http://www.dn.se/livsstil/halsa/fetare-och-fetare--med-trasiga-knan
Att svenskar blir fetare och fetare var väll ingen konstighet?
Med tanke på hur mycket skit som poppar upp i form av snabbmatsrestauranger runt om i hela Sverige så ör jag inte det minsta förvånad över att även svenskarna börjar bli feta.
Med allt fler stillasittande jobb, en dietdjungel som vem som helst kan gå vilse i och allt mer stress bland vuxna svenskar så blir resultatet att vi rör oss mindre, och äter mer. Mat har ju ändå en endorfinutlösande effekt, dock verkar inte många känna till att man får samma känsla som när man tränar.
Folk rent generellt bör att kolla mer på sin vikt, både de som väger alldeles för mycket, men även de som väger alldeles för lite eftersom att båda stadierna är farligt för hälsan. Speciellt hjärtat, men även alla andra organ mår dåligt om man inte får i sig all näring, eller när man äter för mycket så att det lägger sig fett på dem.
Ett mellanläge, där man får i sig näring, kan njuta då och då, men ändå inte ligger i farozonen skulle vara en utopi.
Just det de skriver om i artikeln med knäproblem är det jag också känner mest rädsla för när jag väger lite mer än vad jag kanske egentligen borde göra. En sak som jag dock undrar över är det här med de som "väger för mycket", men har mycket muskelmassa, har de ont i knäna? På ett sätt så antar jag att deras muskler håller uppe kroppen på ett annat sätt, men samtidigt så väger de ju lika mycket ändå...
I vilket fall, jag tycker man borde börja ta tag i folks viktproblem redan när de är unga, just för att man ska slippa att ha ont och slippa göra en massa onödiga operationer när de blir äldre. Både att vara överviktig och underviktig har sina risker när det kommer till operationer. Med det menar jag att man kan försöka förklara för folk att det här med knäoperationer kan ligga i framtiden om de inte går ner i vikt långt innan de får problem med knäna, så slipper de sen att göra operationen.
Däremot tycket jag de som säger att de överviktiga kostar oss mer än underviktiga har fel. De som har anorexia och bulimi kostar oss också pengar i form av sjukvård och så vidare så, så kan man knappast resonera. Det är som sagt bara olika sätt som kroppen blir sjuk på när man är gravt underviktig och inte äter i jämförelse när man är gravt överviktig.
Jag blir väldigt less när jag ser såna som har extrema matvanor som försöker försvara dem.
Tjocka som säger att det beror på att de har grovbenstomme, att det ligger i släkten och så vidare när det i 95% av fallen beror på att de äter mer än de gör av med, och ofta mat som kroppen inte kan använda sig av eftersom att det inte finns någon vettig näring i maten.
Underviktiga som inte äter ordentlige och tror att 800 kcal per dag är okay när kvinnor har en grundförbränning på c:a 1200 kcal per dag, och skyller på att de blir feta för att de äter, men nej snälla vän, orsaken till att du går upp i vikt skulle i så fall vara just det att du inte äter.
Det absolut fånigaste som jag hör som båda sidorna använder sig av är att de tror de kommer se ut som bodybuilders om de börjar att träna.
Då kan vi klara upp det: för att gå kroppen som en bodybuilder måste man träna otroligt mycket styrketräning, man måste äta väldigt specifik kost beroende på vilket stadie man är i, och i många fall kan ni lita på att de med bodybuilder kropp inte helt hållit sig till ramarna om vad man får/bör stoppa i sig.
Jag har själv varit väldigt överviktig och har flera släktingar som är/har varit väldigt feta/tjocka/runda, men jag väger nu nästan normalvikt, försöker att gå ner de där sista jobbiga kilona, och mår riktigt bra.
Orsaken till det, jag slutade äta en massa skit hela tiden, slutade att tro att det berodde på kraftig benstomme eller att det skulle ligga genetiskt, och nu väger jag c:a 68 kg, och har c:a 6 kilo att gå ner till jag är nöjd med mig själv (det från någonstans runt 90 kg när jag gick på högstadiet). Och då har jag ofantligt dålig karaktär fortfarande, så nog fungerar det alltid att börja röra lite på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar