1+1 = ..?

Recently I have been rather annoyed about... Well. Dieting.

It's so stupid.

Do you really think you will lose weight if you keep to a diet, that probably deprives you of vitamins and minerals  you need to have a functional body, and be able to actually burn off the fat you have on?

The only way, to be able to lose weight, is to work of more than you eat!

If you eat 1600 kcal, and you burn 1800 kcal a day, you will burn 200 kcal extra a day.

If doing the opposite (1800 in, 1600 out), the you will ADD 200 extra to your body a day.

It REALLY is that simple.

But it is important to remember that you actually need to exercise to get rid of the extra fat. By only dieting, you will not see any good result. One need to do some strength training to build muscles to be lean, and you need to do cardio to burn off fat.

I believe that people have different body types when it comes to make the food into energy. Me myself would never able to live on a LCHF-diet. I need carbs, and lots of them not to be in a bad mood, or feel sick, and I do feel drowsy and bad if I eat to much protein. This is because I am a slow oxidizer ("Slow oxidizers burn trough the nutrients of their food slowly and do not release the glucose from carbohydrates into the blood quickly enough, which means that they do not get converted into glucose, and energy production and availability are delayed." (Winning by losing; Jillian Michaels). Jillian means that excessive fat and protein intake slows down that even further, and I believe this. I am a bread junkie. I love pasta. I love fruits (except bananas and pears). And this is no "You can't eat this and that"-diet. This is more of a list of things one already knows:

Eat helathy food (no junk food, no fizzy drinks, no cakes and sweets etc etc.) but I know for my self I feel bad when eating to much proteins, and when I do, I feel full for hours, which is good, but instead, I don't have to eat, which is bad too!

I have some trouble with the food she says, as it is rather american, and I just don't like it, but it's still easy to buy low fat milk, low fat cheese and so on, and make it more Swedish.

LCHF, GL... Well.. It might work... For a while... Of course, thinking of GL is a good thing to do, as you choose to avoid sweets, sugar and fast carbs, but it is never ever good to take away anything completley!

You need carbs, proteins and fat to be able to have a body that is functioning!

I recommend to read Jillians book. She does not use diets, not quick fixes, and she is more down to earth with dieting than all those Hollywood trainers seem to be. ( I would also want to read Paul McKenna's I can make you thin, but that is a bit, over the top, using some sort of self hypnosis...)

But there are some rules to follow.

Eat every 4th hour: This will work if you stop eating when you're full!

Never eat so much as you feel stuffed or something. A comfortable feeling full is what to aim for. 

This will make sure you're hungry every 4th hour, so you can eat when hungry!

If you follow Jillians rules you might not be able to eat exactly what you want, but think of this:

Junk-food and sweets and processed food makes you ugly. It gives you spots, cellulite, bad skin as you look older... Do you want to look old, with spots and cellulite?

If one want to lose weight one need to do life long changes, and those are not big. If one wants to eat pizza and burgers, you can do it at home. It is easy, cheap and healthy to do at home!

The most important thing still is to keep enough calories so that you're body is still functioning. This means between 1600-2200 for a female, depending on things like work, exercise and calories you burn on a daily basis! 

If you burn about 7000 kcal extra, you will lose about 1 kg of fat from from your body (this is calculated without thinking of you adding any extra muscle mass to your body, which burns extra calories).

With simple math, if you eat so that you're on 0 (for example 1800 in, 1800 out), and you exercise 3 times a week, burning 300 kcal each time = 900. 

You do the math!

Humpf!

Hmm...

Jag är född med temperament. Det vet jag.

Småsaker kan göra mig arg väldigt lätt, och jag är långsint...

Men sådär riktigt förbannad så det pyser ur öronen på mig, det händer inte ofta.

Nu har jag dock fått nog.

Vart, i vilken del av samvetet, hjärnan och hjärtat är det okay att hetsa ungdomar till att banta?

Jag har shälv alltid varit stor som yngre, men det är skillnad på att äta lite mindre och hetsa små tjejer till att bara äta barnmat, eller bara äta 500 kcal om dagen eller vad fan man nu kan komma på!

Barn, och vuxna också för den delen, behöver näring för att livsuppehållande organ ska fungera!

Utan näring fungerar inte hjärnan, utan näring fungerar inte hjärtat, lungorna, njurarna, levern och så vidare.

Vet ni vad som händer då?

MAN DÖR!

Hur känns det att ha på samvetet att ni har hetsat tjejer till att få anorexia?

Till att små tjejer måste matas med "drop" (jag kommer inte på vad det heter, men det kanske är samma?) för att överleva, för att faktiskt börja högstadiet eller gymnasiet?

Hur känns det att ha på samvetet att ni fick en tjej eller kille att dö, för att ni fick henne att sluta äta?

För att de trodde att de inte dög som de var...

Vid anorexia är en av de vanligaste dödsorsakerna hjärtfel.

Ingen människa MÅSTE ha en speciell vikt för att duga.

Man måste inte kunna se revbenen, ryggraden och höftbenen för att man ska vara en bra människa.

Alla ska vara där de mår som bäst.

Även om barnfetma sprider sig, så är inte dieter sättet att få bort det. Det är minskandet av saker som pizza, läsk, chips, godis och pommes som måste minska, till förmån för nyttigare mat.

Barn ska inte träna, de ska leka, de ska äta och de ska må bra. 

Ungdomar, de kan träna, för att det är kul, de ska äta och de ska må bra.

Vuxna ska träna, för att det är kul, de ska äta och de ska må bra.

Nej, nu börjar jag bli less på alla dessa tidningar, bloggerskor, hollywoodstjärnor och allt vad som finns som påstår att man måste se ut på ett visst sätt för att duga.

Jag önskar bara att det fanns mer att göra för att kunna hjälpa.

#9 - Livet före, efter och under mina ätstörningar och hur jag tog mig ur dem

Oj, ja det var inte ett lätt ämne precis.

Men, nu ska vi se... Vart ska jag börja då.

När jag var liten så antar jag att jag tyckte om mat, och kanske godis, och glass?

Glass kan jag komma ihåg, och bullar åt vi mycket, fast ändå inte. Det var mer så att bullar var sommar mat som vi åt när vi var flera timmar på stranden... Istället för lunch liksom... Men sen vart det nog glass också på kvällen....

I vilket fall. Jag var ganska rund som barn också, men inte så extremt som jag blev sen...

När jag gick på mellanstadiet... Då var jag extremt stor. Jag menar... Extremt...

Jag vägde väll en bra bit närmare 70 kilo när jag gick på mellanstadiet (var 157 cm lång när jag var 11). När jag gick på högstadiet sen eskalerade det och jag vägde närmare 90 kg till mina c:a 160 centimetrar.

Om man ska göra en hobby-analys på varför tror jag det var för att jag kände mig mobbad under hela min skoltid från mellanstadiet och genom högstadiet. Jag åt gärna och jag åt mycket, men när jag vägde mig eller tittade på hur jag såg ut så måde jag så dåligt med mig själv, och då åt jag mer, och det blev en ond cirkel.

Jag lyckades under 9an att gå ner endel i vikt, men det var mer av orsaken att jag aldrig fick en ordentlig middag då jag inte hann hem innan fotbollsträningen började utan jag åt yoghurt, bananer och en halv twix. Och jag gick ju ner i vikt, även om jag fortfarande var stor när jag började gymnasiet... Men jag hade ju inte gått in på djupet av vad det faktiskt var som gjorde att jag tröst åt.

Under gymnasiet kände jag mig inte mobbad, men jag hade få kompisar, och många av dem "glömde bort" mig när andra var i närheten och jag kände mig väldigt ensam. Vilket gjorde att jag började att må ännu sämre med mig själv. Jag förskte åter igen gå ner i vikt, men det fungerade inte riktigt, och jag tröståt gärna eftersom att jag nu hade närmare till affärer och så vidare.

Än så tyckte jag om mat, och jag åt för att det gjorde att jag kände något bra, jag kände att jag mådde bra.

Under 3:e året på gymnasiet skulle allting förändras.

Jag hade då en till-och från liknande pojkvän eller vad man ska kalla det (det kändes mer som att han "roterade" mellan tre olika tjejer för att han inte kunde bestämma sig...) och det fick mig att må riktigt dåligt. Tillsammans med min ständiga ångest för att jag var tjock så tog jag någonsorts intresse i anorexia. Jag såg otaliga dokumentärer, och önskade på något sätt att jag var som dem.

Vad jag inte visste var att jag inte var så långt ifrån att hamna där själv.

Efter en månad med en något skral diet, minst sagt, så hade jag lyckats att gå ner i vikt ganska ordentligt. Innan jag började spela fotboll igen så åt jag inte alls mycket, jag kan faktiskt inte minnas vad jag åt de dagar det var träning, men jag tvivlar på att det var så mycket mer egentlige, men jag tror jag har förträngt det minnet.

Jag var besatt av att väga mig. Jag visste precis vad jag vägde och hur mycket min kropp ökade i vikt när jag åt vad. Och jag visste precis hur mycket jag gick ner under en natt när jag sov...

Det skapade en ny ond spiral.

Jag visste att jag fick inte äta så att jag gick upp mer på en dag än vad jag gick ner på natten (kan inte det kemiska bakom det, men jag tror att min då "basic" förbränning låg så att den förbrännde mina muskler ev det lilla jag hade ätit under natten... Men jag vet inte.. Om nån vet varför får ni gärna berätta, men jag hade ALLTID gått ner exakt samma siffra varje morgon från kvällen innan).

Jag satt uppe mycket och länge vid datorn hela tiden, och fick väll inte den nattsömn som jag borde ha haft, men det spelade ingen större roll, för jag tränade inte så mycket på skolan, och jag hade extremt få lektioner så jag kunde lika gärna sova på dagen istället.

Stora delar av våren kunde jag sitta ute på balkongen och sola istället för att behöva göra skolarbete.

Under sommaren blev det inte bättre, förrän jag en dag svimmade på väg hem från affären, och det fick det lite att vända på matplanet i alla fall. Det var ju läskigt. Inte alls något som jag ville vara med om. Men jag har sen dess haft det väldigt svårt med mat.

Mitt förhållande med mat idag är komplext.

Jag tål inte mjölk (även om det börjar bli bättre nu)

Jag kan inte äta fet mat som McDonalds mat osv, då blir jag jättedålig i magen.

Jag kan inte äta starkt kryddad mat av samma orsak.

Jag har fortfarande kvar från tiden då jag var överviktig att jag inte kan lämna på tallriken även fast jag är mätt, och jag äter alldeles för fort, men jag försöker göra något åt det också.

Från tiden när jag blev så väldigt liten (blev väll inte anorektiker, men jag var inte långt infrån om jag hade fortsatt på det sättet) har jag fortfarande kvar ångesten över att ha mat i munnen, att gå upp i vikt för varje gång man äter även fast det är naturligt. Det faktum att jag väger mig konstant, men siffrorna börjar få mindre betydelse för mig nu, även om det fortfarande är jobbigt.

Hur jag tog mig ur dem då?

Jo, man kan väll säga att där när jag svimmade, då bestämde jag mig för att försöka bli en normal människa igen i alla fall, men jag är fortfarande inte "frisk" än. Jag nojjar och jag räknar och jag väger och jag får ångest, men jag har kommit en bra bit på vägen, men vissa saker sätter en tillbaka några steg, men då får man se till att försöka ändra tillbaka det snabbt igen.

Nu vet jag att jag duger som jag är, även om jag tror att delar av min kropp skulle må bättre om jag minskade några kilo i vikt, och det är mitt mål, men nu ska jag göra det på ett hälsosamt sätt, genom rätt mat, träning och hälsa, och samtidigt kanske jag lyckas att må så bra med mig själv att jag kan släppa de där sista sakerna som jag har problem med!

Oj...

Läste precis ett gammalt inlägg som är över ett år gammalt, det värsta är, mycket av det stämmer fortfarande. Skillnaden nu dock, är att jag har en alldeles underbar pojkvän, som verkar kunna stå ut med det mesta. Eller i alla fall med mig...

(Inlägget kan ni hitta här:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2009/11/kallas-det-missbruk.html)

Men fortfarande är det mycket av det där som gnager och gnager i mig.

Nu när jag sitter och ser på första säsongen av Top Model, är det en diskussion där om ätstörningar då en mycket smal, lång tjej anses äta för dåligt. Hon menar på att hon vet mer om ätstörningar än de andra tjejerna tillsammans (en orsak kan vara att om hon inte vinner, så ska hon börja att läsa till läkare) och det talar inte för henne då de som vet mest om sådant brukar vara de som åker längst ner i skiten. Nu tänker inte jag säga om hon har eller inte har ätstörningar, för det finns sånna som är långa och smala och alla behöver inte samma mängd med mat, hon kanske inte gör av med så mycket energi som de andra.

(nu ska jag också klargöra en sak här innan jag skriver vidare. Jag ser inte på Top Model och tänker "åh, tänk om jag kunde va sådär smal och bla bla bla, orsaken till min problem är på grund av helt andra saker, jag har aldrig, aldrig, ALDRIG varit intresserad av att ha en sådan modell kropp, min drömkropp, om man nu ska ha en sådan, ser betydligt mer vältränad och smidig ut, passande en idrottare, det där är en missuppfattning många har om att alla som har/har haft nån ätstörning har det för att de vill ha size 0, självklart är det många fall på grund av den orsaken, men långt ifrån alla... Sen måste jag lägga till också att Janice Dickinson måste vara en av de absolut största idioterna någonsin, om ni vill veta varför kan ni ju se season 1, i avsnitt 5 får hon en åthutning av Tyra som är så bra!)

Det gör mig lite pissed off att vissa anses vara sjuka även fast de kanske inte är, medans sånna som jag som inte är pinnsmal, ingen skulle tro mej, utan de skulle bara komma med saker som "sluta sjåpa dig" eller något, eftersom att när ben inte skjuter ut från skumma ställen eller man inte har en mage som hänger ner till knäna så kan man ju absolut inte ha en ätstörning, och tvärt om, många antar direkt att sånna som är supersmala inte äter ordentligt, eller att sånna som inte är jättesmal, bara äter en massa fet mat. Hela situationen blir komplex på det här sättet.

Jag måste säga att det ÄR väldigt jobbigt att varje dag, se sig i spegeln och tycka att, nej jag räcker inte till, det här duger inte. Det spelar ingen roll hur man ser ut, alla har något som de kämpar med inombords, vare sig det är en ätstörning eller något annat kroppskomplex, eller vad det nu kan vara. Där har Jonatan var till stor hjälp för mig. Jag tänker ofta sådana saker, men samtidigt vet jag att, även fast jag inte är nöjd, så tycker han fortfarande om mig. Det gör att man kanske blir lite starkare än vad man var förut...

Och jag måste säga att efter c:a 4 år med att komma tillbaka och kunna äta, tänka, leva och vara som en normal människa är det inte mycket som har förändrats.

Det känns som så mycket saker tar så mycket extra energi som man hade velat lagt på annat!

Ångesten som finns de dagar som man äter skräp kommer och går i vågor...

Det faktum att man får göra portionsstora matlådor när man ska nånstans (även om 2 måste med) för att man inte ska vräka i sig maten, eller när man är hemma för den delen.

Att man ändå väger för mycket nu så att knän/fotleder gör ont (och ja, jag vet att det är så, för de gånger jag vägt lite mindre har smärtan i knän och fotleder minskat avsevärt) alldeles för regelbundet.

Jag vet faktiskt inte vilket som är värst. Arbetet med att få en ordentlig förbränning tillbaka igen eller det faktum att jag ibland, fortfarande, får en sorts blandad ångest över att jag äter allt på tallriken, samtidigt som jag inte vill, jag får en ångest över hur mycket jag äter.

Mat, relationen till, ångestladdat hat möte... Det är väll det sättet som man bäst kan förklara just min situation.

Lösningen: Innan jag kommer på något bra/bättre är att jag lagar egentligen inte mer mat än jag behöver, gör jag stora portioner, då fryser jag inte allt snarast och lägger 100% på träningen...

Sen får man bara försöka vara stark och se om man verkligen är påväg åt rätt håll med livet, och att det man lyckats med hitills är en stabil grund, och inte en bräcklig som man kan rasa rakt ner igenom igen, för att förlora det jag har nu, det känns inte som ett alternativ.

Små steg, och nån dag hoppas jag att resultaten av allt ska visa sig.

Kallas det missbruk?

Vissa dagar undrar man varför man ens går ur sängen.
Man vet redan hur det kommer att sluta, hur det kommer att gå och hur man när man kommer hem på kvällen hur man kommer ha kört in i väggen och bryt ihop och gråta i hallen en halvtimme...
Vad det beror på kan man ju fråga sig... Om man kunde isolera känslan som finns inne i en och veta varifrån den kommer så kanske livet hade varit lättare...

Dåligt humör, lätt att få psykbryt på småsaker, överdriven på alla sätt som finns, blir lätt besatt av saker... Ja listan kan göras lång av saker som inte hjälper till i livet...
Det enda man kan göra är att hoppas på att man hittar vänner som orkar leva med en sån människa...

Man kämpar och man jobbar och blir helt slut...
Och slut är det på så många fler ställen..
Suget efter alkohol och mat är värre än någonsin...
Att köra ihop två matlådor i en...
Nej, helt slut blir det...
Det finns ingen hejd, inget stopp, ingen måtta, ingenting..
Är man onormal eller är det, det där som kallas missbruk?

Perioder med mycket och lite, vissa dagar när ångesten tar över och det inte går att stå emot längre...
Mer och mer, men aldrig lagomt...

Endera åt ena eller andra hållet... Ena dagen hålögd som en fågelskrämma och andra dagen tjock i ansiktet som en boll...

Kan man inte få vara normal nångång...
Jag antar nu att det är det som man kallar missbruk... ett matmissbruk... Inte mer speciellt än nån annans, men det känns så eftersom man själv är mitt i det...

Finns inte en chans att sluta äta om inte maten är slut på tallriken ena veckan, medans veckan som kommer så finns det ingen alls...
Men vad ska man då säga att jag är? Hetsätare eller har anorexiafasoner... En mix av båda?
Jag föredrar att säga varken det ena eller det andra...
Jag skulle säga att det helt enkelt beror på vilket humör jag är på... Dagsformen, veckoformen..

Ångest...
Ångest...

Kan det likställas med andra missbruk, av alkohol eller droger?
Jag har inget svar på det, det tror jag att ni själva får avgöra...

Deet enda jag vet är att imorgon kommer jag gå igenom samma procedur som så många andra mornar.. Som så många mornar som komma skall...
Kommer det någonsin "vara bra"? Kommer man nånsin ha ett normalt förhållande till alkohol, mat och träning? Kommer man sluta nojja nån dag?

Kommer det att lösa sig i slutändan den här gången?

Plasma gettin bigger, Jesus gettin smaller.
Spill a cup of coffee, make a million dollars.
Cousins caught a buzz with an aerosol can.
If the shoe dont fit, the fits gonna hit the shan.

Thats us, Thats right
Gotta love this American ride.
Both ends of the ozone burnin.
Funny how the world keeps turnin.

"Toby Keith"