Sviken och besviken...

Måste få skriva av mig i ett inlägg nu. Vill ni inte läsa det kan ni kryssa bort redan nu och vänta tills jag känner mig lite mindre nere igen. Okay? Deal!

Som sagt, känner mig fruktansvärt nere nu...

Ensam i mängden...

Det är en så påfrestande känsla att det gör att man går omkring med ont i magen, huvudvärk och har svårt att sova hela tiden...

Man skaffar vänner, kompisar, bekanta, kollegor och träningskamrater... De flesta håller sig till de grupperna och frågar "lagom mycket" eller erbjuder sig den sortens hjälp/stöd av någon man jobbar med/tränar med. Bra kollegor, bra träningskamrater...
Inga problem med det men den grupp som jag dock saknar länge är gruppen "Nära vänner". Alltså folk som bryr sig lika mycket om mig som jag om dom, och inte bara tycker att det är okay att höra av sig när man vill ha något utav mig, eller som anser att jag duger "när inget annat finns tillgängligt"...
För så känns det verkligen nu, man har vänner, men med majoriteten av det känns det som en envägskommunikation större delen av tiden.

Jag bryr mig, men det är aldrig någon som frågar hur man mår och som man kan sätta sig ner och prata ut om saker med, som lyssnar och försöker hjälpa, och inte bara säger "Okay, men jag..."

Det skulle vara skönt att ha någon som spontanskickar ett sms eller ringer och frågar inget egentligen utan bara vill prata, som visar att man bryr sig. Någon som sådär spontant kan komma förbi för att de vill umgås med en... Jag bryr mig om mina vänner på det viset, men det är oerhört länge sen man kände (om någonsin) att någon bryr sig om mig på samma sätt...

Ensam i mängden är som sagt en bra beskrivning på hur jag känner mig...

Eller övergiven.

Man ler och är glad, men det är få tillfällen som man verkligen känner sig riktigt glad!

Aldrig duger jag till något... Jag är aldrig lagom bra, inte på något som jag försöker mig på eller som jag håller på med, och jag är tydligen inte lagom bra att bli nära vän med heller...
Ibland känns det som att man skulle kunna flytta härifrån och typ ingen skulle märka det på en vecka eller två...

Måste lära mig att läsa folk bättre, minska förväntningarna på folk och vad de tycker om mig... Jag blir ju så fruktansvärt besviken varje gång... Man får fylla i dagarna och kvällarna man inte tränar eller jobbar med massa saker för att inte behöva tänka på att alla andra umgås med kompisar då medan man själv sitter hemma.

(Nu kanske jag har fel, men det är så det känns i vilket fall...)

Skinny and rich... bitch?

Jag tänkte jag ska skriva ett inlägg nu som kommer göra ont för mig att skriva. Alla inlägg jag skriver på det här temat gör ont, men samtidigt är det en bearbetning av en del av mitt liv som kommer ta oerhört lång tid att bli klar med, och kunna lämna bakom mig. Jag varierar mellan att skriva på bloggen och i min "dagbok" beroende på om jag känner mig lagom säker på mig själv för att låta andra, däribland människor som jag bryr mig om få ta del av det som gör ont i mig, för även om jag ofta visar känslor (vet alla som sett mig arg, eller som sett mig gråta), men vissa saker visar jag aldrig, precis som alla andra har jag delar av mig som gör för ont för att visa över huvud taget.

Det här är en sån sak, men nu känner jag mig lite mer redo.

Det är också svårt att skriva såna här inlägg. Man vill informera om vilket helvete det är, men samtidigt så vill man inte hjälpa som är i samma situation med hur de ska lyckas, trots det så vet jag att majoriteten av alla i ålder 12-18 som kanske är den största gruppen i farozonen, vet hur man kan hitta informationen som de letar efter. Jag hoppas att min balansgång i just det här inlägget fungerar och att folk förstår faran med det hela!

Pro-ana.

Pro-anorexia.

För den som inte vet vad det innebär så är det en "rörelse" som vill bli anorektiker. Man ser anorexia som en livsstil, inte som en sjukdom. Ofta är det unga tjejer som blivit besatta av att vara smala, och som på flit försöker bli anorektiker. Ofta lider de av BDD, eller någon annan psykisk sjukdom där de inte ser en korrekt bild av sig själv, de ser inte hur de faktiskt ser ut. (Nu vet jag att jag kanske förenklar det hela en hel del, men jag vill inte skriva för komplicerat heller... Det finns en del pro-ana sidor där de som har anorexia kan diskutera sin sjukdom också, självklart, men de är sällan lika öppna som de som ser det som en livsstil.)

När jag var runt 17-18 år, så såg jag en dokumentär om anorexia, och där de diskuterade mycket om pro-ana, och "thinspiration" (bilder på, ofta sjukligt, smala tjejer som man ska eftersträva att likna). Vi mötte några tjejer som hade hamnat i anorexiaträsket och försökte ta sig därifrån, och vi träffade också några tjejer som aspirerade på att komma dit. Det som, när jag tänker tillbaka på det idag, var värst var familjen där mamman mycket väl visste om vad dottern höll på med, men inte gjorde något åt det. Hade jag träffat den mamman idag hade jag blivit fruktansvärt arg på henne som låter sin dotter göra så emot sig själv.

Pro-ana är en "rörelse" (jag kommer faktiskt inte på något bättre ord), för folk som vill bli smala, då med anorexia som följdsjukdom, men de ser det inte på det sättet. Då tyckte jag det var sjukt bra, även om jag aldrig riktigt gjorde några inloggning för sidorna eller så, men jag tog många tips från dem, och jag sökte mycket på "thinspiration". Idag gör det ont i hjärtat att se att det finns så många som vill ha anorexia och som inte förstår hur hemskt det måste vara och hur sjuk man faktiskt är, inte bara psykiskt, utan även fysiskt när man har den sjukdomen.

När jag gick 2/3:e året på gymnasiet så mådde jag inte så bra. Jag kände mig deprimerad och dålig. (Jag är ganska säker att jag "lider" av vinterdepressioner, för jag känner mig helt slut, nere och allmänt dålig hela vinterhalvåret, men det här var värre, två-tre år av konstant nedstämdhet, både kroppslig och psykisk smärta, att känna att man aldrig dög, att inte orka saker.) Vad jag än gjorde så gjorde jag det inte lagom bra.  Det gjorde ont att känna så, och det var mer än bara en självförtroende grej, för jag hade ändå ett litet uns av självförtroende, jag trodde ju ändå att jag kunde klara av saker ibland. Jag, som många andra, ansåg att om jag bara kunde gå ner i vikt, så skulle jag må så mycket bättre, och bli så mycket gladare. (Jag var tjock när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet så var jag farligt tjock. Jag vägde säkert uppemot 90 kg till mina 163 cm, men om jag ska vara ärlig, ingen hjälpte mig göra något åt det heller...)

Jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Det i sig var inte ett dåligt beslut, men i vägskälet som pekade mot den vikt jag ville nå tog jag den lätta, farliga vägen istället för den svåra, långa och hårda vägen.

Efter den här dokumentären, och flera liknande i sitt slag, så började jag följa de tips som man kunde hitta på pro-ana bloggar (det finns hur många som helst), och letade "thinspiration". Jag lärde mig knepen. Det enda som jag riktigt aldrig fastnade för var att kräkas upp maten, och tur var nog det. Man lärde sig vad man skulle och inte skulle tycka om. Hur mycket som var okay att äta för att vara en del av pro-ana-samhället, man bytte tips och trix för att så snabbt som möjligt gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag, ofta varje timme, varje gång jag ätit, varje gång jag duschat. Ibland kunde jag bara klä av mig mitt på dagen för att se vad jag vägde. Jag hade allting uppskrivet i den här "dageboken" som jag ibland använder som ventilation för det jobbigaste, det som jag verkligen inte orkar/vill prata om. Jag har fortfarande kvar den som sagt, och jag kan fortfarande skriva upp mina mått och min vikt där, men nu går det, precis som vägandet, mer på rutin, och jag lägger ingen större vikt (sorry for the pun!) bakom det utan låter det bara fladdra förbi. En notis om mitt liv. Inget mer med det.

Jag slutade äta, men fortsatte att träna en del. Inte lika mycket. Man orkade ju inte, plus att jag hade oerhört ont i ryggen. Jag vill väldigt gärna skriva upp precis vad det var jag åt på en vecka, men samtidigt så vågar jag inte, det hemskaste skulle nog vara om någon tjej eller kille som läser det här tar efter den hemska människa som jag var då.
Slutsatsen är i alla fall:
Jag drog ner mitt kalorintag till ungefär 300-400 kcal per dag. De dagar jag åt mer fick jag ångest. Jag gick inte ur sängen, jag skadade mig själv på diverse sätt och jag inbillade mig hur jag såg att fettet bara la sig på magen på mig. Paradoxalt nog så kompenserade jag hungerskänslorna med osötad läsk.
Det här gjorde jag efter ett helt liv av överätande. Idag undrar jag fortfarande hur jag klarade av att gå från att äta mycket till att äta nästan ingenting alls över en så kort tid.

Livet blev oerhört inrutat. Allt man gjorde var relaterat till vikt. Visste man att man skulle göra något där man var tvungen att äta så åt man inte på flera dagar, eller undvek situationen helt. Ibland kunde man få ångest för att man inte kunde komma iväg och väga sig när man ville.

Det var en hemsk period av mitt liv. Jag försökte hålla fast i ett hemskt förhållande med en kille som ändå inte fungerade, många av mina vänner svek mig (hur kul var det att komma hem och få ett sms från sin "bästa vän" som skrev: "Glömde bort dig och gick hem istället.") och jag försökte gömma allting för mina föräldrar och alla runtomkring mig.

Jag mådde ju helt uppenbarligen inte bra någonstans.

Jag hade visionen om att "Lyckas jag bli anorektiker, då kommer jag att bli så smal, och alla kommer att tycka så mycket mer om mig."

Idag inser jag hur fel jag hade då.

Jag lyckades ändå hålla det hela hemligt för alla i min närhet. Jag rasade helt oerhört i vikt på kort tid. Vilket är ganska självklart, men jag tvivlar på att jag egentligen mådde så mycket bättre. Jag kunde fortfarande ligga i sängen en hel dag, för orkeslös för att orka gå upp över huvud taget. Ibland så jag inte min mormor (som jag bodde hos), mer än när jag skulle ner och hämta min "kvällsmat" (som var den enda maten jag åt, kl 1800 varje dag, samtidigt som jag tittade på Stargate på TV). Sen kom jag igång med fotbollen igen, men mina matvanor ändrades inte. Den sommaren kommer jag ihåg två moment så sjukt mycket. Troligtvis var det de som fick mig att inse att det är inte värt det.

Det första var när vi var iväg och spelade match. Smärta runt hela bröstkorgen vid nedre delen av revbenen. Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men det kändes som att någon hade tryckt in flera knivar i revbenen på mig. Jag fick avbryta och gå och duscha. Jag kunde inte vakta målet längre. Det var helt omöjligt. Jag tror att det var en panikattack eller något, en stressattack, men jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att jag inte vill att det någonsin ska hända igen. Jag kunde knappt andas och det gjorde oerhört ont.

Någon månad senare så skulle jag gå och köpa en flaska läsk på affären. I kön så kände jag mig lite yr och var tvungen att huka mig ner. Betalade och gick. Han inte mer än över vägen innan världen började att snutta för mig och jag bara sjönk ihop. Som tur var så var det två snälla människor som hjälpte mig de sista 100 metrarna hem. Jag har ingen aning om vilka de var men jag är oerhört tacksam för deras hjälp.
När jag kom hem så var inte mormor eller mamma hemma. Först vart jag helt oerhört lycklig. Jag slapp att berätta, men samtidigt så kände jag att jag inte orkade längre. Även om jag inte berättade allt, så berättade jag om den incidenten, och det var skönt. Skönt att inte behöva hålla det inte.

Det var de här två händelserna som fick mig att börja tänka om. Börja tänka som en normal människa igen. Ibland tror jag att jag åt mest bara för att folk skulle se mig äta, inte för att jag egentligen ville äta något. Dagar när man inte åt alls eller dagar när man höll sig till sin diet var daga när man var lycklig.

Idag kan jag bli ganska arg över att ingen i min närhet gjorde något åt mig. Vare sig när jag var sjukt överviktig som barn eller att ingen som såg mig insåg att det var något fel på mig under den här perioden av mitt liv. Varför gjorde ingen någonting? Varför reagerar ingen på att jag slutade äta, eller åt så sjukt lite? Varför reagerade ingen på att jag skar mig på armarna. Sår som ibland syntes mer än väl! Ärren finns ju kvar än idag, om än väldigt bleka. Varför reagerade ingen på att jag grät konstant och ibland inte gick ur sängen på morgonen alls?

Idag mår jag fortfarande inte helt okay, men jag äter, eller i alla fall försöker att äta som en vanlig människa. I 90% av fallen går det bra, men inte jämt. Det är mycket lättare när man äter tillsammans med någon, eller när man går ut och äter, för då "måste" man äta. Min förbränning börjar likna det som den ska vara (det här tog mig alltså nästan 6 år att rätta till! 6 ÅR!!!). Jag är ganska säker på att det är orsaken till att jag har ganska långa hårstrån på min armar. När man inte äter så har inte kroppen något att arbeta med. Fettlagret minskas till viss del, och man börjar frysa, då producerar kroppen mer hår för att hålla värmen. Tufft för mig nu, för jag hatar det, men man får stå sina kast för val man gör i livet. Idag fryser jag nästan också konstant på grund utav det här. Det är inte så himla kul. Jag är också laktosintolerant, något som jag tror beror på det här också. "Fördelarna" (nej, det finns nog egetligen inga!) väger så svagt mot nackdelarna att det inte är värt det. Någonsin.

Det går ganska fort att fastna i, men är sjukt svårt att ta sig ur.

Även fast jag aldrig hade anorexia så var min aspiration att få det. Idag kan jag liksom inte ens förstå hur man kan vara så korkad. Jag hade som mål att väga under 50 kg, jag kunde inte tänka mig något annat. Idag är jag tveksam till om jag ens bör väga under 60 kg för att jag vill hålla mig frisk, jag vill kunna skaffa barn och jag vill kunna orka göra saker. Jag har inte på långa vägar samma syn på mig själv som jag hade då. Självklart kan jag ogilla det jag ser i spegeln ibland, det tror jag alla gör, män som kvinnor, vuxna som barn, gammal som ung, men jag har inte en bild av mig själv som inte stämmer. Snarare tvärt om. Jag ser mig nog som smalare än vad jag faktiskt är, fast ändå inte.

Ja, idag är jag en tokig, vanlig människa, som tyvärr har lite tics ibland. Jag kan ju inte säga att jag aldrig åker dit igen på vissa saker. Ja, ibland får jag ångest om jag vet att jag inte kan väga mig. Jag skriver upp resultat då och då om jag är smalara/tjockare. Ibland känner jag mig tjock, fet och ful när jag ser mig i spegeln. Ibland kan jag komma på att jag tänkte för mycket på vad/hur/när/hur mycket jag äter, men jag är lagom stark för att inte åka fast igen. Jag har ändå hittat mig själv. En kropp, en stil, ett mindset, ett liv som jag trivs med.

Ibland kan jag fråga mig om den viktfixerade kampsporten faktiskt är något för mig att hålla mig till, men jag tror att idag, om jag någonsin skulle falla tillbaka i mina gamla vanor så skulle folk märka det. Folk skulle se och göra något åt det. Samtidigt så har jag bevisat två gånger att jag är så sjukt mycket starkare än vad jag tror att jag är. Jag är fortfarande imponerad (trots att jag vet hur fel det är) att jag lyckades att hålla mig till det jag gjorde, sen är jag ännu mer imponerad av hur jag lyckades att inte hamna mer i skiten än vad jag gjorde och ta mig dit jag är idag, vilket jag till största delen gjorde själv. Jag började ta tag i mina matvanor, jag insåg att skada mig själv inte var sättet att må bra på, jag började jobba med mitt självförtroende och jag började träna på riktigt igen. Då mådde jag plötsligt mycket bättre. Jag gick upp i vikt igen, självklart, eftersom att jag hade svält mig själv i ett halvår, men har sedan dess gått ner på ett hälsosamt sätt och lagt mig på en ganska stabil vikt. Min kampsport relaterade viktfixering finns inte riktigt. Jag bantar sällan för tävlingar utan går oftast hellre i den viktklass jag ligger i.

Ja. Idag mår jag bra, men jag vill må ännu bättre.

Jag uppmanar alla till att vara uppmärksam på sin närhet. Överätande, anorexia, pro-ana, ortorexia, det finns, och det kan drabba vem som helst. Läs på och lär er om sjukdomarna som inte alltid syns innan det är för sent. Då kan man säkert rädda betydligt fler. Att söka på de olika sjukdomarnas nätsidor kan också vara bra om man är orolig för någon i sin närhet, där kan man se tipsen de ger varandra och så kan man lättare "se igenom" vad som händer. Ta också kontakt med rätt myndigheter. Det finns telefonnummer att ringa, folk att prata med. Låt det inte bero. Lägg er i.

Hösten

Lite motvilligt måste jag nog säga att hösten är inte så illa i alla fall. Jag tycker inte om regn och kallt, men det som gör höstens regn, lera och kyla bättre än vårens är följande saker:

• Levande ljus: På våren blir det ju ljusare på kvällarna, men på hösten mörkare. Alltså har man en bra orsak till att tända levande ljus. I julklapp förra året fick jag ett jättemysigt sprakande ljus. Det tänkte jag tända imorgon, mysa ihop på soffan med nybakade muffins och en stor kopp te!
• Pumpor: Ja, pumpor. Jag älskar pumpor! I år ska jag verkligen se till att laga hur mycket pumpasaker som helst! Pumpapaj, pumpakaka, pumpabröd. Allt man kan tänka sig! Sen blir de ju fina dekorationer också!
• Halloween: Kan ju förknippas lite med pumporna! Halloween är väll den "helgen" på året som jag gillar absolut bäst. Jag tycker verkligen vi ska ta till oss den amerikanska traditionen för jag tycker det är så mysigt med spöken och häxor och allt som kommer fram vid Halloween! 
• Myskvällar på soffan: När det är mörkt ute så har man enligt mig en bättre orsak att mysa ihop på soffan med massa filtar och te än när det är ljust. Då får man så dåligt samvete att man inte går ut när det är fint väder. Se på film, sticka eller spela tv-spel kommer mer naturligt på hösten än på våren!
• Stickat: Man kan börja dra på sig mer stickade kläder utan att svettas ihjäl. Raggsockor, tröjor, strumpbyxor, halsdukar, vantar, mössor... Listan kan göras lång! Att man får börja plocka fram dessa saker gör hösten lite bättre än om man inte hade haft dem.

Ja, det är väll de största orsakerna till att jag gillar hösten bättre än vintern och våren i alla fall. 

Kommit igång lite smått!

Sådär, då har man börjat komma igång lite sådär med körkortet igen!

Listan på saker som ska göras är:

Fixa nytt körkortstillstånd
- Beställa syntestpapper
- Rina och beställa tid för syntest (ska göras så fort jag får pappret)
- Beställa och betala via internet (ska göras så fort jag får min lön om typ en vecka).

Teoriboken  (lånat från bibliotek, och står i kö på den!)

Ringa körskola
- Tider för teoriplugget
- Körlektioner

Handledarutbildning med Jonatan? (om han vågar)

Köra, köra, köra!

Körkort

Jag har inget körkort. Det skäms jag lite för att säga faktiskt. Jag skickade in pappren första gången för jättelänge sen, men kom aldrig iväg ner till körskolan. Men till slut så kom jag igång, men jag han ju inte att köra så mycket då jag pluggade, och studiebidraget inte räckte något vidare långt. Speciellt inte eftersom att man var tvungen att köpa det där överprisade länskortet varje månad. Det fanns verkligen ingen som helst orsak att ha så höga priser på det. Det var ju nästa billigare att åka bil ner för de flesta.

Men nu har jag beslutat mig för att försöka ta tag i det här igen. Mycket för att jag nu faktiskt tjänar pengar också. Inte bara lånar, utan jag tjänar mina egna pengar. Därför anser jag att det nu är dags igen. Nu ska jag ta körkort, och hoppas på att det går bra, och inte blir allt för dyrt. Eller att mitt schema bestämmer sig för att fucka-up allting och krångla.

Det första jag måste göra är dock att få ett nytt intyg att jag får övningsköra, och sen hitta en bra prisvärd körskola här nere i Växjö. Sen kanske jag får få tummen ur och åka hem ett tag för att övningsköra med mamma igen, men känner jag henne rätt så behöver jag nog ta åtminstone tio, helst fler, körlektioner innan hon ens överväger att sätta sig i en manuellt växlad bil med mig vid ratten. Av någon anledning verkade det inte lika läskigt för henne när den var automatväxlad? Dock hoppas jag att man kan få lite sponsring av dem i form av pengar för körlektioner i julklapp och sådär.

Orsaken till att jag anser att jag måste ta tag i det här just nu är för att det slog mig att om jag inte fixar det här innan jag är klar med mina studier, eller rättare sagt, innan jag är färdig bibliotekarie, studierna kommer jag nog aldrig att sluta helt med,  så kommer det vara svårt för mig att hitta ett jobb, då väldigt många jobb idag kräver att man har just B-körkort. Och kan jag inte hitta något jobb då, så kommer jag heller inte att ha råd med något körkort. Vilket skulle bli en väldigt ond spiral i så fall. Så det är därför som jag anser att nu är en mycket bra tidpunkt att ta tag i det där körkortet.

Nu till veckan (om jag har rast någon gång) som ska jag ta och beställa hem alla papper och när jag fått dem ska jag ta och ringa för att boka en tid hos en ögonläkare så jag kan får göra mitt syntest (gjorde ju det i vintras, men hade inte fått med mig pappret, och nu är det nog för sent att skicka upp det...).

Heja mej!

Önskelista 2.0

Snart fyller jag år! Det är runt de här dagarna som man önskar att man hade pengar så man kunde köpa allt man önskade sig! (Eller en snuskigt rik människa som älskar att ge bort presenter i ens närhet!)

Min lista består av (utan inbördes ordning):

Säsongerna av Lilla huset på prärien

Den serien var ju helt fantastisk så vitt jag minns! I alla fall de säsonger jag hann att se. Vet dock ej hur många!

Nya Batman-trilogin.

Ge mig! De nya filmerna är nog bland de bästa filmerna jag vet. Den här kommer dock att ligga kvar i önskelistan till det är julklappsdags.

En iPad

Ja. Förlåt. Men jag vill faktiskt ha en iPad. Gärna en av de nya! 

Röda (låga) Converseskor!

Just röda, låga Conversedojor har jag önskat mig sjukt länge nu! Jag tycker de är så grymt snygga! Ska nog köpa ett par åt mig själv nästa sommar/vår om jag har lagom med jobb!

Ett körkort.

Okay. Jag kanske inte önskar mig just själva körkortet (även om det skulle vara bra smidigt), men jag önskar att jag hade pengar till att kunna ta körkortet. Det hade varit riktigt nice!

Inte för att jag känner att jag behöver någon bil, men det skulle vara bra smidigt att ha ett körkort i alla fall.

Kitchen Aid

Definitivt, under inga som helst omständigheter i rosa dock! Annars hade hela det här paketet varit oerhört coolt att få (även om jag redan har en sjukt bra elvisp och en helt okay mixer och brödrost)! Fast då som sagt inte rosa. Helst svart, rött eller eventuellt mörklila!

En Fatboy!

(Alltså en stor sittsäck)

Dock vet jag inte riktigt vart jag skulle ha plats för den just nu. Kanske hade fått slänga ut soffan i så fall. Men jag vill ändå ha en!

Böcker!

Hur mycket böcker som helst önskar jag mig. Min lista på Adlibris blir bara längre och längre hela tiden! Jag skulle älska den människan som gav mig någon av de böcker jag önskade mig för resten av livet!

En Mac-dator

Med bra filmredigeringsprogram i! Det hade varit supernajs, för jag är verkligen inte nöjd med de program jag provat till PC (men jag tar gärna emot förslag om det är någon som sitter och håller på något!) Självklart vill jag då också ha en videokamera!

Ett Wii och ett Nintendo 3DS

Ja. Jag skulle nog definiera mig som prylgalen. Speciellt när det kommer till tekniska prylar. Lite grann är nog också att jag vill ha det som är "inne", även fast jag inte behöver det!

Fotpallspuffar.

Finns på Åhléns, och om jag har pengar över i nästa månad, då ska jag åka ner och köpa några.

En ny cykel

Eftersom att något jävla blockmongo stal min cykel så hade det inte varit helt illa att ha en ny. Med typ fem lås på eller något. Och ett anti-tjuvsystem. Och ett larmljud som låter som ett flyglarm. Och elchocker. Typ.

Sen skulle jag nog faktiskt gilla en med växlar på den här gången.

Muffin/Cupcake Maker

Av något slag. Egentligen vilken som helst skulle passa fint. Eller några muffinsformar i teflon (tror jag det är) Helst både och. Jag har sett både och på Lagerhaus, och undrar lite varför jag inte köpt dem.

Fyra små saker...

Idag har jag fyra saker som jag har väldigt starka åsikter om!

1. Blomkålsmos gjord med vispgrädde.
Åsikt: Helt jävla sjukt gott!
Alltså, det var nog länge sedan jag åt något med den slemmiga konsistensen som mos har (om man bortser från rotmos som också är sjukt gott), som varit så gott! Det var helt fantastiskt. Det här kommer jag att äta så sjukt många gånger igen! Det känner jag det. (Varning, det måste ätas varmt! Annars är det ingen idé. Då bara förstör ni allt!)

2. Killar i svara tajta jeans.
Åsikt: Så jävla snyggt/läckert.
Ja! Det är det. Byxorna får se hur jävla emo ut som helst, men ge dem till alla killar! Det är helt ofantligt läckert. Det hela beror ju helt och hållet på vad man har på sig på överkroppen och vilken frisyr man har vad omgivningen anser om en. Fler killar med tajta svarta jeans!
Nu!
Direkt!

3. Musik som handlar om/framkallar ångest.
Åsikt: Ja!
Bara "Ja!".
Egentligen räcker det där.

4. Dinosaurier
Åsikt: Ge er!
Just nu har jag aldrig sett dinosaurier så jobbiga som jag gör nu. Det är ju kul att fixa med kursen och så, men nu börjar det blir lite drygt faktiskt. Jag börjar bli lite trött på dinosaurier nu. Vet inte om jag kommer hjälpa eller stjälpa det hela om jag sätter mig och tittar på Jurassic Park heller.

Men det här, och det där, och här och...

Här kommer igen ett inlägg som kommer ligga som väldigt personligt och sådär, så vill ni inte läsa, så gör det inte, men kom inte och gnäll sen, det är ert egna beslut om ni väljer att fortsätta läsa när jag redan varnat vad det kommer att handla om!

Jag ser inte mig själv som en människa med dåligt självförtroende. Inte det bästa, men definitivt inte dåligt självförtroende. Den delen som det kan svikta lite i är när det kommer till hur jag ser ut.
Till största delen kan jag leva med hur jag ser ut, men det finns några områden som jag har så sjukt svårt att acceptera på mig så det finns inte.

Det första är låren/rumpan.
Jag tycker verkligen inte om att jag har så sjukt mycket fett som flyter omkring. Jag skulle älska att ha muskliga ben och det är inte storleken på låren som jag är ledsen över, utan det faktum att de är så sladdriga!
Det här är snygga lår:

Gina Carano som gladiator (mer och bättre bilder
finns om man googlar "Gina Carano gladiator").

Sen är jag inte helt förtjust i hur min rumpa ser ut, eftersom att det går lite in i varandra, jag har något som känns som ett helt fettäcke som täcker rumpan och låren. Det samma gäller här. Jag vill inte ha, eller rättare sagt, jag har inte ambitionen att ha, en jätteliten rumpa, utan jag vill bara ha en fast rumpa!

Hon kanske var lite överdriven, men hon är väll fitnessmodell eller vad det var också... Men ja... Inte långt därifrån.

De andra som jag är sjukt less på mig själv och som faktiskt får mig att må riktigt dåligt med mig själv är min mage. Jag vill ha en platt mage, där byxor och trosor inte klämmer in!

Magrutor och så vidare är totalt oviktigt. Snarare något sånt här:

Men det kanske är för att jag precis varit riktigt sjuk i en vecka som jag börjar känna mig tjock och fläskig. Kan ju inte gå ut och springa riktigt än, mina bihålor är fortfarande ganska svullna och träningen ikväll kommer att bli ett test för att se om jag orkar träna alls.

Att växa som människa!

Under hela min skoltid har jag varit mobbad och utfryst och allt vad det heter. Det fanns många olika orsaker till att jag var det, men den vanligaste, och det som de flesta orsaker ändå bottnade i, var att jag var tjock.
Jag var inte bara tjock, jag var farligt överviktig, och vägde som mest en bit över 80 kilo! Det var någon gång på högstadiet.
Helt sjukt.
Alltså, jag är inte mer än 163 centimeter just nu, då var jag nog någon centimeter kortare också.

Idag väger jag c:a 68 kilo. Det beror lite på hur mycket jag rört mig under veckan, om jag har mens och så vidare, men runt där i alla fall.
Jag har som ni vet (i alla fall ni som läser mina blogginlägg) sagt att jag ska gå ner lite till i vikt, men det har snarare med att göra att jag vill tona upp kroppen och börja tävla och vill hålla mig i en viktklass som passar mig och i så fall vinna. Det har egentligen inget med att göra att jag är överviktig eller så, och hade jag inte tränat det jag gjort nu så hade jag med största sannolikhet varit ganska nöjd med mig själv. (Om jag får säga det tror jag dock att kampsporten har varit en stor del i att jag faktiskt har fått ett självförtroende).

För den största skillnaden mellan mig nu, och mitt högstadie-jag är att jag inte längre skäms över mig själv.
För mig behövdes det att gå ner i vikt. Ju mer jag gick ner i vikt, ju mer vågade jag att göra saker.
Självklart har jag komplex för vissa kroppsdelar (läs: rumpan) och sådär, och jag kan gnälla över att jag känner mig tjock ibland när vågen visar lite för mycket, men på det hela taget så känner jag mig nöjd med mig själv som människa. Det här betyder dock inte att alla andra måste gå ner i vikt för att vara nöjda med sig själva, utan det som är viktigt är att man tar reda på vad det är som gör att man har dåligt självförtroende och sedan jobba därifrån, vad det än är. Om någon har det jobbigt hemma så kanske ett besök hos en kurator är hjälpen så att man får prata med någon. Det där är väldigt individuellt beroende på vem man är.

Tyvärr är det alldeles för ofta som det är en annan part som skapar dåligt självförtroende hos oss människor. Hör man en sak lagom många gånger så börjar man till slut tro på det själv. Det är inte så att någon som är överviktig behöver höra det varje dag, flera gånger om dagen, oftast vet de om det, alldeles, alldeles för väl. Någon som är blyg behöver inte höra det hela tiden, de vet det. Fattar ni vad jag vill ha sagt med det här?


Idag vågar jag visa upp mig och ta plats, och att prata med människor och så känns längre inte lika svårt. Det har det alltid varit för mig, hela mitt liv tidigare, men nu så är det så sjukt mycket lättare, vilket har förenklat det sjukt mycket nu när jag flyttade ner till Växjö där jag inte kände någon alls från början. Jag har sagt till mig själv, att så fort jag kommer till ett nytt ställe, en ny klass eller vad det nu kan vara, så ska jag försöka om det är möjligt, att jobba tillsammans med alla. Jag förväntar mig inte att jag ska bli bästa vän med alla, men för mig är det just nu bara grymt positivt att faktiskt våga prata med folk. 

Det är egentligen helt fel att en människa ska behöva känna att den inte duger för att en är överviktig/blyg/nördig, men det är så samhället ser ut idag. Man ska vara smal/vältränad, ha ett bra jobb och massa pengar, senaste teknikprylarna, man ska älska att resa och festa loss, ha jättemycket kompisar och så vidare.
 Jag är väll egentligen inget av dem/har inget av det som större intresse (vänta här nu, sa jag precis att jag inte är vältränad?), och jag är ganska nöjd ändå, även om livet känns extra pissigt när man har PMS och så, men det går ju över efter ett par dagar.

Ändå så vågar jag att bjuda på mig själv, och skulle väll säga att jag har ett ganska bra liv just nu.
Jag vill påstå att jag har vuxit som människa, även fast jag blivit mindre. Det viktigaste var ändå att jag har försökt att intala mig att jag är samma människa, men det funkar inte riktigt. för det är jag inte. Det viktigaste är dock att jag har insett att det inte var mig det var fel på, som jag alltid ansåg förut, utan att det var de som mobbades som inte kunde acceptera att jag var överviktig.
Jag tror inte bara att jag skämdes för mig själv för att jag var överviktig, utan för så mycket mer. Saker som idag definierar mig som person och som gör mig till just mig. Att jag var blyg, att jag hade lite "udda" intressen och så vidare.
(När man tänker på det, när jag var tretton så gick Pokémon på TV:n, men det var inget man pratade högt om i skolan, idag är det ett jätteintresse för mig när det kommer till spelande och "TV-tittande".)

Det har varit mycket tjat nu i medier och på nätet om att folk hetsar varandra till att vara för smala eller feta och så vidare. Jag tycker det är så fånigt. Hur man ser ut på utsidan speglar inte alltid hur man ser ut på insidan. Smala människor kan må skitdåligt och ha jättedåliga värden, och tvärt om, "överviktiga" kan må bra på insidan. Om man kollar på BMI är jag nästan överviktig, men jag mår bra, jag har inga fel på några viktiga organ eller högt kolesterol eller så, och vet ni vad, jag ser ändå inte ut som ett benrangel. Men jag tror heller inte på att man kan sluta träna helt och äta vad som helst, för då kommer man blir sjuk, precis som om man äter för lite. Varför kan vi helt enkelt inte acceptera varandra som vi är.

Om man ska må bra, så får man inte glömma det där viktiga, nämligen en själv. Vem som helst kan gå ner i vikt, men alla mår inte bra.Vad det än är som gör att man får dåligt självförtroende så måste man börja jobba med sig själv. Ta reda på vad det är, och sedan göra något åt det. Man får helt enkelt inte se det som ett problem, och man får inte låta det bli hela ens världsbild.

Det jag tycker jag har gjort som är viktigast för mitt självförtroende var att jag gick ner i vikt så att jag mådde bra på insidan och kände mig hälsosam. Jag började göra saker som jag tyckte var roliga och började ta tag i sidor av mig som jag kände hämmade mig (exempelvis att jag kanske inte vågade prata så mycket med folk. De flesta som känner mig idag menar på att jag aldrig håller käften istället), jag började tro på att jag faktiskt kan klara av saker, jag gjorde mig av med människor som sög energi ifrån mig, och behöll dem som ger energi istället, och nu det senaste ett och ett halvt året så har jag haft en fantastisk pojke med mig, som troligtvis gör mer än vad jag förtjänar för mig. Jag tränar saker som jag tycker är roliga och jag pluggar till ett yrke som jag vill ha.

Så vem vann i slutändan?

Dålig dag

Har en sån dålig dag och måste bara skriva av mig lite. Ni som inte har lust att läsa när jag gnäller över mitt mesiga lilla liv kan sluta nu direkt och gå och göra något annat som ni tycker är intressant istället. Det här är förövrigt en blogg om just mitt liv. Jag har aldrig sagt att jag enbart kommer skriva om tunga och viktiga ämnen.

Har varit på så dåligt humör nu i flera dagar den här veckan, och jag vet inte varför. Som vanligt så anser jag att det är min business, och försöker därför att verka så positiv som möjligt när jag måste vara bland människor, men nu börjar det bli lite för mycket.

Några av de sakerna som jag blir så trött på mig själv på är att jag har varit så jävla godissugen, eller rättare sagt, sockersugen hela veckan. Tror det är dags för mens snart, men det är ändå jobbigt. Idag bakade jag kladdkakemuffins (även om de inte blev så kladdiga för jag glömde ta ut dem i tid), och åt någon. Nu känner jag bara avsky mot mig själv. Jag känner mig så äcklad och illamående över det att jag håller på att kräkas. Det är liksom, jag kan typ känna hur det lägger sig på magen som fett. Liksom, jag som har målet inställt på att när foten är bra igen så ska jag börja träna såpass att jag kan prova på och tävla och se om det är något för mig eller inte. Då måste (eller rättare sagt VILL)  jag dock gå ner 5-6 kilo eller något. Det hjälper ju inte det här till med. Inte tycker jag egentligen att det är gott heller eftersom att det smakar choklad av dem, och just chokladsmaken gör att jag äcklas ännu mer.
Fast jag tror att mycket av det som är jobbigast när jag gör så är att jag inser att jag har ingen som helst viljestyrka. Ingen. Som. Helst! Ibland när det är så, så önskar jag nästan att jag kunde gå tillbaka till mina ätstörningsdagar, för då vet jag att jag hade den viljestyrkan att inte äta det som är dåligt för mig (även om jag i och för sig inte åt det som var bra för mig heller...)

På tal om foten förresten...
Jag blir så sjukt less på att folk på träningen ska ta tag i den. Vrida den åt konstiga håll och sen göra fotlås enbart på den foten som helt uppenbart är skadad. Jag tappar liksom lite respekten för sådana människor. I så fall kan jag ju lika gärna styrketräna hela passet eller göra något annat som inte innebär att jag kommer halta resten av kvällen. Jag menar, man kan ju faktiskt dra det jävla låset på den andra foten? Eller är det för mycket begärt? Det är ju inte precis så att man känner sig välkommen eller har lust att träna med sådana som gör på det sättet. Det samma gäller sånna som drar andra lås stenhårt så att det knakar i varenda led man har. De måste känna sig så sjukt tuffa när de väger 20 kilo mer än mig, lägger sig med all sin vikt på en och drar ett lås när det är starkare.

Den sista grejen som har gjort mig riktigt irriterad under veckan är att jag har så sjukt mycket att göra. Det är uppgifter för tre olika kurser och jag blir väldigt less på lärarna som ger små uppgifter och säger att det inte är så mycket att göra, men ger mer läsning på en två sidors uppgift än vad man har på en heldelkurs annars. Det verkar lite som att de tror att de som pluggar på deltid gör det för att resten av dagen göra man inget annat. Hallå liksom! Orsaken till att de flesta pluggar på distans och deltid är ju lite för att de just gör annat på dagarna, annars hade man ju pluggat på campus, för det är inte värt att plugga i sex år för en kandidatexamen om man bara läser det programmet. Det betvivlar jag starkt. Just nu finns det knappt tid till att sova eller göra något som helst som inte har med skolan att göra utan att man sitter med dåligt samvete att man inte pluggat 12 timmar på en dag.

Okay, okay. Rant over! Nu lägger jag ner för kvällen och går och lägger mig och ser på Biggest Loser x2. Jag vet att jag kommer känna mig skyldig till att inte plugga, men jag är så trött och arg så jag håller på och gråter nu så det får vara.

Sammanfattning av 2011

Jag tror jag missade att göra en sån här förra året, men jag vet att jag gjorde en året dess för innan, så here it goes. (Alla bilder som jag lägger upp är också bilder som jag använt på bloggen i år).

Under våren avslutade jag mina första 30hp som är Filmvetenskap A nere på Linnéuniversitetet, och la till religionsvetenskap 30hp, och en del roliga litteraturvetenskapskurser (där jag bland annat hittade två coolingar till klasskamrater: Sanna och CeeCee).

Fick också i januari besked om att jag får en lägenhet nere i Växjö. I gettot, och inte det största, men åtminstone en lägenhet. Vilket jag ska vara sjukt glad för att jag fick.

Bilden är dock från i april när jag fick min adressändringslapp.

Hemma bestämde jag mig för en ommöblering. Jag har för mig att den tog ett tag att genomföra också!

I Januari fyllde också Jonatan år. 

Jag köpte ett par sjukt snygga bläckpennor åt honom. Sådana som man doppar i bläck för att skriva med.

I februari började jag ett bloggprojekt som faktiskt tog upp mer tid än vad jag trodde. Jag blev så less efter att jag behövde läsa Twilight igen, att jag bestämde mig för att skriva om hela historien. Jag tror det blev 13 delar allt som allt. Del 1: http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/02/un-censoured-version-of-twilight.html

I mars hjälpte jag Jonatan att flytta, och i april spenderade jag ganska mycket tid i Linköping hos Jonatan. Mer än i Torsby skulle jag tro.

Ändå verkade det som att jag hann att renovera en hel del under mars månad:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/03/fardigbetsat-bord-och-nagra-ladar-ar.html

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/03/fett-snyggt-i-hallen.html

Sen körde jag igång en blogglista för de som ville lära känna mig lite bättre:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/03/trendigt.html

(jag har också länkat till alla inlägg som jag skrivit där!)

I april åkte nästan allt hår av:

Det blev faktiskt riktigt bra, men nu har det växt så
sjukt mycket igen,
så nu vågar jag inte klippa det även om jag kanske vill!

I maj flyttade jag ner alla mina möbler till Växjö, även om jag själv inte flyttat ner själv än. 

Det blev också en gradering i Kali Sikaran för mig. Där jag nu har Phase 1. Så mycket mer kommer det inte heller att bli då jag inte kan träna, och än så länge finns det inte på så många ställen i Sverige.

I maj var vi också på äventyr med några av Jonatans kompisar och vandrade vid Omberg en bit utanför Linköping. Det var jobbigt. Jag sprang i flera uppförsbackar hela tiden! Det var sjukt jobbigt. Men det gick ändå fortare än att gå.

Sommaren blev ganska hektiskt egentligen. Bodde hos Jonatan i Linköping den här sommaren.
Tränade och instruerade en hel del aikido, nu även i vuxengruppen på Linköpings Budoklubb.

I början av juni åkte vi till Torsby för träning med Lasse och Mark Larson från Minnesota. Det var sjukt roligt. Missade Mark första gången han var här eftersom att jag inte hade börjat träna än då. 

Den bästa bilden jag lyckades ta var dock den här:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2011/06/one-of-this-weekends-best-pictures.html

Vi var också hem till byn för midsommar.

I slutet av juni var jag ner till Växjö på arbetsintervju och fick anställning på Knatteskutt, som är en idrottskola för unga barn.

I juli åkte jag och hjärtat till Stockholm för att gå på Gröna Lund, och sen lyssna på Alice Cooper. Aldrig sett Alice uppträda förut, och har nu äntligen kunnat bocka av en till av mina "måste se innan de dör"-artister på min lista.

Under sommaren har vi jobbat en del i trädgården också. Försökt att snygga till den lite, för när Jonatan flyttade hit var det inte så jättesnyggt kan man ju säga. De som bott här tidigare har nog inte prioriterat den i alla fall. Vi hittade ju lite överraskningar också när vi började klippa i häckarna fram på höstkanten.

I juli var vi också hem till Torsby och en hel veckas aikidoträning hos Lasse. Det var ganska roligt. Graderade andra kyu också, så för mig var det i alla fall en höjdare. Sen åkte vi upp en sväng och hälsade på Jonatans släkt i Skellefteå. Det var ganska roligt!

Efter det så var det bara augusti kvar. Körde på det sista med sommarkurserna. Vi var och badade någon gång till och fortsatte träna. Var upp till Stockholm en sväng och kollade på när brorsan körde sitt sista högvaksbyte för sommaren också.

Sen var vi hem till Gräsmark en snabbis och firade min pappa som fyllde 50.

6:e september flyttade jag ner till Växjö. 7:e började jag träna på Växjö Ju-jutsuklubb, som är en grymt skön klubb att tillhöra!

Började jobba den 12:e. Horribelt, men jag stod i alla fall ut terminen ut.

16:e fyllde jag år, och då kom Jonatan ner och hälsade på. Fick sjukt bra födelsedagspresenter då. Fick min "bibel" (Stora boken om Nemi) och ett par nya Converse.

Mest kört på med skolan och träningen nu under hösten. Haft sjukt mycket skolarbete att göra, så jag belönade mig själv med att köpe en iPhone 4. Har varit upp till Linköping ett par gånger, och var med och såg på när Jonatan tävlade i SM/RM i BJJ. 

Den 29:e november stukade jag foten och fick studsa på kryckor ett tag. 

Den 10:e december gjorde jag sista jobbdagen, och graderade till gult bälte i ju-jutsu kai.

Utöver det har det mest varit plugg, och den 16:e åkte jag hem för julen.

Första stoppet var Linköping, och den 17:e såg vi på finalerna i SGL, där vi hade två tävlande från Växjö, som var med. Sen bar det av hem till Torsby igen öve julen. Sen till Linköping för att fira jul igen med Jonatan. Så det blev lite klappar för mig också i år.

På nyår körde vi 3 rätters (eller egentligen 5 rätters då vi hade 3 efterrätter) och så med några av Jonatans kompisar. Inget våldsamt så där precis. 

I år har jag också slagit rekord i antal lästa böcker c:a 40 st skönlitterära, och en del icke skönlitterär kurslitteratur. Eftersom att jag skriver ner precis alla böcker som jag läser blir det lätt att hålla reda på!
Jag har också köpt en hel del böcker under året som jag inte läst än, eller som jag läst för länge sedan och vill ha i bokhyllan.

Det var väll mitt år.

Ses igen nästa år!

"I'd like to respond to rumors that I died yesterday ... I mean, c'mon, be patient! My day will come but it hasn't yet!" - Nikki Sixx

Nere i en svacka igen. Det är ju i och för sig vinter och mörkt ute nu, så det kan ju förklara en del, men det är fortfarande sjukt jobbigt.

Just nu känns det mesta fruktansvärt jävla jobbigt faktiskt. Har verkligen jobbat som ett svin den här hösten, men inte känns det som att man kommit någon vart för det.

Har haft sjukt mycket att göra i skolan (pluggat 125% igen den här terminen), och det gick fint ända till våran lärare ansåg att vi skulle ha majoriteten av kursen på danska. Vad bra, jag som verkligen inte förstår danska. Fick sitta några extra timmar varje dag och försöka översätta ord som jag inte ens kunde gissa mig till vad de betyder. Utöver det har ju många filmvetare som skriver de böcker vi har som kurslitteratur en förmåga att hitta på egna ord. Vilket återigen innebär ett letande i ordböcker efter ord som inte existerar men som är vitala för att man ska förstå resonemang (ja, jag menar er Thomas Elsaesser och Robert Stam!).

Har försökt att pussla ihop jobb, skola och träning, men det har gått sådär. Det har försvunnit väldigt många timmar på att cykla till jobbet också den här terminen. När jag räknade på det så gick det åt nästan nio timmar på resor till och från jobbet och jobb, tid som jag i våras hade att läsa. Jag kommer inte att rekommendera att plugga mer än heltid och jobba samtidigt. I alla fall inte när det kräver mycket cykeltid att ta sig till jobbet. Åker man buss kan man ju läsa på bussen. Fan vad jag längtar till jag är klar med skolan! Sen förra hösten har "fritid" och "ledig" varit ett ord som jag inte använt mer än i meningar som: "FAN KAN INTE JAG OCKSÅ FÅ VARA LEDIG EN HELG?!?". (Ja, med stora bokstäver. Mycket stora bokstäver ska det stå.)

Det som stör mig mest då är att jag egentligen inte har några nära vänner här nere. Jag känner mig grymt ensam hela tiden. Saknar hemma där det i alla fall fanns någon man kunde umgås med ibland, och om det inte gjorde det kunde man gå ner till mormor och hänga och ha någon att prata med i alla fall. Eller kunna ringa någon som kommer förbi när det känns så jobbigt att man bara vill gråta.

Peppad på framtiden!

Sitter här med skolböcker upp till öronen. Har minimum av 30 uppgifter att lämna in den här terminen, men jag känner ändå att "Äntligen! Nu börjar jag komma någonstans!" Poängen kommer rasa in efter att terminen är klar och det kommer kännas sjukt skönt! Kommer bara ha 45 hp kvar och i det en kandidatuppsats.
Sen sitter jag förväntasfullt och väntar på att få se om jag kommer in på Biblioteks- och informationsvetenskapsprogrammet. Svaret kommer nu i början december någon gång. Yay! Jag ska få bli skolbibliotekarie!

Känner mig helt fantastiskt laddad för framtiden just nu.

Jag har landat lite i Växjö. Trivs hur bra som helst på Ju-jutsu klubben. Börjar tycka stan är okay även om jag inte känner så måmga än, men det kommer förhoppningsvis förändras under våren och så. Behöver inte jobba kvar på jobbet efter 10/12 utan kan leta efter nytt arbete om jag känner för det.
Jag peppar mig själv på träningen genom att försöka genomföra en tävlingssatsning och bli duktig, samtidigt som jag försöker ta mig igenom skolan med okay betyg och träffa J, så det finns att göra i alla fall.

Riktigt positivt ser det ut i alla fall!

Flytta hem..?

I maj var jag väldigt pepp på att flytta ner till Växjö och börja plugga.

Verkligheten blev en helt annan.

Jag trivs verkligen inte här nere i Växjö.

Jag trivs på träningen, men med resten känns allting bara fel. 

Jag tycker inte om staden, det är svårt att hitta, gatorna är opraktiska och det är inte en cykelvänlig stad här nere, vilket inte hjälper när man ska någonstans. Cykelvägarna går konstigt, man måste ofta ta långa omvägar, speciellt när man bor längst bort på Campus, och om man hittar en bra väg, är ofta själva vägen i uruselt skick.

Bussarna är om möjligt ännu sämre och allt som behövs ligger inom opraktiskt avstånd.

Det här är ingen cykelstad, det märks, här åker alla bil eller går, eller eventuellt buss. Lustigt tycker jag när de är Europas grönaste stad, men de kanske menade grönast i hur mycket gräs och träd som finns, men då tror jag ändå inte på det.

Att jag egentligen ogillar skolan det har jag nog gjort klart tidigare. Många lärare är jättebra, men vissa lärare och även studievägledarna gör att jag bli rent mörkrädd. Sen att allt som är intressant att läsa är på distans gör ju att man inte har någon klass som man faktiskt träffar, vilket är mäkta irriterande. Jag kommer ha en kurs i höst som jag kommer ha lektioner på, och eventuellt en under våren. Ja, det blir väll så att jag inte lär och känna någon mer än de som är på träningen i slutändan i alla fall. 

Jobbet var inte alls som jag hade tänkt mig, och det känns inte alls positvit att gå dit mer än någon enstaka grupp. Det har inget med grupperna att göra, eller arbetskollegorna, utan mer med att jag får bara mer och mer att göra, och att det inte var vad jag hade tänkt mig, inte alls så roligt.

Nu känner jag verkligen för att flytta hem till Linköping igen!

Att en sån sak kan ha betydelse

Att en sån sak som hår kan ha sån extremt viktigt betydelse för ens varande.

Hår som egentligen känns så obetydligt för ens existerande i jämförelse med så mycket annat.

 Vår/sommar -08

Det är nu nästan exakt 1 år och 5 månader sedan jag färgade håret sist, och har min egen naturliga hårfärg och jag kan fortfarande inte smälta att jag är rågblond!
Jag började färga håret när jag var 12 år gammal, och har alltid haft det mörkt, med någon enstaka stund som blonderad, och lite olika småfärger i, men i stort sett, alltid mörkhårig, svart, blåsvart, lilasvart, mörkbrunt, ljusare brunt, rött i olika nyanser och nu har jag alltså min naturliga hårfärg tillbaka.

Efter att ha växt upp och alltid "varit punkare" eller rockare eller något liknande och mörkt hår nästan var ett måste, så har jag nästan glömt att jag faktiskt är ljushårig egentligen. Jag hade i princip glömt hur mitt hår egentligen ser ut.

Det största problemet med att vara ljushårig är för mig att nästan inga kläder längre passar. De går liksom inte ihop med att ara ljushårig. Jag ser mindre punkig ut med ljust hår...

En sak som jag lagt märke till är att jag ser yngre ut ljushårig också (tycker jag). Och det inte på ett bra sätt utan jag ser ut som jag är 16, 17 år när jag är ljushårig. Och en annan sak som jag la märke till när jag inte längre färgar håret är hur håret skiftar färg beroende på om det är fett eller inte. Mitt hår har väldigt fin rågfärg när det är nytvättat, men så fort det är ens det minsta lilla fett, så ser det musgrått ut...

Jag saknar verkligen det bruna håret som jag borde ha fått behållit när jag var liten, men jag kan inte förmå mig att färga det heller...

Nej jag förstår verkligen inte hur hår kan ha en så stor betydelse...

Rain

Teardrops

Grass

and muddy water

With you,

I am strong

without me

you are nothing

Sky

Eyes

Trees

and a new life

Together we can win

alone

no one can stand

Clouds 

Smile

Flowers

and you feel like you can fly

#9 - Livet före, efter och under mina ätstörningar och hur jag tog mig ur dem

Oj, ja det var inte ett lätt ämne precis.

Men, nu ska vi se... Vart ska jag börja då.

När jag var liten så antar jag att jag tyckte om mat, och kanske godis, och glass?

Glass kan jag komma ihåg, och bullar åt vi mycket, fast ändå inte. Det var mer så att bullar var sommar mat som vi åt när vi var flera timmar på stranden... Istället för lunch liksom... Men sen vart det nog glass också på kvällen....

I vilket fall. Jag var ganska rund som barn också, men inte så extremt som jag blev sen...

När jag gick på mellanstadiet... Då var jag extremt stor. Jag menar... Extremt...

Jag vägde väll en bra bit närmare 70 kilo när jag gick på mellanstadiet (var 157 cm lång när jag var 11). När jag gick på högstadiet sen eskalerade det och jag vägde närmare 90 kg till mina c:a 160 centimetrar.

Om man ska göra en hobby-analys på varför tror jag det var för att jag kände mig mobbad under hela min skoltid från mellanstadiet och genom högstadiet. Jag åt gärna och jag åt mycket, men när jag vägde mig eller tittade på hur jag såg ut så måde jag så dåligt med mig själv, och då åt jag mer, och det blev en ond cirkel.

Jag lyckades under 9an att gå ner endel i vikt, men det var mer av orsaken att jag aldrig fick en ordentlig middag då jag inte hann hem innan fotbollsträningen började utan jag åt yoghurt, bananer och en halv twix. Och jag gick ju ner i vikt, även om jag fortfarande var stor när jag började gymnasiet... Men jag hade ju inte gått in på djupet av vad det faktiskt var som gjorde att jag tröst åt.

Under gymnasiet kände jag mig inte mobbad, men jag hade få kompisar, och många av dem "glömde bort" mig när andra var i närheten och jag kände mig väldigt ensam. Vilket gjorde att jag började att må ännu sämre med mig själv. Jag förskte åter igen gå ner i vikt, men det fungerade inte riktigt, och jag tröståt gärna eftersom att jag nu hade närmare till affärer och så vidare.

Än så tyckte jag om mat, och jag åt för att det gjorde att jag kände något bra, jag kände att jag mådde bra.

Under 3:e året på gymnasiet skulle allting förändras.

Jag hade då en till-och från liknande pojkvän eller vad man ska kalla det (det kändes mer som att han "roterade" mellan tre olika tjejer för att han inte kunde bestämma sig...) och det fick mig att må riktigt dåligt. Tillsammans med min ständiga ångest för att jag var tjock så tog jag någonsorts intresse i anorexia. Jag såg otaliga dokumentärer, och önskade på något sätt att jag var som dem.

Vad jag inte visste var att jag inte var så långt ifrån att hamna där själv.

Efter en månad med en något skral diet, minst sagt, så hade jag lyckats att gå ner i vikt ganska ordentligt. Innan jag började spela fotboll igen så åt jag inte alls mycket, jag kan faktiskt inte minnas vad jag åt de dagar det var träning, men jag tvivlar på att det var så mycket mer egentlige, men jag tror jag har förträngt det minnet.

Jag var besatt av att väga mig. Jag visste precis vad jag vägde och hur mycket min kropp ökade i vikt när jag åt vad. Och jag visste precis hur mycket jag gick ner under en natt när jag sov...

Det skapade en ny ond spiral.

Jag visste att jag fick inte äta så att jag gick upp mer på en dag än vad jag gick ner på natten (kan inte det kemiska bakom det, men jag tror att min då "basic" förbränning låg så att den förbrännde mina muskler ev det lilla jag hade ätit under natten... Men jag vet inte.. Om nån vet varför får ni gärna berätta, men jag hade ALLTID gått ner exakt samma siffra varje morgon från kvällen innan).

Jag satt uppe mycket och länge vid datorn hela tiden, och fick väll inte den nattsömn som jag borde ha haft, men det spelade ingen större roll, för jag tränade inte så mycket på skolan, och jag hade extremt få lektioner så jag kunde lika gärna sova på dagen istället.

Stora delar av våren kunde jag sitta ute på balkongen och sola istället för att behöva göra skolarbete.

Under sommaren blev det inte bättre, förrän jag en dag svimmade på väg hem från affären, och det fick det lite att vända på matplanet i alla fall. Det var ju läskigt. Inte alls något som jag ville vara med om. Men jag har sen dess haft det väldigt svårt med mat.

Mitt förhållande med mat idag är komplext.

Jag tål inte mjölk (även om det börjar bli bättre nu)

Jag kan inte äta fet mat som McDonalds mat osv, då blir jag jättedålig i magen.

Jag kan inte äta starkt kryddad mat av samma orsak.

Jag har fortfarande kvar från tiden då jag var överviktig att jag inte kan lämna på tallriken även fast jag är mätt, och jag äter alldeles för fort, men jag försöker göra något åt det också.

Från tiden när jag blev så väldigt liten (blev väll inte anorektiker, men jag var inte långt infrån om jag hade fortsatt på det sättet) har jag fortfarande kvar ångesten över att ha mat i munnen, att gå upp i vikt för varje gång man äter även fast det är naturligt. Det faktum att jag väger mig konstant, men siffrorna börjar få mindre betydelse för mig nu, även om det fortfarande är jobbigt.

Hur jag tog mig ur dem då?

Jo, man kan väll säga att där när jag svimmade, då bestämde jag mig för att försöka bli en normal människa igen i alla fall, men jag är fortfarande inte "frisk" än. Jag nojjar och jag räknar och jag väger och jag får ångest, men jag har kommit en bra bit på vägen, men vissa saker sätter en tillbaka några steg, men då får man se till att försöka ändra tillbaka det snabbt igen.

Nu vet jag att jag duger som jag är, även om jag tror att delar av min kropp skulle må bättre om jag minskade några kilo i vikt, och det är mitt mål, men nu ska jag göra det på ett hälsosamt sätt, genom rätt mat, träning och hälsa, och samtidigt kanske jag lyckas att må så bra med mig själv att jag kan släppa de där sista sakerna som jag har problem med!

A post that's edited through the day...

I'm going to try and make this an post, that I write and edit through out the day.

8am - 1pm

This weekend I have decided on trying to lose weight. Not much. Just a few kilos, and one of the short term goals (week) I have decided is that I should eat breakfast EVERY day, at normal breakfast time (9am... Maybe not very normal, but for me and as long as I don't work, or have classes in school... That's how it's going to be...). And today I managed to get up and eat breakfast! Woo!

Oat and milk and berries... Om nom!

I have decided to go trough with the Jillian Michaels regime. Right now, not exactly, as my exercise days look a lot different with more aikido, and hers has a lot of weight training. But I will try and use her method anyway. So the goal now is to start eating healthier.

So now I have been watching the first hour or so of Caché (I will have a review when I'm finished), and I am sat knitting a cloth for Jonatan's flat. Only reason I paused is that I needed to go get a measure tape.

1pm-4pm

The film was really poor. I hate it... I don't ever want to watch it again. But I am not very surprised, as it was French. I have just a few French (all of them Jeunet's) films that's okay.

And I just had the most super delicious pasta salad for lunch! Until I acidentially stumbled upon a thinspiration blog. It made me feel rather sick about myself in so many different ways. It made some of the personal problems I am struggling with come back. But this time I tried to repress them to nothing.

Now I have to start with this incredibly dull assignment on writing the essay on this film!

4pm-5pm

Been writing a whole page of the essay now! That is kind of good, but for once, I don't think the subject is to hard. I had been happier if the essay had been two pages instead of three though, as it is a bit much if the quality of the text should be good. But I will try and see if it works out okay.

Soon time to take a cup of tea and an orange before going to Aikido.

5pm-9pm

Was teaching the children's class in aikido, did a lot of Ikkyo, and then my first proper class in I don't know how long, almost a week since I did any aikido at all, even longer since I got really sweaty. Now my back hurts like hell!

Had some toasts and preparing for Jonatan to call, and go to bed and read Reckless by Cornelia Funke.

Was a rather okay day, and tomorrow I will try and finish of my essay, and then go to the gym for a bit and exercise my lower body a bit. Wanna get toned for the summer aye!

#6 - Av de orsakerna älskar jag min pojkvän.

Nej jag älskar inte min pojkvän mer än vad du älskar din. Min pojkvän är inte bättre än din.

MEN därför älskar jag min pojkvän (och alltså inte din, och jag är inte du!)

Så löst?

Men, så alltså. Jag tycker om min pojkvän (Jonatan) så jättemycket av de här orsakerna.

Haha, vad fånigt det egentligen känns att skriva allt det här, speciellt då jag vet att han troligtvis läser det här snart!

• Han lyssnar på vad jag säger (för det mesta, jag vet att han i alla fall lyssnar när det är viktigt, även om han påstår att han aldrig vet om jag pratar med honom eller med mig själv).
• Han säger aldrig att det jag försöker göra är dumt utan han hjälper mig istället och kommer med lösningar, även fast det kan vara helt tokigt ibland.
• Han tycker om mig för den jag är. Och jag tycker om honom för den han är.
• Han har bra humor, även om han alltid ska förstöra min skämt och vara värsta anti-joke chicken.
• För att citera Linda Bengtzing "har träffat mannen med bra fysik".
• Han är norrlänning. Bara det är ju totally awesome. Även om jag tycker han borde prata mer norrländska.
• Han följer med när jag ser på fotboll även fast han inte bryr sig det minsta om fotboll...
• Vi har ganska samma hobbys och kan prata i timmar utan att lessna (eller i annat fall döljer han det väl).
• Han är smart! Typ.

Han är självklart inte perfekt, men det är inte jag heller.. Eller, han är perfekt för mig kan man väll säga.

Sen kan man säga vad man vill om att han ska fota i tid och otid, men jag känner att det kan man leva med. Så länge han får mat när han är hungrig så.

#5 - Så var min gymnasietid.

Först ska jag börja med att säga att jag inte påstår att min gymnasietid var sämre än någon annans. Jag vet att det finns folk som har det väldigt mycket sämre än vad jag någonsin har haft det, men jag ska nu förklara hur jag ser/såg på min gymnasietid och hur jag uppfattade den.

Jag kände aldrig riktigt att jag passade in i min klass.

Gick teknisk med inriktning på idrott, och jag kände inte riktigt att jag passade in i någon av de tre "klasserna" som jag hade.

Inte i teknikgruppen, inte i fotbollsgruppen och inte i Svengelska gruppen (som bestod av fotboll och alpinåkare).

Flyttade hemifrån och in till mormor i augusti innan jag började skolan och det kändes ganska konstigt först men jag vande mig.

Under andra året (höstterminen år 2 - 17 år gammal) så började jag att må mentalt dåligt och jag tyckte inte om livet.

Jag hade svårt att sova, svårt att äta och ibland så levde jag enbart på Marsbars, då mådde jag egentligen ännu sämre. Jag pendlade endel upp och ner i vikt. Jag hade bestämt mig för att skaffa dreads. Vilket inte gick så bra.

Jag blev också tagen för snatteri, och det kändes som att mitt liv nått botten.

Under våren började jag att gå ner ganska mycket, men var fortfarande stor, men hade väll precis börjat komma över lite av det hets och emotionella ätandet som jag har insett att jag "led" av under högstadiet. Och jag har fortfarande svårt med vissa saker.

Det var också här under våren som jag åkte till England första gången med min mamma. Vi var iväg och såg på Arsenal - W.B.A och jag var jättelycklig att jag fick se Thierry Henry och Jens Lehmann och alla de som spelade då. Speciellt Bergkamp. Det var hans sista säsong och jag har fortfarande kvar min oreangea DB10-tröja som de gav till folk.

Det var också under den här våren som jag började gå hos kuratorn regelbundet, men de skickade mig vidare till BUP, där jag först fick en handledare, och sedan en kvinnlig psykolog som jag tyckte väldigt mycket om, men efter bara 3 träffar blev hon mamma ledig, och jag fick istället en manlig, som jag avskydde! Så jag slutade att gå dit. Men jag började också skolka endel från skolan.

Under tredje året blev saker både bättre och värre. Jag träffade min förra "pojkvän" under hösten, och på våren åkte jag till England två gånger och på sommaren en gång.

Under våren hade jag jätteont i ryggen och orkade knappt att träna, men det fick gå. Utvecklade de första stegen mot anorexia, genom att knappt äta. Jag tyckte jag såg extremt överviktig ut och att alla såg mej som ett fläskberg, även fast jag i dagsläget väger mer än vad jag gjorde då, och tycker inte alls jag ser se stor ut som jag gjorde när jag faktiskt var tjock (vägde runt 90 kg till 163 cm). Men då såg jag ingen skillnad. Jag vägde mig efter varje gång jag ätit.

Jag levde på te och smörgås, ibland pizza, men då åt jag bara den under 5 dagar (alltså, 1/5 pizza/dag). Och jag drack också endel Pepsi Max, eftersom att jag hade fått för mig att det ju inte var kalorier i den.

Det var också under våren (februari) som min morfar dog.

Att jag inte mådde bra, det insåg jag under slutet av sommaren, när jag efter flera turer fram och tillbaka och massa brutna löften och "let downs" från samma kille. En dag så gick jag hem från mataffären, jag hade börjat kallsvettas där inne, och när jag kom ut svimmade jag mitt på gatan. Jag hade knappt ätit något på flera dagar och pizzan som mamma tyckte jag skulle äta var snyggt uppskuren i flera små bitar hemma. Från affären och hem till min mormor var det 50 meter. Fick hjälp hem av ett snällt par som tyckte synd om mig.

Efter det så tänkte jag om lite, och började att äta lite mer. Men mitt liv är fortfarande ganska "inrutat" i det faktum att jag fortfarande väger mig konstant. Minsta ändring är fortfarande jobbig, men nu förstår jag att jag väger olika mycket på morgon och kväll. Jag tänker fortfarande på hur mycket kalorier jag äter och vad jag äter.

Och jag har fortfarande vissa saker som har blivit vanor. Ex brukar jag bara dricka Zero eller Max dricka, av ren vana. Även om jag tycker att det var bra av mig att jag faktiskt kunde dricka "riktig" cola här i helgen på Pitcher's! Eller så är jag väldigt dålig på att äta mjölk till flingor. Kan gärna ha på sylt eller så nu, men jag har bara vant mig vid att äta dem utan mjölk.

Efter den här sommaren när den engelska killen hade lovat mycket som han inte hållit, och försökt att fejka sitt eget självmordsförsök och så vidare så började jag att skada mig själv istället. Jag skar mig gärna och jag lekte ofta med tanken på att ta mitt liv, men jag skulle aldrig ha vågat. Jag försökte att ta för mycket tabletter någon gång, men jag hade inte riktigt modet att, inte det där sista. Men jag kan lova och svära att det där är något bakom mig. Nu tycker jag om att leva. Jag har en pojkvän som jag tycker om, en framtid som jag gillar även om jag gnäller ibland, och hur mycket som helst att se fram emot.

Jag hade också den här sommaren en graviditets-"scare", vilket gjorde ett par veckor lite väl tryckta.

Fjärde och sista året på skolan var det som jag trivdes bäst med ändå, även fast jag kände mig bortglömd av kompisar ofta. Men det var också då som jag började träna aikido, coh fick en annan umgänges krets än den som var på skolan, i fotbollen och så vidare.

Det var under våren där som saker började att klarna ganska ordentligt, efter att ha varit riktigt mörka med en pojkvän (samma engelska kille) som var otrogen och fortsatte att ljuga om det mesta. Då kändes det som att livet var nere på noll igen, men efter en trip till Kanarieöarna så blev saker lite bättre. Från där har jag jobbat nu. Jag har haft mina bottnar och toppar, men rent genrellt har jag inte nått botten sen dess.

Inte på samma sätt i alla fall...

Har nu sen dess insett att jag lider av vinterdepressioner, och försöker göra något åt det. Det var nog en av de orsakerna till att min skoltid från puberteten och uppåt inte alltid har varit sådär jätterolig i mina ögon....