Läste precis ett gammalt inlägg som är över ett år gammalt, det värsta är, mycket av det stämmer fortfarande. Skillnaden nu dock, är att jag har en alldeles underbar pojkvän, som verkar kunna stå ut med det mesta. Eller i alla fall med mig...
(Inlägget kan ni hitta här:
Men fortfarande är det mycket av det där som gnager och gnager i mig.
Nu när jag sitter och ser på första säsongen av Top Model, är det en diskussion där om ätstörningar då en mycket smal, lång tjej anses äta för dåligt. Hon menar på att hon vet mer om ätstörningar än de andra tjejerna tillsammans (en orsak kan vara att om hon inte vinner, så ska hon börja att läsa till läkare) och det talar inte för henne då de som vet mest om sådant brukar vara de som åker längst ner i skiten. Nu tänker inte jag säga om hon har eller inte har ätstörningar, för det finns sånna som är långa och smala och alla behöver inte samma mängd med mat, hon kanske inte gör av med så mycket energi som de andra.
(nu ska jag också klargöra en sak här innan jag skriver vidare. Jag ser inte på Top Model och tänker "åh, tänk om jag kunde va sådär smal och bla bla bla, orsaken till min problem är på grund av helt andra saker, jag har aldrig, aldrig, ALDRIG varit intresserad av att ha en sådan modell kropp, min drömkropp, om man nu ska ha en sådan, ser betydligt mer vältränad och smidig ut, passande en idrottare, det där är en missuppfattning många har om att alla som har/har haft nån ätstörning har det för att de vill ha size 0, självklart är det många fall på grund av den orsaken, men långt ifrån alla... Sen måste jag lägga till också att Janice Dickinson måste vara en av de absolut största idioterna någonsin, om ni vill veta varför kan ni ju se season 1, i avsnitt 5 får hon en åthutning av Tyra som är så bra!)
Det gör mig lite pissed off att vissa anses vara sjuka även fast de kanske inte är, medans sånna som jag som inte är pinnsmal, ingen skulle tro mej, utan de skulle bara komma med saker som "sluta sjåpa dig" eller något, eftersom att när ben inte skjuter ut från skumma ställen eller man inte har en mage som hänger ner till knäna så kan man ju absolut inte ha en ätstörning, och tvärt om, många antar direkt att sånna som är supersmala inte äter ordentligt, eller att sånna som inte är jättesmal, bara äter en massa fet mat. Hela situationen blir komplex på det här sättet.
Jag måste säga att det ÄR väldigt jobbigt att varje dag, se sig i spegeln och tycka att, nej jag räcker inte till, det här duger inte. Det spelar ingen roll hur man ser ut, alla har något som de kämpar med inombords, vare sig det är en ätstörning eller något annat kroppskomplex, eller vad det nu kan vara. Där har Jonatan var till stor hjälp för mig. Jag tänker ofta sådana saker, men samtidigt vet jag att, även fast jag inte är nöjd, så tycker han fortfarande om mig. Det gör att man kanske blir lite starkare än vad man var förut...
Och jag måste säga att efter c:a 4 år med att komma tillbaka och kunna äta, tänka, leva och vara som en normal människa är det inte mycket som har förändrats.
Det känns som så mycket saker tar så mycket extra energi som man hade velat lagt på annat!
Ångesten som finns de dagar som man äter skräp kommer och går i vågor...
Det faktum att man får göra portionsstora matlådor när man ska nånstans (även om 2 måste med) för att man inte ska vräka i sig maten, eller när man är hemma för den delen.
Att man ändå väger för mycket nu så att knän/fotleder gör ont (och ja, jag vet att det är så, för de gånger jag vägt lite mindre har smärtan i knän och fotleder minskat avsevärt) alldeles för regelbundet.
Jag vet faktiskt inte vilket som är värst. Arbetet med att få en ordentlig förbränning tillbaka igen eller det faktum att jag ibland, fortfarande, får en sorts blandad ångest över att jag äter allt på tallriken, samtidigt som jag inte vill, jag får en ångest över hur mycket jag äter.
Mat, relationen till, ångestladdat hat möte... Det är väll det sättet som man bäst kan förklara just min situation.
Lösningen: Innan jag kommer på något bra/bättre är att jag lagar egentligen inte mer mat än jag behöver, gör jag stora portioner, då fryser jag inte allt snarast och lägger 100% på träningen...
Sen får man bara försöka vara stark och se om man verkligen är påväg åt rätt håll med livet, och att det man lyckats med hitills är en stabil grund, och inte en bräcklig som man kan rasa rakt ner igenom igen, för att förlora det jag har nu, det känns inte som ett alternativ.
Små steg, och nån dag hoppas jag att resultaten av allt ska visa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar