Frustrerande!

Ska nu börja med att säga att jag anser att folk får se ut hur de vill. Jag har både tjocka och smala, tränade och otränade vänner och de är fantastiska människor. Allihopa. Kritiken här är inte mot dem, utan kritiken är snarare mot författarna av de här böckerna (komplett lista kommer i ett senare inlägg). Om någon tar illa vid sig så ber jag om ursäkt redan från början, det är inte min mening!
Jag anser att idag pratas det alldeles för mycket om att det smala idealet är fel, och det tycker jag också, att vi alla ska väga 45 kg är inte rimligt, men jag har svårt att tro att det i det långa loppet är nyttigt att väga 145 kg heller. Båda två är extremer som sliter på kroppen på olika sätt (om man nu inte är väldigt kort, då kan ju 45 vara okay, men den vuxna medelsvensken är inte så kort, eller så lång att det är optimala vikter för att kroppen ska må bra, och det är väll lite från den vuxna medelsvensken som jag utgår ifrån när jag gör mina resonemang. 

Alla har olika förutsättningar, det är jag mycket medveten om, alla har heller inte samma mål med sin kroppsvikt, men det är inte det som är kärnan i mitt inlägg heller. Kärnan är att folk ska må bra, och jag frågar mig snarare om våran kosthållning med mycket snabbmat och lite hemlagad mat med färska råvaror och grönsaker får oss att må bra, vad vi än väger. Eller rättare sagt, vad vi väljer att väga. 

Jag är just nu inne i ett "bantningbokstim". Då inte hur man bantar eller böcker med en massa bantningstips, utan snarare olika människor som på ett eller annat vis resonerar om bantning, fett(rädsla), sina viktnedgångar/viktuppgångar, operationer, studerar och kritiserar olika populära dieter och diskuterar sina viktresor på ett eller annat sätt, och jag förundras över hur många dumma människor som faktiskt får skriva böcker.

Majoriteten pratar bara om bantning, alltså att under en tid begränsa sitt intag av kcal, ofta handlar det om mellan 500-1200 kcal/dag. Alltså regelrätt bantning, där man måste välja bort saker, och sen berättar att det är dåligt för att det misslyckas. (No shit Sherlock..?)

Ingen av dem reflekterar över att det som gäller är att ändra på sina matvanor långsiktigt, men att man inte för det aldrig någonsin kan äta en hamburgare, eller en tårtbit. Grejen är den att man kanske inte behöver äta hamburgare 4 dagar vi veckan och tårta varje dag (om man nu inte vill det, men då får man eventuellt räkna med att man inte har ett sexpack på magen, men å andra sidan, de som hellre väljer det över exempelvis en sallad kanske inte har den ambitionen heller, vad vet jag, det är ju upp till var och en).

Vad jag menar är att man kan fortfarande äta tårta och kakor och så vidare, men att man inte kan äta hur mycket som helst. Nu menar jag inte att man inte får vara överviktig, men då är det ens val som man tagit, de här böckerna gäller ju snarare kvinnor som inte är intresserade av att vara överviktiga, och det är där i problemen ligger. De vill inte vara överviktiga. Då blir det ju en helt annan sak. Av någon anledning så får jag intrycket att flera av dem verkar både vilja ha kakan och äta den. De vill äta all skit (då menar jag i form av mycket snabbmat, stora mängder snacks och läsk, glass i stora lass och flera påsar godis), men samtidigt vill de inte vara tjocka.

Problemet är att den maten är oerhört kaloririk, och man kan bara äta lite av den för att inte öka i vikt. Grönsaker som innehåller betydligt mindre kalorier kan man däremot äta betydligt mer utav innan man når samma kalorinivå. Det som jag antyder här är att om man äter 3000 kcal/dag i form av snabbmat och kakor, men istället går över till att äta 2000 kcal (som under inga som helst omständigheter är farligt att äta, vilket de verkar tro) i grönsaker men unnar sig lite choklad då och då, eller käkar en bit tårta en gång i veckan så kan man fortfarande ligga på en kroppsvikt som gör att man slipper eventuella följdsjukdomar som övervikt kan (och ofta) skapa. Dock får man ju tänka på att om man äter 3000 kcal i snabbtmat eller 3000 kcal i grönsaker gör samma sak om man bara förbränner 2000 kcal, man ökar i vikt, men å andra sidan, 2000 kcal i grönsaker är ganska mycket mat!

Att vi förbränner olika mycket, det känns också väldigt logiskt, och det är jag ganska snabb på att skriva under. Däremot tror jag att många överskattar hur mycket faktiskt gör av med och går på rekommendationer, och sedan att de underskattar hur mycket de faktiskt äter. Där tror jag det absolut största problemet ligger, inte i att man har anlag för att vara rund eller att man har dålig viljestyrka, utan man vet helt enkelt inte hur mycket man gör av med och hur mycket man äter.

Att man sen måste röra på sig, vare sig man är smal eller tjock, det är ju ganska logiskt.

Nästan alla av de här författarna verkar dock rata "kalorier in vs. kalorier ut"-ekvationen men kör stenhårt på att det har det i generna att vara feta så de behöver inte bry sig, eller har det i generna och det enda som någonsin kan rädda en överviktig människa är en magsäckoperation.

Spännande.

Jag hänger verkligen inte med på resonemanget alls.

Magsäcksoperationer ska jag egentligen inte ens börja prata om, för de tycker jag riktigt illa om. Min största fråga här är egentligen: Varför vill man operera magen, med följden att man kan få komplikationer med själva operationen, men också ha svårt att äta vissa saker, få intoleranser och så vidare? Det utan att man egentligen bryter det "dåliga beteendet" som fick dem dit igen. När författaren menar på att det enda som kan hjälpa överviktiga är att operera magen, och så vips vill de aldrig ha en hamburgare igen utan ångkokt fisk (som förövrigt smakar förjävligt) hela tiden, och sedan fyller halva boken med utsagor från nöjda opererade, utan att ens reflektera över att det finns precis lika många (om inte fler) som gjort operationen och sen gått upp till samma vikt igen av den orsak att de fortsatt att äta som de gjorde, och i takt med att magen sträcktes ut igen så åt de mer och mer av det som gjort dem tjocka innan.

Alltså, alla har rätt att se ut som de vill, och väljer man hellre att vara ett par, eller många, kilo överviktig och äta en påse chips i veckan (eller vad de nu är som gör att man äter mer än man gör av med), då kan man ju göra det, men de här kvinnorna känns ju mer som att de använder generna som ursäkt, utan att egentligen köra på det enda som fungerar och som inte har några komplikationer.

De vill ju ändå vara smala, men är det inte. Det är här skon klämmer. (Inte för att vara taskig, men gnäll var ett av de första orden jag tänkte på när jag började läsa den ena boken).

Utan att vara utbildad eller så där extremt kunnig (enligt många i alla fall) så är det här det enda sättet att gå ner i vikt på utan att skada kroppen (eller för att ha en frisk kropp även om man är smal):

1. Gör av med mer än du äter men se till att det underskottet man ligger på är p.g.a träning. Alltså, ät dig till +/- 0, och rör på dig några gånger i veckan. Ofta är problemet att man överskattar hur mycket man bränner och underskattar hur mycket man äter (som tidigare sagt), inte att generna säger att man måste vara tjock. Tillslut går man ner i vikt. Äter man 2000 kcal, gör av med 2000 kcal men tränar bort 300 kcal 3 ggr i veckan så ligger man på ett underskott av 900 i veckan. Vare sig farligt eller ohälsosamt. (Ett kg kroppsfett brukar räknas på ungefär 7700 kcal).
2. Ät "rätt". Ät mer grönsaker och protein. Vill man kan man dra ner på kolhydraterna (det där beror på hur aktiv man är) men ta inte bort dem. Ät "lagomt". Man måste inte äta överdrivet mycket sötsaker eller snabbmat för att tycka om mat. Ofta smakar hemlagat mycket, mycket bättre än vad snabbmat gör!
3. Rör på dig. Man behöver inte springa en mil varje gång. Har man ingen lust att träna hårt eller få kropp som Jillian Michaels så kan fortfarande promenader några gånger i veckan få dig att gå ner om man ligger på ett +/- 0 i kcalbalans när det kommer till mat.

Kroppsformen är ändå något man får leva med, men det betyder inte att man måste vara överviktig. (Vilket många av författarna verkar mena eller rent ut sagt säger). Vissa delar är svårare att bränna fett på, vissa lättare.Vissa ställen är lättare att lägga på sig muskler i, vissa inte. Även om man trivs med sin kropp, vare sigden är stor eller liten, är det bra att röra på sig, inte överäta hela tiden, och försöka att äta nyttigt i alla fall större delen av tiden. Vad många av författarna verkar missa är att vi idag inte gör av med lika mycket kalorier på grund av stillasittande jobb och så vidare. De verkar tro att vi förbränner lika mycket som vi gjorde när vi fortfarande arbetade med jordbruk och skogsbruk.

Ingenting av det här innebär "bantning". Man äter mycket, och man kan mycket väl äta gott. Man äter när man är hungrig, och slutar när man är mätt. I vilken takt man vill göra saker bestämmer man själv, det kan ingen lägga sig i. Bara att byta ut några måltider mot "nyttigare alternativ" eller några fikastunder mot frukt istället kan ändå göra en liten skillnad i slutändan. Man kan inte tvinga någon att äta saker de inte vill ha, men det finns ju sjukt många goda grönsaker som smakar en miljon gånger bättre än vad en hamburgare på McDonalds någonsin gör.

Man ska ändå trivas i sin kropp och orka göra saker. En god grundkondition är därför bra. Det är alltså inte okay att inte orka gå till postlådan utan att flåsa vare sig man är tjock eller smal. Att en del av övervikten beror på gener, det kan jag inte förkasta helt, jag har inge belägg för det, men om det krävs gener för att ha en sjukt rippad kropp så har ju generna även en roll i övervikt, men det innebär inte att man absolut inte kan gå ner till en vikt där kroppen mår bra och så vidare. Det innebär alltså inte att bara för att man väger 145 kg så är man dömd att göra det för all framtid.

Jag hoppas alla förstår mina röriga resonemang!

Fyra små saker...

Idag har jag fyra saker som jag har väldigt starka åsikter om!

1. Blomkålsmos gjord med vispgrädde.
Åsikt: Helt jävla sjukt gott!
Alltså, det var nog länge sedan jag åt något med den slemmiga konsistensen som mos har (om man bortser från rotmos som också är sjukt gott), som varit så gott! Det var helt fantastiskt. Det här kommer jag att äta så sjukt många gånger igen! Det känner jag det. (Varning, det måste ätas varmt! Annars är det ingen idé. Då bara förstör ni allt!)

2. Killar i svara tajta jeans.
Åsikt: Så jävla snyggt/läckert.
Ja! Det är det. Byxorna får se hur jävla emo ut som helst, men ge dem till alla killar! Det är helt ofantligt läckert. Det hela beror ju helt och hållet på vad man har på sig på överkroppen och vilken frisyr man har vad omgivningen anser om en. Fler killar med tajta svarta jeans!
Nu!
Direkt!

3. Musik som handlar om/framkallar ångest.
Åsikt: Ja!
Bara "Ja!".
Egentligen räcker det där.

4. Dinosaurier
Åsikt: Ge er!
Just nu har jag aldrig sett dinosaurier så jobbiga som jag gör nu. Det är ju kul att fixa med kursen och så, men nu börjar det blir lite drygt faktiskt. Jag börjar bli lite trött på dinosaurier nu. Vet inte om jag kommer hjälpa eller stjälpa det hela om jag sätter mig och tittar på Jurassic Park heller.

Känner mig så groteskt korkad ibland.

Har funderat skitlänge på nu varför jag har så svårt att lägga på mig muskler. 

Nu när jag kollade vad jag har för mat i kylskåpet blev det plågsamt uppenbart varför.

Jag äter ju typ inga proteiner alls.

Nästan bara kolhydrater.

Min kost har nog alltid sett ut så.

Jag har ju typ ingenting att bygga muskler med över huvud taget.

Egentligen var det inte svårare än så, ändå så tog det mig typ fyra år att komma på varför. Dum känner jag mig. 

Riktigt dum.

Hej och goddag yxskaft.

Orsaken till det är att jag alltid känt mig dåsig, och haft svårt att få regelbundna mattider när jag ätit mycket protein förut då jag verkar ha svårt att ta upp näringen från protein på samma sätt som från kolhydrater.

Sen har jag det så bekvämt att en gång i månaden så kan jag skylla på min mens/PMS att jag får äta lite mer kolhydrater eftersom det är det som jag har sug efter varje gång. Det betyder i och för sig inte alltid godis, utan det är kolhydrater. Potatis, pasta, söta frukter och så vidare. 

Då får man helt enkelt börja äta mer proteiner nu när jag inte kan konditionsträna som vanligt då eftersom att foten gör ont.

Typ "passa på" lite grann. 

Försöker träna en del styrketräning efter passen nere på klubben, men jag tycker själv att det blir dålig intensitet på det så jag får nog ta och skärpa mig nu ikväll och ta tag i det här och öka intensiteten i det jag gör och hoppas på att jag kan börja lägga på mig muskler även fast jag inte har någon större mängd redskap utan får vara nöjd med min egen kropp som redskap. 

För den som inte visste det så har jag problem med en axel som i omgångar inte fungerar (alltså, jag kan inte lyfta den alls och jag kan typ inte bära något eller kan bära saker som inte väger mer än något kilo) så det kanske är utmärkt läge att försöka "laga" den nu samtidigt som foten om man ändå ska försöka lägga på sig muskler.  Det är ju stabilitet genom muskler som jag behöver både för foten, axeln och mina ryggproblem som jag haft sen jag var 14. 

Disclaimer: Nej, jag ska inte bulka eller deffa eller något sånt, jag vill bara har muskler så jag orkar lyfta saker hemma och så vidare. Ni skulle bli rädda av att se hur lite muskelmassa jag har, speciellt i förhållande till muskelmassa. Sen vill jag ha muskler där som det är bra att ha dem för MMA och BJJ/grappling. Magrutor och grejer är inget som jag önskar mig på det viset. 

(Nu ska jag i och för sig inte sitta här och ljuga för er, även om jag som jag skrev i mitt förra inlägg om jag inte hade målet att börja tävla så hade jag varit nöjd med hur jag såg ut, så finns det en sak som jag hoppas kunna snygga till lite med att lägga på mig lite muskler, och sen efter det försöka bränna lite fett, så är det rumpan. Den enda kroppsdelen som jag har egentliga komplex för på mig själv. Den hoppas jag verkligen att den kunde bli lite mindre och snyggare.)

Men nu ska idioten här (som känner sig ännu mer korkad som sitter här och skriver om träning isället för att göra något men när man har en skoluppgift och sen en tenta som ska in snart så måste jag få sitta still ibland) gå och äta lunch. 

Magen kurrar.

Stånga dig själv blodig mot väggen istället!

Jag börjar bli lite less på det här nu, men man läser om en massa dieter hit och dit.

Det finns tyvärr inga andra sätt för er att gå ner i vikt och lyckas hålla det än att äta mindre och röra på er mer, och helst då äta nyttigt. Jag menar, du kan leva på choklad om du vill, så länge som du äter mindre än vad du gör av med så kommer du att gå ner i vikt. Däremot är det en fråga om hur bra din kropp och du själv kommer att må. Det viktigaste är ändå att man mår bra, inte att man går ner i vikt. Man kan gå ner genom att bara äta chokladkakor, men din hy, din lever och din diabetes kommer inte att vara lika populära som din viktnedgång. Det kan jag nog lova. Jag själv har märkt stor skillnad på min egen hy nu när jag har minskat godisintaget och sockerintaget radikalt. Jag har gått från att ha fet hy med mycket finnar, till att ha jättetorr hy (det kan dock ha med att göra att jag måste tvätta av mig varje dag då jag tränar 6 dagar i veckan. Håller fortfarande på att ta reda på det, för så var det inte för typ 1 år sedan), men jag får enbart finnar när jag ska ha mens nu, och det är inte säkert att jag får det varje gång, och det är förövrigt inte något som jag kan göra något åt om man säger så.

Med största sannolikhet kommer man att förlora stora mängder muskler om man inte äter protein, och man kommer må dåligt om man inte äter fett och ha precis noll ork om man plockar bort alla kolhydrater. Det är inte hälsosamt i det långa loppet att utesluta vare sig det ena eller det andra. Kroppen består ju själv av de här. Det som man ska utesluta är raffinerat socker och transfetter (och ett överdrivet fettintag.) Många anorektiker har under de tidiga stadierna av sin sjukdomstid väldigt hög fettprocent, det för att de inte äter några proteiner som de kan bygga muskler av, utan allt deras kroppar tar in görs om till fett. Om man äter mycket kolhydrater och är hungrig hela tiden så kanske man ska omportionera lite då protein håller en mätt längre. Kroppar tål olika saker olika mycket, men märker man att något är fel så får man kanske ändra på det lite. Det är också lite därför jag anser att dieter är åt helvete eftersom att de menar på att alla kroppar och livssituationer är likadana. Personligen tror jag inte att till exempel LCHF är bra i slutändan i och med att om man äter för mycket fett så kommer det att klogga igen kärlen tillslut, man går inte ner i vikt för att man äter mindre kolhydrater utan för att man med största sannolikhet äter mindre över huvud taget.

Jag är en människa som kan äta ganska mycket kolhydrater innan jag börjar gå upp i vikt, okay, jag kanske har lite mindre muskler och måste se till att hålla igång träningen relativt regelbundet, men jag blir personligen så trött om jag äter för mycket protein, och jag känner lite grann att jag behöver inte deffa på gymmet heller. Träna kampsport är ett av de bästa all-round sätten som jag kan träna på, även om jag försöker lägga på lite extra styrketräning också. Jag har gått från som mest 89 kg (när jag var 14) till att väga runt 68. Jag ska gå ner 5-6 kilo till, men om inte jag får mat, och om inte jag får mina kolhydrater så kommer folk inte att vilja vara i närheten av mig.

När det kommer till just träningen så tycker jag att många verkar ha så orealistiska mål (precis som med viktnedgången). Det tar runt åtta veckor innan man ser resultat på gymmet om man aldrig tränat eller tränat väldigt lite. Det första man förlorar är vatten, speciellt om man är gravt överviktig, sen börjar man bränna fett och bygga muskler, men utan lagom med energi och näring så kommer man inte att se några resultat heller. Många verkar juockså tro att när kroppen börjar vänja sig vid träningen är det enda man kan göra att hålla på längre, och då försvinner motivationen att träna. Vem har tid för ett två timmars pass på gymmet? Istället ska (eller kan) man öka intensiteten på passen, och variera träningen. Jag önskar själv att jag kunde börja med någon gruppträning och börja spela volleyboll också, men just nu lägger jag ner så sjukt mycket tid på rolig MMA-träning istället.

Många säger att de inte vågar gå till gym eller så för att de är rädda att folk ska skratta åt dem. Men är det verkligen värt så mycket att några som inte har något bättre att göra med sitt liv bestämmer om man ska gå på gym eller inte? Det finns ju massor av alternativ annars. Gå ut och springa, byta gym och så vidare. Själv önskar jag mig ett eget hus så man kan bygga ett eget gym! Det hade varit asgrymt!

Om man bara bestämmer sig, håller sig till kalorimängden på en dag, äter gott och nyttigt (nej, nyttig mat är inte äcklig, grönsaker är gott bara man vet hur man ska tillaga dem, och det är oftast inte svårt), och rör på sig ett par gånger i veckan så kommer man till slut att gå ner i vikt. Så enkelt är det. Några jävla (ursäkta språket) mealbars, eller pulverpåsar fungerar inte!

Mål

Nu är det 13 dagar kvar av maj.

Jag när det kommer till träning så har jag satt upp som mål att om jag lyckas väga under 68 kg innan maj är slut och träna alla pass på aikidolägret som jag ska på den 2-5 juni, då ska jag få som belöning att köpa en cola float på vägen hem!

Fett najs!

Nu nästa vecka ska jag iväg och köpa ett gymkort också, eftermånga om och men har jag bestämt mig för att träna på Campushallen här i Linköping.

Och sen blir det aikido på Linköping Budoklubb under sommaren också.

Ska försöka variera mitt tränande nu, så att man blir mer all-round, och bra tränad. Det betyder att jag ska försöka variera de pass jag är med på, på Campushallen så det blir både dans, aerobics, och yoga tillsammans med styrketräning och aikido.

Utöver det så ska vi försöka skruva ihop min cykel också.

Och idag ska jag promenera ner till bibliotket och hem.

Målet är att i slutet av sommaren väga runt 60 kg och må bra.
Det betyder att förhoppningsvis blir det shoppingspree i höst då jag måste skaffa nya kläder!

När det kommer till mat vill jag kunna äta godis (även om jag inte ätit godis sen i mars, och chips och snacks kommer jag inte ihåg när jag åt sist) eller så för att unna mig, eller pizza eller så.

Det som är svårast att sluta med är läsk.
Läsk är så enormt gott!
Jag vet inte riktigt varför men läsk skulle jag nog kunna leva på om det hade varit så...
Iofs, det har jag i princip gjort förut en gång i tiden, men då var det "light" läsk i form av Pepsi Max eller Cola Zero och jag hade en väldigt ohälsosam syn på kost.
Men om det finns någon mat eller så som jag skulle kunna äta hur mycket av som helst så är det läsk. Brukar till och med ha den dåliga ovanan att när man är ute och äter/ har läsk till maten, så brukar jag dricka så mycket läsk innan maten kommer/innan jag börjar äta, att jag är jättemätt när jag ska äta, och orkar inget, men blir ju hungrig väldigt snart igen, och då äter jag igen, vilket gör att istället för 400 kcal på ett mål kan jag dricka 400 kcal i läsk och äta lite, för att äta nästan ett normalt mål med mat bara någon timme senare.
Det är inte så jäkla käkt egentligen.

Vad är eran sån "mat" som är den ni skulle kunna äta hur mycket som helst utav, som tar slut utan ni märker något?!

Oj...

Läste precis ett gammalt inlägg som är över ett år gammalt, det värsta är, mycket av det stämmer fortfarande. Skillnaden nu dock, är att jag har en alldeles underbar pojkvän, som verkar kunna stå ut med det mesta. Eller i alla fall med mig...

(Inlägget kan ni hitta här:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2009/11/kallas-det-missbruk.html)

Men fortfarande är det mycket av det där som gnager och gnager i mig.

Nu när jag sitter och ser på första säsongen av Top Model, är det en diskussion där om ätstörningar då en mycket smal, lång tjej anses äta för dåligt. Hon menar på att hon vet mer om ätstörningar än de andra tjejerna tillsammans (en orsak kan vara att om hon inte vinner, så ska hon börja att läsa till läkare) och det talar inte för henne då de som vet mest om sådant brukar vara de som åker längst ner i skiten. Nu tänker inte jag säga om hon har eller inte har ätstörningar, för det finns sånna som är långa och smala och alla behöver inte samma mängd med mat, hon kanske inte gör av med så mycket energi som de andra.

(nu ska jag också klargöra en sak här innan jag skriver vidare. Jag ser inte på Top Model och tänker "åh, tänk om jag kunde va sådär smal och bla bla bla, orsaken till min problem är på grund av helt andra saker, jag har aldrig, aldrig, ALDRIG varit intresserad av att ha en sådan modell kropp, min drömkropp, om man nu ska ha en sådan, ser betydligt mer vältränad och smidig ut, passande en idrottare, det där är en missuppfattning många har om att alla som har/har haft nån ätstörning har det för att de vill ha size 0, självklart är det många fall på grund av den orsaken, men långt ifrån alla... Sen måste jag lägga till också att Janice Dickinson måste vara en av de absolut största idioterna någonsin, om ni vill veta varför kan ni ju se season 1, i avsnitt 5 får hon en åthutning av Tyra som är så bra!)

Det gör mig lite pissed off att vissa anses vara sjuka även fast de kanske inte är, medans sånna som jag som inte är pinnsmal, ingen skulle tro mej, utan de skulle bara komma med saker som "sluta sjåpa dig" eller något, eftersom att när ben inte skjuter ut från skumma ställen eller man inte har en mage som hänger ner till knäna så kan man ju absolut inte ha en ätstörning, och tvärt om, många antar direkt att sånna som är supersmala inte äter ordentligt, eller att sånna som inte är jättesmal, bara äter en massa fet mat. Hela situationen blir komplex på det här sättet.

Jag måste säga att det ÄR väldigt jobbigt att varje dag, se sig i spegeln och tycka att, nej jag räcker inte till, det här duger inte. Det spelar ingen roll hur man ser ut, alla har något som de kämpar med inombords, vare sig det är en ätstörning eller något annat kroppskomplex, eller vad det nu kan vara. Där har Jonatan var till stor hjälp för mig. Jag tänker ofta sådana saker, men samtidigt vet jag att, även fast jag inte är nöjd, så tycker han fortfarande om mig. Det gör att man kanske blir lite starkare än vad man var förut...

Och jag måste säga att efter c:a 4 år med att komma tillbaka och kunna äta, tänka, leva och vara som en normal människa är det inte mycket som har förändrats.

Det känns som så mycket saker tar så mycket extra energi som man hade velat lagt på annat!

Ångesten som finns de dagar som man äter skräp kommer och går i vågor...

Det faktum att man får göra portionsstora matlådor när man ska nånstans (även om 2 måste med) för att man inte ska vräka i sig maten, eller när man är hemma för den delen.

Att man ändå väger för mycket nu så att knän/fotleder gör ont (och ja, jag vet att det är så, för de gånger jag vägt lite mindre har smärtan i knän och fotleder minskat avsevärt) alldeles för regelbundet.

Jag vet faktiskt inte vilket som är värst. Arbetet med att få en ordentlig förbränning tillbaka igen eller det faktum att jag ibland, fortfarande, får en sorts blandad ångest över att jag äter allt på tallriken, samtidigt som jag inte vill, jag får en ångest över hur mycket jag äter.

Mat, relationen till, ångestladdat hat möte... Det är väll det sättet som man bäst kan förklara just min situation.

Lösningen: Innan jag kommer på något bra/bättre är att jag lagar egentligen inte mer mat än jag behöver, gör jag stora portioner, då fryser jag inte allt snarast och lägger 100% på träningen...

Sen får man bara försöka vara stark och se om man verkligen är påväg åt rätt håll med livet, och att det man lyckats med hitills är en stabil grund, och inte en bräcklig som man kan rasa rakt ner igenom igen, för att förlora det jag har nu, det känns inte som ett alternativ.

Små steg, och nån dag hoppas jag att resultaten av allt ska visa sig.

Tentaplugg och snö = GI?

Ja självklart! Dalar ner ganska stora flingor, som tur är lägger dom sig inte! Då hade jag blivit riktigt deprimerad.

Satt på tåget hem förut och grämde mig över nederbörden och att jag inte hade något paraply eller ordentlig jacka på mig och kom plötsligt på att jag har ju en Dr Pepper i väskan! Det livar ju upp livsandarna till en nivå utöver det vanliga!

När jag skulle öppna flaskan kom jag dock på mig själv att jag höll över korken så att så lite ljud som möjligt skulle ta sig fram till de andra som satt på tåget.
Nu är frågan... Varför?
Vad var det som gjorde att ljudet från att öppna en flaska med läsk blir ett sådant hemskt ljud?
Jag har sett många som gör så när de har sötdricka i flaskorna, men ingen som gör så när de har vatten. Är det, det som vårat samhälle har kommit till idag?

Frågan är ju då om det är den här hysterin med all bantning och att man ska vara så hälsosam att göra...
Men hur resonerar man då när man inte kan öppna en flaska med dricka, men däremot sitta och köra i sig feta, kolhydrat rika måltider på restauranger?

Jo, svaret har jag redan... Kolhydrater!
Det är ju väldigt uppenbart att människan har en väldigt selektivt urval på vad de vill och inte vill höra.

Nu har jag å ena sidan inga vetenskapliga belägg för det här men att sätta i sig en portion Pasta Carbonara, som jag skulle kunna slå vad om att många av de här "hälsosamma" sätter i sig på en lunch innehåller lika stora mängder "dåliga kolhydrater" som en flaska Dr Pepper gör.

Med lite tanke verksamhet kom jag fram till att människor verkar resonera som så att
Dricka = Socker = Onyttigt
Mat = ska ätas 5 ggr/dag = nyttigt

Sen verkar det ju inte som att jättemånga förstår vad man ska äta för att det ska bli nyttigt, att exempelvis lassa in stora mängder ris eller vit pasta kanske inte är så jättenyttigt i längden utan att det ska varvas med grönsaker och proteiner.

Därav får jag en mer realistisk teori om att verkligheten ser ut på följande sätt:

Kolhydrater = Socker = Onyttigt i stora mängder

Det betyder ju att det inte spelar någon roll om man äter pastan eller dricker drickan, båda i för stora mängder blir onyttigt.

Då kommer man ju osökt att tänka på bantningshysterin som råder. Borde då inte folk vara mer insatta i det hela? (Eller det kanske är där det selektiva urvalet av vad man vill höra kommer in?)
Med tanke på att mängden människor som går till dietister eller folk med likartade yrken för att få hjälp med kostrådgivning har ökat, borde då inte folk vara mer utbildade inom området?
Eller har även de blivit endel av det konsumtionssamhälle som vi lever i idag och böjer sig efter vad som genererar mest publicitet och pengar?
Om så är fallet, borde man då inte granska kostrådgivarna och kontollera om det egentligen sköter sitt arbete eller bara lär sig att marknadsföra dieter så de kan få böcker sålda, för i många diskussioner med kompisar, okända människor osv så verkar GI dieten vara den populäraste.
(För de som inte vet va GI är betyder det att man tar bort stora mängder kolhydrater för att kroppen ska använda fettdepåerna som engergi istället).
Ett exempel är "Fettdoktorn", som egentligen känns som bara en annan förespråkare av GI dieten

Nu skall jag åter igen använda mig av logik. (Har dock inte läst in mig på GI dieten så mycket och inte heller på LCHF-dieten, men vet i stora drag vad de går ut på).
Protein + Fett - Kolhydrater = GI/LHCF ... right?

Men sen när blev det bra för hjärtat att äta fett i stora mängder?

Det är en sak jag har undrat på väldigt länge?
Jag tvivlar på att det finns någon diet som fungerar egentligen, vissa kanske kan äta stora mängder fett och aldrig få några men utav det, men majoriteten kommer nog att må väldigt dåligt när de blir gamla i så fall, det är i alla fall det jag tror och kommer vara övertygad om tills jag är felbevisad.
Samma sak med GI, kroppen och hjärnan behöver MINST 20 gram kolhydrater för att fungera normalt, varför ska man då leka med sin hälsa och under längre tider leva på minimum för?
Jag tror det är både ohälsosamt och gör liten verkan i längden när man inte orkar längre.

Jag tror att om människor ska må bra och kunna leva ett normalt liv så bör mängden fett reduceras i maten, snabbmat och allt för mycket söta och feta livsmedel bör tas bort från hyllorna för mer färska råvaror och godis behöver sluta att massproduceras och barn ska inte behöva bli beroende av eländet redan som små...
Ja, önska kan man ju alltid! ;)