Vare sig det ena eller det andra

Det är liksom som att ha två människor inom sig.

Eller tre kanske till och med.

Först är det jag, mej. Tycker om livet, tycker om saker, tycker om film, tycker om det jag gör, tycker om att pyssla, träna, leka, läsa, skriva... Tja, tycker om att finnas och vara och ha kul helt enkelt. Funkar inte allt, så är det inte ett problem, man kan lösa det sen.

Sen finns det monster nummer 1.

Okontrollerat, helt och hållet okontrollerat. Allt, och jag menar verkligen allt! Aldrig lämna, aldrig inte äta upp.

Inte bara mat, allting. Det är svårt att sluta med någonting.

Sen kommer den västa fram, monster nummer 2.

Kontroll, istället för ingen kontroll. Ska veta, och vet, allt. Hur länge ska man träna för att göra av med så mycket?

Man har inte en normal syn på sig själv riktigt.

Portionsbestämt - Ät upp - Ångest

Inte äta alls - Ångest

Aldrig kan man vara helt och hållet riktigt nöjd.

Det svåraste är, egentligen att det är två helt olika delar, man vet inte riktigt vad man ska göra. Det är vare sig det ena eller det andra, och därför vet jag verkligen inte vad jag ska göra åt det...

Vintern gör det inte bättre.

Det värsta just nu är ändå, att jag inte vet vem man ska prata med. Det känns så jobbigt att berätta alla detaljer.

Allt som står här, det är bara ytan. Bara ett sammandrag. Det är så mycket mer.