Frustrerande!

Ska nu börja med att säga att jag anser att folk får se ut hur de vill. Jag har både tjocka och smala, tränade och otränade vänner och de är fantastiska människor. Allihopa. Kritiken här är inte mot dem, utan kritiken är snarare mot författarna av de här böckerna (komplett lista kommer i ett senare inlägg). Om någon tar illa vid sig så ber jag om ursäkt redan från början, det är inte min mening!
Jag anser att idag pratas det alldeles för mycket om att det smala idealet är fel, och det tycker jag också, att vi alla ska väga 45 kg är inte rimligt, men jag har svårt att tro att det i det långa loppet är nyttigt att väga 145 kg heller. Båda två är extremer som sliter på kroppen på olika sätt (om man nu inte är väldigt kort, då kan ju 45 vara okay, men den vuxna medelsvensken är inte så kort, eller så lång att det är optimala vikter för att kroppen ska må bra, och det är väll lite från den vuxna medelsvensken som jag utgår ifrån när jag gör mina resonemang. 

Alla har olika förutsättningar, det är jag mycket medveten om, alla har heller inte samma mål med sin kroppsvikt, men det är inte det som är kärnan i mitt inlägg heller. Kärnan är att folk ska må bra, och jag frågar mig snarare om våran kosthållning med mycket snabbmat och lite hemlagad mat med färska råvaror och grönsaker får oss att må bra, vad vi än väger. Eller rättare sagt, vad vi väljer att väga. 

Jag är just nu inne i ett "bantningbokstim". Då inte hur man bantar eller böcker med en massa bantningstips, utan snarare olika människor som på ett eller annat vis resonerar om bantning, fett(rädsla), sina viktnedgångar/viktuppgångar, operationer, studerar och kritiserar olika populära dieter och diskuterar sina viktresor på ett eller annat sätt, och jag förundras över hur många dumma människor som faktiskt får skriva böcker.

Majoriteten pratar bara om bantning, alltså att under en tid begränsa sitt intag av kcal, ofta handlar det om mellan 500-1200 kcal/dag. Alltså regelrätt bantning, där man måste välja bort saker, och sen berättar att det är dåligt för att det misslyckas. (No shit Sherlock..?)

Ingen av dem reflekterar över att det som gäller är att ändra på sina matvanor långsiktigt, men att man inte för det aldrig någonsin kan äta en hamburgare, eller en tårtbit. Grejen är den att man kanske inte behöver äta hamburgare 4 dagar vi veckan och tårta varje dag (om man nu inte vill det, men då får man eventuellt räkna med att man inte har ett sexpack på magen, men å andra sidan, de som hellre väljer det över exempelvis en sallad kanske inte har den ambitionen heller, vad vet jag, det är ju upp till var och en).

Vad jag menar är att man kan fortfarande äta tårta och kakor och så vidare, men att man inte kan äta hur mycket som helst. Nu menar jag inte att man inte får vara överviktig, men då är det ens val som man tagit, de här böckerna gäller ju snarare kvinnor som inte är intresserade av att vara överviktiga, och det är där i problemen ligger. De vill inte vara överviktiga. Då blir det ju en helt annan sak. Av någon anledning så får jag intrycket att flera av dem verkar både vilja ha kakan och äta den. De vill äta all skit (då menar jag i form av mycket snabbmat, stora mängder snacks och läsk, glass i stora lass och flera påsar godis), men samtidigt vill de inte vara tjocka.

Problemet är att den maten är oerhört kaloririk, och man kan bara äta lite av den för att inte öka i vikt. Grönsaker som innehåller betydligt mindre kalorier kan man däremot äta betydligt mer utav innan man når samma kalorinivå. Det som jag antyder här är att om man äter 3000 kcal/dag i form av snabbmat och kakor, men istället går över till att äta 2000 kcal (som under inga som helst omständigheter är farligt att äta, vilket de verkar tro) i grönsaker men unnar sig lite choklad då och då, eller käkar en bit tårta en gång i veckan så kan man fortfarande ligga på en kroppsvikt som gör att man slipper eventuella följdsjukdomar som övervikt kan (och ofta) skapa. Dock får man ju tänka på att om man äter 3000 kcal i snabbtmat eller 3000 kcal i grönsaker gör samma sak om man bara förbränner 2000 kcal, man ökar i vikt, men å andra sidan, 2000 kcal i grönsaker är ganska mycket mat!

Att vi förbränner olika mycket, det känns också väldigt logiskt, och det är jag ganska snabb på att skriva under. Däremot tror jag att många överskattar hur mycket faktiskt gör av med och går på rekommendationer, och sedan att de underskattar hur mycket de faktiskt äter. Där tror jag det absolut största problemet ligger, inte i att man har anlag för att vara rund eller att man har dålig viljestyrka, utan man vet helt enkelt inte hur mycket man gör av med och hur mycket man äter.

Att man sen måste röra på sig, vare sig man är smal eller tjock, det är ju ganska logiskt.

Nästan alla av de här författarna verkar dock rata "kalorier in vs. kalorier ut"-ekvationen men kör stenhårt på att det har det i generna att vara feta så de behöver inte bry sig, eller har det i generna och det enda som någonsin kan rädda en överviktig människa är en magsäckoperation.

Spännande.

Jag hänger verkligen inte med på resonemanget alls.

Magsäcksoperationer ska jag egentligen inte ens börja prata om, för de tycker jag riktigt illa om. Min största fråga här är egentligen: Varför vill man operera magen, med följden att man kan få komplikationer med själva operationen, men också ha svårt att äta vissa saker, få intoleranser och så vidare? Det utan att man egentligen bryter det "dåliga beteendet" som fick dem dit igen. När författaren menar på att det enda som kan hjälpa överviktiga är att operera magen, och så vips vill de aldrig ha en hamburgare igen utan ångkokt fisk (som förövrigt smakar förjävligt) hela tiden, och sedan fyller halva boken med utsagor från nöjda opererade, utan att ens reflektera över att det finns precis lika många (om inte fler) som gjort operationen och sen gått upp till samma vikt igen av den orsak att de fortsatt att äta som de gjorde, och i takt med att magen sträcktes ut igen så åt de mer och mer av det som gjort dem tjocka innan.

Alltså, alla har rätt att se ut som de vill, och väljer man hellre att vara ett par, eller många, kilo överviktig och äta en påse chips i veckan (eller vad de nu är som gör att man äter mer än man gör av med), då kan man ju göra det, men de här kvinnorna känns ju mer som att de använder generna som ursäkt, utan att egentligen köra på det enda som fungerar och som inte har några komplikationer.

De vill ju ändå vara smala, men är det inte. Det är här skon klämmer. (Inte för att vara taskig, men gnäll var ett av de första orden jag tänkte på när jag började läsa den ena boken).

Utan att vara utbildad eller så där extremt kunnig (enligt många i alla fall) så är det här det enda sättet att gå ner i vikt på utan att skada kroppen (eller för att ha en frisk kropp även om man är smal):

1. Gör av med mer än du äter men se till att det underskottet man ligger på är p.g.a träning. Alltså, ät dig till +/- 0, och rör på dig några gånger i veckan. Ofta är problemet att man överskattar hur mycket man bränner och underskattar hur mycket man äter (som tidigare sagt), inte att generna säger att man måste vara tjock. Tillslut går man ner i vikt. Äter man 2000 kcal, gör av med 2000 kcal men tränar bort 300 kcal 3 ggr i veckan så ligger man på ett underskott av 900 i veckan. Vare sig farligt eller ohälsosamt. (Ett kg kroppsfett brukar räknas på ungefär 7700 kcal).
2. Ät "rätt". Ät mer grönsaker och protein. Vill man kan man dra ner på kolhydraterna (det där beror på hur aktiv man är) men ta inte bort dem. Ät "lagomt". Man måste inte äta överdrivet mycket sötsaker eller snabbmat för att tycka om mat. Ofta smakar hemlagat mycket, mycket bättre än vad snabbmat gör!
3. Rör på dig. Man behöver inte springa en mil varje gång. Har man ingen lust att träna hårt eller få kropp som Jillian Michaels så kan fortfarande promenader några gånger i veckan få dig att gå ner om man ligger på ett +/- 0 i kcalbalans när det kommer till mat.

Kroppsformen är ändå något man får leva med, men det betyder inte att man måste vara överviktig. (Vilket många av författarna verkar mena eller rent ut sagt säger). Vissa delar är svårare att bränna fett på, vissa lättare.Vissa ställen är lättare att lägga på sig muskler i, vissa inte. Även om man trivs med sin kropp, vare sigden är stor eller liten, är det bra att röra på sig, inte överäta hela tiden, och försöka att äta nyttigt i alla fall större delen av tiden. Vad många av författarna verkar missa är att vi idag inte gör av med lika mycket kalorier på grund av stillasittande jobb och så vidare. De verkar tro att vi förbränner lika mycket som vi gjorde när vi fortfarande arbetade med jordbruk och skogsbruk.

Ingenting av det här innebär "bantning". Man äter mycket, och man kan mycket väl äta gott. Man äter när man är hungrig, och slutar när man är mätt. I vilken takt man vill göra saker bestämmer man själv, det kan ingen lägga sig i. Bara att byta ut några måltider mot "nyttigare alternativ" eller några fikastunder mot frukt istället kan ändå göra en liten skillnad i slutändan. Man kan inte tvinga någon att äta saker de inte vill ha, men det finns ju sjukt många goda grönsaker som smakar en miljon gånger bättre än vad en hamburgare på McDonalds någonsin gör.

Man ska ändå trivas i sin kropp och orka göra saker. En god grundkondition är därför bra. Det är alltså inte okay att inte orka gå till postlådan utan att flåsa vare sig man är tjock eller smal. Att en del av övervikten beror på gener, det kan jag inte förkasta helt, jag har inge belägg för det, men om det krävs gener för att ha en sjukt rippad kropp så har ju generna även en roll i övervikt, men det innebär inte att man absolut inte kan gå ner till en vikt där kroppen mår bra och så vidare. Det innebär alltså inte att bara för att man väger 145 kg så är man dömd att göra det för all framtid.

Jag hoppas alla förstår mina röriga resonemang!

Paul McKenna.

Jag har precis läst Paul McKennas bok "Jag kan göra dig smal". Jag har också sett tv-programmet som gick för något år sedan.

För den som inte vet så menar Paul McKenna att han "hypnotiserar" folk smala. Jag vet, men läs klart inlägget ändå är ni snälla. Vissa saker är inte så dåliga som de låter.

Jag är dock lite kluven till boken. I alla fall vissa delar av den.

Han propagerar för fyra regler när det kommer till viktminskning:
1. Ät när du är hungrig
2. Ät vad du vill
3. Ät medvetet
4. Sluta när du är mätt

Ja, det är väll det logiska sättet att göra det på. För sådana som inte kan känna om de är mätta eller inte utan de får träna upp att sluta äta när magen säger ifrån, även om det är gott. (Den som inte erkänner att ni kan trycka ner en munfull eller två mer av något nu tycker är gott, bara för att det är gott, den tror jag ljuger, skillnaden är väll att man kanske inte gör det hela tiden).
Jag tycker det är ganska självklart, och man ska ju inte gå hungrig heller. Det leder ju inte till något bra.

So far, so good, tycker jag faktiskt.

Sen förklarar han lite knep för att bli av med sötsug och så vidare, få lite motivation. Det är här jag känner mig lite kluven till det hela. Vissa saker känns som att de skulle kunna ge komplex snarare än hjälp, och vissa är ju egentligen bara distraktioner från att känna suget. Man skulle mycket väl kunna göra något annat än hans "lösningar". Han menar att man "programmerar" bort beteende när det kommer till mat, exempelvis så menar han att man kan få bort sug efter olika sorters mat med hans små metoder. Det är väll snarare så att man får en annan distraktion än att tänka på mat, eller vad man nu är sugen på. Det borde kunna göras på andra sätt också!

(Det optimala vore ju att om man känner sig sugen på godis eller något, så skulle man "programmera om sig" så att man gick ut och rörde på sig istället.Det hade ju varit det bästa!)

Det som dock är bra är att han inte förespråkar några som helst dieter, ingen självsvält, ingen "förbjuden mat och så vidare.

Vissa saker han skriver är rena baskunskaper om viktnedgång, vissa saker är väldigt flummigt, dock anser jag att han missar något väldigt väsentligt.
Ska man gå ner i vikt så gäller fortfarande regeln att man måste göra av med mer energi än vad man stoppar i sig, och träningsdelen av hans "metod" är ganska sparsamt utformad, men den ger åtminstone utrymme för folk att göra det de vill som träning, även om jag gärna hade sett att han fördjupat sig lite i fördelarna med att faktiskt träna.
Att jag reagerar på det här är just för hans "ät när och vad du vill, bara du slutar när du är mätt"-approach. Bara för att man slutar när man är mätt så betyder det inte att man faktiskt gör av med mer än vad man sätter i sig. Man får nog vara lite försiktig där, speciellt om man inte känner att man är mätt.

Sen kan man ju fastna lite på att han faktiskt säger att all mat är okay. Då finns det ju en risk för folk som äter mycket skräpmat att de fortsätter. Även om man slutar när man är mätt, så är det fortfarande dåligt för kroppen att äta skräpmat. Stora mängder fett och salt mår inte kroppen bra av hur lite man än väger.

Jag tänker faktiskt inte säga mer än att man gärna får läsa boken själv och få sin egen uppfattning. Jag är som sagt lite kluven, och jag är ganska kritisk till vissa saker, men en del saker låter helt okay.
Man får nog, precis som i allt annat blanda och mixa.

Att man ska äta när man är hungrig, äta medvetet och sluta när man är mätt, det tycker jag man ska ta till sig. Att man får äta vad man vill tycker jag dock man ska vara lite försiktig med, eftersom att det finns fler delar av ens hälsa än vikten, och man måste fortfarande göra av med mer energi än vad man stoppar i sig.

Oj...

Läste precis ett gammalt inlägg som är över ett år gammalt, det värsta är, mycket av det stämmer fortfarande. Skillnaden nu dock, är att jag har en alldeles underbar pojkvän, som verkar kunna stå ut med det mesta. Eller i alla fall med mig...

(Inlägget kan ni hitta här:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2009/11/kallas-det-missbruk.html)

Men fortfarande är det mycket av det där som gnager och gnager i mig.

Nu när jag sitter och ser på första säsongen av Top Model, är det en diskussion där om ätstörningar då en mycket smal, lång tjej anses äta för dåligt. Hon menar på att hon vet mer om ätstörningar än de andra tjejerna tillsammans (en orsak kan vara att om hon inte vinner, så ska hon börja att läsa till läkare) och det talar inte för henne då de som vet mest om sådant brukar vara de som åker längst ner i skiten. Nu tänker inte jag säga om hon har eller inte har ätstörningar, för det finns sånna som är långa och smala och alla behöver inte samma mängd med mat, hon kanske inte gör av med så mycket energi som de andra.

(nu ska jag också klargöra en sak här innan jag skriver vidare. Jag ser inte på Top Model och tänker "åh, tänk om jag kunde va sådär smal och bla bla bla, orsaken till min problem är på grund av helt andra saker, jag har aldrig, aldrig, ALDRIG varit intresserad av att ha en sådan modell kropp, min drömkropp, om man nu ska ha en sådan, ser betydligt mer vältränad och smidig ut, passande en idrottare, det där är en missuppfattning många har om att alla som har/har haft nån ätstörning har det för att de vill ha size 0, självklart är det många fall på grund av den orsaken, men långt ifrån alla... Sen måste jag lägga till också att Janice Dickinson måste vara en av de absolut största idioterna någonsin, om ni vill veta varför kan ni ju se season 1, i avsnitt 5 får hon en åthutning av Tyra som är så bra!)

Det gör mig lite pissed off att vissa anses vara sjuka även fast de kanske inte är, medans sånna som jag som inte är pinnsmal, ingen skulle tro mej, utan de skulle bara komma med saker som "sluta sjåpa dig" eller något, eftersom att när ben inte skjuter ut från skumma ställen eller man inte har en mage som hänger ner till knäna så kan man ju absolut inte ha en ätstörning, och tvärt om, många antar direkt att sånna som är supersmala inte äter ordentligt, eller att sånna som inte är jättesmal, bara äter en massa fet mat. Hela situationen blir komplex på det här sättet.

Jag måste säga att det ÄR väldigt jobbigt att varje dag, se sig i spegeln och tycka att, nej jag räcker inte till, det här duger inte. Det spelar ingen roll hur man ser ut, alla har något som de kämpar med inombords, vare sig det är en ätstörning eller något annat kroppskomplex, eller vad det nu kan vara. Där har Jonatan var till stor hjälp för mig. Jag tänker ofta sådana saker, men samtidigt vet jag att, även fast jag inte är nöjd, så tycker han fortfarande om mig. Det gör att man kanske blir lite starkare än vad man var förut...

Och jag måste säga att efter c:a 4 år med att komma tillbaka och kunna äta, tänka, leva och vara som en normal människa är det inte mycket som har förändrats.

Det känns som så mycket saker tar så mycket extra energi som man hade velat lagt på annat!

Ångesten som finns de dagar som man äter skräp kommer och går i vågor...

Det faktum att man får göra portionsstora matlådor när man ska nånstans (även om 2 måste med) för att man inte ska vräka i sig maten, eller när man är hemma för den delen.

Att man ändå väger för mycket nu så att knän/fotleder gör ont (och ja, jag vet att det är så, för de gånger jag vägt lite mindre har smärtan i knän och fotleder minskat avsevärt) alldeles för regelbundet.

Jag vet faktiskt inte vilket som är värst. Arbetet med att få en ordentlig förbränning tillbaka igen eller det faktum att jag ibland, fortfarande, får en sorts blandad ångest över att jag äter allt på tallriken, samtidigt som jag inte vill, jag får en ångest över hur mycket jag äter.

Mat, relationen till, ångestladdat hat möte... Det är väll det sättet som man bäst kan förklara just min situation.

Lösningen: Innan jag kommer på något bra/bättre är att jag lagar egentligen inte mer mat än jag behöver, gör jag stora portioner, då fryser jag inte allt snarast och lägger 100% på träningen...

Sen får man bara försöka vara stark och se om man verkligen är påväg åt rätt håll med livet, och att det man lyckats med hitills är en stabil grund, och inte en bräcklig som man kan rasa rakt ner igenom igen, för att förlora det jag har nu, det känns inte som ett alternativ.

Små steg, och nån dag hoppas jag att resultaten av allt ska visa sig.