Jag kände aldrig riktigt att jag passade in i min klass.
Gick teknisk med inriktning på idrott, och jag kände inte riktigt att jag passade in i någon av de tre "klasserna" som jag hade.
Inte i teknikgruppen, inte i fotbollsgruppen och inte i Svengelska gruppen (som bestod av fotboll och alpinåkare).
Flyttade hemifrån och in till mormor i augusti innan jag började skolan och det kändes ganska konstigt först men jag vande mig.
Under andra året (höstterminen år 2 - 17 år gammal) så började jag att må mentalt dåligt och jag tyckte inte om livet.
Jag hade svårt att sova, svårt att äta och ibland så levde jag enbart på Marsbars, då mådde jag egentligen ännu sämre. Jag pendlade endel upp och ner i vikt. Jag hade bestämt mig för att skaffa dreads. Vilket inte gick så bra.
Jag blev också tagen för snatteri, och det kändes som att mitt liv nått botten.
Under våren började jag att gå ner ganska mycket, men var fortfarande stor, men hade väll precis börjat komma över lite av det hets och emotionella ätandet som jag har insett att jag "led" av under högstadiet. Och jag har fortfarande svårt med vissa saker.
Det var också här under våren som jag åkte till England första gången med min mamma. Vi var iväg och såg på Arsenal - W.B.A och jag var jättelycklig att jag fick se Thierry Henry och Jens Lehmann och alla de som spelade då. Speciellt Bergkamp. Det var hans sista säsong och jag har fortfarande kvar min oreangea DB10-tröja som de gav till folk.
Det var också under den här våren som jag började gå hos kuratorn regelbundet, men de skickade mig vidare till BUP, där jag först fick en handledare, och sedan en kvinnlig psykolog som jag tyckte väldigt mycket om, men efter bara 3 träffar blev hon mamma ledig, och jag fick istället en manlig, som jag avskydde! Så jag slutade att gå dit. Men jag började också skolka endel från skolan.
Under tredje året blev saker både bättre och värre. Jag träffade min förra "pojkvän" under hösten, och på våren åkte jag till England två gånger och på sommaren en gång.
Under våren hade jag jätteont i ryggen och orkade knappt att träna, men det fick gå. Utvecklade de första stegen mot anorexia, genom att knappt äta. Jag tyckte jag såg extremt överviktig ut och att alla såg mej som ett fläskberg, även fast jag i dagsläget väger mer än vad jag gjorde då, och tycker inte alls jag ser se stor ut som jag gjorde när jag faktiskt var tjock (vägde runt 90 kg till 163 cm). Men då såg jag ingen skillnad. Jag vägde mig efter varje gång jag ätit.
Jag levde på te och smörgås, ibland pizza, men då åt jag bara den under 5 dagar (alltså, 1/5 pizza/dag). Och jag drack också endel Pepsi Max, eftersom att jag hade fått för mig att det ju inte var kalorier i den.
Det var också under våren (februari) som min morfar dog.
Att jag inte mådde bra, det insåg jag under slutet av sommaren, när jag efter flera turer fram och tillbaka och massa brutna löften och "let downs" från samma kille. En dag så gick jag hem från mataffären, jag hade börjat kallsvettas där inne, och när jag kom ut svimmade jag mitt på gatan. Jag hade knappt ätit något på flera dagar och pizzan som mamma tyckte jag skulle äta var snyggt uppskuren i flera små bitar hemma. Från affären och hem till min mormor var det 50 meter. Fick hjälp hem av ett snällt par som tyckte synd om mig.
Efter det så tänkte jag om lite, och började att äta lite mer. Men mitt liv är fortfarande ganska "inrutat" i det faktum att jag fortfarande väger mig konstant. Minsta ändring är fortfarande jobbig, men nu förstår jag att jag väger olika mycket på morgon och kväll. Jag tänker fortfarande på hur mycket kalorier jag äter och vad jag äter.
Och jag har fortfarande vissa saker som har blivit vanor. Ex brukar jag bara dricka Zero eller Max dricka, av ren vana. Även om jag tycker att det var bra av mig att jag faktiskt kunde dricka "riktig" cola här i helgen på Pitcher's! Eller så är jag väldigt dålig på att äta mjölk till flingor. Kan gärna ha på sylt eller så nu, men jag har bara vant mig vid att äta dem utan mjölk.
Efter den här sommaren när den engelska killen hade lovat mycket som han inte hållit, och försökt att fejka sitt eget självmordsförsök och så vidare så började jag att skada mig själv istället. Jag skar mig gärna och jag lekte ofta med tanken på att ta mitt liv, men jag skulle aldrig ha vågat. Jag försökte att ta för mycket tabletter någon gång, men jag hade inte riktigt modet att, inte det där sista. Men jag kan lova och svära att det där är något bakom mig. Nu tycker jag om att leva. Jag har en pojkvän som jag tycker om, en framtid som jag gillar även om jag gnäller ibland, och hur mycket som helst att se fram emot.
Jag hade också den här sommaren en graviditets-"scare", vilket gjorde ett par veckor lite väl tryckta.
Fjärde och sista året på skolan var det som jag trivdes bäst med ändå, även fast jag kände mig bortglömd av kompisar ofta. Men det var också då som jag började träna aikido, coh fick en annan umgänges krets än den som var på skolan, i fotbollen och så vidare.
Det var under våren där som saker började att klarna ganska ordentligt, efter att ha varit riktigt mörka med en pojkvän (samma engelska kille) som var otrogen och fortsatte att ljuga om det mesta. Då kändes det som att livet var nere på noll igen, men efter en trip till Kanarieöarna så blev saker lite bättre. Från där har jag jobbat nu. Jag har haft mina bottnar och toppar, men rent genrellt har jag inte nått botten sen dess.
Inte på samma sätt i alla fall...
Har nu sen dess insett att jag lider av vinterdepressioner, och försöker göra något åt det. Det var nog en av de orsakerna till att min skoltid från puberteten och uppåt inte alltid har varit sådär jätterolig i mina ögon....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar