Att växa som människa!

Under hela min skoltid har jag varit mobbad och utfryst och allt vad det heter. Det fanns många olika orsaker till att jag var det, men den vanligaste, och det som de flesta orsaker ändå bottnade i, var att jag var tjock.
Jag var inte bara tjock, jag var farligt överviktig, och vägde som mest en bit över 80 kilo! Det var någon gång på högstadiet.
Helt sjukt.
Alltså, jag är inte mer än 163 centimeter just nu, då var jag nog någon centimeter kortare också.

Idag väger jag c:a 68 kilo. Det beror lite på hur mycket jag rört mig under veckan, om jag har mens och så vidare, men runt där i alla fall.
Jag har som ni vet (i alla fall ni som läser mina blogginlägg) sagt att jag ska gå ner lite till i vikt, men det har snarare med att göra att jag vill tona upp kroppen och börja tävla och vill hålla mig i en viktklass som passar mig och i så fall vinna. Det har egentligen inget med att göra att jag är överviktig eller så, och hade jag inte tränat det jag gjort nu så hade jag med största sannolikhet varit ganska nöjd med mig själv. (Om jag får säga det tror jag dock att kampsporten har varit en stor del i att jag faktiskt har fått ett självförtroende).

För den största skillnaden mellan mig nu, och mitt högstadie-jag är att jag inte längre skäms över mig själv.
För mig behövdes det att gå ner i vikt. Ju mer jag gick ner i vikt, ju mer vågade jag att göra saker.
Självklart har jag komplex för vissa kroppsdelar (läs: rumpan) och sådär, och jag kan gnälla över att jag känner mig tjock ibland när vågen visar lite för mycket, men på det hela taget så känner jag mig nöjd med mig själv som människa. Det här betyder dock inte att alla andra måste gå ner i vikt för att vara nöjda med sig själva, utan det som är viktigt är att man tar reda på vad det är som gör att man har dåligt självförtroende och sedan jobba därifrån, vad det än är. Om någon har det jobbigt hemma så kanske ett besök hos en kurator är hjälpen så att man får prata med någon. Det där är väldigt individuellt beroende på vem man är.

Tyvärr är det alldeles för ofta som det är en annan part som skapar dåligt självförtroende hos oss människor. Hör man en sak lagom många gånger så börjar man till slut tro på det själv. Det är inte så att någon som är överviktig behöver höra det varje dag, flera gånger om dagen, oftast vet de om det, alldeles, alldeles för väl. Någon som är blyg behöver inte höra det hela tiden, de vet det. Fattar ni vad jag vill ha sagt med det här?


Idag vågar jag visa upp mig och ta plats, och att prata med människor och så känns längre inte lika svårt. Det har det alltid varit för mig, hela mitt liv tidigare, men nu så är det så sjukt mycket lättare, vilket har förenklat det sjukt mycket nu när jag flyttade ner till Växjö där jag inte kände någon alls från början. Jag har sagt till mig själv, att så fort jag kommer till ett nytt ställe, en ny klass eller vad det nu kan vara, så ska jag försöka om det är möjligt, att jobba tillsammans med alla. Jag förväntar mig inte att jag ska bli bästa vän med alla, men för mig är det just nu bara grymt positivt att faktiskt våga prata med folk. 

Det är egentligen helt fel att en människa ska behöva känna att den inte duger för att en är överviktig/blyg/nördig, men det är så samhället ser ut idag. Man ska vara smal/vältränad, ha ett bra jobb och massa pengar, senaste teknikprylarna, man ska älska att resa och festa loss, ha jättemycket kompisar och så vidare.
 Jag är väll egentligen inget av dem/har inget av det som större intresse (vänta här nu, sa jag precis att jag inte är vältränad?), och jag är ganska nöjd ändå, även om livet känns extra pissigt när man har PMS och så, men det går ju över efter ett par dagar.

Ändå så vågar jag att bjuda på mig själv, och skulle väll säga att jag har ett ganska bra liv just nu.
Jag vill påstå att jag har vuxit som människa, även fast jag blivit mindre. Det viktigaste var ändå att jag har försökt att intala mig att jag är samma människa, men det funkar inte riktigt. för det är jag inte. Det viktigaste är dock att jag har insett att det inte var mig det var fel på, som jag alltid ansåg förut, utan att det var de som mobbades som inte kunde acceptera att jag var överviktig.
Jag tror inte bara att jag skämdes för mig själv för att jag var överviktig, utan för så mycket mer. Saker som idag definierar mig som person och som gör mig till just mig. Att jag var blyg, att jag hade lite "udda" intressen och så vidare.
(När man tänker på det, när jag var tretton så gick Pokémon på TV:n, men det var inget man pratade högt om i skolan, idag är det ett jätteintresse för mig när det kommer till spelande och "TV-tittande".)

Det har varit mycket tjat nu i medier och på nätet om att folk hetsar varandra till att vara för smala eller feta och så vidare. Jag tycker det är så fånigt. Hur man ser ut på utsidan speglar inte alltid hur man ser ut på insidan. Smala människor kan må skitdåligt och ha jättedåliga värden, och tvärt om, "överviktiga" kan må bra på insidan. Om man kollar på BMI är jag nästan överviktig, men jag mår bra, jag har inga fel på några viktiga organ eller högt kolesterol eller så, och vet ni vad, jag ser ändå inte ut som ett benrangel. Men jag tror heller inte på att man kan sluta träna helt och äta vad som helst, för då kommer man blir sjuk, precis som om man äter för lite. Varför kan vi helt enkelt inte acceptera varandra som vi är.

Om man ska må bra, så får man inte glömma det där viktiga, nämligen en själv. Vem som helst kan gå ner i vikt, men alla mår inte bra.Vad det än är som gör att man får dåligt självförtroende så måste man börja jobba med sig själv. Ta reda på vad det är, och sedan göra något åt det. Man får helt enkelt inte se det som ett problem, och man får inte låta det bli hela ens världsbild.

Det jag tycker jag har gjort som är viktigast för mitt självförtroende var att jag gick ner i vikt så att jag mådde bra på insidan och kände mig hälsosam. Jag började göra saker som jag tyckte var roliga och började ta tag i sidor av mig som jag kände hämmade mig (exempelvis att jag kanske inte vågade prata så mycket med folk. De flesta som känner mig idag menar på att jag aldrig håller käften istället), jag började tro på att jag faktiskt kan klara av saker, jag gjorde mig av med människor som sög energi ifrån mig, och behöll dem som ger energi istället, och nu det senaste ett och ett halvt året så har jag haft en fantastisk pojke med mig, som troligtvis gör mer än vad jag förtjänar för mig. Jag tränar saker som jag tycker är roliga och jag pluggar till ett yrke som jag vill ha.

Så vem vann i slutändan?