David Bordwell blogging on books? How interesting...

David Bordwell brought in his blog up an interesting question. He asked whether blog-readers are book-readers, and even book buyers?

I don't know really how you feel, but in my world, and the generation I was brought up in, reading is really nice, so, did the "net" change the way of reading?

No I don't think so. For a more modern generation, yes possibly, but right now, reading is not as popular I think as it used to be, in any form. Young adults wants easy read books, and mostly because they have to read. I know lots of younger people still do read a lot, but I don't see people sit around reading, or standing reading in odd places anymore. I still do it.

The thing with books in print is that they are easy to bring, you can easily fit them in a bag. Pocket books really can fit into almost any small bag (except for my tiny, tiny one, made for keys, passport and phone only).

Printed books smell, and they smell good! Reading e-books or listening to mp3-book, they just don't have that smell. That smell alone can make you disappear into a fantasy land. (Okay, of course these things are amazing for people who need help to read, like blind or people with dyslexia or other reading disabilities but not all of us have...)

Of course, for some people e-books might be easier, but I do read a lot of blogs, and I do read some e-books, but it will never beat walking around in a book store, reading the backs of the books, trying to decide if it's good enough.

To weigh the books in a hand.

To whoa over the title, or the author.

To buy the next in a great series.

To not know what sort of world this specific book will bring you into.

To be glad. To be disappointed.

To compare the books front pages on which ones to buy.

to get that feeling when you have the book in you hand when it's bought.

I can walk around in bookstores for hours. Just watching the books. Wondering about them. What tale do they convey?

A book is easier to hide away with than a computer. You can hide in small spaces without any electricity.

You won't get interrupted or distracted by anything.

A book give you, you time. A computer or other reading device never does.

Ups and downs today

Happiness is when you have new books. Nothing is so exiting as when you open a new book, especially when you have never read it before.

Yesterday I bought myself three new books.

Romeo & Juliet & Vampires

Little Vampire Women

Agnes Grey

Usually spoof books is not really my thing I just couldn't resist the front pages of these.

But on the other hand, now I realized I should maybe have chosen some other books... But still. I love them!

My down today on the other hand is that I have to read Twilight again. I really hate the book, but it is easy to read. I get even more upset as I realize I have put post-it notes on almost every page fin half the book!

Now I have to sit and take these of, to put them back as I need them in the future. But I cant see the text with them in as I couldn't put them to high up on the pages when I did that because it didn't fit on the book shelf then...

Serious... That is really weird reasoning.

Even worse is that there is no what so ever food around. I'm so hungry. But I am still to lazy to go and do some shopping. I had to throw away lots and lots of food as I stayed just a tiny bit longer in Linköping than I thought I were going to... Not my fault really.

#6 - Av de orsakerna älskar jag min pojkvän.

Nej jag älskar inte min pojkvän mer än vad du älskar din. Min pojkvän är inte bättre än din.

MEN därför älskar jag min pojkvän (och alltså inte din, och jag är inte du!)

Så löst?

Men, så alltså. Jag tycker om min pojkvän (Jonatan) så jättemycket av de här orsakerna.

Haha, vad fånigt det egentligen känns att skriva allt det här, speciellt då jag vet att han troligtvis läser det här snart!

• Han lyssnar på vad jag säger (för det mesta, jag vet att han i alla fall lyssnar när det är viktigt, även om han påstår att han aldrig vet om jag pratar med honom eller med mig själv).
• Han säger aldrig att det jag försöker göra är dumt utan han hjälper mig istället och kommer med lösningar, även fast det kan vara helt tokigt ibland.
• Han tycker om mig för den jag är. Och jag tycker om honom för den han är.
• Han har bra humor, även om han alltid ska förstöra min skämt och vara värsta anti-joke chicken.
• För att citera Linda Bengtzing "har träffat mannen med bra fysik".
• Han är norrlänning. Bara det är ju totally awesome. Även om jag tycker han borde prata mer norrländska.
• Han följer med när jag ser på fotboll även fast han inte bryr sig det minsta om fotboll...
• Vi har ganska samma hobbys och kan prata i timmar utan att lessna (eller i annat fall döljer han det väl).
• Han är smart! Typ.

Han är självklart inte perfekt, men det är inte jag heller.. Eller, han är perfekt för mig kan man väll säga.

Sen kan man säga vad man vill om att han ska fota i tid och otid, men jag känner att det kan man leva med. Så länge han får mat när han är hungrig så.

Vill klippa mig, men jag vill ha kvar mitt hår!

Sitter och funderar på om jag ska klippa mig eller inte...

Skulle vilja ha: en bob!

Jag har aldrig haft den frisyren förut tror jag. Delvis, men mest då bara när hår växer ut. Den nedanför här är lite kort tycker, men snygg ändå.

Dock har jag jätteångetst att klippa mig då mitt hår faktiskt börjar bli långt....

Det är inte värst slitet heller utan ganska fint. Sen vet jag inte hur en bob skulle se ut när den börjar växa ut....

Beckhams är ju lite längre, men hon har nog ganska tjockt hår (läs, löshår i massor!) också, och på mej skulle den nog bli vääääldigt platt. Har ju ganska tunt hår ändå.

Men det som är bra med en bob är att jag kan ha kvar "luggen" lång och inte behöver klippa den. För jag tycker det är den som tar längst tid att växa ut igen...

Rent praktiskt om man vill träna så är det ju håret framför ansiktet som ska va långt så det går att sätt upp...

Men det är nog nu före sommaren som jag ska göra det om jag ska. För jag tror mitt hår växer lite fortare på sommaren än det gör på vintern. Har för mig att jag fick klippa mitt hår flera gånger under förra våren/sommaren för att ha det jämnt.

Ska jag våga och göra det själv? Eller ska jag gå till frisör?

Skulle vilja snygga till håret innan man ska träffa Jonatans föräldrar i april.

Bilder: http://www.titos.se/wp-content/uploads/2009/08/vb.jpg

http://buzmolly.blogg.se/images/2008/kort_bob_1201720388_11021282.jpg

#5 - Så var min gymnasietid.

Först ska jag börja med att säga att jag inte påstår att min gymnasietid var sämre än någon annans. Jag vet att det finns folk som har det väldigt mycket sämre än vad jag någonsin har haft det, men jag ska nu förklara hur jag ser/såg på min gymnasietid och hur jag uppfattade den.

Jag kände aldrig riktigt att jag passade in i min klass.

Gick teknisk med inriktning på idrott, och jag kände inte riktigt att jag passade in i någon av de tre "klasserna" som jag hade.

Inte i teknikgruppen, inte i fotbollsgruppen och inte i Svengelska gruppen (som bestod av fotboll och alpinåkare).

Flyttade hemifrån och in till mormor i augusti innan jag började skolan och det kändes ganska konstigt först men jag vande mig.

Under andra året (höstterminen år 2 - 17 år gammal) så började jag att må mentalt dåligt och jag tyckte inte om livet.

Jag hade svårt att sova, svårt att äta och ibland så levde jag enbart på Marsbars, då mådde jag egentligen ännu sämre. Jag pendlade endel upp och ner i vikt. Jag hade bestämt mig för att skaffa dreads. Vilket inte gick så bra.

Jag blev också tagen för snatteri, och det kändes som att mitt liv nått botten.

Under våren började jag att gå ner ganska mycket, men var fortfarande stor, men hade väll precis börjat komma över lite av det hets och emotionella ätandet som jag har insett att jag "led" av under högstadiet. Och jag har fortfarande svårt med vissa saker.

Det var också här under våren som jag åkte till England första gången med min mamma. Vi var iväg och såg på Arsenal - W.B.A och jag var jättelycklig att jag fick se Thierry Henry och Jens Lehmann och alla de som spelade då. Speciellt Bergkamp. Det var hans sista säsong och jag har fortfarande kvar min oreangea DB10-tröja som de gav till folk.

Det var också under den här våren som jag började gå hos kuratorn regelbundet, men de skickade mig vidare till BUP, där jag först fick en handledare, och sedan en kvinnlig psykolog som jag tyckte väldigt mycket om, men efter bara 3 träffar blev hon mamma ledig, och jag fick istället en manlig, som jag avskydde! Så jag slutade att gå dit. Men jag började också skolka endel från skolan.

Under tredje året blev saker både bättre och värre. Jag träffade min förra "pojkvän" under hösten, och på våren åkte jag till England två gånger och på sommaren en gång.

Under våren hade jag jätteont i ryggen och orkade knappt att träna, men det fick gå. Utvecklade de första stegen mot anorexia, genom att knappt äta. Jag tyckte jag såg extremt överviktig ut och att alla såg mej som ett fläskberg, även fast jag i dagsläget väger mer än vad jag gjorde då, och tycker inte alls jag ser se stor ut som jag gjorde när jag faktiskt var tjock (vägde runt 90 kg till 163 cm). Men då såg jag ingen skillnad. Jag vägde mig efter varje gång jag ätit.

Jag levde på te och smörgås, ibland pizza, men då åt jag bara den under 5 dagar (alltså, 1/5 pizza/dag). Och jag drack också endel Pepsi Max, eftersom att jag hade fått för mig att det ju inte var kalorier i den.

Det var också under våren (februari) som min morfar dog.

Att jag inte mådde bra, det insåg jag under slutet av sommaren, när jag efter flera turer fram och tillbaka och massa brutna löften och "let downs" från samma kille. En dag så gick jag hem från mataffären, jag hade börjat kallsvettas där inne, och när jag kom ut svimmade jag mitt på gatan. Jag hade knappt ätit något på flera dagar och pizzan som mamma tyckte jag skulle äta var snyggt uppskuren i flera små bitar hemma. Från affären och hem till min mormor var det 50 meter. Fick hjälp hem av ett snällt par som tyckte synd om mig.

Efter det så tänkte jag om lite, och började att äta lite mer. Men mitt liv är fortfarande ganska "inrutat" i det faktum att jag fortfarande väger mig konstant. Minsta ändring är fortfarande jobbig, men nu förstår jag att jag väger olika mycket på morgon och kväll. Jag tänker fortfarande på hur mycket kalorier jag äter och vad jag äter.

Och jag har fortfarande vissa saker som har blivit vanor. Ex brukar jag bara dricka Zero eller Max dricka, av ren vana. Även om jag tycker att det var bra av mig att jag faktiskt kunde dricka "riktig" cola här i helgen på Pitcher's! Eller så är jag väldigt dålig på att äta mjölk till flingor. Kan gärna ha på sylt eller så nu, men jag har bara vant mig vid att äta dem utan mjölk.

Efter den här sommaren när den engelska killen hade lovat mycket som han inte hållit, och försökt att fejka sitt eget självmordsförsök och så vidare så började jag att skada mig själv istället. Jag skar mig gärna och jag lekte ofta med tanken på att ta mitt liv, men jag skulle aldrig ha vågat. Jag försökte att ta för mycket tabletter någon gång, men jag hade inte riktigt modet att, inte det där sista. Men jag kan lova och svära att det där är något bakom mig. Nu tycker jag om att leva. Jag har en pojkvän som jag tycker om, en framtid som jag gillar även om jag gnäller ibland, och hur mycket som helst att se fram emot.

Jag hade också den här sommaren en graviditets-"scare", vilket gjorde ett par veckor lite väl tryckta.

Fjärde och sista året på skolan var det som jag trivdes bäst med ändå, även fast jag kände mig bortglömd av kompisar ofta. Men det var också då som jag började träna aikido, coh fick en annan umgänges krets än den som var på skolan, i fotbollen och så vidare.

Det var under våren där som saker började att klarna ganska ordentligt, efter att ha varit riktigt mörka med en pojkvän (samma engelska kille) som var otrogen och fortsatte att ljuga om det mesta. Då kändes det som att livet var nere på noll igen, men efter en trip till Kanarieöarna så blev saker lite bättre. Från där har jag jobbat nu. Jag har haft mina bottnar och toppar, men rent genrellt har jag inte nått botten sen dess.

Inte på samma sätt i alla fall...

Har nu sen dess insett att jag lider av vinterdepressioner, och försöker göra något åt det. Det var nog en av de orsakerna till att min skoltid från puberteten och uppåt inte alltid har varit sådär jätterolig i mina ögon....

Fegis

På sistone har jag blivit mer och mer rädd.

Rädd på det viset att, om jag inte kan se vad som finns utanför persiennerna (ex om man kan se skuggor, eller något som på annat sätt döljer det "ljus" som kommer in), så är jag helt säker på att det står en mördare eller något liknande utanför.

Typ... Michael Myers från Halloween eller något...

Hur fånigt är inte det?

Funderar på om orsaken är ett jag har börjat sova med en persienn uppe hemma så att jag ska vakna lättare av solljuset på morgonen?

Då vet jag ju vad som finns där ute, men det gör jag inte när allting är tillstängt.

Men å andra sidan. För bara något år sedan så drog jag för både gardiner och persienner så att det skulle bli mörkt.

Andra saker som jag har börjat bli rädd för på sistone är:

• Bilar/bussar/tåg och att de ska krascha, kanske även plan... Jag är också rädd för att ramla ner från perronger och råka bli påkörd av ett tåg
• Att gå hem sent på kvällarna, vare sig det är Stockholm, Göteborg, Linköping eller Torsby. Jag är lika rädd i alla fall... Jag vet inte riktigt vad det är jag är rädd för, men troligtvis att bli attackerad, påhoppad, våldtagen eller liknande. Det skrämmer mig riktigt ordentligt i alla fall.
• Jag är rädd att det ska hända någon jag bryr mig om något (ganska vanligt jag vet... Men jag lyckas att låta det gå till den överdrift att jag faktiskt börjar att gråta för att jag tror att något faktiskt har hänt...).
• Skräckfilmer. Eller i alla fall delar av. Jag börjar att oroa mig för vad som finns under sängen, och vågar sen inte sova. Jag har ALDRIG varit rädd för något i en skräckfilm förut. Jag vet ju att det är påhittat. Men jag tror att de rädslor jag har finns, men sen sätter jag bara ett ansikte på just det jag är rädd för. Som i fallet med att jag är "rädd" för Michael Myers. Det är jag egentligen inte. Jag är bara rädd för att det skulle stå en stor, maskprydd människa med kniv utanför mitt fönster om jag drog upp persinennen.
• Sen har jag också blivit rädd för skogen hemma hos mina föräldrar. Jag funderar på om det har och göra med att jag såg en varg där i sommras, och att det möjligtvis har setts flera vargar där tidigare. Men urs! Bara för någon sommar sen så ville jag ju ut och vandra på alla de skogsvägar som fanns där. Men nu vägrar jag. I alla fall själv. Om Jonatan följer med så kanske...

Det var ett smakprov på vad jag känner att jag just nu är rädd för.

Hur ska det här gå när jag flyttar ner till Växjö sen? Vilken tur att det "bara" är lika långt till Växjö nästan som det är till Torsby från Linköping...

Jag måste verkligen göra något åt det här....

*Edit: Det skummaste ändå är att jag vet att jag skulle utan att blinka om möjligheten fanns dra och flytta till London utan att vara vidare rädd... Hmm....*

Började monteringen

Igår kväll började vi med att förbereda delarna av tröjan som jag stickar för montering.

Eftersom att vi inte riktigt har så stor erfarenhet av det här, varesig jag eller Jonatan, så fick vi luska ut hur vi skulle göra. Efter lite googelsökningar så stod vi fortfarande lika tomhänta och bestämde oss för att prova ändå.

Friskt vågat hälften vunnet?

Så för att spänna upp stycket så slängde vi på en papp-bit på torkstället.

(By the way, om någon vet nått bra sätt att sträcka ut stickade stycken som ska sys ihop får ni jättegärna tipsa. Tror att det bästa vore om man kunde få tag i någon sorts korkplatta, men vart får man tag på det?)

Men, vi tror att det här var en ganska bra ide.

Så, först var det bara att blöta ner tröjan så att man fick något att jobba med. Det var svårt att få den riktigt genomblöt faktiskt. Undrar om jag har råkat och sticka den i vattentätt garn?!

Men, i alla fall. Sen var det bara att se till att allt överflödigt vatten blev icke-existerande i stycket. Genom att rulla den i en handduk, lyckades den att bli helt torr! Jag undrar om det var för att jag använde akryl-garn?

I vilket fall. Tröjan blev torr, och det var dags att börja spänna upp den på pappen. Vilket jag måste säga inte var det roligaste jag har gjort. Och jag ska försöka hinna klart med andra stycket idag så jag kan spänna upp det ikväll när Jonatan är och tränar. För jag tror han kan ta lös stycket, men jag tror inte han vågar sätta dit det om utifall att han tror att han gör fel.

Men, nålandet av stycket på pappen var inte sådär jättekul. Speciellt inte då tröjan var torr och vi funderade på om det var någon som helst idé att spänna upp den. Men vi la en blöt handduk ovanpå, och jag ska snart gå och blöta ner den igen så att den åtminstone har varit lite fuktig under dagen.

Det roligaste igår var nog ändå när jag skulle badda ner handduken lite till innan vi gick och la oss och jag blötte ner händerna, baddade handuken, och sen gick för att torka av händerna i badrummet, och insåg att jag precis hade baddat händerna på en handduk.

Hur blåst får man bli egentligen?

*Edit: insåg nu att tröjan skulle blivit sjukt mycket snyggare i svart. Får nog göra en till nån dag.*

Kvinnan som levde på internet

Så känner jag mig just nu.

Ganska fett mycket så också...

Kollar facebook.

Kollar bloggen.

Läser andra bloggar.

Kikar på FC och Moodle.

Kollar på damnyouautocorrect.com

Kollar facebook.

Bloggar.

Kikar på FC.

Kollar facbook....

Bloggar....

and life goes on...

Jag undrar om det betyder att jag är socialt inkompetent.

Men... Jag skyller på att det är så för att Jonatan är på jobbet och jag sitter själv. Men jag vet ju att det är så det kommer att se ut när jag är här.

Han måste ju fortfarande jobba.

Men lite tråkigt är det. Speciellt nu när jag måste plöja igenom en 300-nånting sidors bok om Hinduismen som är totalt ologisk.

Frågan är ju om man kanske ska försöka träffa folk som bor i Linköping. Alla jag känner här JOBBAR ju och är tråkiga. Eller så går de eventuellt i skolan. Fast jag insåg precis...

Så jävla mycket bättre är det inte hemma.

Skillnaden Linköping och Torsby är att i Linköping så kommer Jonatan hem ett tag och åker sen och tränar och är hemma sent.

Men i Torsby är Jonatan inte där, men det är fortfarande träning, men för mej också.

Men jag vet inte riktigt hur man skulle göra för att lära känna folk här ändå.

Man kan ju inte bara gå fram på gatan och säga "Hej, vill du va min vän?" Då tittar folk konstigt på en. Ungefär som om man skulle gå med blå plastpåsar på fötterna och en fin vit krama-mig-själv-tröja.

Doh!

I-landsproblem much?

Insåg också att, imorgon på tåget hem kommer jag att ha dåligt att läsa.

Twilight ligger hemma.

Hinduböckerna måste jag lämna här för de är lånade på biblioteket här, och förövrigt har jag dem hemma.

Sen vill jag inte behöva släpa med mig en bok till hem som jag släpat med hit när det är HIT de ska... Eller ja. De ska till Växjö. Men många av dem ska mellanlanda här. Vissa av dem för gott då Jonatan ska få dublett böcker av mig.

*suck*

Nej. Nu får jag återgå till min tekopp. Min enda vän och kompanjon i denna tristess...

The un-censoured version of Twilight.

This is what really happened when Bella Swan moved to Forks, Washington.

Part 10

Bella didn't know how long she had been standing there. Minutes? Hours? Days?

She just couldn't believe it! She were so angry. How could he do that? And just leave? And it was Friday today so she couldn't even be mad at him in school tomorrow.

- Oh, fuck my life.

Bella went inside again and started the dinner. Microwave pizza. Yum! Then the phone rang.

- Hello, Swan residence, this is Bella.

- Hey Bella! It's Jacob.

- Jake! Hi! What's up?

- Nothing really. We were just wondering whether your dad's home tonight? Billy wants to watch the game.

- Oh, sorry. He's working late tonight.

- Oh, okay. Well. I'll guess I see you some other time then.

- Wait. Um... I guess you can come over anyway. I don't know when my dad is going to be home. All I know is "late".

- Oh. Okay. I'll see what we can do. I don't doubt one minute dad would say no to watching the game. But I think it would be too much if your dad isn't there. Well... See you Bella!

He hung up and Bella went back to watching the pizza spin round and round in the microwave.

She sat down at the kitchen table, but it was so quiet. To quiet.

She went into the living room and put the TV on.

There were new on about a killing. Someone had killed a fisherman not to far away, and they said the police had some fresh tracks. They were going to be on it all night now.

- Oh. I guess dad isn't coming home at all then...

Bella was a bit disappointed. This probably meant her dad would be busy all weekend. If not with tracking, but with paper work. And someone had to be at the phone at all times at the police station.

- Maybe it isn't to late to change my mind about the shopping trip in Port Angeles.

She lifted the phone of it's hock and dialed he number to Jessica's.

- Hey Jess. It's me. Bella.

- Hey Bella.

- Is there still room for one more down to Port Angeles tomorrow?

- Yeah sure. But weren't you busy?

Bella turned around just as they showed the bloody fisherman on TV. Bella hated blood.

- Um... No. Something else came up. But I'll see you tomorrow then?

- Yeah. That would be nice. I pick you up at nine?

- Sounds great. See you tomorrow. Bye

- Bye.

She hung up and went back to the sofa.

-"...the fisherman was emptied on blood, and the police know nothing more at the time."

Bella turned the TV off, and went to get a book. Her favorite. Jane Austen.

As soon as it got quiet, she started to think of the kiss. Every time she read about kissing in the book. She started to think of Edward.

In her lawn.

Kissing her.

Had anyone seen them? Oh dear god I hope not!

His lips has been so cold. So where his hand.

Bella hated this. She didn't like him in particular. He were arrogant. Well, polite, but not to nice. But still. She were drawn to him. She wanted him.

Bella jumped high when the doorbell rang.

- Hey Bells! Hurry up! Dad want to watch the game, and he is starting to get really grumpy.

It was Jacob.

Bella hurried to open, and barely had the time to move out of the way for Billy. He wheeled himself into the living room and turned the TV on again.

- Hey Jake. I don't really fancy the game. Can you come sit with me in the kitchen instead?

- Sure Bells.

They went into the kitchen and Jacob sat down.

- So. Why do I not see you at school? You must be..?

- I'm sixteen. But I go to school down at the reservoir.

- Oh. Okay.

- Why? Don't you have friends here?

- Sure. It's just... Well I don't know. It's easier to talk to you.

Jacob blushed.

Bella too.

Billy helped them ease the tension by yelling some really nasty words on some of the players. Or the whole team. They weren't really sure.

- He shouldn't get that excited, Jacob said. The doctors says he will have an heart attack if he does. Do you know him?

- Who? Your dad? His doctor?

- No. They guy walking towards your house.

Bella looked behind herself. She saw Edward. He walk walking. No again. He was floating towards her house and knocked at the kitchen door. Bella sighed and opened.

- Hey Edwards. What do you want?

- Oh nothing. You have company? I'm so sorry to interrupt.

He looked so casual Bella wanted to punch his face in. He had no right to be here from the start.

- Well... What do you want?

- Oh. I was just going to say I'm sorry. You know... For kissing you.

Bella were once again speachless. And she could see Jacob flinch at the table.

- Well... I'll be going again. Didn't mean to interrupt you two in something important.

He turned around and left them.

- So. Is he..?

- No.

- But you...

- No. He kissed me. Out of the blue. I don't even like him.

- Oh. Okay. Well. I better go out to make sure dad hasn't died.

Jacob went out and sat down in the sofa. Bella followed, but they didn't say one more word during the evening.

Åter igen ett besök på IKEA

Hittade världens finaste sovrum!

Ja som ni kan gissa har vi precis kommit hem från en sväng på IKEA och har precis kört i mig korv med bröd i massor, men har inte riktigt ätit ordentligt idag.

Var jättesugen på korv med bröd innan vi åkte, men då fanns det inget bröd, så det blev varma koppen soppa istället (det

var runt två tiden). Men nu är jag riktigt mätt, dock håller jag på och fryser ihjäl.

Fattar inte hur det kan vara så kallt.

Vi letade lite efter säng möjligheter till Växjö, kanskeskulle man köpa en bäddsoffa istället?

Men de var inte så optimala. De som var, var oförskämt dyra istället, så då kunde man lika gärna köpa en loftsäng. Jonatan funderar han också.

Istället hittade jag inspiration till kök. Lantkök alltså. Så som jag vill att det ska se ut när jag bor i eget hus... Eller kanske till och med hur det ska se ut hemma hos mig. Kanske ska måla om de låga skåpen svart-bruna och de över bänken i vitt? Hyllor

i hörnet? Nja, vi får se, men fin

t var det i alla fall...

Vi kanske kan skippa det rosa i alla fall...

Rosa är väll inte riktigt min signatur färg om man säger så...

Men nu måste jag hem och börja fundera på hur det ska se ut i lägenheten hemma. Det måste ju gå hand i hand med brun/röda väggar och en bardisk också. Man kanske ska börja med att måla bardisken mörk? Det bordet var ju ganska fint.

Fast...

Får man nu göra ett valv så är det kanske lika bra att tapetsera om?

Men då skulle man ju få ångest för vilken sorts tapeter man skulle ha... Igen!

Men, Växjö ja. Så här hade jag väll tänkt att det skulle se ut i vardagsrummet/sovrummet.

Tänkte ju ha en loftsäng från börja, och det kanske är det smidigaste. Har ju köpt en soffa unfefär sådär stor, och en Expedit TV-bänk, så det där är nog den optimala lösningen.

Kommer bli svårt att bara ha halva utrymmet att bo på i jämförelse med nu. Speciellt när man måste läsa på distans under hösten också.

Hittade världens coolaste lampskärm också. Den ska jag seriöst köpa till min golvlampa! Dyr, men ack så cool!