Ointellektuellt

Nu läser jag den här debattartikeln i DN Debatt för andra gången idag, och jag kan fortfarande inte riktigt greppa den. Eller vad han faktiskt försöker säga oss. Jag kanske inte är lagom intellektuell?

Inlägget handlar om forskaren Mats Alvessons (professor i företagsekonomi) resonemang om att högskolestudenter gör det lätt för sig, och att man inte lär sig något av att läsa på högskolan. Han pratar om "lätta ämnen" som inte skall ge någon intellektuell kvalité:

Lätta ämnen är lika populära bland studenter som tveksamma i fråga om att leda till påtaglig intellektuell kvalificering. Vi får en uppdelning av studenter där de från högutbildade familjer läser traditionella akademiska ämnen, ofta på prestigefyllda lärosäten, och andra läser lätta ämnen och är överrepresenterade på nyare lärosäten.

Inte nog med att han ger en känga till vissa ämnen (men han är noga med att inte säga vilka), så ger han också en känga till vissa lärosäten, som han uppenbarligen anser inte håller den klass han vill ha på universitetsutbildningar.

Jag är lite nyfiken på vilka dessa "lätta ämnen" innebär.
För mig handlar hela artikeln (åter igen) om att man bör utbilda sig till "något vettigt". Typ, ingenjör, läkare eller liknande. (Väldigt mycket vibbar från Svenskt Näringslivs uttalande förra sommaren om "lätta" litteraturkurser på Linnéuniversitet?) Istället då för att fokusera på vilka områden vi idag har personalbrist på, och göra de programmen attraktivare så ska alla slåss om samma program. Det känns inte helt hållbart i längden. Vi kan ha hur många läkare som helst, men utan sjuksköterskor kommer inte vården att fungera.

Man har läst lite spökhistorier om hur vissa av lärarutbildningarna godkänner elever trots att de inte når upp till standarden för att eleverna annars känner sig kränkta och så vidare, men det är ett helt annat problem, och måste tas itu med inom den egna kretsen, man ska inte, som Alvesson verkar göra, dra alla över en kam.

Alvesson menar på att många av högskolorna kan ses som yrkesgymnasium istället.

Ser man på en genomsnittlig svensk högskolas eller nytt universitets utbud kan man få intrycket att det är yrkesgymnasieskola. Örebro universitet har till exempel akut- och ambulanssjukvårds-, behandlingsassistent-, byggarbetsledareprogram, program för sommelier och måltidskreatör, hotell och värdskap och till och med ett spa-program. Malmö högskola kör med kurser typ serieteckning och fotbollshistoria.

Sen är jag inte helt säker på att jag håller med om att akut- och ambulanssjukvård är något som man klarar av när man är 16-18 år, vilket är åldern vi har på gymnasieskolor i Sverige. Om man nu vill vara petig så kanske vissa av dem skulle kunna kortas ner i tid, och fler övergå till KY-utbildningar, men jag ser ingen som helst orsak att dessa KY-utbildningar kan ges på högskolor, eller något annat samarbete. Frågan är då, vilka av dem ska i så fall förkortas? De med mer praktik? De som ej är "högavlönade jobb"? Kriterierna för det här skulle i så fall kunna vara vilka som helst. Sen tror jag personligen att åtminstone några av de teoretiska kunskaperna faktiskt är bra att ha med sig ut i yrkeslivet sen!

Av vissa av hans resonemang får man nästan känslan av att man inte behöver någon utbildning över huvud taget:

Förr eller senare lär sig kanske de flesta tillräckligt för vad som krävs av ett arbetsliv där trots allt flertalet arbeten ej förutsätter avancerade teoretiska kunskaper. 

Förhoppningsvis visar det sig senare vilka som inte gjort sitt jobb på högskolan och inte, i alla fall om det kommer till de mer praktisk utbildningarna. Rätt man på rätt plats. Den mest kompetente ska ha jobbet, vare sig han hade G eller VG på alla uppgifter för bara för att man har ett läshuvud betyder det inte att man är mest kompetent ute i arbetslivet, utan kanske ska just hålla sig till det mer teoretiska (exempelvis forskning!).

Jag hoppas att det är fler än jag som ändå är lite kritisk mot hans användande av en studie på amerikansk mark och anser att det passar direkt in på svensk högskola/universitet (vänta här nu, var det inte det han var ute efter, kritiskt tänkande, och minsann, jag tror nog att jag läst några av de här "lätta ämnena" som han menar inte ger oss något kritisk tänkande...). Fokuset bör ju snarare att ligga på att få kvalitativa program/kurser, inte "rätt" sorts kurser, oavsett vad ämnet är.

Not: De bästa lärarna jag har haft har jag haft i film- och litteraturvetenskap, och inte var det "lätt" där inte. Mycket läsande, hårda krav för G, långa uppsatser med krav på kritiskt tänkande och förståelse för olika teorier, och mycket engagemang både från lärare och studenter!