Akira's Red Eyes

Rosealine satt på balkonen, nedanför henne rusade trafiken förbi. Att hon flyttat till Tokyo, det skulle hon aldrig ångra. Hon såg på staden framför sig, i alla dess neonfärger. Hon hade så fort hon var klar med gymnasiet sökt in på en högskola i Tokyo för att komma bort från hålan hon var född och uppvuxen i.

Egentligen hade hon bara tänkt vara borta tills hon var klar och sen flytta tillbaka till Sverige och Stockholm, men nu var hon 27, och hade inte en tanke på att åka tillbaka hem.

Hon bodde på översta våningen i en av de lite dyrare bostäderna i en av de lite sämre stadsdelarna.

 Hon hade lyckats att få takvåningen som var både stor och rymlig med stor balkong, och eftersom att hon inte bodde så långt från stadskärnan så kunde hon se och höra allt det liv och rörelse som försiggick men slapp att vara mitt i den hela tiden.

Efter att ha suttit där i någon timme bestämde hon sig för att gå ner till den närmsta ramenshoppen som bara låg något kvarter bort, åt centrum hållet till.

Hon drog på sig sin tunna skria stickad tröja över linnet och jeansen, och stoppade plånboken i den lilla axelväskan. Med en snabb blick i spegeln konstaterade hon att hon med sitt gröna hår såg ut som en mangafigur, och därför passade bra in i det japanska street modet.

Hon började tycka att vid 27 års ålder borde hon växa upp och börja på ett vanligt jobb, men hennes utbildning inom humaniora och konst gjorde henne till en av de mest eftertraktade konstnärer slash konstkritiker slash galleriföreståndare i hela Tokyo, om inte i hela Japan.

Hon satte sig på samma stol som hon brukade, och kocken kände genast igen henne, och hon behövde inte ens berätta vad hon ville ha utan han la genast bort sin mangabok och började laga i ordning nudlarna.

”Varför så ledsen?” frågade han.

”Åh, det är ingen fara. Jag är bara trött. Det har varit mycket på jobbet nu, men jag antar att hösten alltid innebär mer arbete, när alla konstnärer, poeter och diktare bestämmer sig för att göra något med sina intryck från sommaren, och då vill alla ställa ut samtidigt, men resten av året går det knappt runt.”

”Ahh.”

Han ställde ramen skålen framför henne, och återgick till sin serietidning. Rosaline kunde höra steg bakom sig, någon slog sig ner två stolar bort från henne.

”Ge mig en skål av den ramen som går fortast att göra. Jag är vrålhungrig.”

Det var en man, som inte var mycket äldre än Rosealine var själv. Han var kläd i svar kavaj, med skjortan uppknäppt och jeans. Han såg ut ungefär som alla de konstkritiker hon jobbade med på olika tidningar, och hon kunde inte avgöra vem det var, även om ansiktet kändes bekant, (även om hon tyckte alla asiater såg likadana ut) inbjudande på något sätt.

”Varsågod.” sa kocken innan han satte sig och läste slutet av sin tidning.

”Hey, Rose, om det kommer någon och undrar vart jag är, så är jag bara och hämtar nästa bok, och jag kommer snart tillbaka.”

Rosealine mumlade ett ja tillbaka, munnen full, och nickade med huvudet så att han skulle förstå att hon hade hört honom.

”Hej.”

Hon tittade upp, och såg in i de brunaste ögon hon någonsin hade sett. De var åt mahogny hållet och hans lite ljusare hy vittnade om att han hade åtminstone en icke-japansk förälder.

”Hej.” sa Rosaline  ochlog mot honom och hon såg hur han rodnade och tittade ner i bordet. Han hade nog inte trott att hon skulle svara.

Efter ett tag lyfte han huvudet och log mot henne, och flyttade till stolen bredvid hennes. Precis då kom kocken tillbaka, och han såg de två, och gav dem ett uppmuntrande leende. Efter att ha presenterat sig för varandra så kom Rosaline på vem han var. Han hade ansökt ett par gånger om utställningar hos henne. Hon hade accepterat några, men inte alla. Han var duktig, men det var tyvärr inte han som drog mest publik. Han hade något makabert över sina verk, men de var fortfarande vackra, tyvärr tyckte inte stora delar av Tokyos kulturelit det.

”Du, jag bor alldeles runt hörnet. Jag vill visa dig en sak.” sa hon till honom. Hon hade blivit så fascinerad av hans senaste utställning på ett mindre galleri, att hon hade sprungit direkt hem, och målat.

Han tittade på henne, och funderade, men accepterade sedan inviten. De följdes åt hem till hennes våning. De småpratade hela vägen. Han sa att han brukade läsa hennes spalt i tidningen, och det fick henne att rodna, och istället började hon prata om honom.

”Hur länge har du hållit på?” frågade hon. ”Du ser ut som du har varit med i hundra år, perfektionen i det du gör.”

”Åh.” sa han. ”Jag har varit med ett tag. Längre än du skulle jag tro. Mycket längre.”

Det kryptiska svaret förvånade henne, han såg ju så ung ut. Men hon funderade inte mer på det, utan när de kom fram till lägenheten så låste hon upp dörren och gick före honom in i lägenheten. Hon tände ljuset i hallen, men mannen, som hette Akira, såg ut att tveka.

”Men kom in då!” ropade hon från lägenheten. ”Du kan ju inte bara stå där, tänk om det kommer någon! I och för sig, då skulle de ha något att prata om.”

Akira steg in genom dörröppningen.

”Rosealine, kan du inte låta några av lamporna vara av. Det… blir mysigare så.”

”Åh.” Rosaline stannade i en rörelse och tog bort handen från ljusknappen. Precis då hörde hon hur dörren slog igen, och hon såg hur ljuset i hallen slocknade. Hon stelnade till. Något kändes väldigt fel. Atmosfären i lägenheten kändes tryckt.

Hon kunde se Akira komma in i rummet, de titigare bruna ögonen lyste nu röda.

”Var inte rädd Rosie, inget ont kommer att hända dig.”

”Varför gör du det här mot mig?” frågade hon, med darrande röst.

”Kan du inte känna det? Ända sen du såg min första tavla har du haft någon sorts länk med mig. Du vet precis vad jag menar.”

”Alltså, om det var för att jag nekade dig att ställa ut så kan vi fixa det, jag måste bara…”

Innan hon ens han att blinka så stod han bakom henne, han greppade hennes armar och tryckte in dem mot hennes kropp, och tryckte sig emot henne. Hon kände kylan i hans kropp när han tryckte sig emot henne.

”Det har inget med det att göra lilla Rosie, det har med att göra att du nu tillhör mig.”

”Tillhör dig… Vad menar du med det?!”

Rosealine var nära att få en panikattack.

”Det jag menar är det här.” sa han och drog undan skynket som hängde för den delen som Rosealine använde som studio. Hon tittade, och hon tittade länge.

Hennes bilder. Dränkta med blod och målade helt i svart. När hade hon gjort det här egentligen. Hon kunde komma ihåg att hon hade gjort några makabra bilder, men hon älskade färg, det var därför hon bodde där hon gjorde. Så hon kunde se alla de färger som var Tokyos kvällsliv. Det här var inte hennes verk.

”Ser du.” sa han. ”Ser du vad du har åstadkommit?”

”D-de-t-t där ä-är inte mi-mitt.”

”Åh visst är det ditt. Det är ditt innersta, din längtan, efter mig, och vad jag är.”

”Vad är…”

Länge hann hon inte förrän den skarpa smärtan efter att hans huggtänder trängt genom hennes hud i halsen, spred sig ner i resten av kroppen. Hela hennes högersida var förlamad av smärta, och hon kände hur hon försvann ner i mörkret.

       Den smärta som hon kände var värre än något hon någonsin känt. Det kändes som hon föll genom ett hav av eld. Hela hennes kropp brann av smärta, hennes ögon sved så att hon ville slita dem ur ögonhålorna. Hennes rullade sig runt henne, och försökte kväva henne om och om igen och hennes leder kröktes så att de såg deformerade ut.

Tillslut blev allting svart, och all smärta försvann. Hon öppnade sakta ögonen, och såg att hon låg på golvet i sin studio. Det var mörkt, och tyst. Hon satte sig försiktigt upp. Hon trodde att hon hade ramlat på något och slagit sig, men hon kände ingen smärta någonstans. Hon ställde sig upp och såg sig själv i spegeln. Då såg hon att i soffan satt det någon. Hon kunde bara se ryggen, och med tanke på hur bred den var antog hon att det var en man. Han hade kort svart hår, och kavaj på sig. Hon gick sakta dit. Vem var det?

”Ah, du har vaknat igen.” sa han och reste sig upp. De röda ögonen lyste.

”Akira!” hon sprang fram till honom. Han höll armarna öppna som för att krama henne, men fick en chock när hon slog omkull honom.

”Vad fan har du gjort med mig? Vad fan är det här?”

Akira log. Hon var precis lika tuff som han hade trott. Det här var det som han hade väntat på så länge.

”Vad tror du?” sa han och flinade mot henne.

Om Rosealine inte redan hade varit blek så hade man sett att all färg försvann från ansiktet på henne. Hon hade trott att det var någon sorts makabert skämt. Det hade inte förvånat henne det minsta. Hon vräkte in han i garderoben och gick och satte sig på soffan. Hon såg i ögon vrån hur Akira kröp fram och satte sig på golvet framför henne.

”Det kanske inte var vad du hade tänkt, men om de känner efter så kommer du att känna att det här är det rätta.”

Hon tittade på honom och han lade huvudet i knä på henne.

”Min drottning.” viskade han.

Rosealine lyfte huvudet. ”Nej, kanske det inte var så illa ändå.” tänkte hon när hon smekte honom över huvudet.