Men, nu ska vi se... Vart ska jag börja då.
När jag var liten så antar jag att jag tyckte om mat, och kanske godis, och glass?
Glass kan jag komma ihåg, och bullar åt vi mycket, fast ändå inte. Det var mer så att bullar var sommar mat som vi åt när vi var flera timmar på stranden... Istället för lunch liksom... Men sen vart det nog glass också på kvällen....
I vilket fall. Jag var ganska rund som barn också, men inte så extremt som jag blev sen...
När jag gick på mellanstadiet... Då var jag extremt stor. Jag menar... Extremt...
Jag vägde väll en bra bit närmare 70 kilo när jag gick på mellanstadiet (var 157 cm lång när jag var 11). När jag gick på högstadiet sen eskalerade det och jag vägde närmare 90 kg till mina c:a 160 centimetrar.
Om man ska göra en hobby-analys på varför tror jag det var för att jag kände mig mobbad under hela min skoltid från mellanstadiet och genom högstadiet. Jag åt gärna och jag åt mycket, men när jag vägde mig eller tittade på hur jag såg ut så måde jag så dåligt med mig själv, och då åt jag mer, och det blev en ond cirkel.
Jag lyckades under 9an att gå ner endel i vikt, men det var mer av orsaken att jag aldrig fick en ordentlig middag då jag inte hann hem innan fotbollsträningen började utan jag åt yoghurt, bananer och en halv twix. Och jag gick ju ner i vikt, även om jag fortfarande var stor när jag började gymnasiet... Men jag hade ju inte gått in på djupet av vad det faktiskt var som gjorde att jag tröst åt.
Under gymnasiet kände jag mig inte mobbad, men jag hade få kompisar, och många av dem "glömde bort" mig när andra var i närheten och jag kände mig väldigt ensam. Vilket gjorde att jag började att må ännu sämre med mig själv. Jag förskte åter igen gå ner i vikt, men det fungerade inte riktigt, och jag tröståt gärna eftersom att jag nu hade närmare till affärer och så vidare.
Än så tyckte jag om mat, och jag åt för att det gjorde att jag kände något bra, jag kände att jag mådde bra.
Under 3:e året på gymnasiet skulle allting förändras.
Jag hade då en till-och från liknande pojkvän eller vad man ska kalla det (det kändes mer som att han "roterade" mellan tre olika tjejer för att han inte kunde bestämma sig...) och det fick mig att må riktigt dåligt. Tillsammans med min ständiga ångest för att jag var tjock så tog jag någonsorts intresse i anorexia. Jag såg otaliga dokumentärer, och önskade på något sätt att jag var som dem.
Vad jag inte visste var att jag inte var så långt ifrån att hamna där själv.
Efter en månad med en något skral diet, minst sagt, så hade jag lyckats att gå ner i vikt ganska ordentligt. Innan jag började spela fotboll igen så åt jag inte alls mycket, jag kan faktiskt inte minnas vad jag åt de dagar det var träning, men jag tvivlar på att det var så mycket mer egentlige, men jag tror jag har förträngt det minnet.
Jag var besatt av att väga mig. Jag visste precis vad jag vägde och hur mycket min kropp ökade i vikt när jag åt vad. Och jag visste precis hur mycket jag gick ner under en natt när jag sov...
Det skapade en ny ond spiral.
Jag visste att jag fick inte äta så att jag gick upp mer på en dag än vad jag gick ner på natten (kan inte det kemiska bakom det, men jag tror att min då "basic" förbränning låg så att den förbrännde mina muskler ev det lilla jag hade ätit under natten... Men jag vet inte.. Om nån vet varför får ni gärna berätta, men jag hade ALLTID gått ner exakt samma siffra varje morgon från kvällen innan).
Jag satt uppe mycket och länge vid datorn hela tiden, och fick väll inte den nattsömn som jag borde ha haft, men det spelade ingen större roll, för jag tränade inte så mycket på skolan, och jag hade extremt få lektioner så jag kunde lika gärna sova på dagen istället.
Stora delar av våren kunde jag sitta ute på balkongen och sola istället för att behöva göra skolarbete.
Under sommaren blev det inte bättre, förrän jag en dag svimmade på väg hem från affären, och det fick det lite att vända på matplanet i alla fall. Det var ju läskigt. Inte alls något som jag ville vara med om. Men jag har sen dess haft det väldigt svårt med mat.
Mitt förhållande med mat idag är komplext.
Jag tål inte mjölk (även om det börjar bli bättre nu)
Jag kan inte äta fet mat som McDonalds mat osv, då blir jag jättedålig i magen.
Jag kan inte äta starkt kryddad mat av samma orsak.
Jag har fortfarande kvar från tiden då jag var överviktig att jag inte kan lämna på tallriken även fast jag är mätt, och jag äter alldeles för fort, men jag försöker göra något åt det också.
Från tiden när jag blev så väldigt liten (blev väll inte anorektiker, men jag var inte långt infrån om jag hade fortsatt på det sättet) har jag fortfarande kvar ångesten över att ha mat i munnen, att gå upp i vikt för varje gång man äter även fast det är naturligt. Det faktum att jag väger mig konstant, men siffrorna börjar få mindre betydelse för mig nu, även om det fortfarande är jobbigt.
Hur jag tog mig ur dem då?
Jo, man kan väll säga att där när jag svimmade, då bestämde jag mig för att försöka bli en normal människa igen i alla fall, men jag är fortfarande inte "frisk" än. Jag nojjar och jag räknar och jag väger och jag får ångest, men jag har kommit en bra bit på vägen, men vissa saker sätter en tillbaka några steg, men då får man se till att försöka ändra tillbaka det snabbt igen.
Nu vet jag att jag duger som jag är, även om jag tror att delar av min kropp skulle må bättre om jag minskade några kilo i vikt, och det är mitt mål, men nu ska jag göra det på ett hälsosamt sätt, genom rätt mat, träning och hälsa, och samtidigt kanske jag lyckas att må så bra med mig själv att jag kan släppa de där sista sakerna som jag har problem med!
Du är mycket mer öppen än jag nånsin vågar vara på en blogg, men jag lär ju känna dig bättre också
SvaraRaderaHåller med ovan om att du är mer öppen än jag någonsin skulle våga vara. Jag gillar det, du är stark som kan stå för vad du gjort och om din text kan hjälpa bara en endaste individ är det ju hur bra som helst!
SvaraRaderaDu är stark som tagit dig så långt som du gjort, du är helt klart värd en klapp på axeln och lite till :)