Sliter mitt hår!

Argh!

Sitter och krånglar med första uppgiften på uppsatsen som ska in till skolan imorgon!

Grejen är att jag ska vara källkritisk mot en berättelse ned skriven av ett arabiskt sändebud som heter Ibn Fadlan och hans möte med ryska vikingar på 920-talet.

Nu har jag varit källkritisk emot den i flera dagar men fortfarande inte fått ihop mer än 400 ord av ett 750 ord minimum, och jag har verkligen ingen som helst aning om vad mer jag ska skriva. Vi har läst Steinslands bok Fornnordisk Religion, men inte känner jag mig något klokare för det.

Det känns som att det är svårt att vara källkritisk mot något som man egentligen vet så lite om, låter som det ska vara lätt, men man kan ju inte komma med konkreta exempel.

Inte för att det blir lättare sen, könsperspektiv på den poetiska eddan låter inte helt och hållet som något jag vill spendera en söndag och hela måndagen med. Men å ena sidan, sen ska jag ner och se fotbollen som inte gick igår.

Men nu tror jag att mat är i vad som behövs!

Rostat bröd i massor!

Top Model junkie

Jag vet inte riktigt vad det är med just det programmet (och Lyxfällan) som gör att jag blir alldeles *woooo*. Brukar egentligen inte tycka om dokusåpor/realityshows eller vad man ska kalla det som ser ut på det här viset.

Lyxfällan är ju en annan sak, där får man ju faktiskt lära sig någonting. Något som är ganska bra att lära sig, nämligen att hålla koll på sin ekonomi, så man inte hamnar hos kronofogden och så vidare... men Top Model?!

Vad kan man överhuvudtaget få ut av att titta på det? (Förut

om dåligt självförtroende. Långa, smala, ofta helt omöjligt vackra tjejer som tävlar och man vet att man inte skulle ha en chans emot någon av dem...)

Lite ångestframkallande är det, man vill ju också lyckas, man kämpar och sliter och sliter, och de tar sig fram på grund av att de är vackra (nu tror jag,

och hoppas, att det är mer arbete än så om man ska ligga som Top model på högsta nivå).

Dock måste jag säga att av de säsonger som jag sett... Eller vänta lite.... För att ingen ska missförstå... Whitney = yay! Plus size, jättebra, jag tycker verkligen det är helt super!

Men... Min favorit har nog alltir varit den första vinnaren Adrienne Curry. Hon är så cool! Hon är inte rädd, hon är tuff rockig och bara helt awesome!

Jag menar... Kolla på henne.. Man kan ju inte va swesome om man ser ut sådär! Den bilden skulle passa på vilket Mötley Crue album som helst! (i min värld är det en komplimang...)

Jag vet inte. Jag tror att orsaken till att jag gillar top model så mycket är att jag är fascinerad av kroppar. Inte för att ha en (min drömkropp är mer smidig och stark och passar en kampsportare), men bara rent generellt fascinerad av smala kroppar. Hur de rör sig, hur de ser ut, proportioner... (och hur störd lät inte jag nu då?)

Dock är jag väldigt skeptisk mot Janice Dickinson, hon måste vara totalt helt jävla blåst i huvudet? Är hon avundsjuk bara för att de här tjejerna är snyggare, tuffare och än mer vågade än vad hon var som "the first top model"? (skryt lite mer hörre du!)

Bild:

http://www.homorazzi.com/wp-content/uploads/2009/10/antm-best-cycle-1-adrianne.jpg

Superfotograf?

Kan ju inte riktigt säga att Jonatans iPhone alltid tar det bästa bilder. Men vilken mobilkamera gör?

Varför lägga ner så mycket pengar på så extremt bra kameror när bilderna blir så dåliga egentligen? Jag menar, behövs det verkligen så högt megapixeltal och så vidare när mycket av bilderna blir sämre än vad bilderna blir av en gammal digitalkamera?

Okay, jag vet, man måste ha ordentlige med ljus och bla bla bla, men ändå. Har man en telefon som kostar för att de har en 8 megapixel kamera så kan den väll leverera? Bilderna på min telefon blir också riktigt dåliga många gånger, och vare sig jag eller Jonatan är dåliga fotografer.

Bilden som jag lägger upp här bredvid är en bild Jonatan tog på väg mot bokmässan i Göteborg i höstas, nu kanske ljuset inte var det bästa när klockan var runt halv 10 på morgonen, utan jag ska mest visa upp mina skills i Photoshop.

Jag har bestämt mig för... Jag gillar Photoshop. Jag tycker det är bra om man är såpass duktig fotograf så att man egentligen inte behöver Photoshop, men Photoshop gör så mycket coola saker som kameror aldrig skulle kunna göra, och det är fan riktigt coolt det också. Den bildern jag gjort om

har jag egentligen bara gjort basic uppljusning av ansiktet på, eftersom (även om det inte ser jättemörkt ut så syns det tydligt på kort som man skriver ut) man knappt kan se ansiktet på mig.

Så fort jag har skrivit klart en uppsats som jag ska försöka ha klar imorgon så ska jag nog sätta mig och kolla igenom massa bilder och tömma minneskortet i kameran (kanske det finns något på det andra också?), för nu ligger det en hel massa skräpbilder på där. Ska ju ändå göra en raid och slänga över massa saker på den externa hårddisken. Sen ska jag prova och se om jag kan se på film från den via min DVD, den har ju faktiskt ett USB uttag så det bör fungera tycker ja. Men vi får se sen.

Oj...

Läste precis ett gammalt inlägg som är över ett år gammalt, det värsta är, mycket av det stämmer fortfarande. Skillnaden nu dock, är att jag har en alldeles underbar pojkvän, som verkar kunna stå ut med det mesta. Eller i alla fall med mig...

(Inlägget kan ni hitta här:

http://aiki-samurailady.blogspot.com/2009/11/kallas-det-missbruk.html)

Men fortfarande är det mycket av det där som gnager och gnager i mig.

Nu när jag sitter och ser på första säsongen av Top Model, är det en diskussion där om ätstörningar då en mycket smal, lång tjej anses äta för dåligt. Hon menar på att hon vet mer om ätstörningar än de andra tjejerna tillsammans (en orsak kan vara att om hon inte vinner, så ska hon börja att läsa till läkare) och det talar inte för henne då de som vet mest om sådant brukar vara de som åker längst ner i skiten. Nu tänker inte jag säga om hon har eller inte har ätstörningar, för det finns sånna som är långa och smala och alla behöver inte samma mängd med mat, hon kanske inte gör av med så mycket energi som de andra.

(nu ska jag också klargöra en sak här innan jag skriver vidare. Jag ser inte på Top Model och tänker "åh, tänk om jag kunde va sådär smal och bla bla bla, orsaken till min problem är på grund av helt andra saker, jag har aldrig, aldrig, ALDRIG varit intresserad av att ha en sådan modell kropp, min drömkropp, om man nu ska ha en sådan, ser betydligt mer vältränad och smidig ut, passande en idrottare, det där är en missuppfattning många har om att alla som har/har haft nån ätstörning har det för att de vill ha size 0, självklart är det många fall på grund av den orsaken, men långt ifrån alla... Sen måste jag lägga till också att Janice Dickinson måste vara en av de absolut största idioterna någonsin, om ni vill veta varför kan ni ju se season 1, i avsnitt 5 får hon en åthutning av Tyra som är så bra!)

Det gör mig lite pissed off att vissa anses vara sjuka även fast de kanske inte är, medans sånna som jag som inte är pinnsmal, ingen skulle tro mej, utan de skulle bara komma med saker som "sluta sjåpa dig" eller något, eftersom att när ben inte skjuter ut från skumma ställen eller man inte har en mage som hänger ner till knäna så kan man ju absolut inte ha en ätstörning, och tvärt om, många antar direkt att sånna som är supersmala inte äter ordentligt, eller att sånna som inte är jättesmal, bara äter en massa fet mat. Hela situationen blir komplex på det här sättet.

Jag måste säga att det ÄR väldigt jobbigt att varje dag, se sig i spegeln och tycka att, nej jag räcker inte till, det här duger inte. Det spelar ingen roll hur man ser ut, alla har något som de kämpar med inombords, vare sig det är en ätstörning eller något annat kroppskomplex, eller vad det nu kan vara. Där har Jonatan var till stor hjälp för mig. Jag tänker ofta sådana saker, men samtidigt vet jag att, även fast jag inte är nöjd, så tycker han fortfarande om mig. Det gör att man kanske blir lite starkare än vad man var förut...

Och jag måste säga att efter c:a 4 år med att komma tillbaka och kunna äta, tänka, leva och vara som en normal människa är det inte mycket som har förändrats.

Det känns som så mycket saker tar så mycket extra energi som man hade velat lagt på annat!

Ångesten som finns de dagar som man äter skräp kommer och går i vågor...

Det faktum att man får göra portionsstora matlådor när man ska nånstans (även om 2 måste med) för att man inte ska vräka i sig maten, eller när man är hemma för den delen.

Att man ändå väger för mycket nu så att knän/fotleder gör ont (och ja, jag vet att det är så, för de gånger jag vägt lite mindre har smärtan i knän och fotleder minskat avsevärt) alldeles för regelbundet.

Jag vet faktiskt inte vilket som är värst. Arbetet med att få en ordentlig förbränning tillbaka igen eller det faktum att jag ibland, fortfarande, får en sorts blandad ångest över att jag äter allt på tallriken, samtidigt som jag inte vill, jag får en ångest över hur mycket jag äter.

Mat, relationen till, ångestladdat hat möte... Det är väll det sättet som man bäst kan förklara just min situation.

Lösningen: Innan jag kommer på något bra/bättre är att jag lagar egentligen inte mer mat än jag behöver, gör jag stora portioner, då fryser jag inte allt snarast och lägger 100% på träningen...

Sen får man bara försöka vara stark och se om man verkligen är påväg åt rätt håll med livet, och att det man lyckats med hitills är en stabil grund, och inte en bräcklig som man kan rasa rakt ner igenom igen, för att förlora det jag har nu, det känns inte som ett alternativ.

Små steg, och nån dag hoppas jag att resultaten av allt ska visa sig.

A bit inspired

Well, studying religion this semester, and right now, Old Scandinavian religion, I had to re-read the book "Odd and The Frost Giants" by Neil Gaiman.

It is not a very long book, you read it in a few hours, but you have that Neil Gaiman feeling from the first page to the last.

Odd and The Frost Giants

Plot

The books protagonist is Odd, a (looking at the name, Neil is most probably inspired by the Norse and Norwegian names) boy who lives with his mother in Norway in ancient Scandinavian times.

Odd was crippled as his right leg had been injured, but he still moved away from his mother. In the woods (where he lived in his fathers old woodcutting cabin) he met three animals, a fox, a bear and an eagle. The animals brings Odd on an adventure trough the cold and ice Norway. The creatures turn out to be Tor, Odin and Loki, three of the most famous gods from the Old Scandinavia myths and legends.

Opinion

The book is cute, very suitable for one familiar with Old Scandinavian religious myths and believes. You can see the fun, but still dark and serious side of Neil Gaiman in the book, and it reminds a lot about other books he has written (Anansi Boy, American Gods for example). It is not a genuine "this happened" but it has many elements know, like the gods fights with the giants, nicely woven together with Odds daily life. This is not really uncommon in ancient beliefs with gods associating with humans. You can really see that Gaiman knows very much about this.

Read it if you can! If you are a teacher in religion or something, get your students to read it!

Picture found on:

http://ecx.images-amazon.com/images/I/51t-H6ss1hL._SL500_AA300_.jpg

The rip-off?

This is actually a short essay I wrote in summer of 2010 on a course in vampire literature (I have here translated it into English). We could chose any subject we wanted, and I decided I was going to study whether the Twilight-series is innovative, or if they are just a rip off of great vampire stories. Once again, even though I do not particularly like Twilight, I will try and keep an open mind.

Is Twilight a rip-off?

Background and aim

Stephanie Meyers books on the humane vampires in the Cullen family seems at first glance like a new thing in the vampire world. In her books there are two kinds of vampires, the more traditional vampires which drink human blood, and there are the humane vampires which are the Cullen family.

Meyer's vampires have developed from the vampires which have an involvement with humans, like Dracula (and his equal in Murnau's version of Bram Stoker's novel). Meyer's storyline on the other hand are not very innovative. She is writing a story which contains well-known elements from books, TV-series, films and other media which have had a vampire story. The aim of this analyse is to find and specify what elements can be found elsewhere and what new ideas Meyer has brought into the vampire world.

Analyse

The vampire Edward Cullen is very frustrated that he can not read his human girlfriend Bella's mind. This is not a new subject in vampire stories. That vampires can read mind can be found in many stories, but this specific situation can be found in the Sookie Stackhouse novels by Charlaine Harris, even though the situation is reversed and the human (Sookie) can not read her vampire boyfriend Bill's mind. In this case, the novels about Sookie was published four years before the first Twilight novel was published.

The theme of the forbidden love between human and vampire is not either a very uncommon trait in vampire stories. Examples can be in Francis Ford Coppola's version of Dracula where Count Dracula and Mina has an erotic attraction. It is also found in Buffy The Vampire Slayer where Buffy falls in love with two vampires (and we also find love between humans and other demons and werewolves, the latter also found in Twilight). It is also in Buffy the question whether a vampire has a soul is brought up an questioned more strongly than in other vampire works. Though we can find traces of it in Anne Rice book Interview with a Vampire where Louis in parts of the books refuses to drink human blood as he thinks hes a devils spawn.

The more vampire stories one read, the less innovative Meyer's vampires seems, but she does never really bring the dark parts of a vampires nature into light.

That Meyer has been influenced by the Sookie Stackhouse novels, there is no doubt. There can be no coincidence that both stories involve a person who can not read his lovers mind. Also the question whether a vampire could really love one as they have no soul is brought up time after time in Buffy, and the spin-off Angel, but also in Interview with a Vampire where Louis is sure that when he became a vampire he lost his soul. This is things found in the character of Edward Cullen, whom is sure he has no soul as he is a dangerous creature who wants to drink the blood of the one he loves.

Meyer also brings up the question on a "royal" vampire family, but that is not something completely new either. In True Blood we have the Sheriffs and the Magisters, and in Underworld we can find the Elders which can be related to Caius, Marcus and Aro from the Volturis in Twilight.

Another one of the most debatable things in Twilight are the fact that Edward Cullen can actually reproduce in a natural way, even though he is dead. This is not either something new, in Angel's spin-off series of Buffy The Vampire Slayer, we can see that vampires can reproduce in a natural way, and not only by siring people. In Twilight we also get to know another family of "vegetarian" vampires, and they created vampire children in the same was as Louis and Lestat made in Interview with a Vampire (through siring them as young children, so they get stuck in the body of a young child). The child talked about in Twilight does on the other hand not have the same role as Claudia have in Anne Rice's book, but still we can see the similarities between the two stories. Also we find the hybrid between two different creatures in the Underworld series, where Michael Corvin is a vampire/werewolf hybrid, while Renesmee from Twilight is a human/vampire hybrid.

The settings story-wise in Twilight are similar to those in Buffy, where we start out at High School, and follows the development of the protagonist trough their High School years. Both the females (Buffy and Bella) are in doubt whether they should go through and go to college, as they both know they can never have a normal future. Here on the other hand the stories differs, Bella becomes pregnant and Edward has to make her a vampire to survive, while Buffy goes to college but drops out to take care of her sister and start working. Another similarity in the story between Twilight and other vampire stories are the question about stalking. In Buffy, Buffy gets stalked both by Angel, where she even says "[y]ou know, being stalked isn't really a big turn on for girls" (Episode 1, Season 2). Even the book series The Vampire Diaries (the first parts being published between 1991-1992) brings up the theme with a High School girl getting in touch with vampires and becoming stalked by the one who has feelings for her.

As I mentioned earlier, the werewolves in Meyer's book are not new either, we find similar werewolves falling in love with humans in Buffy (Willow and Oz). In the first books Meyers werewolves seems to be something new, but when we find out they are shape shifters, and that it was just a coincidence that they became wolves the similarities with Sam Merlotte from Charlaine Harris books become prominent. We also find the use of regular wolves in Bram Stoker's Dracula.

What Meyers has brought into the vampire world as new would be that vampires does not die or burn in the sunlight, and that that have no fangs (at least they never mention they have). This on the other hand feels more like a development backwards or making vampires more like humans, than evolving them further. One could ask if the Twilight vampires are not zombies as they have no know vampire traits except for drinking blood, but zombies also eat and drink of humans.

The fact that vampires will not die of sunlight are found in very few vampire stories or myths, but that they sparkle is something completely new. They have been described as shimmering (Anne Rice once explains Louis skin as shimmering in the light), but never as sparkling. This is also one of the aspects of the Stephanie Meyer vampires that has created the most debate among vampire lovers, but even if a majority thinks that vampires should not sparkle, there is no question that it is something new, and never seen before. The friend ship between vampires and shape shifters or werewolves are not an empty source of inspiration either. It can be found, but the idea has not really developed further, not even between Oz and Angel in Buffy. Stephanie Meyer also bring the word "imprinting" into the world of paranormal love, even though it can be found in the animal world, but it is not so common in this area, used as a method of bringing the story further.

Conclusion

Twilight might not be a rip-off, but the influence from Buffy, Sookie Stackhouse novels and Anne Rice books are very obvious. She has changed the traditional vampire into something looking more like us, and that make it lose lot's of it's appeal it has when being dangerous and unreachable for humans. The Twilight saga should not be read or defined as a vampire book, but as a romance story. She has taken the vampires one step closer to being humans and other humane vampires (Angel, Bill Compton and so one) still have some of their vampire traits left, so that there is a difference between humans and vampires, they for example have their fangs left, and they burn or die in the sun light. Many of the things Meyer brings up in her books are not new and are seen in vampire stories publish long before her books, and she seems to have brought more or just as much into world of the werewolves.

Saying that her books are creative are not really the truth either. She has used many different kinds of know elements from vampires stories and carefully chosen the parts that made these other stories successful. Calling it a rip-off is maybe to exaggerate, this "stealing" is used by many directors, and authors and they use inspiration from different places. Meyer just seems like she has taken this a bit further than others in the business. The expression "Twilight is like Buffy, but without the good bits!" seems like a good way to finish this essay.

(The books and stories analysed for this essay are all published before 2005, therefore, they are publish before the first Twilight book was).

How the Buff-ster changed my life

Today I had a hard time coming up with a good subject to write about here. But after thinking for a while, I decided, I will just go for one of my absolute favorite subjects...

Vampires!

I have just about started a course in "paranormal romance" or "horror and romance" at my home university and I'm so excited to see if it is good or not.

So, I have decided that in honor of Joss Whedon, I'm going to write a post on why I think Buffy is the most awesome vampire story ever.

Well, I'll start from the beginning:

1. The vampires - They are exciting and they look scary, behave like blood sucking soul less beast should do. And this is important to think of when hearing people saying: "If Edward Cullen is so wussy, why don't say that about Angel" and that is the fact that in Buffy, the soul has an important role in the whole series. Angel has a soul, and do feel remorse for killing, Spike has a chip, but he would kill if he could, but he then get his own soul. This is also very obvious in episode "Gingerbread" season 3 when Buffy said after finding molested children "A group of ... human beings? Someone with a soul did this?"

You can obviously see here how the soul plays an important role in whether you are human or not.

Also how they transform into vampires are really great. In most vampire media they still look the same, but Joss has really came up with a great idea with the "bumpy heads".

2. The characters - They are maybe not the most original, but who can blame it, High School characters are quite the same in most films/TV-series/books etc.

But Joss has really got them to work together in a good way. They seem real enough for you to believe in them, but still, they are not "real". It's interesting. Joss is very good at developing them trough out the series and if you (as me) grew up with them,

My two favourites being:

Cordelia - I don't know why, but my fascination for Cordelia is beyond anything. I'm also impressed by Joss ability to transform her character from vain High School girl to

a much more mature and sensible Cordelia trough the series and develops her role in Angel. I think that was a smart move as if not, people would be annoyed with her instead, at first people love to hate her, now you might even say you can love her. Even though she is vain and thinks most of herself, Cordelia has a depth to her even from the start, it's just hard to see, but she symbolizes everything Buffy can't have. A normal life, being the popular, most beautiful girl at school. Have a normal relationship and friend who are not in danger because they know you are the slayer. And without Cordelia, the concept of Buffy would probably work less well.

Spike & Drusilla - Well, here we have him! The meanest of all the meanest vampires. Spike, would I

say is the ultimate vampire. He is mean, manipulative, has no regrets and do whatever he likes. He is a pure bad boy vampire and that makes him very sexy. Not even when he becomes one of the "good guys" (even as a ghost in Angel) he becomes truly good, and you never know whether he will turn against people, and he does everything for himself first, even if it seems like he does it for someone else. And even though Drusilla is out of the picture, he and Drusilla are one, it is very hard not to associate them with each other.

Dru has such a great character and she is also a great picture of how a true vampire should look like, no remorse, only pleasure.

3. The Story - innovative? Well, somewhat. That humans have a sexual/romantic fixation with vampire and vice versa is not really that uncommon, but in Buffy it develops into something else, as we have something to compare about. The good thing is that as it was such a long running series, we got to develop a relationship with the characters and their good and bad sides and personality development. As every happening made one or more of the characters to grow as persons (even though Buffy seemed to be a goof far into the season, you can see in the last season how she can take responsibility and grow up), and everyone can relate to these phases in their lives. Even though we might not be vampire slayers, we all have big secrets, and we will find out that life maybe not always become what we think.

And this I think because there are all kinds of characters in this. We have the single-mother, we have families that work great, that work less great, the goofy ones, the popular ones, the high school kids in different stages, the adult who has been through a lot and so on, everyone can find a character to relate to and that's why the story and whole concept of Buffy the Vampire Slayer pleases such an great audience.

... and most importantly, even 14 years after the first episode of the TV-series was aired, it still works! It's still not out of date, and with the new popular vampire wave, it becomes even more popular.

If you watch Buffy, your view on vampire and how vampires should be, will forever change. It has everything. Romance, horror, family drama, friendship troubles, everything in one package named "Buffy the Vampire Slayer"

I usually don't do this, but I will put up 2 videos from youtube with Spike and the best of him from the series:

http://www.youtube.com/watch?v=UaMFRxzygZU

http://www.youtube.com/watch?v=zPlhzIqrucM

(Pictures from:

http://www.hogkvarteret.se/kalendarium/wp-content/uploads/2010/11/buffy-bild.jpg

http://farm4.static.flickr.com/3639/3346050014_965c653af1.jpg

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhidDcSOQtwJyljOmh65RhSSeE4m4xbtGmbDPEN2rFkQomQkZPQzPtT_oZhcotp_xI911yFmQJLJtNykcgQxLuUwFnFOH0RcapHbjuLsZSyH6tGzHPVRbscVWpk9DnAvbot-GGgCmt2iG5A/s400/spike+and+dru.jpg)

Stickningsprojekt och "svensk" film

Sitter och försöker genom Andrew Higson definiera vad svensk film är utifrån några nyckelbegrepp som vi får, och det är inte det lättaste. Måste nog ta och läsa om uppsatsen han skrivit en gång till från början till slut (som tur är, är den inte jättelång) innan jag lämnar in min uppsats. Men jag har i alla fall kommit någonstans genom att identifiera de fyra olika faktorerna som spelar in en films nationalitet enligt Higson.

Tror inte jag ska göra några häftigare rörelser i kväll i vilket fall. Föll illa på aikidon och har haft ont i höften, men de släpper allt mer och mer nu, så det var nog inte så farligt. Troligtvis en nerv som kom ikläm bara. Vilken tur att jag var till gymmet innan träningen så jag fick lite ordentlig träning i dag i alla fall.

Tänkte börja på ett nytt stickningsprojekt också då jag lessnat på strumpan jag gör och på att jag inte är så bra på hälar. Ska försöka göra klart den när tålamodet är lite bättre. Men nu ska jag göra en "fusk krage" (liknande http://www.garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=104&d_id=43&lang=se , men min kommer inte var så stor utan mycket mindre) i röd svart (som matchar min vantar http://aiki-samurailady.blogspot.com/2010/12/mittens.html som jag gjorde före jul). Men jag är bara lite less på att halsdukar ska fastna överallt, plus att jag tycker de är ganska snygga. Den jag ska göra nu kommer bli ganska tajt. Tänkte göra en sån "tub" halsduk som är ganska stor sen också, men vi får se om vintern är över eller inte innan jag börjar med den. Med tanke på hur mycket plugg jag har att göra så har jag inte så mycket tid över till annat just nu.

Har en ganska inrutad vardag känns det som. Vakna - läxor - träning- ringa Jonatan - sova. Så ser nästan alla mina dagar ut nu för tiden och jag börjar bli lite less...

Men nu ska jag filosofera över om jag ska byta telefon när jag byter abonnemang i sommar också. En HTC Desire skulle faktiskt inte sitta helt fel just nu. Är jättekär i den mobilen faktiskt! Plus att den är större än Jonatans iPhone ;)

Vegetarisk pastagratäng med "kyckling"

Nu tänkte jag dela med mig av mitt favorit recept för lunch.

Pastagratäng (eller Mac and Cheese som det tydligen heter i USA) är en av mina absoluta favorit pastarätter. Det och lasagne.

Idag tänkte jag göra en riktigt stor sats gratäng och göra lite matlådor. Måste ju äta upp det som finns i skafferiet nu så man inte står med enorma mängder mat när man ska ner till Växjö.

Vegetarisk pastagratäng med "kyckling" och chili

Ingredienser:

1/2 paket med Hälsans kök "Bitar á la kyckling" eller liknande

1 dl Valio Laktosfri matgrädde

1 chilifrukt av valfri sort

1-2 tsk jordnötssmör

Kokt pasta

Riven laktosfri ost (Kvibilles 12 månaders Cheddar är att föredra)

Sätt ugnen på 200 grader C.

Börja med att steka "kyckling"bitarna tills de är genomstekta (stektid står på förpackningen). Krydda gärna med Limepepper och örtsalt eller vanligt salt.

Sätt samtidigt på vattnet till pastan.

Tillsätt en hackad chilifrukt och grädde och låt puttra ett tag.

Häll pastan i vattnet och rör ut jordnötssmöret i kycklingröran.

När pastan är kokt (ta gärna av den lite före så att den inte blir mjuk och överkokt inne i ugnen) varvar man kycklingröra och pasta i en ungssäker form (jag brukar använda en lite högre pajform), riv över ost av valfritt slag och stoppa in i ugnen och vänta till osten smält och fått fin färg.

Vill man göra den mer "barnvänlig" kan man använda paprika istället för chili.

Självklart kan mitt recept göras med vanlig kyckling och "vanliga" mjölkprodukter.

The power of russin!

"Russin (ty. rosinen, fr. raisins secs, av lat. racemus, druvklase) är de mogna, torkade bären (vindruvorna) av olika slag av vinrankan, Vitis vinifera L. " (http://sv.wikipedia.org/wiki/Russin)

...och min nya obsession. Jag äter typ alldeles för mycket russin, men det är såååå grymt gott! Får väll dock se upp med att äta för mycket av dem, sockerkicken gör att jag får

ont i huvudet ibland på kvällarna, vilket inte är riktigt lika roligt.Favoriterna är nog dock Coops lågpris märke X-tras russin, dom är grymt goda, men hittade dem inte på Coop i Linköping så det fick bli Änglamark istället.

Ska väll försöka göra iordning lite riktig mat snart då (troligtvis potatisbullar eller sojakorv) det snart bär iväg till Sunne och Kaliträning, hoppas det blir panatukan träning idag, känner för att boxas lite faktiskt.

Har varit på gymmet en sväng också och styrketränat mage och rygg lite grann, sprungit och simmat lite. Var väll där cirka en timme sådär. Känner att mitt vänstra skulderblad känns mindre piggt, får nog vara lite försiktig med det. Har ju lagomt med problem med knäna känner jag så det är ju ingen höjdare om hela jag ska gå sönder än en gång. Det tog ju sin lilla tid att nästan bli bra sist.

Mina läckra skor som jag berättade om här om dagen. Ingen klack, vilket gör att de inte är jobbiga att gå i, lite små så inga tjocka strumpor i dem, men jag kommer då istället ha läckraste vår och sommarskorna istället!

Har också löst lite sängproblem/platsproblem i och med flytten till Växjö.

Önskelistan ser ut på följande sätt nu:

- En Tromsö loftsäng 140 cm (och i och med att min madrass inte överstiger 22 cm behöver jag ingen ny madrass alldeles nu).

- En bokhylla Expedit 185x185 cm

- En 32" platt-TV

- En HTC Desire HD

Sen skulle jag vara ganska nöjd för ett bra tag framöver.

Men nu ska jag göra mat och iväg till Sunne.