Rosealine satt på balkonen,
nedanför henne rusade trafiken förbi. Att hon flyttat till Tokyo, det skulle
hon aldrig ångra. Hon såg på staden framför sig, i alla dess neonfärger. Hon
hade så fort hon var klar med gymnasiet sökt in på en högskola i Tokyo för att
komma bort från hålan hon var född och uppvuxen i.
Egentligen hade hon bara tänkt
vara borta tills hon var klar och sen flytta tillbaka till Sverige och
Stockholm, men nu var hon 27, och hade inte en tanke på att åka tillbaka hem.
Hon bodde på översta våningen i
en av de lite dyrare bostäderna i en av de lite sämre stadsdelarna.
Hon hade lyckats att få takvåningen som var
både stor och rymlig med stor balkong, och eftersom att hon inte bodde så långt
från stadskärnan så kunde hon se och höra allt det liv och rörelse som
försiggick men slapp att vara mitt i den hela tiden.
Efter att ha suttit där i någon
timme bestämde hon sig för att gå ner till den närmsta ramenshoppen som bara
låg något kvarter bort, åt centrum hållet till.
Hon drog på sig sin tunna skria
stickad tröja över linnet och jeansen, och stoppade plånboken i den lilla
axelväskan. Med en snabb blick i spegeln konstaterade hon att hon med sitt
gröna hår såg ut som en mangafigur, och därför passade bra in i det japanska street
modet.
Hon började tycka att vid 27
års ålder borde hon växa upp och börja på ett vanligt jobb, men hennes
utbildning inom humaniora och konst gjorde henne till en av de mest
eftertraktade konstnärer slash konstkritiker slash galleriföreståndare i hela
Tokyo, om inte i hela Japan.
Hon satte sig på samma stol som
hon brukade, och kocken kände genast igen henne, och hon behövde inte ens
berätta vad hon ville ha utan han la genast bort sin mangabok och började laga
i ordning nudlarna.
”Varför så ledsen?” frågade
han.
”Åh, det är ingen fara. Jag är
bara trött. Det har varit mycket på jobbet nu, men jag antar att hösten alltid
innebär mer arbete, när alla konstnärer, poeter och diktare bestämmer sig för
att göra något med sina intryck från sommaren, och då vill alla ställa ut
samtidigt, men resten av året går det knappt runt.”
”Ahh.”
Han ställde ramen skålen
framför henne, och återgick till sin serietidning. Rosaline kunde höra steg
bakom sig, någon slog sig ner två stolar bort från henne.
”Ge mig en skål av den ramen
som går fortast att göra. Jag är vrålhungrig.”
Det var en man, som inte var
mycket äldre än Rosealine var själv. Han var kläd i svar kavaj, med skjortan
uppknäppt och jeans. Han såg ut ungefär som alla de konstkritiker hon jobbade
med på olika tidningar, och hon kunde inte avgöra vem det var, även om ansiktet
kändes bekant, (även om hon tyckte alla asiater såg likadana ut) inbjudande på
något sätt.
”Varsågod.” sa kocken innan han
satte sig och läste slutet av sin tidning.
”Hey, Rose, om det kommer någon
och undrar vart jag är, så är jag bara och hämtar nästa bok, och jag kommer
snart tillbaka.”
Rosealine mumlade ett ja
tillbaka, munnen full, och nickade med huvudet så att han skulle förstå att hon
hade hört honom.
”Hej.”
Hon tittade upp, och såg in i
de brunaste ögon hon någonsin hade sett. De var åt mahogny hållet och hans lite
ljusare hy vittnade om att han hade åtminstone en icke-japansk förälder.
”Hej.” sa Rosaline ochlog mot honom och hon såg hur han rodnade
och tittade ner i bordet. Han hade nog inte trott att hon skulle svara.
Efter ett tag lyfte han huvudet
och log mot henne, och flyttade till stolen bredvid hennes. Precis då kom
kocken tillbaka, och han såg de två, och gav dem ett uppmuntrande leende. Efter
att ha presenterat sig för varandra så kom Rosaline på vem han var. Han hade
ansökt ett par gånger om utställningar hos henne. Hon hade accepterat några,
men inte alla. Han var duktig, men det var tyvärr inte han som drog mest
publik. Han hade något makabert över sina verk, men de var fortfarande vackra,
tyvärr tyckte inte stora delar av Tokyos kulturelit det.
”Du, jag bor alldeles runt
hörnet. Jag vill visa dig en sak.” sa hon till honom. Hon hade blivit så
fascinerad av hans senaste utställning på ett mindre galleri, att hon hade
sprungit direkt hem, och målat.
Han tittade på henne, och
funderade, men accepterade sedan inviten. De följdes åt hem till hennes våning.
De småpratade hela vägen. Han sa att han brukade läsa hennes spalt i tidningen,
och det fick henne att rodna, och istället började hon prata om honom.
”Hur länge har du hållit på?”
frågade hon. ”Du ser ut som du har varit med i hundra år, perfektionen i det du
gör.”
”Åh.” sa han. ”Jag har varit
med ett tag. Längre än du skulle jag tro. Mycket längre.”
Det kryptiska svaret förvånade
henne, han såg ju så ung ut. Men hon funderade inte mer på det, utan när de kom
fram till lägenheten så låste hon upp dörren och gick före honom in i
lägenheten. Hon tände ljuset i hallen, men mannen, som hette Akira, såg ut att
tveka.
”Men kom in då!” ropade hon
från lägenheten. ”Du kan ju inte bara stå där, tänk om det kommer någon! I och
för sig, då skulle de ha något att prata om.”
Akira steg in genom
dörröppningen.
”Rosealine, kan du inte låta
några av lamporna vara av. Det… blir mysigare så.”
”Åh.” Rosaline stannade i en
rörelse och tog bort handen från ljusknappen. Precis då hörde hon hur dörren
slog igen, och hon såg hur ljuset i hallen slocknade. Hon stelnade till. Något
kändes väldigt fel. Atmosfären i lägenheten kändes tryckt.
Hon kunde se Akira komma in i
rummet, de titigare bruna ögonen lyste nu röda.
”Var inte rädd Rosie, inget ont
kommer att hända dig.”
”Varför gör du det här mot
mig?” frågade hon, med darrande röst.
”Kan du inte känna det? Ända
sen du såg min första tavla har du haft någon sorts länk med mig. Du vet precis
vad jag menar.”
”Alltså, om det var för att jag
nekade dig att ställa ut så kan vi fixa det, jag måste bara…”
Innan hon ens han att blinka så
stod han bakom henne, han greppade hennes armar och tryckte in dem mot hennes
kropp, och tryckte sig emot henne. Hon kände kylan i hans kropp när han tryckte
sig emot henne.
”Det har inget med det att göra
lilla Rosie, det har med att göra att du nu tillhör mig.”
”Tillhör dig… Vad menar du med
det?!”
Rosealine var nära att få en panikattack.
”Det jag menar är det här.” sa
han och drog undan skynket som hängde för den delen som Rosealine använde som
studio. Hon tittade, och hon tittade länge.
Hennes bilder. Dränkta med blod
och målade helt i svart. När hade hon gjort det här egentligen. Hon kunde komma
ihåg att hon hade gjort några makabra bilder, men hon älskade färg, det var
därför hon bodde där hon gjorde. Så hon kunde se alla de färger som var Tokyos
kvällsliv. Det här var inte hennes verk.
”Ser du.” sa han. ”Ser du vad
du har åstadkommit?”
”D-de-t-t där ä-är inte
mi-mitt.”
”Åh visst är det ditt. Det är
ditt innersta, din längtan, efter mig, och vad jag är.”
”Vad är…”
Länge hann hon inte förrän den
skarpa smärtan efter att hans huggtänder trängt genom hennes hud i halsen,
spred sig ner i resten av kroppen. Hela hennes högersida var förlamad av
smärta, och hon kände hur hon försvann ner i mörkret.
Den smärta som hon kände var värre än något hon någonsin känt.
Det kändes som hon föll genom ett hav av eld. Hela hennes kropp brann av
smärta, hennes ögon sved så att hon ville slita dem ur ögonhålorna. Hennes
rullade sig runt henne, och försökte kväva henne om och om igen och hennes
leder kröktes så att de såg deformerade ut.
Tillslut blev allting svart,
och all smärta försvann. Hon öppnade sakta ögonen, och såg att hon låg på
golvet i sin studio. Det var mörkt, och tyst. Hon satte sig försiktigt upp. Hon
trodde att hon hade ramlat på något och slagit sig, men hon kände ingen smärta
någonstans. Hon ställde sig upp och såg sig själv i spegeln. Då såg hon att i
soffan satt det någon. Hon kunde bara se ryggen, och med tanke på hur bred den
var antog hon att det var en man. Han hade kort svart hår, och kavaj på sig.
Hon gick sakta dit. Vem var det?
”Ah, du har vaknat igen.” sa
han och reste sig upp. De röda ögonen lyste.
”Akira!” hon sprang fram till
honom. Han höll armarna öppna som för att krama henne, men fick en chock när
hon slog omkull honom.
”Vad fan har du gjort med mig?
Vad fan är det här?”
Akira log. Hon var precis lika
tuff som han hade trott. Det här var det som han hade väntat på så länge.
”Vad tror du?” sa han och
flinade mot henne.
Om Rosealine inte redan hade
varit blek så hade man sett att all färg försvann från ansiktet på henne. Hon
hade trott att det var någon sorts makabert skämt. Det hade inte förvånat henne
det minsta. Hon vräkte in han i garderoben och gick och satte sig på soffan.
Hon såg i ögon vrån hur Akira kröp fram och satte sig på golvet framför henne.
”Det kanske inte var vad du
hade tänkt, men om de känner efter så kommer du att känna att det här är det
rätta.”
Hon tittade på honom och han
lade huvudet i knä på henne.
”Min drottning.” viskade han.
Rosealine lyfte huvudet. ”Nej,
kanske det inte var så illa ändå.” tänkte hon när hon smekte honom över
huvudet.
