The Librarian Way...

Okay, alltså biblioteksutbildningarna i Sverige har missuppfattat en sak. Vi behöver inte sitta i timmar och läsa om hur man klassar böcker (det är ändå redan förtryckt) eller veta hur man gör en enkät, eller ens lära oss systemen böckerna står uppställda på...

Det här är kurserna som faktiskt skulle behövas på en bibliotekarieutbildning:

Bokletning 15 hp
Att hitta de där fördömda böckerna som inte står på sin plats i hyllan, men som heller inte är utlånade, och ingen har sett röken av dem på ett år.
Ofta hittar man dem på fel hyllplan där de står och gäckar en, ställda i en vagn som någon råkade ställa i fikarummet förra sommaren, under mattan eller på något annat finurligt ställe där man under inga som helst omständigheter tror att man ställt någon bok!

Det man skulle lära sig på en sån kurs är att göra en lista av möjliga ställen där böcker faktiskt kan finnas, så att man sen när man kommer ut i arbetslivet kan checka av listan och kanske hitta boken! Vere sig Q-boken står på O eller om någon bestämt sig för att gömma den ovan på hyllorna där de själva inte ens når för att få ner den.

Det känns i alla fall som en bra sak att kunna när det står låntagare och trampar och står på sig gällande att "Boken står minsann på hyllan i katalogen! Vart har ni gömt den för oss stackars låntagare som behöver dem?!"

Idiothantering 30 hp
Okay, det kanske var ett tufft(/elakt) ord... Kommer ni på något bättre namn? Kanske "Kursen som lär dig att hanteras med människor som vägrar acceptera ett faktum trots att du påpekar det runt 30 gånger". Eller?
I alla fall, det är en kurs som behövs!
När en låntagare kommer in och vill ha en bok, som är utlånad och har 23 personer på reservationslistan, så måste man veta hur man ska bete sig när sagda låntagare vägrar att acceptera att boken inte finns att tillgå just nu, utan att vederbörande får ställa sig i kö och väna på boken precis som alla andra, och de då börjar hota om att det minsann inte är någon service, att det är nog vi som bara inte vet vart boken är, eller vad man nu kan komma på.
Då kan det vara bra att kunna.
Så att man bara inte dunkar på dem i huvudet med handscannern, tar dem i öronen och slänger ut dem.
Vi är faktiskt bara människor vi också!

Tydande av vaga referenser, 7,5 hp
Hur många har inte haft något fall av "Jag tror boken hette xxxx, men jag är inte säker, och den är nog kanske eventuellt skriven av N.N. Men jag kommer inte ihåg. Men jag vet att N.Ns pappa jobbade som polis i Jakarta under 1760-talet!".
Ja.
Ni förstår nog precis vad jag menar.
Att försöka luska ut vilken bok det är som låntagaren vill ha.
Att "Det är typ en deckare, Eldvittran" kanske egentligen betyder "Kriminalromanen Eldvittnet".
Känner ni igen er?

Lära sig göra bra och förteckning över alla låntagares användarnamn, lösenord och deras favorithemsida 15 hp
Jag vet inte hur många gånger som låntagare kommer och säger: "Hej, jag kommer inte ihåg mitt lösenord till min mailadress. Hur gör jag?"
Man visar hur de ska återställa lösenordet och de går nöjda därifrån.
Dagen efter kommer de tillbaka, och samma procedur upprepas igen. Och igen. Och igen. Och igen.
Vi som bibliotekarier har ju självklart all tid i världen att då hjälpa låntagarna att göra iordning sina mailkonton, facebooksidor eller twitterkonton, skriva ner deras lösenord och användarnamn och karalogisera det fint i en pärm, så är det ju bara att plocka fram det sen när det är dags att logga in igen!

Trolleri 60 hp
Den absolut viktigaste kursen någonsin!
Vi måste lära oss trolla fram böcker. Gärna böcker som inte existerar. Jag menar, skriver man en viktig uppsats om ett ämne där litteraturen är icke-existerande så är det en bra kunskap att kunna trolla fram en bok om ämnet.
En annan situation när det är bra att göra det är när tidigare nämnda böcker som inte finns på sin plats inte dyker upp trots att man använt sig av alla kunskaper som man lärt sig i sina 15 hp Bokletning, då kan det ju vara bra att kunna trolla fram boken bara sådär. Eller när vederbörande människa som vägrar att acceptera att "bibliotekets enda exemplar av den 2000 kr dyra boken är utlånad för tillfället men att det är okay att ställa sig i kö så får du ett meddelande när boken kan hämtas" kräver sin bok. Då kan det vara behändigt att kunna trolla fram dem (helt utan extra hanteringskostnad!)

Det samma gäller självklart spelen, filmerna och tidningarna som ingen använder sig av förrän de är borttagna.

Fikarast 7,5 hp
Alla vet ju att bibliotekarier har inget annat för sig att göra än fikar. Vi jobbar ju inte. Varför skulle vi göra det?
Därför krävs det rätt fikaraststeknik. Få ut det mesta utav kaffet och kakan.

Metoder att inom en vecka ha läst ur alla böcker på biblioteket (och memorerat dem) 45 hp
Att ge boktips är en trevlig syssla.
Men ibland så kräver låntagarna lite väl mycket. Att vi som jobbar på biblioteken själva har olika preferenser på böcker, det tror jag nog aldrig har fallit dem in.
Istället är det självklart att vi vet exakt vilka böcker vi har i beståndet.
Vi vet vad alla handlar om och när de kommer in och frågar efter "en kärleksroman, som gärna får vara en deckare, med lite paranormala inslag, men inget mord" så förväntas man glatt gå till hyllan, plocka ut en bok som kommer förändra helas deras liv.

Nej.

Vi måste verkligen lära oss det här!

Vagnskörning 20 hp
Alla bibliotek är inte anpassade för vagnarna som biblioteket köpt in.
Nuff said!

#1. Min nya karriär som bibliotekarie. Vad anser jag om den?

Nu ska jag vara ärlig.

Min dröm är egentligen inte att bli bibliotekarie.

Inte på det traditionella sättet i alla fall. Mitt jobb på universitetsbiblioteket är jättekul och jag skulle kunna tänka mig att jobba där ett tag till efter det att man utbildning är slut, men jag brinner egentligen för något annat.

Vad jag faktiskt vill jobba som är som kontaktperson mellan bibliotek (då som bibliotekarie på själva biblioteket också, det känns lite som att det är självklart eller svårt att komma förbi) och lärare. Jag vill nämligen snarare jobba som ett extra stöd för elever som behöver extra hjälp med svenska och kunna använda biblioteket som en resurs. En resurs som jag anser att många lärare ofta förbiser, speciellt nu när allting börjar bli så digitaliserat och datorn får så mycket plats. Här skulle en kombination av teknologi och "traditionella" böcker. Gärna med möjlighet till olika sorters undervisning från film till ljud eller läsning, allt beroende på elevens sätt att lära sig på. Det här i en annan miljö än klassrummet, som ska vara mer avslappnad! Ingenting betygssätts eller bedöms, utan det enda viktiga är elevens egna framsteg och personliga utveckling och om eleven själv känner att han/hon får lättare för svenska.

Det här kan till exempel vara barn med läs- och skrivsvårigheter, invandrarbarn som inte lärt sig svenska än/behöver extra svenskundervisning eller rent generellt barn som behöver extra stöd och hjälp (eller kanske barn som behöver extra motivation). Planen är att grupperna ska vara mindre och att varje barn ska få lite mer uppmärksamhet än vad de får i en fullstor klass. (Självklart går det att vända på hela resonemanget och jobba mer med de som "har det för lätt" också, men det är inte de som jag nu i första hand vill specialisera mig mot, men jag hoppas någon gör det!)

Det som min idé var att de skulle få ut utav det här är ordkunskap, läsförståelse, extra "grammatikundervisning", möjlighet till högläsning utan att känna någon press från lärare och klasskamrater och så vidare. Det de skulle få göra är mer individanpassat och specifikt för just den eleven. Något som jag från min skoltid tyckte fattades, både för de som hade det svårt, och för de som hade det lättare. Ofta var det svårt att motivera sig för att det var för svårt, eller alldeles för lätt.

Det här innebär dock inte att man måste ignorera lärarens idéer om vad barnen ska ha läst/skrivit/lyssnat på utan man kan mycket väl använda samma böcker, men ge barn med andra förutsättningar en annan möjlighet.

Det här är alltså tänkt som extrastöd utöver eller i samband med ordinarie svenskundervisning när tid och möjlighet finns, men eftersom jag inte är utbildad lärare, utan bara kompletterar min biblioteks- och informationsvetenskapsutbildning (med 60 hp pedagogik inbakat) med en högskoleexamen i (special)pedagogik och svenskundervisning, så är alltså inte min idé att vara svensklärare. Inte heller är det meningen att jag ska vara någon sorts speciallärare, utan snarare ett komplement/hjälp till dessa två yrkesgrupper. Det här för att främja läs- och skrivkunskaperna bland svenska barn, men också för att behålla glädjen i att läsa och försöka hjälpa att få barn som ej är intresserade av att läsa att hitta en läsglädje.

Orsaken till det här är att jag vill vara med och hjälpa till att över lag hjälpa barn och ungdomar ha en möjlighet att höja sina betyg i svenska i grundskolan. Att kunna sitt eget språk bra gör det sedan lättare att lära sig andra ämnen, och då kan en extra push behövas.

Jag är dock lite nyfiken på vad lärare tycker om det här? Är det något som ni/de skulle vilja ha? (Nu frågar jag inte om det är genomförbart, det är en senare fråga, nu undrar jag om det är något som ni önskar fanns att få tillgängligt).  Vad i min idé känner ni att ni gillar (om något alls) och varför? Vad gillar ni inte? Skulle den kunna förbättras på något sätt? I så fall hur?

Ge gärna svar så att jag vet och kan utforma mina idéer om mitt framtida yrke!

Biblioteksutbildning

Jag läser till bibliotekarie.

Jag tycker att det verkar som ett kul jobb, och jag jobbar vid sidan av på universitetsbiblioteket, och hade aldrig kunnat gissa mig till hur rolig den arbetsplatsen faktiskt skulle vara. Bra kollegor, bra chefer och så vidare! I framtiden vill jag jobba på skola som kontaktperson mellan bibliotek och lärare, och vara del i svenskundervisningen för barn med läs- och skrivsvårigheter, invadrarbakgrund eller rent generellt behöver lite extra stöd i just ämnet svenska.

Även utbildningen trivs jag jättebra på och har en hel del fantastiska klasskamrater! Jag skulle starkt rekommendera programmet ändå, i alla fall om man är sugen på inriktning pedagogik. (Nu kan jag i och för sig bara tala för distansprogrammet!)

Däremot så är jag lite skeptisk till vissa delar av utbildningen. Den heter ju Biblioteks- och informationsvetenskap. Jag har fått för mig att det innebär att även såna som vill jobba med information, men inte på bibliotek kan/vill söka utbildningen.

Jag förstår att mycket är samma kunskaper inom bibliotek och informationsvetenskap, men samtidigt är det mycket som inte är. Delar av kurserna som man läser känns väldigt irrelevanta för bibliotekarier, och vissa delar känns väldigt irrelevanta för de som vill specialisera sig åt informationsvetenskap. Det här gör med största sannolikhet att de som vill läsa en del informationsvetenskap inte söker programmet, även fast det skulle kunna vara exakt det de söker, därför att det är så diffust på vad man egentligen lär sig.

Där i sitter just problemet anser jag. Det finns ingen möjlighet att specialisera sig åt det ena eller det andra hållet. I min värld har man inte samma kunskaper som bibliotekarie och som webbredaktör (som utbildningen menar är två jobb man är utbildad inom efter avklarad utbildning, och då antar jag att det innebär att man är det, oavsett vilka valbara kurser man  väljer), utan det är två skilda jobb, som givetvis går att kombineras, men det är inte samma jobb, och innebär två olika kunskaper.

Flera kurser/delar av kurser som finns med nu under första året, anser jag borde förändras, och läggas senare i utbildningen, gärna som en inriktning mot bibliotek, och vissa kurser då som en inriktning mot informationsvetenskap. Frågan är nämligen: "Om man har ambitionen att jobba som till exempel webbredaktör, behöver man då kunna Deweysystemet och bibliotekens historia och juridik?"

Det är en fråga som jag tycker Linnéuniversitetet bör ställa sig. Som jag har förstått det har de flesta andra utbildningar sina Deweykurser betydligt senare i programmet, och det tycker jag är det mest logiska, för det behövs inte så tidigt. Det är om inte annat ett svårt ämne, och det känns som att man bör bekanta sig lite mer med bibliotek, både i praktik (exempelvis genom jobb och praktik) och teori innan man ger sig på ett sådant ämne.

Vad jag vill säga är alltså att man faktiskt bör dela upp programmet lite. Helst då genom att ha en gemensam bas, men sedan kan man under sista året, kanske ännu tidigare, (om man fortfarande ska ha 60 hp valbara kurser, vilket jag tycker är helt okay, för då kan man välja mellan att specifiera sig ännu mer, eller bredda sin kompetens, helt utefter sina egna förutsättningar), välja huruvida man vill gå bibliotek eller informationsvetenskap. Där kan man då lägga in Deweysystemet, biblioteksjuridik, bibliotekshistoria och så vidare, men även erbjuda fler biblioteksanpassade kurser till de valbara, eller helt enkelt slopa 30 hp, och istället ge relevant utbildning för den inriktning man i så fall väljer.

Självklart kan man ju se det som att man har en bred kompetens och att man har en större möjlighet att söka olika sorters jobb, det som jag är lite skeptisk emot när det kommer till programmets uppbyggnad är att det känns som att kunskaperna inte blir så djupa som man skulle vilja ha. En lösning vore kanske att ha tre inriktningar. Den första är samma som nu, med samma breda spretiga kunskap, och sedan de två andra, om man vet vad man vill jobba med.

Jag tycker att det skulle förenkla och ge en bättre överblick över vad man faktiskt kan i så fall, för nu känns det väldigt spretigt, och väldigt biblioteksinriktat, trots att utbildningen faktisk utlovar att man ska kunna jobba med andra informationsarbeten när man är klar. Min fråga här då är: "Vilken användning har jag av bibliotekens historia när jag sitter i informationstjänsten på till exempel kommun eller liknande?"

En tredje sak som jag anser skulle göra programmet ännu bättre är om man kunde ha lite mer praktik. Mycket av det man ska kunna som bibliotekarie kan man inte lära sig i skolbänken utan kräver att man är ute på biblioteken och får lära sig det. På Linnéuniversitetet får man åtminstone möjligheten till praktik över huvud taget, det är mycket positivt, men jag tycker att tiden är för kort som man ska vara ute. Att man får en teoretisk uppgift till anser jag är helt okay, för man måste ju ändå visa att man fått kunskapen.

Själva programmet skulle se ut (om jag fick bestämma):
Inriktning bibliotek
Första året läser man gemensamt informationsvetenskap och/eller informationshantering och så vidare. Här är det mer grundläggande kunskaper. Gärna en del informationssökning och hur man ska bearbeta information och föra den vidare.
Andra året så får man börja inrikta sig (tre inriktningar). Man börjar med 30 hp inom ämnet man inriktar sig i (information, bibliotek, generell), och sedan 30 hp valbara kurser. Gärna med några dagars praktik inlagd  på vissa ställen under året.
Tredje året så kan man släppa ut eleverna på en längre praktik som varvas med vissa teoretiska moment. Man behöver inte ha en hel termin, men kanske 15 hp i alla fall, om inte annat så i alla fall 7,5 hp. Gärna lite praktik under andra terminer också med olika uppgifter så man får prova på lite olika saker eftersom man måste fokusera på vissa delar i så fall. Sista terminen gör man självklart en uppsats.

Det här gör att man lättare kan se hur det man lär sig på skolan fungerar i praktiken. Lärarstudenter har ju till exempel mycket mer praktik än vad vi har, så varför skulle inte vi kunna har det?

Jag är ganska nyfiken på hur många som faktiskt skulle hålla med mig i den här frågan. Det här skulle ju också kapa en del på introduktionerna för många bibliotek eftersom att eleverna som kommer ut från skolan då har betydligt mer erfarenhet från arbetet.

Majoriteten av det jag lärt mig om själva arbetet har jag nämligen lärt mig genom att jobba, inte genom att plugga, även om delen av juridik inom bibliotek har varit till stor hjälp, men utan att jobba så vet man inte riktigt vad det innebär att sitta i telefon med en låntagare och försöka hjälpa denne utan att nämna detaljer eftersom att man inte kan vara säker på att det är låntagaren.

Mer relevant och profilerat i form av inriktningsval, mer praktik och en omplacering av kurserna så att det svåra kommer sist istället för först vore en sak att tänka på för lärarna och programansvariga på biblioteks- och informationsvetenskapen på Linnéuniversitetet. Jag tror personligen att det skulle bli en positiv ändring om den skulle kunna ske.

Hoppas ni förstår hur jag tänker!

Service eller..?

Jag tycker om bibliotek. Inget snack om den saken. Bibliotek är bra för många saker i samhället. Att få låna böcker gratis är faktiskt ett privilegie! Tänk på det. Bibliotekets bokhylla är ju din! Tänker er den mängden böcker som finns på ett bibliotek, tänk er hur mycket de böckerna är värda. Skulle ni själva lägga den mängden pengar på böcker? Nej, för det behöver man ju inte! Man kan ju låna dem helt gratis!

Men vissa bibliotek känns som en skam för alla andra bibliotek i Sverige.

Vi har i Sverige en lag på att det måste finnas ett bibliotek i varje kommun (vi har också en lag på att det måste finnas ett bibliotek på varje skola, men där är det lite luddigt med vad ett bibliotek kan räknas som)! Så är det. Sen om biblioteket är stort eller litet,det spelar ingen roll. Det måste finnas. Bibliotekens uppgift är att serva låntagaren med vad de önskar när det kommer till böcker och informationsfrågor.
Det är bibliotekariernas uppgift! Så enkla men ändå så svåra.

Vissa bibliotek verkar dock inte ha förstått syftet med att de ska finnas i kommunen.

När man kommer in första gången på ett bibliotek och ska skaffa ett lånekort och möter en snorkig människa som inte ens kan lägga ner det hon håller på med när hon pratar med mig, och hellre stirrar in i datorn eller på bänken och låter extremt uttråkad och pekar mot datorn som jag ska fylla i uppgifterna på.
När jag sen kommer tillbaka spänner hon ögonen i mig och säger: "Du vet att du måste ha ett id med dig va?"
Jag nickar och plockar upp mitt id ur väskan.
Efteråt får jag vare sig veta låntider, låneregler eller annat viktigt (exempelvis om man tar ut avgifter för vissa saker eller vad böterna ligger på, eller vad man nu känner är viktigt att veta när man är kund hos biblioteket).

Jag vet inte ens vart jag ska börja här egentligen!
Om hon nu höll på med en så viktig uppgift så kunde hon ju ha slutfört den innan hon tog nästa kund (jag), Det hade varit mycket trevligare än att stå och prata med någon som uppenbarligen gjorde något annat. Att sedan informera på ett snorkigt sätt att man måste ha ett id med för att få ett kort, efter det att man fyllt i formuläret tycker jag är fel. Det är om inte annars oartigt att prata med låntagare på det här sättet.

En annan gång så kom jag och ville låna två spel och en film. Jag gick bort till receptionen för att låna dem (som det står på skylten att göra). Jag går fram och säger att jag vill låna de här. Kvinnan i recpetionen ser på mig och frågar: Vill du låna eller?
Jag undrar om hon ens lyssnade på vad jag sa egentligen.
Själv avskyr jag när låntagare kommer fram med en bunt böcker och bara står där. Speciellt de som plockar fram lånekortet samtidigt och sen snäser åt en att "Jag ska minsann lämna de där böckerna!" och ser jättesura ut. När jag då säger att då behöver jag inte kortet blir de nästan förnärmade, men återlämningsautomaten vägrar de ändå att läras sig att använda, där man inte ens behöver någon pin-kod.

En annan dag så kom jag in och skulle låna film. Samma procedur upprepade sig. Jag berättade att jag ville låna två filmer. Jag missade att det var hyrfilmer, och att de kostade att hyra. Jag undrar då varför hon bestämde sig för att informera mig om det efter att hon lånat ut filmerna till mig, och sen bara stod och glodde på mig. Sedan kan man fråga sig om de har kostnader på alla filmer, eller bara en del, eftersom att jag kunde låna film en annan gång utan att betala, och den viktigaste frågan, varför skyltar de inte bättre med det. Ja det står på fodralet, men det borde ju finnas någon bättre skyltning, eftersom att det inte är alla som är uppmärksamma vad det står på saker.
Det kostar mycket att köpa in filmer och spel, ja det gör det. Ibland väldigt mycket med alla licenser och så vidare som ska betalas, men jag undrar varför stadsbiblioteken behöver ta ut kostnader för filmer när det finns flera småbibliotek som inte behöver göra det.

Utöver det så är biblioteket konstigt utformat i hur de har ställt sina hyllor. Jag har jobbat på ett bibliotek som har hyllorna väldigt snirkligt, men fortfarande logiskt. Fackböcker står på ett ställe, barnböcker på ett och vanlig skönlitteratur på ett. Här har man enligt mig en mycket konstig uppställning och man vet egentligen aldrig vart böckerna står, speciellt som det inte finns några kartor (som jag sett i alla fall), på hur biblioteket har ställt sina böcker. Det skulle ju underlätta lite grann om man åtminstone kunde se vart fackböcker står, sen kan man ju få leta runt lite själv, men vart själva hyllan står är ju en fördel att visa.
Speciellt när man bestämmer sig för att plocka ut 2 eller tre bokstäver och ställa på ett helt annat våningsplan. En gång när jag var där så gick jag säkert en halvtimme och letade efter Q, men det hoppade direkt från P till S (eller om det var T).

Nej, snorkiga bibliotekarier, dålig skyltning, ologiska hyllsystem (som annars är lite annorlunda och roliga) och så vidare är ingen höjdare. De verkar mest som att de anser att biblioteket är till för att bibliotekarierna måste ha ett jobb.

Dock får man säga att det jag ser som är bra med just det här biblioteket är att det finns ganska mycket barn- och ungdomslitteratur på andra språk, speciellt på språk som det inte finns så mycket av på de andra biblioteken som jag jobbar på. Det känner jag att det är bra! Och det är i princip enbart det jag använder biblioteket till.

Men den övervägande negativa bilden som jag fått av biblioteket vägs inte helt upp än. Enda orsaken till att jag går dit är att det för tillfället är aningen mer praktiskt för att jag varit ledig från ena jobbet lite längre än vad lånetiden är på böckerna och jag ville inte chansa på att ingen annan ville låna dem. Men det tar emot att låna böcker där ganska ofta. Man kan ju hoppas att det faktum att böcker faktiskt lånas ut där gör att det kan bli lite bättring...

När jag såg att de hade tjänster ute var jag väldigt kluven till om man skulle söka för att försöka få någon ändring på saker, men om de beter sig som de gör mot låntagare så vill man ju inte heller jobba där (och jag har nog alldeles lagom med jobb som det är ändå...)

Du ville ha vad?

Att bli bibliotekarie (eller litteraturpedagog) var när jag hittade utbildningen helt självklart för mig. Något annat hade jag egentligen inte velat bli. Vi har läst en hel del intressanta saker, och en del lite mindre intressanta saker. Dock har en bok fångat mitt intresse lite mer än de andra. Joacim Hansson skriver i sin bok Det lokala folkbiblioteket en del av dessa intressanta saker som verkligen har fått mig att börja tänka till om folkbibliotekens roll och hur bibliotekariens roll ser ut. Både hur den såg ut, och hur den ser ut idag. Frågor och tankar som jag hoppas kunna utveckla och förändra under utbildningens gång, och ha bra svar på.

Bland annat skriver han [Hansson] att biblioteken har velat skapa en roll som bärare av kvalitativ kultur och att biblioteken får en roll att vara en motpol mot den kommersiella kulturen som börjar ta över våra liv. Han säger då att vad som är "mainstream" är inte så lätt att veta, och att debatt har skapats över att bibliotek skulle ha en mer "vänsterpolitisk" litteratur, och att högerlitteraturen inte är efterfrågad.

På flera ställen nämner han att biblioteken letar efter god litteratur (eller digitala resurser) som passar folkgrupperna som finns, eftersom att folkbiblioteken är till för alla. Det jag undrar över är om man verkligen kan sätta en stämpel på vad som är kvalitativ (eller god) litteratur, och om inte mycket av den litteratur som lånas ut på biblioteken idag inte är kommersiell, och blir den då automatiskt dålig litteratur?

Själva biblioteket i sig är ju inte kommersiellt så som vi tänker på det, men mycket av den litteraturen som finns där idag är ju definitivt kommersiell, men inga folkbibliotek skulle säga nej om någon kommer in och letar efter till exempel Stephen King eller Camilla Läckberg. Hur klassificeras de då? Ett annat utmärkt exempel är böckerna om Harry Potter, som är några av de mest lästa böckerna i modern tid. Skulle den klassificeras som kommersiell och dålig?

Knappast skulle flera svara, självklart skulle nog en del svara också. Det där ligger nog mycket i värderingen man har själv på litteratur. Om man själv gillar en bok, så kanske man inte reflekterar över att den är kommersiell, och jag tror att många som har en utbildning inom kultur (film, konst, litteratur och liknande) tror sig veta mer, och ha en viss rätt att tycka och tänka om vad som är finkultur, och fulkultur, och i fulkulturen hamnar väll då den populärkulturen som de kommersiella böckerna är väldigt ofta, till förmån för klassiker och klassiska författare. Men om nu folket som använder folkbiblioteken efterfrågar kommersiell litteratur så måste biblioteken och bibliotekarierna tillhandahålla även denna aspekt av kulturen. Det samma gäller ju även andra kulturevenemang som biblioteken tillhandahåller, som till exempel fotoutställningar och så vidare. Hur mycket får då en bibliotekarie påverka besluten av vad bibliotekens låntagare läser för litteratur? Precis som alla andra så har ju även bibliotekarierna olika smak i vad de själva läser och uppskattar olika sorters litteratur, som de anser vara god.

Själv skulle jag med största sannolikhet rekommendera mina favoritförfattare om någon frågade mig om god och kvalitativ litteratur. Däremot skulle jag ha svårt att rekommendera böcker som Twilight, men ändå är Twilight en bok betydligt mer utlånad än många av böckerna som ligger under fliken "Sannas favoritböcker" och då bör den ju ses som god litteratur om så många vill läsa den, eller? Twilight är ju också en kommersiell bok, och då bör den ses som dålig, eller?

Kanske vi istället ska börjat att försöka definiera vad god och kvalitativ står för innan man ger sig in i att försöka definiera vad god och kvalitativ litteratur är för något, och se till att alla har samma definition.

Får bibliotekarier ens ha en roll i vad som är god eller kvalitativ litteratur, eller ska de bara se till att beståndet som efterfrågas finns? Får man köpa in litteratur som man vet kan påverka vissa människor negativt? Vad händer då om den litteraturen bör definieras som kvalitativ? Det är ju inte helt ovanligt att den litteratur som faktiskt påverkar är skriven på ett bra sätt, och det är väll det som definierar kvalitativ litteratur?

Efter att ha läst Hanssons bok, och skrivit det här inlägget har jag faktiskt fått ännu fler frågor och ännu fler funderingar om bibliotekens och bibliotekariens roll. Om finkultur och fulkultur. Om kvalitativ och icke-kvalitativ kultur.
Jag hoppas verkligen att vi kan få svar på dessa frågor under de fyra år som kommer gå innan jag själv kan kalla mig bibliotekarie.