Biblioteksutbildning

Jag läser till bibliotekarie.

Jag tycker att det verkar som ett kul jobb, och jag jobbar vid sidan av på universitetsbiblioteket, och hade aldrig kunnat gissa mig till hur rolig den arbetsplatsen faktiskt skulle vara. Bra kollegor, bra chefer och så vidare! I framtiden vill jag jobba på skola som kontaktperson mellan bibliotek och lärare, och vara del i svenskundervisningen för barn med läs- och skrivsvårigheter, invadrarbakgrund eller rent generellt behöver lite extra stöd i just ämnet svenska.

Även utbildningen trivs jag jättebra på och har en hel del fantastiska klasskamrater! Jag skulle starkt rekommendera programmet ändå, i alla fall om man är sugen på inriktning pedagogik. (Nu kan jag i och för sig bara tala för distansprogrammet!)

Däremot så är jag lite skeptisk till vissa delar av utbildningen. Den heter ju Biblioteks- och informationsvetenskap. Jag har fått för mig att det innebär att även såna som vill jobba med information, men inte på bibliotek kan/vill söka utbildningen.

Jag förstår att mycket är samma kunskaper inom bibliotek och informationsvetenskap, men samtidigt är det mycket som inte är. Delar av kurserna som man läser känns väldigt irrelevanta för bibliotekarier, och vissa delar känns väldigt irrelevanta för de som vill specialisera sig åt informationsvetenskap. Det här gör med största sannolikhet att de som vill läsa en del informationsvetenskap inte söker programmet, även fast det skulle kunna vara exakt det de söker, därför att det är så diffust på vad man egentligen lär sig.

Där i sitter just problemet anser jag. Det finns ingen möjlighet att specialisera sig åt det ena eller det andra hållet. I min värld har man inte samma kunskaper som bibliotekarie och som webbredaktör (som utbildningen menar är två jobb man är utbildad inom efter avklarad utbildning, och då antar jag att det innebär att man är det, oavsett vilka valbara kurser man  väljer), utan det är två skilda jobb, som givetvis går att kombineras, men det är inte samma jobb, och innebär två olika kunskaper.

Flera kurser/delar av kurser som finns med nu under första året, anser jag borde förändras, och läggas senare i utbildningen, gärna som en inriktning mot bibliotek, och vissa kurser då som en inriktning mot informationsvetenskap. Frågan är nämligen: "Om man har ambitionen att jobba som till exempel webbredaktör, behöver man då kunna Deweysystemet och bibliotekens historia och juridik?"

Det är en fråga som jag tycker Linnéuniversitetet bör ställa sig. Som jag har förstått det har de flesta andra utbildningar sina Deweykurser betydligt senare i programmet, och det tycker jag är det mest logiska, för det behövs inte så tidigt. Det är om inte annat ett svårt ämne, och det känns som att man bör bekanta sig lite mer med bibliotek, både i praktik (exempelvis genom jobb och praktik) och teori innan man ger sig på ett sådant ämne.

Vad jag vill säga är alltså att man faktiskt bör dela upp programmet lite. Helst då genom att ha en gemensam bas, men sedan kan man under sista året, kanske ännu tidigare, (om man fortfarande ska ha 60 hp valbara kurser, vilket jag tycker är helt okay, för då kan man välja mellan att specifiera sig ännu mer, eller bredda sin kompetens, helt utefter sina egna förutsättningar), välja huruvida man vill gå bibliotek eller informationsvetenskap. Där kan man då lägga in Deweysystemet, biblioteksjuridik, bibliotekshistoria och så vidare, men även erbjuda fler biblioteksanpassade kurser till de valbara, eller helt enkelt slopa 30 hp, och istället ge relevant utbildning för den inriktning man i så fall väljer.

Självklart kan man ju se det som att man har en bred kompetens och att man har en större möjlighet att söka olika sorters jobb, det som jag är lite skeptisk emot när det kommer till programmets uppbyggnad är att det känns som att kunskaperna inte blir så djupa som man skulle vilja ha. En lösning vore kanske att ha tre inriktningar. Den första är samma som nu, med samma breda spretiga kunskap, och sedan de två andra, om man vet vad man vill jobba med.

Jag tycker att det skulle förenkla och ge en bättre överblick över vad man faktiskt kan i så fall, för nu känns det väldigt spretigt, och väldigt biblioteksinriktat, trots att utbildningen faktisk utlovar att man ska kunna jobba med andra informationsarbeten när man är klar. Min fråga här då är: "Vilken användning har jag av bibliotekens historia när jag sitter i informationstjänsten på till exempel kommun eller liknande?"

En tredje sak som jag anser skulle göra programmet ännu bättre är om man kunde ha lite mer praktik. Mycket av det man ska kunna som bibliotekarie kan man inte lära sig i skolbänken utan kräver att man är ute på biblioteken och får lära sig det. På Linnéuniversitetet får man åtminstone möjligheten till praktik över huvud taget, det är mycket positivt, men jag tycker att tiden är för kort som man ska vara ute. Att man får en teoretisk uppgift till anser jag är helt okay, för man måste ju ändå visa att man fått kunskapen.

Själva programmet skulle se ut (om jag fick bestämma):
Inriktning bibliotek
Första året läser man gemensamt informationsvetenskap och/eller informationshantering och så vidare. Här är det mer grundläggande kunskaper. Gärna en del informationssökning och hur man ska bearbeta information och föra den vidare.
Andra året så får man börja inrikta sig (tre inriktningar). Man börjar med 30 hp inom ämnet man inriktar sig i (information, bibliotek, generell), och sedan 30 hp valbara kurser. Gärna med några dagars praktik inlagd  på vissa ställen under året.
Tredje året så kan man släppa ut eleverna på en längre praktik som varvas med vissa teoretiska moment. Man behöver inte ha en hel termin, men kanske 15 hp i alla fall, om inte annat så i alla fall 7,5 hp. Gärna lite praktik under andra terminer också med olika uppgifter så man får prova på lite olika saker eftersom man måste fokusera på vissa delar i så fall. Sista terminen gör man självklart en uppsats.

Det här gör att man lättare kan se hur det man lär sig på skolan fungerar i praktiken. Lärarstudenter har ju till exempel mycket mer praktik än vad vi har, så varför skulle inte vi kunna har det?

Jag är ganska nyfiken på hur många som faktiskt skulle hålla med mig i den här frågan. Det här skulle ju också kapa en del på introduktionerna för många bibliotek eftersom att eleverna som kommer ut från skolan då har betydligt mer erfarenhet från arbetet.

Majoriteten av det jag lärt mig om själva arbetet har jag nämligen lärt mig genom att jobba, inte genom att plugga, även om delen av juridik inom bibliotek har varit till stor hjälp, men utan att jobba så vet man inte riktigt vad det innebär att sitta i telefon med en låntagare och försöka hjälpa denne utan att nämna detaljer eftersom att man inte kan vara säker på att det är låntagaren.

Mer relevant och profilerat i form av inriktningsval, mer praktik och en omplacering av kurserna så att det svåra kommer sist istället för först vore en sak att tänka på för lärarna och programansvariga på biblioteks- och informationsvetenskapen på Linnéuniversitetet. Jag tror personligen att det skulle bli en positiv ändring om den skulle kunna ske.

Hoppas ni förstår hur jag tänker!

Ointellektuellt

Nu läser jag den här debattartikeln i DN Debatt för andra gången idag, och jag kan fortfarande inte riktigt greppa den. Eller vad han faktiskt försöker säga oss. Jag kanske inte är lagom intellektuell?

Inlägget handlar om forskaren Mats Alvessons (professor i företagsekonomi) resonemang om att högskolestudenter gör det lätt för sig, och att man inte lär sig något av att läsa på högskolan. Han pratar om "lätta ämnen" som inte skall ge någon intellektuell kvalité:

Lätta ämnen är lika populära bland studenter som tveksamma i fråga om att leda till påtaglig intellektuell kvalificering. Vi får en uppdelning av studenter där de från högutbildade familjer läser traditionella akademiska ämnen, ofta på prestigefyllda lärosäten, och andra läser lätta ämnen och är överrepresenterade på nyare lärosäten.

Inte nog med att han ger en känga till vissa ämnen (men han är noga med att inte säga vilka), så ger han också en känga till vissa lärosäten, som han uppenbarligen anser inte håller den klass han vill ha på universitetsutbildningar.

Jag är lite nyfiken på vilka dessa "lätta ämnen" innebär.
För mig handlar hela artikeln (åter igen) om att man bör utbilda sig till "något vettigt". Typ, ingenjör, läkare eller liknande. (Väldigt mycket vibbar från Svenskt Näringslivs uttalande förra sommaren om "lätta" litteraturkurser på Linnéuniversitet?) Istället då för att fokusera på vilka områden vi idag har personalbrist på, och göra de programmen attraktivare så ska alla slåss om samma program. Det känns inte helt hållbart i längden. Vi kan ha hur många läkare som helst, men utan sjuksköterskor kommer inte vården att fungera.

Man har läst lite spökhistorier om hur vissa av lärarutbildningarna godkänner elever trots att de inte når upp till standarden för att eleverna annars känner sig kränkta och så vidare, men det är ett helt annat problem, och måste tas itu med inom den egna kretsen, man ska inte, som Alvesson verkar göra, dra alla över en kam.

Alvesson menar på att många av högskolorna kan ses som yrkesgymnasium istället.

Ser man på en genomsnittlig svensk högskolas eller nytt universitets utbud kan man få intrycket att det är yrkesgymnasieskola. Örebro universitet har till exempel akut- och ambulanssjukvårds-, behandlingsassistent-, byggarbetsledareprogram, program för sommelier och måltidskreatör, hotell och värdskap och till och med ett spa-program. Malmö högskola kör med kurser typ serieteckning och fotbollshistoria.

Sen är jag inte helt säker på att jag håller med om att akut- och ambulanssjukvård är något som man klarar av när man är 16-18 år, vilket är åldern vi har på gymnasieskolor i Sverige. Om man nu vill vara petig så kanske vissa av dem skulle kunna kortas ner i tid, och fler övergå till KY-utbildningar, men jag ser ingen som helst orsak att dessa KY-utbildningar kan ges på högskolor, eller något annat samarbete. Frågan är då, vilka av dem ska i så fall förkortas? De med mer praktik? De som ej är "högavlönade jobb"? Kriterierna för det här skulle i så fall kunna vara vilka som helst. Sen tror jag personligen att åtminstone några av de teoretiska kunskaperna faktiskt är bra att ha med sig ut i yrkeslivet sen!

Av vissa av hans resonemang får man nästan känslan av att man inte behöver någon utbildning över huvud taget:

Förr eller senare lär sig kanske de flesta tillräckligt för vad som krävs av ett arbetsliv där trots allt flertalet arbeten ej förutsätter avancerade teoretiska kunskaper. 

Förhoppningsvis visar det sig senare vilka som inte gjort sitt jobb på högskolan och inte, i alla fall om det kommer till de mer praktisk utbildningarna. Rätt man på rätt plats. Den mest kompetente ska ha jobbet, vare sig han hade G eller VG på alla uppgifter för bara för att man har ett läshuvud betyder det inte att man är mest kompetent ute i arbetslivet, utan kanske ska just hålla sig till det mer teoretiska (exempelvis forskning!).

Jag hoppas att det är fler än jag som ändå är lite kritisk mot hans användande av en studie på amerikansk mark och anser att det passar direkt in på svensk högskola/universitet (vänta här nu, var det inte det han var ute efter, kritiskt tänkande, och minsann, jag tror nog att jag läst några av de här "lätta ämnena" som han menar inte ger oss något kritisk tänkande...). Fokuset bör ju snarare att ligga på att få kvalitativa program/kurser, inte "rätt" sorts kurser, oavsett vad ämnet är.

Not: De bästa lärarna jag har haft har jag haft i film- och litteraturvetenskap, och inte var det "lätt" där inte. Mycket läsande, hårda krav för G, långa uppsatser med krav på kritiskt tänkande och förståelse för olika teorier, och mycket engagemang både från lärare och studenter!

Decisions, decisions, decisions...

Some decisions are easy, some, a lot harder than expected, and I am already nervous for the future. I mean, if everything go as planned, in less than 11 months, I will move from here to Växjö! If that don't succeede, I will move here to Uppsala. I mean, things could be less scary. And if neither of it succeeds, I will take part 1 of 2 of a documentary course in Linköping. Life is just as hard as you make it!
Yeah I know I live on my own at the moment, but I have my parents less than an hour away by car, I have my grandmother and brothers and friends in the same town, the only one not that close, is my boyfriend, which I still have to be on a train for a minimum of 1½ hour to see, wherever I go.

But I want this. I think it is right.

The hardest thing to leave?
Except my parents and family, it must be the aikido/kali clubs, specifically my sensei(s), and this means Iwill come home as often as I can, to train, hard.

Even though it scares me, it fills me with a calmness. I think it will be alright, I have about found someone to live in my flat while I am away (someone who will not re-paint or destroy it in an other way!!!) and I am good to go.

The decision was quite easy to make when I realised what amazing film teachers there is in Växjö (at least so far) and when realising exactly what I want to study in English, the decision to at some point in life living in Uppsala was not that hard either. Life is good when decisions are so hard, but still so easy to make.

So in mid-august 2011, my stuff will be put on a trailer and going somewhere else in Sweden. It is already making me nervous as hell to think of sometimes. This flat, that I have put down so much effort in making "my own personal space", will be someone else, and I have to live in a rental flat, with most probably light colours. Just that fact makes me nervous!

Next summer I will (probably) take my last class in a long while in Karlstad (and I have even noticed that one that I want to take, have a good similar one in Linköping), but maybe one day I will come back and study (more?) Documentary filming.

Well, bring on the future, I am ready for all your takes and turns!