Kvinnan som levde på internet

Så känner jag mig just nu.

Ganska fett mycket så också...

Kollar facebook.

Kollar bloggen.

Läser andra bloggar.

Kikar på FC och Moodle.

Kollar på damnyouautocorrect.com

Kollar facebook.

Bloggar.

Kikar på FC.

Kollar facbook....

Bloggar....

and life goes on...

Jag undrar om det betyder att jag är socialt inkompetent.

Men... Jag skyller på att det är så för att Jonatan är på jobbet och jag sitter själv. Men jag vet ju att det är så det kommer att se ut när jag är här.

Han måste ju fortfarande jobba.

Men lite tråkigt är det. Speciellt nu när jag måste plöja igenom en 300-nånting sidors bok om Hinduismen som är totalt ologisk.

Frågan är ju om man kanske ska försöka träffa folk som bor i Linköping. Alla jag känner här JOBBAR ju och är tråkiga. Eller så går de eventuellt i skolan. Fast jag insåg precis...

Så jävla mycket bättre är det inte hemma.

Skillnaden Linköping och Torsby är att i Linköping så kommer Jonatan hem ett tag och åker sen och tränar och är hemma sent.

Men i Torsby är Jonatan inte där, men det är fortfarande träning, men för mej också.

Men jag vet inte riktigt hur man skulle göra för att lära känna folk här ändå.

Man kan ju inte bara gå fram på gatan och säga "Hej, vill du va min vän?" Då tittar folk konstigt på en. Ungefär som om man skulle gå med blå plastpåsar på fötterna och en fin vit krama-mig-själv-tröja.

Doh!

I-landsproblem much?

Insåg också att, imorgon på tåget hem kommer jag att ha dåligt att läsa.

Twilight ligger hemma.

Hinduböckerna måste jag lämna här för de är lånade på biblioteket här, och förövrigt har jag dem hemma.

Sen vill jag inte behöva släpa med mig en bok till hem som jag släpat med hit när det är HIT de ska... Eller ja. De ska till Växjö. Men många av dem ska mellanlanda här. Vissa av dem för gott då Jonatan ska få dublett böcker av mig.

*suck*

Nej. Nu får jag återgå till min tekopp. Min enda vän och kompanjon i denna tristess...