Genius?

One thing I've been wondering about is fashion designers.

They are seen as geniuses in the area of fashion, but...

How genius are you when you only know how to make clothes to really thin people? I mean, many models has no boobs, no hips, no thighs and no butt...

I mean come on, many of you fashion designers are old too! How can you sit there and say that girls have to be so skinny they look like little girls?

Wouldn't you actually be a genius if you knew how to make dresses that fit normal people who have shapes?

One popular reason for using skinny girls is that they say "oh they are just racks that walk".

Well, wouldn't it be easier to build a rack-thingy that showed of the clothes instead?

And seriously, who wants to buy you clothes? I mean, we can't get a proper look on how they actually look on as most women have hips, boobs, thighs, butts...

Not banning models with way too low BMI, that is just way to frightening! Vi have tons of rules for taxi drivers, warehouse workers, doctors, nurses, so that they won't be sick, ill, so there will be no mistakes done, etcetera.

So, people being unhealthy underweight because they get pushed to lose weight or they won't hire you is okay?

The risks of getting anorexia and die is not hazardous? And the atmosphere in the modeling world does not make it better, which we can see in different seasons of Top model, where people will be sacked if they are food poisioned? Shame on you Tyra! Usually, I like you, I just hope this was sort of a first season, "haven't-fully-grown-up-to-be-a-sensible-woman-yet" moment, because there is a difference between being passionate for work, and stupid.

Health should ALWAYS be a priority, no matter which job you have, and please, models, you have to understand, you can't be a model for ever, so try and finish some sort of education so you can study more, or have a degree when you are finished!

Of course, some people are real thin, and can make nothing to put weight on, no matter how much they try, and that is not the problem, the problem is that fantasy that everyone has to look like that, and that there is this perfect measurement that everyone should strive for...

Everyone has their own perfect measurements, but I thought they were calculated after height, or do we (the majority of the world) have to start eating growing hormones so that we become tall?¨

There is no shame to be thin/slim/fit, but everyone is different, and has a different view on this. And we all look different. There isn't a problem that a girl at 150 cm is a size 0, but she is very short, and would maybe be overweight if she was bigger.

An example:

A girl, reaching 155 cm, and a girl reaching 175 cm.

Healthy BMI for shorter girl is when she's between 45-58 kilos.

Healthy BMI for taller girl is when she's between 58-75 kilos.

If they were the same weight, it would almost be hazardous for them, just in two very different ways.

Na, fashions designers aren't that brilliant really.

You can decide yourself, of the pictures above, which girl is the most beautiful, healthy looking one?

You can choose, I won't judge you.

Top one, I have no idea who she/they is/are, bottom picture is Whitney, cycle 12 winner of Americas next top model (first plus size to win I think? ... Do she even look "plus size"?)

Pictures:

http://images.china.cn/attachement/jpg/site1007/20080430/001372a9ae270982a02c34.jpg

http://trixieeklof.blogg.se/images/2008/whitney_16816230.jpg

Top Model junkie

Jag vet inte riktigt vad det är med just det programmet (och Lyxfällan) som gör att jag blir alldeles *woooo*. Brukar egentligen inte tycka om dokusåpor/realityshows eller vad man ska kalla det som ser ut på det här viset.

Lyxfällan är ju en annan sak, där får man ju faktiskt lära sig någonting. Något som är ganska bra att lära sig, nämligen att hålla koll på sin ekonomi, så man inte hamnar hos kronofogden och så vidare... men Top Model?!

Vad kan man överhuvudtaget få ut av att titta på det? (Förut

om dåligt självförtroende. Långa, smala, ofta helt omöjligt vackra tjejer som tävlar och man vet att man inte skulle ha en chans emot någon av dem...)

Lite ångestframkallande är det, man vill ju också lyckas, man kämpar och sliter och sliter, och de tar sig fram på grund av att de är vackra (nu tror jag,

och hoppas, att det är mer arbete än så om man ska ligga som Top model på högsta nivå).

Dock måste jag säga att av de säsonger som jag sett... Eller vänta lite.... För att ingen ska missförstå... Whitney = yay! Plus size, jättebra, jag tycker verkligen det är helt super!

Men... Min favorit har nog alltir varit den första vinnaren Adrienne Curry. Hon är så cool! Hon är inte rädd, hon är tuff rockig och bara helt awesome!

Jag menar... Kolla på henne.. Man kan ju inte va swesome om man ser ut sådär! Den bilden skulle passa på vilket Mötley Crue album som helst! (i min värld är det en komplimang...)

Jag vet inte. Jag tror att orsaken till att jag gillar top model så mycket är att jag är fascinerad av kroppar. Inte för att ha en (min drömkropp är mer smidig och stark och passar en kampsportare), men bara rent generellt fascinerad av smala kroppar. Hur de rör sig, hur de ser ut, proportioner... (och hur störd lät inte jag nu då?)

Dock är jag väldigt skeptisk mot Janice Dickinson, hon måste vara totalt helt jävla blåst i huvudet? Är hon avundsjuk bara för att de här tjejerna är snyggare, tuffare och än mer vågade än vad hon var som "the first top model"? (skryt lite mer hörre du!)

Bild:

http://www.homorazzi.com/wp-content/uploads/2009/10/antm-best-cycle-1-adrianne.jpg

Oj...

Läste precis ett gammalt inlägg som är över ett år gammalt, det värsta är, mycket av det stämmer fortfarande. Skillnaden nu dock, är att jag har en alldeles underbar pojkvän, som verkar kunna stå ut med det mesta. Eller i alla fall med mig...

(Inlägget kan ni hitta här:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2009/11/kallas-det-missbruk.html)

Men fortfarande är det mycket av det där som gnager och gnager i mig.

Nu när jag sitter och ser på första säsongen av Top Model, är det en diskussion där om ätstörningar då en mycket smal, lång tjej anses äta för dåligt. Hon menar på att hon vet mer om ätstörningar än de andra tjejerna tillsammans (en orsak kan vara att om hon inte vinner, så ska hon börja att läsa till läkare) och det talar inte för henne då de som vet mest om sådant brukar vara de som åker längst ner i skiten. Nu tänker inte jag säga om hon har eller inte har ätstörningar, för det finns sånna som är långa och smala och alla behöver inte samma mängd med mat, hon kanske inte gör av med så mycket energi som de andra.

(nu ska jag också klargöra en sak här innan jag skriver vidare. Jag ser inte på Top Model och tänker "åh, tänk om jag kunde va sådär smal och bla bla bla, orsaken till min problem är på grund av helt andra saker, jag har aldrig, aldrig, ALDRIG varit intresserad av att ha en sådan modell kropp, min drömkropp, om man nu ska ha en sådan, ser betydligt mer vältränad och smidig ut, passande en idrottare, det där är en missuppfattning många har om att alla som har/har haft nån ätstörning har det för att de vill ha size 0, självklart är det många fall på grund av den orsaken, men långt ifrån alla... Sen måste jag lägga till också att Janice Dickinson måste vara en av de absolut största idioterna någonsin, om ni vill veta varför kan ni ju se season 1, i avsnitt 5 får hon en åthutning av Tyra som är så bra!)

Det gör mig lite pissed off att vissa anses vara sjuka även fast de kanske inte är, medans sånna som jag som inte är pinnsmal, ingen skulle tro mej, utan de skulle bara komma med saker som "sluta sjåpa dig" eller något, eftersom att när ben inte skjuter ut från skumma ställen eller man inte har en mage som hänger ner till knäna så kan man ju absolut inte ha en ätstörning, och tvärt om, många antar direkt att sånna som är supersmala inte äter ordentligt, eller att sånna som inte är jättesmal, bara äter en massa fet mat. Hela situationen blir komplex på det här sättet.

Jag måste säga att det ÄR väldigt jobbigt att varje dag, se sig i spegeln och tycka att, nej jag räcker inte till, det här duger inte. Det spelar ingen roll hur man ser ut, alla har något som de kämpar med inombords, vare sig det är en ätstörning eller något annat kroppskomplex, eller vad det nu kan vara. Där har Jonatan var till stor hjälp för mig. Jag tänker ofta sådana saker, men samtidigt vet jag att, även fast jag inte är nöjd, så tycker han fortfarande om mig. Det gör att man kanske blir lite starkare än vad man var förut...

Och jag måste säga att efter c:a 4 år med att komma tillbaka och kunna äta, tänka, leva och vara som en normal människa är det inte mycket som har förändrats.

Det känns som så mycket saker tar så mycket extra energi som man hade velat lagt på annat!

Ångesten som finns de dagar som man äter skräp kommer och går i vågor...

Det faktum att man får göra portionsstora matlådor när man ska nånstans (även om 2 måste med) för att man inte ska vräka i sig maten, eller när man är hemma för den delen.

Att man ändå väger för mycket nu så att knän/fotleder gör ont (och ja, jag vet att det är så, för de gånger jag vägt lite mindre har smärtan i knän och fotleder minskat avsevärt) alldeles för regelbundet.

Jag vet faktiskt inte vilket som är värst. Arbetet med att få en ordentlig förbränning tillbaka igen eller det faktum att jag ibland, fortfarande, får en sorts blandad ångest över att jag äter allt på tallriken, samtidigt som jag inte vill, jag får en ångest över hur mycket jag äter.

Mat, relationen till, ångestladdat hat möte... Det är väll det sättet som man bäst kan förklara just min situation.

Lösningen: Innan jag kommer på något bra/bättre är att jag lagar egentligen inte mer mat än jag behöver, gör jag stora portioner, då fryser jag inte allt snarast och lägger 100% på träningen...

Sen får man bara försöka vara stark och se om man verkligen är påväg åt rätt håll med livet, och att det man lyckats med hitills är en stabil grund, och inte en bräcklig som man kan rasa rakt ner igenom igen, för att förlora det jag har nu, det känns inte som ett alternativ.

Små steg, och nån dag hoppas jag att resultaten av allt ska visa sig.