Skinny and rich... bitch?

Jag tänkte jag ska skriva ett inlägg nu som kommer göra ont för mig att skriva. Alla inlägg jag skriver på det här temat gör ont, men samtidigt är det en bearbetning av en del av mitt liv som kommer ta oerhört lång tid att bli klar med, och kunna lämna bakom mig. Jag varierar mellan att skriva på bloggen och i min "dagbok" beroende på om jag känner mig lagom säker på mig själv för att låta andra, däribland människor som jag bryr mig om få ta del av det som gör ont i mig, för även om jag ofta visar känslor (vet alla som sett mig arg, eller som sett mig gråta), men vissa saker visar jag aldrig, precis som alla andra har jag delar av mig som gör för ont för att visa över huvud taget.

Det här är en sån sak, men nu känner jag mig lite mer redo.

Det är också svårt att skriva såna här inlägg. Man vill informera om vilket helvete det är, men samtidigt så vill man inte hjälpa som är i samma situation med hur de ska lyckas, trots det så vet jag att majoriteten av alla i ålder 12-18 som kanske är den största gruppen i farozonen, vet hur man kan hitta informationen som de letar efter. Jag hoppas att min balansgång i just det här inlägget fungerar och att folk förstår faran med det hela!

Pro-ana.

Pro-anorexia.

För den som inte vet vad det innebär så är det en "rörelse" som vill bli anorektiker. Man ser anorexia som en livsstil, inte som en sjukdom. Ofta är det unga tjejer som blivit besatta av att vara smala, och som på flit försöker bli anorektiker. Ofta lider de av BDD, eller någon annan psykisk sjukdom där de inte ser en korrekt bild av sig själv, de ser inte hur de faktiskt ser ut. (Nu vet jag att jag kanske förenklar det hela en hel del, men jag vill inte skriva för komplicerat heller... Det finns en del pro-ana sidor där de som har anorexia kan diskutera sin sjukdom också, självklart, men de är sällan lika öppna som de som ser det som en livsstil.)

När jag var runt 17-18 år, så såg jag en dokumentär om anorexia, och där de diskuterade mycket om pro-ana, och "thinspiration" (bilder på, ofta sjukligt, smala tjejer som man ska eftersträva att likna). Vi mötte några tjejer som hade hamnat i anorexiaträsket och försökte ta sig därifrån, och vi träffade också några tjejer som aspirerade på att komma dit. Det som, när jag tänker tillbaka på det idag, var värst var familjen där mamman mycket väl visste om vad dottern höll på med, men inte gjorde något åt det. Hade jag träffat den mamman idag hade jag blivit fruktansvärt arg på henne som låter sin dotter göra så emot sig själv.

Pro-ana är en "rörelse" (jag kommer faktiskt inte på något bättre ord), för folk som vill bli smala, då med anorexia som följdsjukdom, men de ser det inte på det sättet. Då tyckte jag det var sjukt bra, även om jag aldrig riktigt gjorde några inloggning för sidorna eller så, men jag tog många tips från dem, och jag sökte mycket på "thinspiration". Idag gör det ont i hjärtat att se att det finns så många som vill ha anorexia och som inte förstår hur hemskt det måste vara och hur sjuk man faktiskt är, inte bara psykiskt, utan även fysiskt när man har den sjukdomen.

När jag gick 2/3:e året på gymnasiet så mådde jag inte så bra. Jag kände mig deprimerad och dålig. (Jag är ganska säker att jag "lider" av vinterdepressioner, för jag känner mig helt slut, nere och allmänt dålig hela vinterhalvåret, men det här var värre, två-tre år av konstant nedstämdhet, både kroppslig och psykisk smärta, att känna att man aldrig dög, att inte orka saker.) Vad jag än gjorde så gjorde jag det inte lagom bra.  Det gjorde ont att känna så, och det var mer än bara en självförtroende grej, för jag hade ändå ett litet uns av självförtroende, jag trodde ju ändå att jag kunde klara av saker ibland. Jag, som många andra, ansåg att om jag bara kunde gå ner i vikt, så skulle jag må så mycket bättre, och bli så mycket gladare. (Jag var tjock när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet så var jag farligt tjock. Jag vägde säkert uppemot 90 kg till mina 163 cm, men om jag ska vara ärlig, ingen hjälpte mig göra något åt det heller...)

Jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Det i sig var inte ett dåligt beslut, men i vägskälet som pekade mot den vikt jag ville nå tog jag den lätta, farliga vägen istället för den svåra, långa och hårda vägen.

Efter den här dokumentären, och flera liknande i sitt slag, så började jag följa de tips som man kunde hitta på pro-ana bloggar (det finns hur många som helst), och letade "thinspiration". Jag lärde mig knepen. Det enda som jag riktigt aldrig fastnade för var att kräkas upp maten, och tur var nog det. Man lärde sig vad man skulle och inte skulle tycka om. Hur mycket som var okay att äta för att vara en del av pro-ana-samhället, man bytte tips och trix för att så snabbt som möjligt gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag, ofta varje timme, varje gång jag ätit, varje gång jag duschat. Ibland kunde jag bara klä av mig mitt på dagen för att se vad jag vägde. Jag hade allting uppskrivet i den här "dageboken" som jag ibland använder som ventilation för det jobbigaste, det som jag verkligen inte orkar/vill prata om. Jag har fortfarande kvar den som sagt, och jag kan fortfarande skriva upp mina mått och min vikt där, men nu går det, precis som vägandet, mer på rutin, och jag lägger ingen större vikt (sorry for the pun!) bakom det utan låter det bara fladdra förbi. En notis om mitt liv. Inget mer med det.

Jag slutade äta, men fortsatte att träna en del. Inte lika mycket. Man orkade ju inte, plus att jag hade oerhört ont i ryggen. Jag vill väldigt gärna skriva upp precis vad det var jag åt på en vecka, men samtidigt så vågar jag inte, det hemskaste skulle nog vara om någon tjej eller kille som läser det här tar efter den hemska människa som jag var då.
Slutsatsen är i alla fall:
Jag drog ner mitt kalorintag till ungefär 300-400 kcal per dag. De dagar jag åt mer fick jag ångest. Jag gick inte ur sängen, jag skadade mig själv på diverse sätt och jag inbillade mig hur jag såg att fettet bara la sig på magen på mig. Paradoxalt nog så kompenserade jag hungerskänslorna med osötad läsk.
Det här gjorde jag efter ett helt liv av överätande. Idag undrar jag fortfarande hur jag klarade av att gå från att äta mycket till att äta nästan ingenting alls över en så kort tid.

Livet blev oerhört inrutat. Allt man gjorde var relaterat till vikt. Visste man att man skulle göra något där man var tvungen att äta så åt man inte på flera dagar, eller undvek situationen helt. Ibland kunde man få ångest för att man inte kunde komma iväg och väga sig när man ville.

Det var en hemsk period av mitt liv. Jag försökte hålla fast i ett hemskt förhållande med en kille som ändå inte fungerade, många av mina vänner svek mig (hur kul var det att komma hem och få ett sms från sin "bästa vän" som skrev: "Glömde bort dig och gick hem istället.") och jag försökte gömma allting för mina föräldrar och alla runtomkring mig.

Jag mådde ju helt uppenbarligen inte bra någonstans.

Jag hade visionen om att "Lyckas jag bli anorektiker, då kommer jag att bli så smal, och alla kommer att tycka så mycket mer om mig."

Idag inser jag hur fel jag hade då.

Jag lyckades ändå hålla det hela hemligt för alla i min närhet. Jag rasade helt oerhört i vikt på kort tid. Vilket är ganska självklart, men jag tvivlar på att jag egentligen mådde så mycket bättre. Jag kunde fortfarande ligga i sängen en hel dag, för orkeslös för att orka gå upp över huvud taget. Ibland så jag inte min mormor (som jag bodde hos), mer än när jag skulle ner och hämta min "kvällsmat" (som var den enda maten jag åt, kl 1800 varje dag, samtidigt som jag tittade på Stargate på TV). Sen kom jag igång med fotbollen igen, men mina matvanor ändrades inte. Den sommaren kommer jag ihåg två moment så sjukt mycket. Troligtvis var det de som fick mig att inse att det är inte värt det.

Det första var när vi var iväg och spelade match. Smärta runt hela bröstkorgen vid nedre delen av revbenen. Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men det kändes som att någon hade tryckt in flera knivar i revbenen på mig. Jag fick avbryta och gå och duscha. Jag kunde inte vakta målet längre. Det var helt omöjligt. Jag tror att det var en panikattack eller något, en stressattack, men jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att jag inte vill att det någonsin ska hända igen. Jag kunde knappt andas och det gjorde oerhört ont.

Någon månad senare så skulle jag gå och köpa en flaska läsk på affären. I kön så kände jag mig lite yr och var tvungen att huka mig ner. Betalade och gick. Han inte mer än över vägen innan världen började att snutta för mig och jag bara sjönk ihop. Som tur var så var det två snälla människor som hjälpte mig de sista 100 metrarna hem. Jag har ingen aning om vilka de var men jag är oerhört tacksam för deras hjälp.
När jag kom hem så var inte mormor eller mamma hemma. Först vart jag helt oerhört lycklig. Jag slapp att berätta, men samtidigt så kände jag att jag inte orkade längre. Även om jag inte berättade allt, så berättade jag om den incidenten, och det var skönt. Skönt att inte behöva hålla det inte.

Det var de här två händelserna som fick mig att börja tänka om. Börja tänka som en normal människa igen. Ibland tror jag att jag åt mest bara för att folk skulle se mig äta, inte för att jag egentligen ville äta något. Dagar när man inte åt alls eller dagar när man höll sig till sin diet var daga när man var lycklig.

Idag kan jag bli ganska arg över att ingen i min närhet gjorde något åt mig. Vare sig när jag var sjukt överviktig som barn eller att ingen som såg mig insåg att det var något fel på mig under den här perioden av mitt liv. Varför gjorde ingen någonting? Varför reagerar ingen på att jag slutade äta, eller åt så sjukt lite? Varför reagerade ingen på att jag skar mig på armarna. Sår som ibland syntes mer än väl! Ärren finns ju kvar än idag, om än väldigt bleka. Varför reagerade ingen på att jag grät konstant och ibland inte gick ur sängen på morgonen alls?

Idag mår jag fortfarande inte helt okay, men jag äter, eller i alla fall försöker att äta som en vanlig människa. I 90% av fallen går det bra, men inte jämt. Det är mycket lättare när man äter tillsammans med någon, eller när man går ut och äter, för då "måste" man äta. Min förbränning börjar likna det som den ska vara (det här tog mig alltså nästan 6 år att rätta till! 6 ÅR!!!). Jag är ganska säker på att det är orsaken till att jag har ganska långa hårstrån på min armar. När man inte äter så har inte kroppen något att arbeta med. Fettlagret minskas till viss del, och man börjar frysa, då producerar kroppen mer hår för att hålla värmen. Tufft för mig nu, för jag hatar det, men man får stå sina kast för val man gör i livet. Idag fryser jag nästan också konstant på grund utav det här. Det är inte så himla kul. Jag är också laktosintolerant, något som jag tror beror på det här också. "Fördelarna" (nej, det finns nog egetligen inga!) väger så svagt mot nackdelarna att det inte är värt det. Någonsin.

Det går ganska fort att fastna i, men är sjukt svårt att ta sig ur.

Även fast jag aldrig hade anorexia så var min aspiration att få det. Idag kan jag liksom inte ens förstå hur man kan vara så korkad. Jag hade som mål att väga under 50 kg, jag kunde inte tänka mig något annat. Idag är jag tveksam till om jag ens bör väga under 60 kg för att jag vill hålla mig frisk, jag vill kunna skaffa barn och jag vill kunna orka göra saker. Jag har inte på långa vägar samma syn på mig själv som jag hade då. Självklart kan jag ogilla det jag ser i spegeln ibland, det tror jag alla gör, män som kvinnor, vuxna som barn, gammal som ung, men jag har inte en bild av mig själv som inte stämmer. Snarare tvärt om. Jag ser mig nog som smalare än vad jag faktiskt är, fast ändå inte.

Ja, idag är jag en tokig, vanlig människa, som tyvärr har lite tics ibland. Jag kan ju inte säga att jag aldrig åker dit igen på vissa saker. Ja, ibland får jag ångest om jag vet att jag inte kan väga mig. Jag skriver upp resultat då och då om jag är smalara/tjockare. Ibland känner jag mig tjock, fet och ful när jag ser mig i spegeln. Ibland kan jag komma på att jag tänkte för mycket på vad/hur/när/hur mycket jag äter, men jag är lagom stark för att inte åka fast igen. Jag har ändå hittat mig själv. En kropp, en stil, ett mindset, ett liv som jag trivs med.

Ibland kan jag fråga mig om den viktfixerade kampsporten faktiskt är något för mig att hålla mig till, men jag tror att idag, om jag någonsin skulle falla tillbaka i mina gamla vanor så skulle folk märka det. Folk skulle se och göra något åt det. Samtidigt så har jag bevisat två gånger att jag är så sjukt mycket starkare än vad jag tror att jag är. Jag är fortfarande imponerad (trots att jag vet hur fel det är) att jag lyckades att hålla mig till det jag gjorde, sen är jag ännu mer imponerad av hur jag lyckades att inte hamna mer i skiten än vad jag gjorde och ta mig dit jag är idag, vilket jag till största delen gjorde själv. Jag började ta tag i mina matvanor, jag insåg att skada mig själv inte var sättet att må bra på, jag började jobba med mitt självförtroende och jag började träna på riktigt igen. Då mådde jag plötsligt mycket bättre. Jag gick upp i vikt igen, självklart, eftersom att jag hade svält mig själv i ett halvår, men har sedan dess gått ner på ett hälsosamt sätt och lagt mig på en ganska stabil vikt. Min kampsport relaterade viktfixering finns inte riktigt. Jag bantar sällan för tävlingar utan går oftast hellre i den viktklass jag ligger i.

Ja. Idag mår jag bra, men jag vill må ännu bättre.

Jag uppmanar alla till att vara uppmärksam på sin närhet. Överätande, anorexia, pro-ana, ortorexia, det finns, och det kan drabba vem som helst. Läs på och lär er om sjukdomarna som inte alltid syns innan det är för sent. Då kan man säkert rädda betydligt fler. Att söka på de olika sjukdomarnas nätsidor kan också vara bra om man är orolig för någon i sin närhet, där kan man se tipsen de ger varandra och så kan man lättare "se igenom" vad som händer. Ta också kontakt med rätt myndigheter. Det finns telefonnummer att ringa, folk att prata med. Låt det inte bero. Lägg er i.

Frustrerande!

Ska nu börja med att säga att jag anser att folk får se ut hur de vill. Jag har både tjocka och smala, tränade och otränade vänner och de är fantastiska människor. Allihopa. Kritiken här är inte mot dem, utan kritiken är snarare mot författarna av de här böckerna (komplett lista kommer i ett senare inlägg). Om någon tar illa vid sig så ber jag om ursäkt redan från början, det är inte min mening!
Jag anser att idag pratas det alldeles för mycket om att det smala idealet är fel, och det tycker jag också, att vi alla ska väga 45 kg är inte rimligt, men jag har svårt att tro att det i det långa loppet är nyttigt att väga 145 kg heller. Båda två är extremer som sliter på kroppen på olika sätt (om man nu inte är väldigt kort, då kan ju 45 vara okay, men den vuxna medelsvensken är inte så kort, eller så lång att det är optimala vikter för att kroppen ska må bra, och det är väll lite från den vuxna medelsvensken som jag utgår ifrån när jag gör mina resonemang. 

Alla har olika förutsättningar, det är jag mycket medveten om, alla har heller inte samma mål med sin kroppsvikt, men det är inte det som är kärnan i mitt inlägg heller. Kärnan är att folk ska må bra, och jag frågar mig snarare om våran kosthållning med mycket snabbmat och lite hemlagad mat med färska råvaror och grönsaker får oss att må bra, vad vi än väger. Eller rättare sagt, vad vi väljer att väga. 

Jag är just nu inne i ett "bantningbokstim". Då inte hur man bantar eller böcker med en massa bantningstips, utan snarare olika människor som på ett eller annat vis resonerar om bantning, fett(rädsla), sina viktnedgångar/viktuppgångar, operationer, studerar och kritiserar olika populära dieter och diskuterar sina viktresor på ett eller annat sätt, och jag förundras över hur många dumma människor som faktiskt får skriva böcker.

Majoriteten pratar bara om bantning, alltså att under en tid begränsa sitt intag av kcal, ofta handlar det om mellan 500-1200 kcal/dag. Alltså regelrätt bantning, där man måste välja bort saker, och sen berättar att det är dåligt för att det misslyckas. (No shit Sherlock..?)

Ingen av dem reflekterar över att det som gäller är att ändra på sina matvanor långsiktigt, men att man inte för det aldrig någonsin kan äta en hamburgare, eller en tårtbit. Grejen är den att man kanske inte behöver äta hamburgare 4 dagar vi veckan och tårta varje dag (om man nu inte vill det, men då får man eventuellt räkna med att man inte har ett sexpack på magen, men å andra sidan, de som hellre väljer det över exempelvis en sallad kanske inte har den ambitionen heller, vad vet jag, det är ju upp till var och en).

Vad jag menar är att man kan fortfarande äta tårta och kakor och så vidare, men att man inte kan äta hur mycket som helst. Nu menar jag inte att man inte får vara överviktig, men då är det ens val som man tagit, de här böckerna gäller ju snarare kvinnor som inte är intresserade av att vara överviktiga, och det är där i problemen ligger. De vill inte vara överviktiga. Då blir det ju en helt annan sak. Av någon anledning så får jag intrycket att flera av dem verkar både vilja ha kakan och äta den. De vill äta all skit (då menar jag i form av mycket snabbmat, stora mängder snacks och läsk, glass i stora lass och flera påsar godis), men samtidigt vill de inte vara tjocka.

Problemet är att den maten är oerhört kaloririk, och man kan bara äta lite av den för att inte öka i vikt. Grönsaker som innehåller betydligt mindre kalorier kan man däremot äta betydligt mer utav innan man når samma kalorinivå. Det som jag antyder här är att om man äter 3000 kcal/dag i form av snabbmat och kakor, men istället går över till att äta 2000 kcal (som under inga som helst omständigheter är farligt att äta, vilket de verkar tro) i grönsaker men unnar sig lite choklad då och då, eller käkar en bit tårta en gång i veckan så kan man fortfarande ligga på en kroppsvikt som gör att man slipper eventuella följdsjukdomar som övervikt kan (och ofta) skapa. Dock får man ju tänka på att om man äter 3000 kcal i snabbtmat eller 3000 kcal i grönsaker gör samma sak om man bara förbränner 2000 kcal, man ökar i vikt, men å andra sidan, 2000 kcal i grönsaker är ganska mycket mat!

Att vi förbränner olika mycket, det känns också väldigt logiskt, och det är jag ganska snabb på att skriva under. Däremot tror jag att många överskattar hur mycket faktiskt gör av med och går på rekommendationer, och sedan att de underskattar hur mycket de faktiskt äter. Där tror jag det absolut största problemet ligger, inte i att man har anlag för att vara rund eller att man har dålig viljestyrka, utan man vet helt enkelt inte hur mycket man gör av med och hur mycket man äter.

Att man sen måste röra på sig, vare sig man är smal eller tjock, det är ju ganska logiskt.

Nästan alla av de här författarna verkar dock rata "kalorier in vs. kalorier ut"-ekvationen men kör stenhårt på att det har det i generna att vara feta så de behöver inte bry sig, eller har det i generna och det enda som någonsin kan rädda en överviktig människa är en magsäckoperation.

Spännande.

Jag hänger verkligen inte med på resonemanget alls.

Magsäcksoperationer ska jag egentligen inte ens börja prata om, för de tycker jag riktigt illa om. Min största fråga här är egentligen: Varför vill man operera magen, med följden att man kan få komplikationer med själva operationen, men också ha svårt att äta vissa saker, få intoleranser och så vidare? Det utan att man egentligen bryter det "dåliga beteendet" som fick dem dit igen. När författaren menar på att det enda som kan hjälpa överviktiga är att operera magen, och så vips vill de aldrig ha en hamburgare igen utan ångkokt fisk (som förövrigt smakar förjävligt) hela tiden, och sedan fyller halva boken med utsagor från nöjda opererade, utan att ens reflektera över att det finns precis lika många (om inte fler) som gjort operationen och sen gått upp till samma vikt igen av den orsak att de fortsatt att äta som de gjorde, och i takt med att magen sträcktes ut igen så åt de mer och mer av det som gjort dem tjocka innan.

Alltså, alla har rätt att se ut som de vill, och väljer man hellre att vara ett par, eller många, kilo överviktig och äta en påse chips i veckan (eller vad de nu är som gör att man äter mer än man gör av med), då kan man ju göra det, men de här kvinnorna känns ju mer som att de använder generna som ursäkt, utan att egentligen köra på det enda som fungerar och som inte har några komplikationer.

De vill ju ändå vara smala, men är det inte. Det är här skon klämmer. (Inte för att vara taskig, men gnäll var ett av de första orden jag tänkte på när jag började läsa den ena boken).

Utan att vara utbildad eller så där extremt kunnig (enligt många i alla fall) så är det här det enda sättet att gå ner i vikt på utan att skada kroppen (eller för att ha en frisk kropp även om man är smal):

1. Gör av med mer än du äter men se till att det underskottet man ligger på är p.g.a träning. Alltså, ät dig till +/- 0, och rör på dig några gånger i veckan. Ofta är problemet att man överskattar hur mycket man bränner och underskattar hur mycket man äter (som tidigare sagt), inte att generna säger att man måste vara tjock. Tillslut går man ner i vikt. Äter man 2000 kcal, gör av med 2000 kcal men tränar bort 300 kcal 3 ggr i veckan så ligger man på ett underskott av 900 i veckan. Vare sig farligt eller ohälsosamt. (Ett kg kroppsfett brukar räknas på ungefär 7700 kcal).
2. Ät "rätt". Ät mer grönsaker och protein. Vill man kan man dra ner på kolhydraterna (det där beror på hur aktiv man är) men ta inte bort dem. Ät "lagomt". Man måste inte äta överdrivet mycket sötsaker eller snabbmat för att tycka om mat. Ofta smakar hemlagat mycket, mycket bättre än vad snabbmat gör!
3. Rör på dig. Man behöver inte springa en mil varje gång. Har man ingen lust att träna hårt eller få kropp som Jillian Michaels så kan fortfarande promenader några gånger i veckan få dig att gå ner om man ligger på ett +/- 0 i kcalbalans när det kommer till mat.

Kroppsformen är ändå något man får leva med, men det betyder inte att man måste vara överviktig. (Vilket många av författarna verkar mena eller rent ut sagt säger). Vissa delar är svårare att bränna fett på, vissa lättare.Vissa ställen är lättare att lägga på sig muskler i, vissa inte. Även om man trivs med sin kropp, vare sigden är stor eller liten, är det bra att röra på sig, inte överäta hela tiden, och försöka att äta nyttigt i alla fall större delen av tiden. Vad många av författarna verkar missa är att vi idag inte gör av med lika mycket kalorier på grund av stillasittande jobb och så vidare. De verkar tro att vi förbränner lika mycket som vi gjorde när vi fortfarande arbetade med jordbruk och skogsbruk.

Ingenting av det här innebär "bantning". Man äter mycket, och man kan mycket väl äta gott. Man äter när man är hungrig, och slutar när man är mätt. I vilken takt man vill göra saker bestämmer man själv, det kan ingen lägga sig i. Bara att byta ut några måltider mot "nyttigare alternativ" eller några fikastunder mot frukt istället kan ändå göra en liten skillnad i slutändan. Man kan inte tvinga någon att äta saker de inte vill ha, men det finns ju sjukt många goda grönsaker som smakar en miljon gånger bättre än vad en hamburgare på McDonalds någonsin gör.

Man ska ändå trivas i sin kropp och orka göra saker. En god grundkondition är därför bra. Det är alltså inte okay att inte orka gå till postlådan utan att flåsa vare sig man är tjock eller smal. Att en del av övervikten beror på gener, det kan jag inte förkasta helt, jag har inge belägg för det, men om det krävs gener för att ha en sjukt rippad kropp så har ju generna även en roll i övervikt, men det innebär inte att man absolut inte kan gå ner till en vikt där kroppen mår bra och så vidare. Det innebär alltså inte att bara för att man väger 145 kg så är man dömd att göra det för all framtid.

Jag hoppas alla förstår mina röriga resonemang!

Si eller så..?

Jag har sett den här bilden nu på väldigt många ställen: 

Ofta tillsammans med fråga om vilken kropp man själv vill ha, eller vilken som är snyggast.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det.
Det här med vikt, vilken kroppsform man tycker är snygg och vad man mår bra med är så väldigt individuellt. 

Så länge som alla värden man har (exempelvis kolesterol, risk för diabetes, blodfetter, blodtryck med mera) ligger på en nivå att man mår bra och man känner att man orkar med allt man vill så är det ju inga problem med hur man ser ut. Problemet ligger ju snarare i att samhället har en shablon av hur man ska se ut (märks ju mest tydligast i kläder). Så egentligen så borde man ju få se ut som man vill så länge som det inte skadar kroppen. 

Jag har dock en känsla av att bild 0, 1, 6, 7, 9 på den här bilden får ta mycket skit, men av så oerhört olika orsaker. Jag skulle också tro att 5:an inte är bland de populäraste, men lite mer accepterad än de andra fem jag räknade upp och 4:an så skulle nog folk börja anse att "nejdu, nu börjar tjejen bli fet". Det finns ju verkligen ingen likhet mellan bilderna som jag räknat upp, men fortfarande så är jag helt säker på att de skulle bli ratade, vilket gör att man lätt ser att det finns ett ideal. Enbart ett! 

1, 3 och 8 ser ju faktiskt ganska lika ut, så man ska va Curvy, Fit och Athletic i ett och samma, då passar man in i samhällets schablon. Och vi är ju inte bättre i Sverige på att acceptera folk för hur de ser ut än vad man är på andra ställen i världen!+

Det är så oerhört tråkigt.

Jag skulle gärna se ut som nummer 9 om det vore praktiskt för mig, men det är det inte i nuläget. 8:an passar bättre för det jag vill kunna göra, mest då i form av kampsporten och så.

Jag undrar om det är lika jobbigt för män?

Jag kan ju liksom inte riktigt relatera till det, så jag har verkligen ingen aning om män blir lika påverkade att se ut på ett visst sätt för att kläderna ser ut och är anpassade efter en viss kroppstyp. 

I once was skinny...

http://www.dn.se/livsstil/halsa/fetare-och-fetare--med-trasiga-knan

Att svenskar blir fetare och fetare var väll ingen konstighet?
Med tanke på hur mycket skit som poppar upp i form av snabbmatsrestauranger runt om i hela Sverige så ör jag inte det minsta förvånad över att även svenskarna börjar bli feta.
Med allt fler stillasittande jobb, en dietdjungel som vem som helst kan gå vilse i och allt mer stress bland vuxna svenskar så blir resultatet att vi rör oss mindre, och äter mer. Mat har ju ändå en endorfinutlösande effekt, dock  verkar inte många känna till att man får samma känsla som när man tränar.

Folk rent generellt bör att kolla mer på sin vikt, både de som väger alldeles för mycket, men även de som väger alldeles för lite eftersom att båda stadierna är farligt för hälsan. Speciellt hjärtat, men även alla andra organ mår dåligt om man inte får i sig all näring, eller när man äter för mycket så att det lägger sig fett på dem.
Ett mellanläge, där man får i sig näring, kan njuta då och då, men ändå inte ligger i farozonen skulle vara en utopi.

Just det de skriver om i artikeln med knäproblem är det jag också känner mest rädsla för när jag väger lite mer än vad jag kanske egentligen borde göra. En sak som jag dock undrar över är det här med de som "väger för mycket", men har mycket muskelmassa, har de ont i knäna? På ett sätt så antar jag att deras muskler håller uppe kroppen på ett annat sätt, men samtidigt så väger de ju lika mycket ändå...

I vilket fall, jag tycker man borde börja ta tag i folks viktproblem redan när de är unga, just för att man ska slippa att ha ont och slippa göra en massa onödiga operationer när de blir äldre. Både att vara överviktig och underviktig har sina risker när det kommer till operationer. Med det menar jag att man kan försöka förklara för folk att det här med knäoperationer kan ligga i framtiden om de inte går ner i vikt långt innan de får problem med knäna, så slipper de sen att göra operationen.
Däremot tycket jag de som säger att de överviktiga kostar oss mer än underviktiga har fel. De som har anorexia och bulimi kostar oss också pengar i form av sjukvård och så vidare så, så kan man knappast resonera. Det är som sagt bara olika sätt som kroppen blir sjuk på när man är gravt underviktig och inte äter i jämförelse när man är gravt överviktig.

Jag blir väldigt less när jag ser såna som har extrema matvanor som försöker försvara dem.
Tjocka som säger att det beror på att de har grovbenstomme, att det ligger i släkten och så vidare när det i 95% av fallen beror på att de äter mer än de gör av med, och ofta mat som kroppen inte kan använda sig av eftersom att det inte finns någon vettig näring i maten.
Underviktiga som inte äter ordentlige och tror att 800 kcal per dag är okay när kvinnor har en grundförbränning på c:a 1200 kcal per dag, och skyller på att de blir feta för att de äter, men nej snälla vän, orsaken till att du går upp i vikt skulle i så fall vara just det att du inte äter.
Det absolut fånigaste som jag hör som båda sidorna använder sig av är att de tror de kommer se ut som bodybuilders om de börjar att träna.
Då kan vi klara upp det: för att gå kroppen som en bodybuilder måste man träna otroligt mycket styrketräning, man måste äta väldigt specifik kost beroende på vilket stadie man är i, och i många fall kan ni lita på att de med bodybuilder kropp inte helt hållit sig till ramarna om vad man får/bör stoppa i sig.

Jag har själv varit väldigt överviktig och har flera släktingar som är/har varit väldigt feta/tjocka/runda, men jag väger nu nästan normalvikt, försöker att gå ner de där sista jobbiga kilona, och mår riktigt bra.
Orsaken till det, jag slutade äta en massa skit hela tiden, slutade att tro att det berodde på kraftig benstomme eller att det skulle ligga genetiskt, och nu väger jag c:a 68 kg, och har c:a 6 kilo att gå ner till jag är nöjd med mig själv (det från någonstans runt 90 kg när jag gick på högstadiet). Och då har jag ofantligt dålig karaktär fortfarande, så nog fungerar det alltid att börja röra lite på sig.