, då är det fan äckligt!".

De delar först en bild med en inspirerande text om alla människors lika värde, men sen delar den en statusuppdatering där någn anser att skinkan på julbordet minsann kränker muslimerna så därför ska den tas bort och grämer sig över hur de som svenskar inte ska få äta julskinka.

De vet inte riktigt vad de vill. De vet inte vad en rasist är precis. De accepterat inte alla, men de utesluter ingen från sin gemenskap. Från den svenska gemenskapen. Samtidigt så är det ju så fel att invandrare begår brott när de får den här möjligheten att komma till Sverige. Men självklart ska alla få en andra chans. Så länge de håller sig till de svenska traditionerna, men samtidigt är det ju trevligt att vara lite multikulturell...

Slagord: Jag hatar't! Kanske. Låt mig fundera på det ett tag...

4. Icke-facebookarna
De som inte har facebook, men som ändå vet allting som händer på facebook.

Slagord: Nej, jag använder inte facebook, men såg du hon som hade...

Is that a girl?

Jag tänkte börja med att säga att, det jag kommer skriva i det här inlägget gäller inte bara dam-MMA, utan alla sporter där det finns kvinnliga utövare som får utstå hån, sexualisering, objektifiering eller annan nedlåtenhet från män (och kvinnor). Skillnaden är, jag är inte lika insatt i andra sporter och kan därför inte uttala mig om situationen på ett bra sätt, därför håller jag mig till det jag kan bästa, nämligen kampsporten. Att jag ska uttala mig om tennis, fotboll eller beach volleyboll, där jag sett att debatten är som störst känns som att klampa in i något som jag inte kan, och inte behärskar, och det skulle vara fel att försöka resonera om den situationen, men man kan ändå säga att i mångt och mycket objektifierar, och sexualiserar män kvinnor som gör sådant som "män ska göra", eller rättare sagt, sådant som män tidigare har varit de enda som fått göra.

P.s Jag är också helt säker på att det kan vara andra vägen runt. Kvinnor kan säkert se på män som sexobjekt när det kommer till kampsporten också, och det är också fel, men jag ser inte lika mycket utav det just nu, och det är därför jag inte tar upp det just nu, men om man anser att det är ett problem, så ska man självklart försöka att lösa det och det också att försvinna, hela mitt inlägg nu går att vända på och resonera på samma sätt om det skulle vara omvänt. Men som sagt, jag ser inte lika mycket utav det av den anledningen att jag är tjej och har lagom mycket att stå i när det kommer till att försvara mig mot de män som av någon anledning kommer med kommentarer mot mig, även om det (som tur är) inte händer alldeles för ofta, och faktiskt minskar. 

Idag kom nyheten, Ronda Rousey har signerat kontraktet med UFC. En ganska stor milstople faktiskt, det måste jag säga. Ett stort steg för dam-MMA minst sagt. Vilket gör det kul att ändå vara med (i liten skala, på låg nivå i det här stora som håller på och växa fram med dam-MMAn, även om MMAn ändå är på nedgång just nu till förmån för andra kampsporter).

Något som jag dock ogillar extremt, och som jag märkt är vanligare bland grapplingsporternaoch fightersporterna (ex SW, BJJ, MMA och så vidare), än i de traditionella budoarterna, i alla fall som utövas i Sverige, är den sexualisering, och objektifiering som görs på kvinnorna. Bara för att man brottas och är nära varandra så får man inte komma med sexuella referenser. Det här är ett axplock av vad jag hittade som kommentarer på länken som Rouseys "fan page" länkade till när nyheten kom:

"Miesha Tate... In the bed"
"Better than porn"

Och då bortser jag ändå från det faktum att många av de aktiva männen inom UFC organisationen, både utövare och sådana som styr själva organisationen, har gjort/gör uttalanden om att kvinnor inte bör hålla på med MMA, eller att de inte ska slåss på det här sättet. (Plus att jag har sållat ut många inlägg som handlade om att de ville att hon skulle gå en match mot dem, och av någon underlig anledning så ville väldigt många gå match mot henne om det var Jello involverad (?!))  (Nu ska jag väll säga också att, jag kan ju inte vara helt säker på att med vissa poster så fiskar hon efter komplimanger, men det innebär inte att man har rätt att skriva vad som helst, eller att det är okay att skriva vad som helst).

Det är människor som de här som gör att dam-MMA har svårt att tas seriöst.

Går man vidare och ser på andra inlägg som hon har skrivit (exempelvis Twitter, Facebook-fanpage, Instagram och så vidare) så kan man se en mängd liknande inlägg. (Ni kan ju själva gå in och läsa. De gömmer sig mellan alla hurra-rop, men de finns där, i mängder).

Självklart kan man få tycka att Rousey är snygg (det är hon!), men man måste skilja på fightern Rousey och människan Rousey. Även om det inte är okay att objektifiera henne som person heller, men att objektifiera och sexualisera dam-MMAn, som man idag gör genom att göra det mot  första hand fightern Rousey, fightern Tate och fightern Carano, är att man gör det mot sporten, och då indirekt alla som håller på med det. (Sen kan man ju fråga sig varför det gäller de här tre damerna, men ytterst få liknande kommentarer ges till Cyborg, jo självklart har det ju med utseendet att göra, något som är total irrelevant när det kommer till en fight).

Många av kommentarerna kan säkert vara oskyldiga och några kan jag säkert tolka fel, men jag är inte alltid den enda som tolkar kommentarerna så. Det hela har med genushistoria/könsroller rent historiskt att göra, men jag kommer definitivt inte gå in djupare på det, de flesta kan nog redan det, eller så kan man plocka upp en bok är bredda sitt kunnande lite.

Grappling innebär att man sitter/ligger/rör sig i ställningar som kanske skulle kunna räknas som sexuellt upphetsande (även om jag personligen själv aldrig skulle förstå varför eftersom att jag själv är så oerhört koncentrerad på att inte fast i ett lås eller dö) om det hade varit en annan situation, men nu är det inte det. Vi kan ju fråga oss: Hur många män tror ni blir sexuellt attraherade av att se Rousey och Tate (eller Carano, eller någon annan) grapplas? Jag tror många, men definitivt inte alla. Långt ifrån alla, men fortfarande en stor mängd. Om man tar samma grupp av män, och så är det Anderson Silva mot... någon, hur många män blir upphetsade då? Jag skulle chansa på: ytterst få.

Varför är det så att tjejerna ofta får en sån sexuell aura runt sig just när de ska slåss?
(Anser ni att jag har fel i mina tolkningar?)

Jag blir i alla fall trött på det, och har varit det länge. Jag vill att folk ska ta dam-MMA, seriöst, men det kommer inte att hända. Inte på mycket, mycket länge, och inte så länge de som får anse att kvinnor inte ska slåss får uttala sig om det (det jag tänker närmast på är uttalandet från GSP som man kunde läsa om på bland annat MMA-nytt).

Hoppas alla förstår vad jag menar, och inte tar det hela fel nu bara!

Frustrerande!

Ska nu börja med att säga att jag anser att folk får se ut hur de vill. Jag har både tjocka och smala, tränade och otränade vänner och de är fantastiska människor. Allihopa. Kritiken här är inte mot dem, utan kritiken är snarare mot författarna av de här böckerna (komplett lista kommer i ett senare inlägg). Om någon tar illa vid sig så ber jag om ursäkt redan från början, det är inte min mening!
Jag anser att idag pratas det alldeles för mycket om att det smala idealet är fel, och det tycker jag också, att vi alla ska väga 45 kg är inte rimligt, men jag har svårt att tro att det i det långa loppet är nyttigt att väga 145 kg heller. Båda två är extremer som sliter på kroppen på olika sätt (om man nu inte är väldigt kort, då kan ju 45 vara okay, men den vuxna medelsvensken är inte så kort, eller så lång att det är optimala vikter för att kroppen ska må bra, och det är väll lite från den vuxna medelsvensken som jag utgår ifrån när jag gör mina resonemang. 

Alla har olika förutsättningar, det är jag mycket medveten om, alla har heller inte samma mål med sin kroppsvikt, men det är inte det som är kärnan i mitt inlägg heller. Kärnan är att folk ska må bra, och jag frågar mig snarare om våran kosthållning med mycket snabbmat och lite hemlagad mat med färska råvaror och grönsaker får oss att må bra, vad vi än väger. Eller rättare sagt, vad vi väljer att väga. 

Jag är just nu inne i ett "bantningbokstim". Då inte hur man bantar eller böcker med en massa bantningstips, utan snarare olika människor som på ett eller annat vis resonerar om bantning, fett(rädsla), sina viktnedgångar/viktuppgångar, operationer, studerar och kritiserar olika populära dieter och diskuterar sina viktresor på ett eller annat sätt, och jag förundras över hur många dumma människor som faktiskt får skriva böcker.

Majoriteten pratar bara om bantning, alltså att under en tid begränsa sitt intag av kcal, ofta handlar det om mellan 500-1200 kcal/dag. Alltså regelrätt bantning, där man måste välja bort saker, och sen berättar att det är dåligt för att det misslyckas. (No shit Sherlock..?)

Ingen av dem reflekterar över att det som gäller är att ändra på sina matvanor långsiktigt, men att man inte för det aldrig någonsin kan äta en hamburgare, eller en tårtbit. Grejen är den att man kanske inte behöver äta hamburgare 4 dagar vi veckan och tårta varje dag (om man nu inte vill det, men då får man eventuellt räkna med att man inte har ett sexpack på magen, men å andra sidan, de som hellre väljer det över exempelvis en sallad kanske inte har den ambitionen heller, vad vet jag, det är ju upp till var och en).

Vad jag menar är att man kan fortfarande äta tårta och kakor och så vidare, men att man inte kan äta hur mycket som helst. Nu menar jag inte att man inte får vara överviktig, men då är det ens val som man tagit, de här böckerna gäller ju snarare kvinnor som inte är intresserade av att vara överviktiga, och det är där i problemen ligger. De vill inte vara överviktiga. Då blir det ju en helt annan sak. Av någon anledning så får jag intrycket att flera av dem verkar både vilja ha kakan och äta den. De vill äta all skit (då menar jag i form av mycket snabbmat, stora mängder snacks och läsk, glass i stora lass och flera påsar godis), men samtidigt vill de inte vara tjocka.

Problemet är att den maten är oerhört kaloririk, och man kan bara äta lite av den för att inte öka i vikt. Grönsaker som innehåller betydligt mindre kalorier kan man däremot äta betydligt mer utav innan man når samma kalorinivå. Det som jag antyder här är att om man äter 3000 kcal/dag i form av snabbmat och kakor, men istället går över till att äta 2000 kcal (som under inga som helst omständigheter är farligt att äta, vilket de verkar tro) i grönsaker men unnar sig lite choklad då och då, eller käkar en bit tårta en gång i veckan så kan man fortfarande ligga på en kroppsvikt som gör att man slipper eventuella följdsjukdomar som övervikt kan (och ofta) skapa. Dock får man ju tänka på att om man äter 3000 kcal i snabbtmat eller 3000 kcal i grönsaker gör samma sak om man bara förbränner 2000 kcal, man ökar i vikt, men å andra sidan, 2000 kcal i grönsaker är ganska mycket mat!

Att vi förbränner olika mycket, det känns också väldigt logiskt, och det är jag ganska snabb på att skriva under. Däremot tror jag att många överskattar hur mycket faktiskt gör av med och går på rekommendationer, och sedan att de underskattar hur mycket de faktiskt äter. Där tror jag det absolut största problemet ligger, inte i att man har anlag för att vara rund eller att man har dålig viljestyrka, utan man vet helt enkelt inte hur mycket man gör av med och hur mycket man äter.

Att man sen måste röra på sig, vare sig man är smal eller tjock, det är ju ganska logiskt.

Nästan alla av de här författarna verkar dock rata "kalorier in vs. kalorier ut"-ekvationen men kör stenhårt på att det har det i generna att vara feta så de behöver inte bry sig, eller har det i generna och det enda som någonsin kan rädda en överviktig människa är en magsäckoperation.

Spännande.

Jag hänger verkligen inte med på resonemanget alls.

Magsäcksoperationer ska jag egentligen inte ens börja prata om, för de tycker jag riktigt illa om. Min största fråga här är egentligen: Varför vill man operera magen, med följden att man kan få komplikationer med själva operationen, men också ha svårt att äta vissa saker, få intoleranser och så vidare? Det utan att man egentligen bryter det "dåliga beteendet" som fick dem dit igen. När författaren menar på att det enda som kan hjälpa överviktiga är att operera magen, och så vips vill de aldrig ha en hamburgare igen utan ångkokt fisk (som förövrigt smakar förjävligt) hela tiden, och sedan fyller halva boken med utsagor från nöjda opererade, utan att ens reflektera över att det finns precis lika många (om inte fler) som gjort operationen och sen gått upp till samma vikt igen av den orsak att de fortsatt att äta som de gjorde, och i takt med att magen sträcktes ut igen så åt de mer och mer av det som gjort dem tjocka innan.

Alltså, alla har rätt att se ut som de vill, och väljer man hellre att vara ett par, eller många, kilo överviktig och äta en påse chips i veckan (eller vad de nu är som gör att man äter mer än man gör av med), då kan man ju göra det, men de här kvinnorna känns ju mer som att de använder generna som ursäkt, utan att egentligen köra på det enda som fungerar och som inte har några komplikationer.

De vill ju ändå vara smala, men är det inte. Det är här skon klämmer. (Inte för att vara taskig, men gnäll var ett av de första orden jag tänkte på när jag började läsa den ena boken).

Utan att vara utbildad eller så där extremt kunnig (enligt många i alla fall) så är det här det enda sättet att gå ner i vikt på utan att skada kroppen (eller för att ha en frisk kropp även om man är smal):

1. Gör av med mer än du äter men se till att det underskottet man ligger på är p.g.a träning. Alltså, ät dig till +/- 0, och rör på dig några gånger i veckan. Ofta är problemet att man överskattar hur mycket man bränner och underskattar hur mycket man äter (som tidigare sagt), inte att generna säger att man måste vara tjock. Tillslut går man ner i vikt. Äter man 2000 kcal, gör av med 2000 kcal men tränar bort 300 kcal 3 ggr i veckan så ligger man på ett underskott av 900 i veckan. Vare sig farligt eller ohälsosamt. (Ett kg kroppsfett brukar räknas på ungefär 7700 kcal).
2. Ät "rätt". Ät mer grönsaker och protein. Vill man kan man dra ner på kolhydraterna (det där beror på hur aktiv man är) men ta inte bort dem. Ät "lagomt". Man måste inte äta överdrivet mycket sötsaker eller snabbmat för att tycka om mat. Ofta smakar hemlagat mycket, mycket bättre än vad snabbmat gör!
3. Rör på dig. Man behöver inte springa en mil varje gång. Har man ingen lust att träna hårt eller få kropp som Jillian Michaels så kan fortfarande promenader några gånger i veckan få dig att gå ner om man ligger på ett +/- 0 i kcalbalans när det kommer till mat.

Kroppsformen är ändå något man får leva med, men det betyder inte att man måste vara överviktig. (Vilket många av författarna verkar mena eller rent ut sagt säger). Vissa delar är svårare att bränna fett på, vissa lättare.Vissa ställen är lättare att lägga på sig muskler i, vissa inte. Även om man trivs med sin kropp, vare sigden är stor eller liten, är det bra att röra på sig, inte överäta hela tiden, och försöka att äta nyttigt i alla fall större delen av tiden. Vad många av författarna verkar missa är att vi idag inte gör av med lika mycket kalorier på grund av stillasittande jobb och så vidare. De verkar tro att vi förbränner lika mycket som vi gjorde när vi fortfarande arbetade med jordbruk och skogsbruk.

Ingenting av det här innebär "bantning". Man äter mycket, och man kan mycket väl äta gott. Man äter när man är hungrig, och slutar när man är mätt. I vilken takt man vill göra saker bestämmer man själv, det kan ingen lägga sig i. Bara att byta ut några måltider mot "nyttigare alternativ" eller några fikastunder mot frukt istället kan ändå göra en liten skillnad i slutändan. Man kan inte tvinga någon att äta saker de inte vill ha, men det finns ju sjukt många goda grönsaker som smakar en miljon gånger bättre än vad en hamburgare på McDonalds någonsin gör.

Man ska ändå trivas i sin kropp och orka göra saker. En god grundkondition är därför bra. Det är alltså inte okay att inte orka gå till postlådan utan att flåsa vare sig man är tjock eller smal. Att en del av övervikten beror på gener, det kan jag inte förkasta helt, jag har inge belägg för det, men om det krävs gener för att ha en sjukt rippad kropp så har ju generna även en roll i övervikt, men det innebär inte att man absolut inte kan gå ner till en vikt där kroppen mår bra och så vidare. Det innebär alltså inte att bara för att man väger 145 kg så är man dömd att göra det för all framtid.

Jag hoppas alla förstår mina röriga resonemang!

#1. Min nya karriär som bibliotekarie. Vad anser jag om den?

Nu ska jag vara ärlig.

Min dröm är egentligen inte att bli bibliotekarie.

Inte på det traditionella sättet i alla fall. Mitt jobb på universitetsbiblioteket är jättekul och jag skulle kunna tänka mig att jobba där ett tag till efter det att man utbildning är slut, men jag brinner egentligen för något annat.

Vad jag faktiskt vill jobba som är som kontaktperson mellan bibliotek (då som bibliotekarie på själva biblioteket också, det känns lite som att det är självklart eller svårt att komma förbi) och lärare. Jag vill nämligen snarare jobba som ett extra stöd för elever som behöver extra hjälp med svenska och kunna använda biblioteket som en resurs. En resurs som jag anser att många lärare ofta förbiser, speciellt nu när allting börjar bli så digitaliserat och datorn får så mycket plats. Här skulle en kombination av teknologi och "traditionella" böcker. Gärna med möjlighet till olika sorters undervisning från film till ljud eller läsning, allt beroende på elevens sätt att lära sig på. Det här i en annan miljö än klassrummet, som ska vara mer avslappnad! Ingenting betygssätts eller bedöms, utan det enda viktiga är elevens egna framsteg och personliga utveckling och om eleven själv känner att han/hon får lättare för svenska.

Det här kan till exempel vara barn med läs- och skrivsvårigheter, invandrarbarn som inte lärt sig svenska än/behöver extra svenskundervisning eller rent generellt barn som behöver extra stöd och hjälp (eller kanske barn som behöver extra motivation). Planen är att grupperna ska vara mindre och att varje barn ska få lite mer uppmärksamhet än vad de får i en fullstor klass. (Självklart går det att vända på hela resonemanget och jobba mer med de som "har det för lätt" också, men det är inte de som jag nu i första hand vill specialisera mig mot, men jag hoppas någon gör det!)

Det som min idé var att de skulle få ut utav det här är ordkunskap, läsförståelse, extra "grammatikundervisning", möjlighet till högläsning utan att känna någon press från lärare och klasskamrater och så vidare. Det de skulle få göra är mer individanpassat och specifikt för just den eleven. Något som jag från min skoltid tyckte fattades, både för de som hade det svårt, och för de som hade det lättare. Ofta var det svårt att motivera sig för att det var för svårt, eller alldeles för lätt.

Det här innebär dock inte att man måste ignorera lärarens idéer om vad barnen ska ha läst/skrivit/lyssnat på utan man kan mycket väl använda samma böcker, men ge barn med andra förutsättningar en annan möjlighet.

Det här är alltså tänkt som extrastöd utöver eller i samband med ordinarie svenskundervisning när tid och möjlighet finns, men eftersom jag inte är utbildad lärare, utan bara kompletterar min biblioteks- och informationsvetenskapsutbildning (med 60 hp pedagogik inbakat) med en högskoleexamen i (special)pedagogik och svenskundervisning, så är alltså inte min idé att vara svensklärare. Inte heller är det meningen att jag ska vara någon sorts speciallärare, utan snarare ett komplement/hjälp till dessa två yrkesgrupper. Det här för att främja läs- och skrivkunskaperna bland svenska barn, men också för att behålla glädjen i att läsa och försöka hjälpa att få barn som ej är intresserade av att läsa att hitta en läsglädje.

Orsaken till det här är att jag vill vara med och hjälpa till att över lag hjälpa barn och ungdomar ha en möjlighet att höja sina betyg i svenska i grundskolan. Att kunna sitt eget språk bra gör det sedan lättare att lära sig andra ämnen, och då kan en extra push behövas.

Jag är dock lite nyfiken på vad lärare tycker om det här? Är det något som ni/de skulle vilja ha? (Nu frågar jag inte om det är genomförbart, det är en senare fråga, nu undrar jag om det är något som ni önskar fanns att få tillgängligt).  Vad i min idé känner ni att ni gillar (om något alls) och varför? Vad gillar ni inte? Skulle den kunna förbättras på något sätt? I så fall hur?

Ge gärna svar så att jag vet och kan utforma mina idéer om mitt framtida yrke!

Hur gör man?

En sak som gör mig offantligt arg, eller kanske mest konfudnerad egentligen, är när man ser sådana som lever på CSN, och inte har någon extra inkomstkälla, eller väldigt lågt betalda timjobb/praktik som bara vräker sig i dyra prylar. Hur har de råd?
Det samma gäller också andra "fritidsaktiviteter", så som fika på stan varje dag, bio flera gånger i månaden, massa småshopping av kläder, skor och väskor, äta ute, supa... Ja listan kan göras lång. Många jag ser runtomkring mig lyckas alltså göra allt, eller i alla fall mycket av det här, trots att de lever på en inkomst under 10.000 kr i månaden.
Själv får man vända på varenda krona för att det ska gå runt, och man ska slippa använda upp allt bidrag så man står där utan ekonomiskt stöd om man inte hunnit plugga klart när bidraget tar slut.

Själv får jag önska mig det mesta som jag har som är dyrt. Och ofta är det då så att hela släkten lägger ihop till det. Det enda jag kostat på mig att köpa själv är egentligen min TV, men den köpte jag ändå på mellandagsrean till riktigt lågt pris. Annars hade jag nog inte köpt den. Sen kan jag köpa lite böcker då och då, och filmer, men ofta har jag lagt undan pengar för det, och oftast är det skolrelaterat.
Sen självklart kampsportsgrejer, men det är inte så ofta, och känns som mer nödvändigt, men det är fortfarande ganska mycket sparande som gäller för att jag ska ha råd med det!

Hur kan då folk ha råd med allt de köper. Jag förstår verkligen inte det. Vissa av dem har kanske en sambo eller liknande som står för en del av utgifterna (för det är ju inte billigt att leva heller), men ändå. Vad har då de för monsterjobb för att klara det egentligen?
Det verkar som de livnär både fru/man och barn på sin lön. Jag skulle gärna också vilja ha ett sådant jobb i så fall.

Jag känner jättedåligt samvete varje gång som jag behöver låna pengar av Jonatan till saker, och den skuld jag har till honom (som till störst del består av kostnaden för en sängstomme, och bensinpengar när vi bilade upp till Skellefteå förra sommaren) gnager lite i bakhuvudet hela tiden, och jag hoppas att jag snart kan betala av den till honom!

Men trots att han säker tjänar tre gånger så mycket på en månad gentemot vad jag får låna så betalar inte han några iPads, spelkonsoller, shopping och så vidare till mig. Han var med och la en slant i min födelsedagspresent som var ett xbox, det gjorde han, men det var inte han som köpte det.
Vad är det då för människor som finns runtomkring mig undrar jag?

Jag vill också ha en iPad. Jag har väntat jättelänge med att köpa en, för jag vill veta att jag har råd med det, och se om man kan få den till ett bra pris. Som det ser ut nu får jag endera önska mig en i julklapp, eller vänta till min födelsedag nästa år.

Själv jobbar man tre jobb för att slippa ta några stora mängder CSN-bidrag och kunna känna att det man köper faktiskt är pengar som är ens egna, men mycket av pengarna hamnar ändå på sparkontot (sparar c:a 300 kr i månaden som det är just nu, och det är direkt från min lön). Jag försöker också att leva snålt, så jag kan ha lite pengar över i månaden extra, så slipper jag ha lika mycket CSN i nästa månad, och kan välja bort veckor sen nästa termin eftersom att jag har pengar över. Fortfarande känns det inte som att det går runt.

Jag är väldigt konfunderad över det hela.

Vad man egentligen bör hata.

Finns det något som jag avskyr så är det rasism, kvinnohat och allting som innebär att man anser sig överlägsen en människa.

Det är så lätt som att varje individ ska dömas utefter sina handlingar, inte hudfärg, kön, religion och så vidare.
Om man tycker att någon är en idiot ska man göra det för att den gjort något idiotiskt mot en, inte för att han är till exempel asiat, kvinna eller homosexuell.

Alla är lika värda från början, och det är våra handlingar som ska avgöra om vi är omtyckta eller inte.

Kort inlägg, för att det är egentligen ingenting att debattera om. Jag har fått nog av fördomar, hot, hån och allt mellan himmel och jord som man ser göras mot andra människor, bara av den orsaken att han eller hon inte ser ut som en själv, tror på samma gud, har samma kön, samma sexuella läggning.

Alla har rätt till att säga sin åsikt, men det finns faktiskt vissa lagar (exempelvis hets mot folkgrupp) som i vissa fall kan åberopas.

Låt människor vara ifred om ni inte tycker om dem och döm dem efter deras egna personliga handlingar, inte kollektivt!

Är det verkligen så förvånande?

DN Debatt tar idag (bland annat) upp ämnet att dåliga matvanor har blivit ett folk hälsoproblem i Sverige.

De hade gjort en undersökning med 2000 personer, och även om jag anser att det kanske är lite för få människor, och under för kort tid (4 dagar), så skrämmer resultaten mig:

• Åtta av tio äter för lite frukt och grönt.• Sju av tio äter för lite fisk.• Nio av tio äter för lite fullkorn.• Åtta av tio äter för mycket mättat fett.• Fyra av tio äter för mycket socker.• Sju av tio äter för mycket salt.

Det här är inte bra någonstans.

Vad jag däremot reagerar mest på är att vi inte försökt göra något åt det tidigare, utan suttit och väntat på att det ska hända, trots att det väldigt uppenbart har varit en pågående trend över hela världen att vi blir fetare och fetare.

Tydligen så är det bland de unga som trenderna är störst. Det dricks kopiösa mängder läsk, äts pizza och annan snabbmat och så vidare. Det här känns ju dock som att problemet kommer från att ungdomarna i yngre åldrar blir introducerade till sådan här mat. Jag tror att orsaken till att man ens tänker tanken på att ge snabbmat (och annat skräp som godis och läsk) beror på att föräldrarna är så stressade så att de tar den lätta vägen. Man hinner helt enkelt inte att laga ordentlig mat.

Enligt artikeln så verkar dock vissa livsmedel ha fått ett uppsving. Mycket beroende på LCHF och andra dieter. Vad många verkar ha missat, och som vi kan räkna ut i artikeln är att många tror att det är dyrt att äta hälsosamt:

"Generellt äter personer med låg inkomst mer godis och snacks men mindre grönsaker " 

Men så är inte fallet. Grönsaker är inte jättedyrt. Godis, halvfabrikat och snacks är vad som är dyrt att köpa.
Enligt artikeln ser våra matvanor i Sverige just nu ut såhär:

"Vi äter mer fisk och skaldjur, konsumtionen har ökat med cirka 30 procent bland kvinnor och med hela 60 procent bland män. Tre gånger så många väljer flytande margarin eller olja till matlagning jämfört med 1997. Men användandet av smör har också ökat. 

Vi äter mindre potatis än tidigare. Däremot ökade konsumtionen av ris och pasta under 90-talet, för att sedan ligga kvar på samma nivå. Vi äter ungefär lika mycket bröd som tidigare. Vi äter ungefär lika mycket socker som tidigare, men sockerkällorna varierar – unga väljer läsk och godis medan äldre väljer kaffebröd och efterrätter. Konsumtionen av pizza och paj har ökat."

Jag förespråkar aldrig att man ska ta bort en av protein, fett eller kolhydrater från kosten, men alls kroppar är olika och mår olika bra av olika mängder. Själv blir jag dåsig och trött av för mycket protein. Om jag också stoppas i mig för mycket protein tar det väldigt lång tid innan jag blir hungrig igen, och då äter jag inte lagom mycket under en dag, plus att jag lättare ökar i vikt. Däremot kolhydrater (ej från socker) mår jag bra av, och jag kan mycket väll behålla eller gå ner i vikt trots att jag äter mycket kolhydrater.

Däremot så förspråkar jag att man tar bort (eller åtminstone drar ned radikalt på konsumtionen) läsk, godis, snacks, snabbmat (det är lika lätt att göra pizza hemma, och mycket godare) och alkohol från sin diet om man vill gå ner i vikt. Det är egentligen så lätt som kcal in - kcal ut om man vill gå ner i vikt, men man måste också vara noga med vad man äter, då vissa av de sjukdomar som räknas upp i artikeln också kan drabba de som är smala. Att vara smal är ingen garanti för att man är frisk, men att vara hälsosam är.

Men jag undrar fortfarande på hur det har kommit lite som en chock att vi blir fetare?

Om man ska vara seriös i ett engagemang mot fetmaepidemin så krävs det ordentliga tag. Man måste få bort det som inte är bra från marknaden, eller göra det oattraktivt. Men hur lätt är det att smälla igen alla pizzerior och se till att föräldrarna har tid att laga mat till sina barn med hur samhället ser ut idag?

Nummer ett som man borde göra det är att som förälder ta ett ansvar. Man måste lära sig om nyttig mat och träning.
Som nummer två måste man se till att involvera barnen i tidig ålder i matlagandet, så att de skaffar sig bra vanor när de blir stora. Tänk på att det man lär barnen att äta som små, det är det de kommer att äta som vuxna sen.
Som nummer tre (och som jag ser som nästintill omöjligt) är att få bort de dåliga produkterna från marknaden. Göra dem otillgängliga. Höja priserna skulle vara en bra idé, men här kommer ju det största problemet: industrin. Företagen vill tjäna pengar, och nu för inte alls så länge sedan så sänktes ju priserna på skräpmat.

Vi behöver för det första uppdatera de kostråd som Livsmedelsverken ger ut. De är inte längre helt aktuella och väldigt genrealiserande. Man behöver som sagt äta både kolhydrater, protein och fett, men man får vara noga med varifrån de kommer. Det här behöver man lära barnen från tidig ålder. Större grönsaks- och fruktbord i skolorna. (Helst gärna också bättre kvalité på maten! Mer råvaror av bra kvalité där näringsämnena finns kvar!).

Jag menar inte att man bara kan knäppa i fingrarna, så är allting löst, men det här är vad jag anser behöver att göras om man kunde gå in och ändra världen.

Målet är ju ändå att alla ska äta hälsosamt, må bra, röra på sig och njuta av livet.

Ointellektuellt

Nu läser jag den här debattartikeln i DN Debatt för andra gången idag, och jag kan fortfarande inte riktigt greppa den. Eller vad han faktiskt försöker säga oss. Jag kanske inte är lagom intellektuell?

Inlägget handlar om forskaren Mats Alvessons (professor i företagsekonomi) resonemang om att högskolestudenter gör det lätt för sig, och att man inte lär sig något av att läsa på högskolan. Han pratar om "lätta ämnen" som inte skall ge någon intellektuell kvalité:

Lätta ämnen är lika populära bland studenter som tveksamma i fråga om att leda till påtaglig intellektuell kvalificering. Vi får en uppdelning av studenter där de från högutbildade familjer läser traditionella akademiska ämnen, ofta på prestigefyllda lärosäten, och andra läser lätta ämnen och är överrepresenterade på nyare lärosäten.

Inte nog med att han ger en känga till vissa ämnen (men han är noga med att inte säga vilka), så ger han också en känga till vissa lärosäten, som han uppenbarligen anser inte håller den klass han vill ha på universitetsutbildningar.

Jag är lite nyfiken på vilka dessa "lätta ämnen" innebär.
För mig handlar hela artikeln (åter igen) om att man bör utbilda sig till "något vettigt". Typ, ingenjör, läkare eller liknande. (Väldigt mycket vibbar från Svenskt Näringslivs uttalande förra sommaren om "lätta" litteraturkurser på Linnéuniversitet?) Istället då för att fokusera på vilka områden vi idag har personalbrist på, och göra de programmen attraktivare så ska alla slåss om samma program. Det känns inte helt hållbart i längden. Vi kan ha hur många läkare som helst, men utan sjuksköterskor kommer inte vården att fungera.

Man har läst lite spökhistorier om hur vissa av lärarutbildningarna godkänner elever trots att de inte når upp till standarden för att eleverna annars känner sig kränkta och så vidare, men det är ett helt annat problem, och måste tas itu med inom den egna kretsen, man ska inte, som Alvesson verkar göra, dra alla över en kam.

Alvesson menar på att många av högskolorna kan ses som yrkesgymnasium istället.

Ser man på en genomsnittlig svensk högskolas eller nytt universitets utbud kan man få intrycket att det är yrkesgymnasieskola. Örebro universitet har till exempel akut- och ambulanssjukvårds-, behandlingsassistent-, byggarbetsledareprogram, program för sommelier och måltidskreatör, hotell och värdskap och till och med ett spa-program. Malmö högskola kör med kurser typ serieteckning och fotbollshistoria.

Sen är jag inte helt säker på att jag håller med om att akut- och ambulanssjukvård är något som man klarar av när man är 16-18 år, vilket är åldern vi har på gymnasieskolor i Sverige. Om man nu vill vara petig så kanske vissa av dem skulle kunna kortas ner i tid, och fler övergå till KY-utbildningar, men jag ser ingen som helst orsak att dessa KY-utbildningar kan ges på högskolor, eller något annat samarbete. Frågan är då, vilka av dem ska i så fall förkortas? De med mer praktik? De som ej är "högavlönade jobb"? Kriterierna för det här skulle i så fall kunna vara vilka som helst. Sen tror jag personligen att åtminstone några av de teoretiska kunskaperna faktiskt är bra att ha med sig ut i yrkeslivet sen!

Av vissa av hans resonemang får man nästan känslan av att man inte behöver någon utbildning över huvud taget:

Förr eller senare lär sig kanske de flesta tillräckligt för vad som krävs av ett arbetsliv där trots allt flertalet arbeten ej förutsätter avancerade teoretiska kunskaper. 

Förhoppningsvis visar det sig senare vilka som inte gjort sitt jobb på högskolan och inte, i alla fall om det kommer till de mer praktisk utbildningarna. Rätt man på rätt plats. Den mest kompetente ska ha jobbet, vare sig han hade G eller VG på alla uppgifter för bara för att man har ett läshuvud betyder det inte att man är mest kompetent ute i arbetslivet, utan kanske ska just hålla sig till det mer teoretiska (exempelvis forskning!).

Jag hoppas att det är fler än jag som ändå är lite kritisk mot hans användande av en studie på amerikansk mark och anser att det passar direkt in på svensk högskola/universitet (vänta här nu, var det inte det han var ute efter, kritiskt tänkande, och minsann, jag tror nog att jag läst några av de här "lätta ämnena" som han menar inte ger oss något kritisk tänkande...). Fokuset bör ju snarare att ligga på att få kvalitativa program/kurser, inte "rätt" sorts kurser, oavsett vad ämnet är.

Not: De bästa lärarna jag har haft har jag haft i film- och litteraturvetenskap, och inte var det "lätt" där inte. Mycket läsande, hårda krav för G, långa uppsatser med krav på kritiskt tänkande och förståelse för olika teorier, och mycket engagemang både från lärare och studenter!

Tre saker...

Ja, jag får väll ta och skriva om tre saker som jag verkligen inte kan få grepp om och som jag tycker är helt jävla idiotiska rent ut sagt (ursäkta språket).

Det första är:
Todd Akin
Kvinnor har tydligen en mekanism som stänger av att kunna bli gravid om man blir våldtagen. Därför var frågan om abort irrelevant när det kom till våldtäktsoffer.

Ursäkta vaddå? Va? Seriöst? VA?!

Det har var nog något av det mest idiotiska jag någonsin har hört en människa säga. Någonsin. Jag har svårt att hitta ord för att beskriva känslan när man hör uttalandena från den här människan. Men jag ska försöka lista orden som bäst beskriver det jag känner: ilska, misstro, förvåning, bedrövelse, tomhet...
Ja, det är nog de orden som bäst beskriver vad jag känner för hela den här soppan.

Jag är lite nyfiken på exakt hur den här mekanismen som "spärrar" kvinnor för att bli gravida fungerar. Jag minns inget från biologin som skulle antyda en sådan sak. Gravid blir man om en spermie träffar ett ägg. Nu kanske jag är lite fördomsfull, men jag har i och för sig fått bilden av att sexualundervisningen i skolan är ganska, skral, minst sagt i det stora landet i väst, så det kanske kan vara därför?

Det är ju dock en debatt som känns som att den är ganska känsliga för den, ändå, kristna republikanska sidan i USA. Hur man än vrider och vänder på det, så kommer det bara att vara fel, men inte heller ser jag att de försöker att förändra sitt tankesätt, som jag personligen tycker verkar höra hemma under 1600-talet.Varför kan de inte låta de människorna i partiet som har vettiga åsikter och tankar få träda fram, för det är jag ändå helt säker på att det finns, men just nu har vi en hel radda med exempel på hur det uppenbarligen är de mindre begåvade människorna som får ha sin talan för den partisidan, både på högsta nivå och ute i landet.

Nummer 2:
Ulf Brunnberg
Nu undrar jag om det är fullmånen eller vad det är som händer i världen. För den som inte vet vem Ulf Brunnberg är så var det han som spelade Vanheden i Jönssonfilmerna, och nu har denna (får man säga kända?) svenska skådespelare gått ut i pressen (eller ja, Slitz, för att sedan diskuteras flitigt i Aftonbladet) och sagt att, tja, kortfattat har han sagt att kvinnor inte ska göra mansgöra. Alltså, kvinnor ska inte ha jobb som han anser är "manliga". Som jag förstår det menar han att kvinnor inte kan utföra jobben på korrekt sätt, och därför är det deras/vårat fel när det går fel.
Jag är personligen ingen feminist, utan menar att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter, men att skylla en sådan här sak på feminismen, det kan jag inte hitta några som helst belägg för.

Det enda jag hoppas på är att allt sådant här ska dö ut snart så att vi kan slippa att stressa över huruvida vi är män eller kvinnor, och vad vi då får och inte får göra utan att alla har samma möjlighet till utveckling och att leva sitt liv precis så som de vill.

Och sist:
Killar med smink
Meterosexualiteten är tydligen förbi. Tydligen får killar inte sminka och fixa sig längre. Män ska tydligen vara män, och kvinnor ska vara kvinnor.
Det här verkar vara en trend bland de bloggar som jag surfat runt lite och kikat på, speciellt med vissa barbieliknande storbloggerskor i täten. Det här känns lite som en direkt följd av Brunnbergs uttalanden. Att ämnet ens behöver att diskuteras tycker jag. Jag minns när jag växte upp (inte för att jag är lastgammal än men...), då var det bara "emokillar", och eventuellt punkar- och hårdrockskillar som sminkade sig. Sen blev det populärt även bland "vanliga" killar att sminka sig. Nu ska detta "privilegie" tydligen bara få upplevas av kvinnor igen. Annars är mannen omanligt.
Får man använda ordet dravel i förhållande till det här? För i så fall vill jag göra det. För det är precis vad det är!

Vem som helst kan väll få sminka sig? Vare sig man är kille eller tjej. Jag har inte riktigt uppfattat vad det är som bestämmer vilka som får sminka sig och inte. Det finns hur många killar som helst som ser mycket bättre ut när de sminkar sig än när de inte gör det, precis som att det finns tjejer som ser helt fantastiskt mycket bättre ut när de inte sminkar sig. Det är ju helt och hållet upp till var och en om de vill göra det eller inte.

Personligen tycker jag att många killar som sminkar sig lite... Gothigt? (Är det ett ord?) Rockigt? Punkigt? Ja, lite så, det är sjukt snyggt, och jag skulle aldrig tycka att de var "mindre manliga" för det.


Av det här kan jag dra tre slutsatser, varav ingen faller mig vidare i smaken precis:
1. Republikanerna har (fortfarande) inte visat sig vettiga, och jag förstår inte hur de ens kan vara ett alternativ att rösta på i USA i sitt nuvarande skick.
2. Det finns fortfarande idioter som inte fattar att kvinnor och män inte är så olika som de verkar att tro, utan att mycket av det som på 30/40-talet ansågs vara "kvinnogöra" var en social konstruktion, konstruerad av män, utan kvinnors åsikter.
3. Att... Ja, nu tappade jag precis orken för det här. Vad ska man säga, att vi igen måste börja dela in oss i "män" och "kvinnor", och hålla oss till det, för annars blir det ju fel.

Ska jag tycka du är duktig nu?

Sen när blev det så att man ska få cred för att man inte går ut och dricker en helg? Är det norm att vara ute och supa varje helg eller något? När hände det egentligen? Allt fler svenskar dricker ju alkohol, men jag tycker ändå att det verkar som att det har ökat helt hemskt drastiskt bara det senaste året eller så...

Jag blir lika förvånad varje gång som jag ser folk, speciellt på Facebook, som skriver om hur duktiga de är som tar en lugn kväll någon gång. Eller en lugn helg. Nu pratar jag om folk som både ger intrycket och som uppenbart bevisat dricker väldigt mycket när de är ute, jag menar inte de som dricker en öl eller så (även om jag själv har väldigt svårt att förstå varför man måste dricka en öl eller ett glas vin bara för att det är helg..?).

Jaha, liksom?
Vad är du så j*vla duktig för?

Det känns lite som att allt fler faller för grupptrycket att man ska festa varenda helg, helst så att man dricker sig stupfull minst en gång i veckan. Speciellt ironiskt ser jag detta när det är folk som försöker att gå ner i vikt, eller som tränar mycket och påstår sig vara seriösa med sin träning. Men det kanske är inne att vara spritfet på gymmet? I så fall tror jag att jag står över det...

Det känns som att det som alkoholen gör mot kroppen bara har försvunnit ur våran allmänbildning?

Är det så?

Har vi glömt både de långsiktiga och kortsiktiga problemen man får av att dricka stora mängder alkohol? Någon får gärna förklara för mig det roliga i att ha en knasig vätskerubbning i någon/några dagar, att ha huvudvärk, att få i sig nästan sitt veckointag i kalorier (ja där har ni, ni som påstår er vara seriösa med er träning), att man känner sig seg och trött, och troligtvis äter en massa skräpmat, både när man dricker och efteråt. Förutom det att de "träningsnarkomanerna" som hela tiden fiskar efter komplimanger för att de är så duktiga en enda kväll och inte dricker, så verkar de ha missat att kroppen behöver en återhämtningsperiod efter det att man druckit mycket både om man tränar före och efter...

Sen riskerar man ju betydligt mer problem om man håller upp något sådant under en lång tid av livet. Levern tar stryk, man riskerar att bli tjock, alkoholberoende, få ångest och sömnstörningar (bara för att nämna några av de saker som stora mängder alkohol kan ge upphov till. Resten kan ni läsa här: http://www.vardguiden.se/Tema/Alkohol/Skador-och-sjukdomar/
Det finns säkerligen ännu mer information på andra ställen om ni googlar det också.

Nej, jag kan verkligen inte se varför man ska ha cred för att man väljer att inte dricka en kväll. Det hela ger vibbar om att alla är stordrickare på något sätt... Att man går emot normen. Det är ju skrämmande i sig att det är norm att alla mellan 15-30 ska behöva att dricka varje helg för att få passa in. Vi har ju etablerat att det är skadligt för kroppen, och ju yngre man är, ju skadligare är det eftersom att man inte fått växa klart. Samtidigt så finns det ju också en "yttre" aspekt av att man kanske inte ska vara full jämnt. Olyckor och våld ökar ju när alkohol är inblandat, och man tar ju inte helt genomtänka beslut när man har druckit heller.

Jag tycker i och för sig inte att man ska "ge cred" till folk som inte dricker alls heller, för det är egentligen inte svårt. Inte det minsta. Man är inte "extra duktig""om man inte dricker, utan man har gjort det valet bara. Men man mår kanske bra mycket bättre än de som dricker varje helg, och man får ju ut lite mer av dagarna eller (som jag sa förut, eftersom att många jag ser som skriver det här påstår att de ska vara så duktiga med att träna) får ut något vettigt av sin träning.

Om man vill dricka så kan man ju få det, då och då. Det jag har problem med är det här överdriva drickandet som sker hela tiden, och som kan bli skadligt, och att det har blivit normalt att göra. Det är inte normalt. Eller rättare sagt, det är inte hälsosamt.

Sponsorer

Jag kan förstå att ibland har man inte möjlighet att alltid vara så noga med sina sponsorer, men organisationer som har mycket pengar och i princip vältrar sig i sponsorer tycker jag ska se över vad de egentligen vill att de ska stå för.

Det jag tänker närmast på just nu är McDonalds som sponsorer för fotbolls EM i Polen och Ukraina.

Jag har väldigt svårt för att man ska ha snabbmat som sponsorer för idrottsevenemang, speciellt idrottsevenemang som har många minderåriga tittare. Det är enligt mig inte okay alls!
Barn är mycket lättpåverkade (och med tanke på att föräldrar idag inte verkar kunna säga nej till sina barn så fort de pekar på något så känns det ju inte mer positivt) när de är unga, och att då förknippa idrott (i det här fallet fotboll) med snabbmat så är det ju som upplagt för katastrof egentligen, speciellt eftersom att man i många europeiska länder inte får göra reklam för snabbmat riktat mot barn. Här ingår också läskreklamen som vissa spelare gör (tänker närmast på Pepsi), men där har vi spelarna specifikt som måste ta ansvar, och inte en hel organisation.

Nu ska jag väll säga också att jag anser att sprit/ölreklam inte heller passar sig i de här sammanhangen, men då är det snarare ungdomar än barn som ligger i farozonen när det kommer att förknippa att se på fotboll med att dricka alkohol, men det är ett annat problem, men som ändå kräver minst lika mycket uppmärksamhet.

Det här tycker jag är tråkigt för sporten, speciellt med tanke på hur många alkoholrelaterade problem som finns i och med huliganism och liknande, och det är ju inte att ge sporten ett bra ansikte, och när sedan spelare visar upp sig på reklamen med snabbmat, alkohol (här är nog i och för sig problemet större att spelarna själva visas upp dyngraka efter en utekväll..?) och läsk.

De här tre sakerna är just problemet till att många barn och ungdomar är överviktiga,  men så länge som vi har oansvariga vuxna som bestämmer (som helt uppenbarligen bara bryr sig om att tjäna en miljon extra än att barn ska vara hälsosamma) så kommer det att gå åt helvete med barn och ungdomars hälsa. Speciellt om de tror att de som är toppidrottare äter McDonalds-mat och läsk, för barn förstår inte att de bara är skådespelare framför kameran för att få sina pengar.

Ett eget val eller?

En sak som jag har blivit så sjukt jävla less på är det här med hur man ser på användandet av p-piller och kondomer.

I dag så krävs det nästan av tjejer att de ska äta p-piller för att inte bli gravida bara för att killar inte vill använda kondomer.

Vad är det för jävla rappakalja?

Det finns faktiskt kvinnor som av olika orsaker inte vill/kan äta p-piller eller mini-piller. Ska de då aldrig få ha sex förrän de vill skaffa barn bara för att killar vägrar använda kondomer?
Det här gör att det känns som att vi försöker leva på stenåldern igen. Det gör det faktiskt. Vi får återigen ett område där män bestämmer över den kvinnliga kroppen och vad som är rätt och fel.

Det här är fel på så många plan som det bara går att ha fel på.

Killar ska inte bara anta att tjejer äter p-piller vare sig de säger att de gör det eller inte (det finns ju faktiskt tjejer som ljuger om det!). Om du som kille inte vill ha barn, då sätter du på en kondom på snoppen! End of story!
Det finns ingen som helst orsak att inte använda en kondom om man inte vill göra tjejen gravid.
Och (det kanske är lättare sagt än gjort men) tjejer, om nu killarna inte vill ha på kondom, så gå därifrån. Det är inte värt det att ha sex med någon som kräver att du ska äta en massa piller om han inte ens kan sätta på en kondom på sig själv.

Om du super ner dig själv så mycket att du inte kan ta det mogna beslutet att trä på en kondom så kanske du ska fundera över om de är mogen nog att ha sex över huvud taget..? I alla fall på fyllan, men jag undrar verkligen om det skulle varit någon skillnad om en sån varit nykter?

Det här är inte en fråga om att killar ska "få slippa att ha kondomer" utan en fråga om att kvinnor inte ska behöva anpassa sig efter vad män vill, och att barn som inte är önskade ska behöva att födas in i den här världen. Både killar och tjejer har ett ansvar att skydda sig själva, det är inte så att tjejer ska skydda sig själva medan killar inte behöver tänka på det alls.

Det som jag anser är den största skillnaden här är just det att p-piller och så vidare innehåller en hel del ämnen som kanske inte är jättebra att äta. Eller som man kanske inte vill äta. Att trä på en kondom ändrar ingen hormonbalans i kroppen eller liknande (och för gummiallergiker finns det specialkondomer). Sen finns det ju självklart tjejer som äter p-piller av just den orsaken att de vill ha sex utan kondom för att slippa bli med barn, men det som stör mig är att killar antar att alla tjejer gör det.

Kondomer har förövrigt också en annan bra sideffekt: man slipper könssjukdomar.
Det skyddar inte p-piller från.
Hur mycket man än vill det.

Så rent basic så kan man säga att:
P-piller skyddar från: Graviditet
Kondomer skyddar från: Graviditet, könssjukdomar

Jag vet inte riktigt, men jag tycker att det låter mycket behagligare att inte behöva vara rädd för det ena eller det andra. Speciellt om man har många tillfälliga kontakter. Jag tror nämligen inte det är så jävla roligt att komma hem från en tjej (eller kille) och ha både klamydia, herpes och gonorré. Eller vad säger ni?

Ibland undrar jag vart det sunda förnuftet har tagit vägen...

Jag tror dock att det här till en stor del beror på bristande undervisning i skolan, och det faktum att man idag börjar ha sex tidigare, så att all undervisning kommer långt efter det att ungdomar faktiskt börjat ha sex med varandra.

Si eller så..?

Jag har sett den här bilden nu på väldigt många ställen: 

Ofta tillsammans med fråga om vilken kropp man själv vill ha, eller vilken som är snyggast.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det.
Det här med vikt, vilken kroppsform man tycker är snygg och vad man mår bra med är så väldigt individuellt. 

Så länge som alla värden man har (exempelvis kolesterol, risk för diabetes, blodfetter, blodtryck med mera) ligger på en nivå att man mår bra och man känner att man orkar med allt man vill så är det ju inga problem med hur man ser ut. Problemet ligger ju snarare i att samhället har en shablon av hur man ska se ut (märks ju mest tydligast i kläder). Så egentligen så borde man ju få se ut som man vill så länge som det inte skadar kroppen. 

Jag har dock en känsla av att bild 0, 1, 6, 7, 9 på den här bilden får ta mycket skit, men av så oerhört olika orsaker. Jag skulle också tro att 5:an inte är bland de populäraste, men lite mer accepterad än de andra fem jag räknade upp och 4:an så skulle nog folk börja anse att "nejdu, nu börjar tjejen bli fet". Det finns ju verkligen ingen likhet mellan bilderna som jag räknat upp, men fortfarande så är jag helt säker på att de skulle bli ratade, vilket gör att man lätt ser att det finns ett ideal. Enbart ett! 

1, 3 och 8 ser ju faktiskt ganska lika ut, så man ska va Curvy, Fit och Athletic i ett och samma, då passar man in i samhällets schablon. Och vi är ju inte bättre i Sverige på att acceptera folk för hur de ser ut än vad man är på andra ställen i världen!+

Det är så oerhört tråkigt.

Jag skulle gärna se ut som nummer 9 om det vore praktiskt för mig, men det är det inte i nuläget. 8:an passar bättre för det jag vill kunna göra, mest då i form av kampsporten och så.

Jag undrar om det är lika jobbigt för män?

Jag kan ju liksom inte riktigt relatera till det, så jag har verkligen ingen aning om män blir lika påverkade att se ut på ett visst sätt för att kläderna ser ut och är anpassade efter en viss kroppstyp. 

Titta, se och lära?

Alla här känner väll till den varningstexten som brukar stå när man i tv-shower á la Jackass ska göra stunts? Ni vet, den där, där det står att det utförs av professionella och att man inte ska prova det hemma? När jag var liten så fanns det inga sådana på tv-program som visades, trots att det man såg på var väldigt våldsamt, jag menar, tittar bara på Tom & Jerry så förstår ni vad jag menar. Det är fiktivt och overkligt våld, som man aldrig skulle få för sig att testa på själv, men det var trots allt våldsamt.

Enligt den svenska pressen idag så blir barn våldsamma, lata och allmänt otrevliga för att skolan inte gör det de ska och att barnen spelar tv- och dataspel. Våldsamma sådan också.

Inte någonstans så diskuteras det faktum att det i grund och botten är föräldrarnas uppdrag att uppfostra barnen och lära dem att det våld och beteende som finns i filmer, dataspel och så vidare är påhittat och att man inte gör så mot andra människor. Och det är just till största del föräldrarnas uppdrag, inte lärarnas, tränarnas eller kompisarnas. Det är ni som föräldrar som har den största delen i att uppfostra era egna barn och lära dem rätt eller fel. Jag tycker att varje förälder (eller annan vuxen, eller vad man nu är i för ålder) som anser att barnen tar illa av att exempelvis spela GTA ska sätta sig ner och tänka igenom, vad var det som gjorde att just du själv inte blev massmördare som ung? Vad i din uppfostran var det som gjorde att du förstod att det inte är okay att köra en kniv i magen på en kompis? Det är genom att du lär dina barn detsamma som våld inte kommer att ske.

Våra moraltanter som pressen älskar att låta komma till tals verkar att tro att ungdomar inte kan själva förstå att det som de ser är påhittat och inte ska göras själv. Det är ju tydligen inte heller föräldrarnas fel att barnen sitter framför datorn flera timmar om dagen, utan skolans, eller något annat. Ofta har barnen (eller andra som utför mycket makabra våldsdåd), någon sorts psykisk störning, eller några andra bakomliggande "icke-normal" motiv. Med icke-normala menar jag att man kan ha väldigt speciella problem hemma eller liknande. Det där kan bero på mycket olika saker, men oftast finns det bakomliggande orsaker som gör att barnen beter sig så. När man läser om det, så ser man ofta att det försöker att länkas till dataspel, även om det egentligen inte finns några belägg för det.

Nu tänker jag inte säga att fallet aldrig är så att underhållningsvåld kan ha inspirerat, utan det jag menar är att det ofta finns betydligt fler och mer påtryckande faktorer som gör att folk blir våldsamma, men jag har inga som helst bevis för att underhållningsvåldet inte har någon som helst del i det, precis som att de som menar att det är den största orsaken till det inte heller har några konkreta bevis på att så är fallet. Vi är lite i ett dödläge gällande bevisningen på det hela.

Hela debatten om underhållnings- och videovåld känns som en onödig debatt på grund utav det här.

Man sparkar på underhållningsvåld i alla former av den orsaken att det inte finns några belägg för att det inte är så, men jag har heller inte sett några belägg för att det är så. Det som pressen skriver om påminner om att gripa efter halmstrån, går det att skylla på dataspel eller annan popkultur så gör man det. Att det skulle finnas någon annan orsak verkar vara helt overklig för vissa.

Jag spelar både själv en del våldsamma data- och tvspel, och har gjort länge, jag minns att jag ändå var ganska ung när jag spelade DOOM eller Castle Wolfenstein och för att inte tala om Duke Nukem spelen, och jag tränar MMA, de två saker som i mångas ögon är de två största orsakerna till att man blir en våldam ligist. Jag är vare sig våldsam, dum, eller onormal, utan en helt vanlig tjej som ska bli bibliotekarie och tycker om att spendera min fritid endera med svettiga killar (till största delen) nere på klubben, eller fäktas med svärd på en skärm.

Jag kommer själv att låta mina barn spela tv- och/eller dataspel när de är små, fast då ska de leka lika mycket som de sitter vid datorn, men inte för att jag tror att de ska bli våldsamma, utan för att de ska lära sig att tycka om att röra på sig och leka. De kommer kanske inte att få det senaste GTA-spelet när de är fyra år, men jag tvivlar starkt på att spela våldsamma dataspel när man är femton, sexton års ålder gör barnen någon skada om man som föräldrar har uppfostrat sina barn på ett bra och vettigt sätt. Då är det just inget annat än underhållningsvåld, precis som man kan tycka att det är underhållning att se på program som exempelvis Jersey Shore, eller Big Brother, där verkliga människor beter sig som svin, på riktigt.

I once was skinny...

http://www.dn.se/livsstil/halsa/fetare-och-fetare--med-trasiga-knan

Att svenskar blir fetare och fetare var väll ingen konstighet?
Med tanke på hur mycket skit som poppar upp i form av snabbmatsrestauranger runt om i hela Sverige så ör jag inte det minsta förvånad över att även svenskarna börjar bli feta.
Med allt fler stillasittande jobb, en dietdjungel som vem som helst kan gå vilse i och allt mer stress bland vuxna svenskar så blir resultatet att vi rör oss mindre, och äter mer. Mat har ju ändå en endorfinutlösande effekt, dock  verkar inte många känna till att man får samma känsla som när man tränar.

Folk rent generellt bör att kolla mer på sin vikt, både de som väger alldeles för mycket, men även de som väger alldeles för lite eftersom att båda stadierna är farligt för hälsan. Speciellt hjärtat, men även alla andra organ mår dåligt om man inte får i sig all näring, eller när man äter för mycket så att det lägger sig fett på dem.
Ett mellanläge, där man får i sig näring, kan njuta då och då, men ändå inte ligger i farozonen skulle vara en utopi.

Just det de skriver om i artikeln med knäproblem är det jag också känner mest rädsla för när jag väger lite mer än vad jag kanske egentligen borde göra. En sak som jag dock undrar över är det här med de som "väger för mycket", men har mycket muskelmassa, har de ont i knäna? På ett sätt så antar jag att deras muskler håller uppe kroppen på ett annat sätt, men samtidigt så väger de ju lika mycket ändå...

I vilket fall, jag tycker man borde börja ta tag i folks viktproblem redan när de är unga, just för att man ska slippa att ha ont och slippa göra en massa onödiga operationer när de blir äldre. Både att vara överviktig och underviktig har sina risker när det kommer till operationer. Med det menar jag att man kan försöka förklara för folk att det här med knäoperationer kan ligga i framtiden om de inte går ner i vikt långt innan de får problem med knäna, så slipper de sen att göra operationen.
Däremot tycket jag de som säger att de överviktiga kostar oss mer än underviktiga har fel. De som har anorexia och bulimi kostar oss också pengar i form av sjukvård och så vidare så, så kan man knappast resonera. Det är som sagt bara olika sätt som kroppen blir sjuk på när man är gravt underviktig och inte äter i jämförelse när man är gravt överviktig.

Jag blir väldigt less när jag ser såna som har extrema matvanor som försöker försvara dem.
Tjocka som säger att det beror på att de har grovbenstomme, att det ligger i släkten och så vidare när det i 95% av fallen beror på att de äter mer än de gör av med, och ofta mat som kroppen inte kan använda sig av eftersom att det inte finns någon vettig näring i maten.
Underviktiga som inte äter ordentlige och tror att 800 kcal per dag är okay när kvinnor har en grundförbränning på c:a 1200 kcal per dag, och skyller på att de blir feta för att de äter, men nej snälla vän, orsaken till att du går upp i vikt skulle i så fall vara just det att du inte äter.
Det absolut fånigaste som jag hör som båda sidorna använder sig av är att de tror de kommer se ut som bodybuilders om de börjar att träna.
Då kan vi klara upp det: för att gå kroppen som en bodybuilder måste man träna otroligt mycket styrketräning, man måste äta väldigt specifik kost beroende på vilket stadie man är i, och i många fall kan ni lita på att de med bodybuilder kropp inte helt hållit sig till ramarna om vad man får/bör stoppa i sig.

Jag har själv varit väldigt överviktig och har flera släktingar som är/har varit väldigt feta/tjocka/runda, men jag väger nu nästan normalvikt, försöker att gå ner de där sista jobbiga kilona, och mår riktigt bra.
Orsaken till det, jag slutade äta en massa skit hela tiden, slutade att tro att det berodde på kraftig benstomme eller att det skulle ligga genetiskt, och nu väger jag c:a 68 kg, och har c:a 6 kilo att gå ner till jag är nöjd med mig själv (det från någonstans runt 90 kg när jag gick på högstadiet). Och då har jag ofantligt dålig karaktär fortfarande, så nog fungerar det alltid att börja röra lite på sig.

Say what?

Nu kan inte jag så där jättemycket precis om reglerna för lärare på högskolan och när de får och inte får ge ut betyg. Speciellt eftersom att jag tycker att det verkar skilja mycket mellan lärosäte och institution för reglerna för när betygen ska delas ut eller inte.

Men en sak undrar jag: Får lärare verkligen hålla på betyg bara för att de inte fått in rätt mängd med kursutvärderingar?

Storyn var att jag läste igenom min studentmail här om dagen, och stötte på ett mail från en lärare.
Jag håller på att skriva omtentan i samma kurs, då jag hade lite för mycket att göra under den ordinarie tentaperioden. Läraren meddelade där att h*n inte hade fått in lagom med kursutvärderingar (som är viktiga för att kunna utvärdera kurser) så att denne skulle hålla på betygen tills h*n hade fått in lagomt många.

Jag tycker att det låter fel... Detta kan ju inte vara rätt eller?
Får lärare göra så på högskolenivå?

Det är ju inte precis som att vi kan gå och säga "Hej, du jag lämnar in min tenta någon dag senare, är det okay?". Oss som studenter är de ju stenhårda på att vi måste lämna in i tid. 

Politik(er)?

En sak som jag har funderat på ett tag nu, det är kollektivtrafik.

Politiker verkar vara mer inne på att göra en massa avgifter för bilar i form av skatter. De säger att de vill bygga ut kollektivtrafiken, men det tycker jag inte man märker något av. Det som händer är avgifter.
Vore det inte bättre att fokusera i första hand på tågtrafik (eller annan kollektivtrafik)?

Skulle man jobba för lägre biljettpriser, bättre rustade tåg och en räls som faktiskt är i fungerande skick över hela Sverige, där tågen inte blir stående i fem dagar när det kommer snö, regnar eller är dåligt väder på något sätt, så skulle fler åka tåg, det tror jag.

Det skulle i sig göra att alla de här som bestämmer sig för att åka bil istället för tåg för att tågen är så odugliga på service och att komma i tid, skulle börja åka tåg (igen).

Det är åtminstone en fin tanke.

Nej nu får ni lägga av!

Igår var jag ner till Växjö en sväng för att lämna tillbaka lite böcker, och ta med lite saker till lägenheten ner. Sträckan mellan Växjö och Alvesta är lite för kort för att man ska börja och rota i väskan efter böcker och så, så det blev lite bläddrande i Kupé. Jag stötte på en artikel om generationer (http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=4f5x5vxn&gInitPage=1 s.24-25).

Tydligen är generationen född mellan 1980-1991 stöddig och väldigt ego. Vi är digitaliserade och tror vi är bättre än alla andra. Mediekåta skulle vi också vara, och vi representeras av sådana som Kissie.

Jag känner mig otroligt kränkt. Om man ser på generationen efter oss, så skulle jag väll säga att det är ännu värre. När jag var tolv hade jag ingen mobiltelefon. Jag hade inget internet hemma förrän jag var runt 16-17. Det vi hade var ett TV-spel och en dator som inte var den bästa. Jag förstår inte riktigt hur man kan kalla oss den mest digitaliserade generationen, men okay.

Sen påstår de också att vi skulle vara curlade. Återigen. Se på generationen som kommer efter oss. Där kan vi prata om curlade!
Inte utan min blogg, skulle vara vårat motto för vi gör ju inget annat än vill bli sedda.
Jag skulle nog klara mig fint utan min blogg. Startade ingen förrän jag var tvungen att göra det för en skoluppgift, och jag är ganska säker på att jag skulle klara mig fint utan den också. Jag skriver inte varje dag utan det går i perioder, och jag skulle med största säkerhet lätt klara mig utan den.

Nej, Kissie står inte som någon som helst representant för mig eller för någon annan som jag känner född inom den här generationen, och det kommer hon aldrig att göra.

För mig känns det som att den här "undersökningen" har hamnat lite snett.
Jag känner mig kränkt att folk skulle tro att jag ens är i närheten av att vara en sådan människa som Kissie är.

Men hur ser du ut?

Vi börjar med ett litet experiment.
Sätt på dig ett par byxor. Helst jeans. Det passar liksom lite bättre i sammanhanget, men har du inga, så får du välja vilka byxor som helst. Kostymbyxor är också ett bra alternativ.
Passar de?

Sitter de precis som du vill att de ska sitta?
Då kan du sluta läsa här.
Passar de inte? 

Då tycker jag du kan fortsätta läsa.

När det kommer till kvinnliga jeans, så finns det hur många modeller som helst. Sägs det i alla fall. Varför finns det då aldrig ett par jeans som passar mig?

Mitt problem är att man måste ha pinnsmala lår för att kunna få på sig byxorna.
Jag har en hel garderob med jeans som är sjukt stora i rumpan och midjan, men som under inga som helst omständigheter passar över mina lår. Jag har tränat idrotter där man gärna lägger på sig muskler just i benen, och då kanske mest i låren väldigt länge, så det är väll ganska logiskt att mina lår inte är jättesmå, och det kan jag leva med.

Jag har gått ner till storlek 38/40 snarare nu än 44/46 som jag haft förut. Har nog till och med ett par byxor i storlek 48. Det sjuka är att de byxorna i storlek 48 fortfarande är ganska tajta över mina lår. Modellen är baggy. Kan någon förklara hur jag som är 8-10 storlekar mindre har för stora lår för ett par baggyjeans?

Det här har gjort att jag på sistone har börjat använda mig av mycket tights och leggings, för där sitter byxorna okay ändå. Jag har till och med tänkt den hemska tanken att köpa jeggings för att det åtminstone ska se ut som att jag har tighta jeans på mig.  Det känns liksom lite korkat att gå med byxor som inte sitter uppe och fladdra runt benen för att mina lår är monster, eller i byxor som sitter åt som spännband runt låren för att de ska passa i midja och rumpa.

Det här är inte heller ett problem som bara finns vid långbyxor. Shorts trycker alltid in i låren på mig, och det är ju sådär snyggt måste jag säga.

Det är dock inte bara jeans som har den här frustrerande effekten på mig. De kan sitta riktigt fint över benen, upp någonstans till mitten av låren. Sen blir det bara kaos av alltihopa resten av vägen upp till midjan. Jag har tre par snygga kostymbyxor hemma, som gör att jag ser dumt ut snarare än bra. Mest för att de vägrar att sitta bra. Ett par kan jag ha lite överseende med, då de fortfarande är någon storlek för små, men de andra två... Nja. 

Vart var nu de där jeansen som passar alla?

Varför finns det inte jeans som passar mig?
Hur ska man egentligen se ut för att få på sig ett par byxor?

Jag har inte gjort dina val, det klarar du så bra själv!

En sak som jag har reagerat på nu när jag läst en hel del litteraturvetenskap på universitetsnivå är att: studenterna vill inte läsa. Det är inte det att de inte hinner, utan de vill verkligen inte läsa böckerna. Det verkar som att många är för lata för att gå till biblioteket och fråga om fjärrlån om de inte finns, eller lägga det som inköpsförslag (många bibliotek har ganska lätt att få tag på den skönlitterära delen av listan, och det är också lättare för dem att köpa in, många är ändå klassiker som redan finns på de flesta bibliotek). Eller så är de för snåla. Ja, jag har också dåligt med pengar, men jag har haft råd att kunna köpa en ganska stor del av min kurslitteratur den här terminen, men som sagt, många av böckerna går att långa på bibliotek, och fråga om fjärrlån är inte farligt. Bibliotekarien kommer inte att bita dig!

Vänta här nu... Läste vi inte litteraturvetenskap? Okay, jag kan också gå med på att litteraturlistorna just på Linnéuniversitetet är ganska långa i jämförelse med vad de är på andra skolor, men det är ju fortfarande mycket skönlitterärt, och många ska bara läsas i urval, ett par kapitel sådär, inte hela boken. Att man inte har någon motivation att läsa på grund utav att det är svårt språk kan jag förstå, men att fråga: "Vilka behöver jag läsa för att klara tentan?" tycker jag är lite... Skumt. Fast å andra sidan, det där beror ju helt och hållet på hur seriös man vill kunna låta i framtiden. Man kan ju hoppa över att läsa flera av böckerna, och sen bara ha tomt innehåll i sina resonemang, eller så kan man visa att man faktiskt kan det, det är ju lite upp till var och en.

För mig känns det lite som att ni valt fel ämne om ni inte vill läsa böckerna. Speciellt när vi har en hel termin på oss att göra det. Litteraturvetenskap är generellt sett mycket läsande, detsamma gäller språk och det är ju inte precis som att litteraturlistan kommer som en överraskning, utan den kan man gå in och titta på innan man söker, och om man då tycker den är för lång kan man ju söka en annan kurs. Det är mer att läsa på högskolan än på gymnasiet, det är det, och det är ett ganska stort hopp, men att vara så ointresserad av att läsa när man väljer att läsa litteraturvetenskap, det känns bara fånigt, och det ser bra fånigt ut i diskussionsforumet när ni diskuterar hur ni ska kunna komma undan att läsa vissa böcker. Är det bara ett kapitel som ska läsas, då kan man också ta den relativt låga kostnaden som blir och kopiera kapitlet om man känner att man inte har råd att köpa boken, och inte kan låna den så länge som det behövs.

Jag kan själv känna lite sådär: "måste jag läsa?" men aldrig på litteraturkurserna utan på filmkurserna, men det har mer med att göra att filmvetarna/filmforskarna som skriver de böcker vi använder ofta har ett språk som är väldigt svårt att förstå, det har hitintills inte varit fallet. (Förövrigt så har jag läst det ändå även om jag inte velat, om inte hela boken så böcker med bara ett kapitel har jag kopierat kapitlet). Det finns ju betydligt fler kurser som har färre böcker, men i slutändan så blir det ännu mer att läsa för man måste läsa böckerna från pärm till pärm, och eftersom att de har en lite kortare litteraturlista så inser man sen att man måste läsa ett antal "korta" (korta verkar vara ganska relativt här, korta i jämförelse med en 1000-sidors bok verkar vara det vanligaste kriteriet) artiklar istället.

Jag måste ju säga att om man nu tar sig tiden och sätter sig och läser, så blir det mycket lättare sen, tentan känns inte lika svårt, och man hänger lättare med i lärarnas resonemang om saker, även om alla lärare inte är jätteraka, utan vissa saker kan fortfarande vara svåra att förstå, men det är fortfarande lättare. Mycket lättare.