Fegis

På sistone har jag blivit mer och mer rädd.

Rädd på det viset att, om jag inte kan se vad som finns utanför persiennerna (ex om man kan se skuggor, eller något som på annat sätt döljer det "ljus" som kommer in), så är jag helt säker på att det står en mördare eller något liknande utanför.

Typ... Michael Myers från Halloween eller något...

Hur fånigt är inte det?

Funderar på om orsaken är ett jag har börjat sova med en persienn uppe hemma så att jag ska vakna lättare av solljuset på morgonen?

Då vet jag ju vad som finns där ute, men det gör jag inte när allting är tillstängt.

Men å andra sidan. För bara något år sedan så drog jag för både gardiner och persienner så att det skulle bli mörkt.

Andra saker som jag har börjat bli rädd för på sistone är:

• Bilar/bussar/tåg och att de ska krascha, kanske även plan... Jag är också rädd för att ramla ner från perronger och råka bli påkörd av ett tåg
• Att gå hem sent på kvällarna, vare sig det är Stockholm, Göteborg, Linköping eller Torsby. Jag är lika rädd i alla fall... Jag vet inte riktigt vad det är jag är rädd för, men troligtvis att bli attackerad, påhoppad, våldtagen eller liknande. Det skrämmer mig riktigt ordentligt i alla fall.
• Jag är rädd att det ska hända någon jag bryr mig om något (ganska vanligt jag vet... Men jag lyckas att låta det gå till den överdrift att jag faktiskt börjar att gråta för att jag tror att något faktiskt har hänt...).
• Skräckfilmer. Eller i alla fall delar av. Jag börjar att oroa mig för vad som finns under sängen, och vågar sen inte sova. Jag har ALDRIG varit rädd för något i en skräckfilm förut. Jag vet ju att det är påhittat. Men jag tror att de rädslor jag har finns, men sen sätter jag bara ett ansikte på just det jag är rädd för. Som i fallet med att jag är "rädd" för Michael Myers. Det är jag egentligen inte. Jag är bara rädd för att det skulle stå en stor, maskprydd människa med kniv utanför mitt fönster om jag drog upp persinennen.
• Sen har jag också blivit rädd för skogen hemma hos mina föräldrar. Jag funderar på om det har och göra med att jag såg en varg där i sommras, och att det möjligtvis har setts flera vargar där tidigare. Men urs! Bara för någon sommar sen så ville jag ju ut och vandra på alla de skogsvägar som fanns där. Men nu vägrar jag. I alla fall själv. Om Jonatan följer med så kanske...

Det var ett smakprov på vad jag känner att jag just nu är rädd för.

Hur ska det här gå när jag flyttar ner till Växjö sen? Vilken tur att det "bara" är lika långt till Växjö nästan som det är till Torsby från Linköping...

Jag måste verkligen göra något åt det här....

*Edit: Det skummaste ändå är att jag vet att jag skulle utan att blinka om möjligheten fanns dra och flytta till London utan att vara vidare rädd... Hmm....*