#1. Min nya karriär som bibliotekarie. Vad anser jag om den?

Nu ska jag vara ärlig.

Min dröm är egentligen inte att bli bibliotekarie.

Inte på det traditionella sättet i alla fall. Mitt jobb på universitetsbiblioteket är jättekul och jag skulle kunna tänka mig att jobba där ett tag till efter det att man utbildning är slut, men jag brinner egentligen för något annat.

Vad jag faktiskt vill jobba som är som kontaktperson mellan bibliotek (då som bibliotekarie på själva biblioteket också, det känns lite som att det är självklart eller svårt att komma förbi) och lärare. Jag vill nämligen snarare jobba som ett extra stöd för elever som behöver extra hjälp med svenska och kunna använda biblioteket som en resurs. En resurs som jag anser att många lärare ofta förbiser, speciellt nu när allting börjar bli så digitaliserat och datorn får så mycket plats. Här skulle en kombination av teknologi och "traditionella" böcker. Gärna med möjlighet till olika sorters undervisning från film till ljud eller läsning, allt beroende på elevens sätt att lära sig på. Det här i en annan miljö än klassrummet, som ska vara mer avslappnad! Ingenting betygssätts eller bedöms, utan det enda viktiga är elevens egna framsteg och personliga utveckling och om eleven själv känner att han/hon får lättare för svenska.

Det här kan till exempel vara barn med läs- och skrivsvårigheter, invandrarbarn som inte lärt sig svenska än/behöver extra svenskundervisning eller rent generellt barn som behöver extra stöd och hjälp (eller kanske barn som behöver extra motivation). Planen är att grupperna ska vara mindre och att varje barn ska få lite mer uppmärksamhet än vad de får i en fullstor klass. (Självklart går det att vända på hela resonemanget och jobba mer med de som "har det för lätt" också, men det är inte de som jag nu i första hand vill specialisera mig mot, men jag hoppas någon gör det!)

Det som min idé var att de skulle få ut utav det här är ordkunskap, läsförståelse, extra "grammatikundervisning", möjlighet till högläsning utan att känna någon press från lärare och klasskamrater och så vidare. Det de skulle få göra är mer individanpassat och specifikt för just den eleven. Något som jag från min skoltid tyckte fattades, både för de som hade det svårt, och för de som hade det lättare. Ofta var det svårt att motivera sig för att det var för svårt, eller alldeles för lätt.

Det här innebär dock inte att man måste ignorera lärarens idéer om vad barnen ska ha läst/skrivit/lyssnat på utan man kan mycket väl använda samma böcker, men ge barn med andra förutsättningar en annan möjlighet.

Det här är alltså tänkt som extrastöd utöver eller i samband med ordinarie svenskundervisning när tid och möjlighet finns, men eftersom jag inte är utbildad lärare, utan bara kompletterar min biblioteks- och informationsvetenskapsutbildning (med 60 hp pedagogik inbakat) med en högskoleexamen i (special)pedagogik och svenskundervisning, så är alltså inte min idé att vara svensklärare. Inte heller är det meningen att jag ska vara någon sorts speciallärare, utan snarare ett komplement/hjälp till dessa två yrkesgrupper. Det här för att främja läs- och skrivkunskaperna bland svenska barn, men också för att behålla glädjen i att läsa och försöka hjälpa att få barn som ej är intresserade av att läsa att hitta en läsglädje.

Orsaken till det här är att jag vill vara med och hjälpa till att över lag hjälpa barn och ungdomar ha en möjlighet att höja sina betyg i svenska i grundskolan. Att kunna sitt eget språk bra gör det sedan lättare att lära sig andra ämnen, och då kan en extra push behövas.

Jag är dock lite nyfiken på vad lärare tycker om det här? Är det något som ni/de skulle vilja ha? (Nu frågar jag inte om det är genomförbart, det är en senare fråga, nu undrar jag om det är något som ni önskar fanns att få tillgängligt).  Vad i min idé känner ni att ni gillar (om något alls) och varför? Vad gillar ni inte? Skulle den kunna förbättras på något sätt? I så fall hur?

Ge gärna svar så att jag vet och kan utforma mina idéer om mitt framtida yrke!

Once upon a time...

En arbetsgrupp som verkligen sjunker i status i mina ögon är universitets/högskolelärare.

Vissa av er (ni är några få) är helt fantastiska, men majoriteten av er... Nej, jag förstår mig verkligen inte på er...

• Ni är grymt lata (=vägrar ge feedback, utan lämpar över det på oss att ge till varandra, ger oss mer uppgifter än ni har lust att rätta och säger att ni kommer inte betygsätta dem, men om vi inte gör dem så får vi heller inget betyg).
• Ni är grymt luddiga (= när majoriteten av eleverna måste fråga vad uppgiften faktiskt innebär, eller när majoriteten får IG, så är det faktiskt inte elevernas fel, utan då får faktiskt ni lärare börja fundera på vad som är fel egentligen.)
• Ni ger orelevant feedback på uppgfiter (=jaha, så vi skulle ha eran tolking, erat synsätt och veta exakt vad ni hade hittat i en film/bok/whatever och skriva om det. Då kunde nu ju faktiskt ha skrivit att vi skulle ha letat efter det, och resonerat om det. Jag kan tyvärr inte läsa era tankar. Någon kanske kan, men jag är inte en av dem.)
• Ni ger oss arbete som inte motsvarar poängmängden vi läser (= om vi läser 7,5 hp grundkurs så läser vi 7,5hp grundkurs. Vi ska inte behöva ha en kurslitteratur lista som tar upp 2 A4-sidor. Vissa 7,5hp kurser innehåller mer uppgifter och mer läsning än många 30hp kurser på alla nivåer.)
• Ni tror att vi läser eran kurs enbart (= ni fattar inte att de av oss som pluggar heltid faktiskt måste läsa flera kurser på en terming, inte bara eran. Ni som är lärare 50% distans verkar inte förstå att orsaken till det i många fall är för att man jobbar som man väljer att göra det. Sen verkar ni ha svårt att förstå att vi behöver tid att sova och äta också. Socialt liv har vi ju fått välja bort på grund av er om vi ska ha några godkända betyg alls. Speciellt för oss som kanske inte har våra närmsta kompisar i klassen utan träffat dem på andra sätt.)

Så högskolelärare... 

Tycker ni att det är roligt att plåga oss?

Har vi gjort er något ont?

Jag tycker inte att mina poänger är något "Åh, men måste jag faktiskt plugga?"-gnäll, för jag pluggar gärna, men att inte få någon tid att sova för att ni lägger alla deadlines på samma datum är det verkligen okay?

Sen att kraven är orimliga.

Ja, jag kan faktiskt förstå att en del som pluggar på universitetet får stressymptom som de aldrig blir av med senare i livet. 

Tack.