Nu är jag sådär osäker på vad jag ska göra igen.
Jag velar mellan att flytta till Stockholm och läsa masterkursen inom filmvetenskap, eller att utbilda mig till grundskolelärare inom gymnastik, religion och engelska, eller något av ämnena i alla fall.
Finns det någon möjlighet att börja att plugga till lärare (eftersom att jag har i alla fall 1-1½ terminer innan jag kan börja i Stockholm över huvud taget) och sedan avsluta filmen, och gå tillbaka till lärarprogrammet efter att man är klar med film/söker jobb?
Visar inlägg med etikett Sig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sig. Visa alla inlägg
lördag 10 september 2011
lördag 16 april 2011
"You had the grace to hold yourself"
"They crawled out of the woodwork
And they whispered into your brain
They set you on the treadmillAnd they made you change your name"
Dagens samhälle skrämmer mig lite grann.
Nu kanske jag överdriver lite, men jag har sagt det förut, idag vet man vem Kissie är, man vet vem Foki, Kenza och Blondinbella är. Man vet vem som hade mest sex i BB eller Paradise Hotel när man är 13 år. Är det rätt att man ska veta (och för det första, egentligen, behöva att se sådant) när man är 13 år?
Man vet vem som var med i senaste storfilmen på bio, man vet vem som dejtar vem i Hollywood, man vet vilken modell som är med i Victoria Secrets nästa show. Man vet vilket namn Sean Combs går under för tillfället och vem som bloggar om barnmat.
Men vet man hur man beter sig mot sin med människa? Vet man hur man har respekt för sina kamrater?
NEJ!
Jag har hört barn och ungdomar som kallar sina kamrater för "hora", "jävla fetto", "bög" och då är det ändå inte det enda man hört. Man har hört ännu fler grövre förolämpningar, ofta från barn i låga åldrar.
Här har ni ett utmärkt exempel på hur världen ser ut idag:
Ett annat exempel som jag vill ta upp som jag tyckte var lite väl magstarkt var när jag satt och väntade på att de som tränade innan mig skulle bli klara, och en mamma och dotter kom in i omklädningsrummet tillsammans. Mamman bad sin dotter att göra något (om jag inte missminner mig var det att ta på sig strumporna), och dottern svarar något i still med "Nej. Idiot!". Och mamman bara säger "okay" och låter barnet sätta på sig skorna utan strumpor och sen ut i -30 grader.
Får man verkligen bete sig så emot sina föräldrar? Den här tjejen såg inte ut att vara mer än 8 år, på sin höjd.
Det finns vissa ord som inte bör existera i en människas vokabulär. De är inte laddade med ilska (för arg har alla rätt att bli), men de orden är kränkande mot en annan person, och det har man inte rätt att vara. Alla människor är lika värda och ska behandlas på samma sätt.
Jag är inte ett stort fan av religion, eller jag kanske ska säga religiös utövning, men de flesta religioner har en liknande idé i det de gör. Den gyllene regeln. Inom kristendomen lyder den (kan finnas i Matteus evangeliet):
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem"
Det innebär också att man beter sig mot folk så som man vill att de ska bete sig mot en.
Jag tänker inte skylla det här på TV, även om jag tror att mycket av den vokabulär som barn lär sig kommer från TV, men då också från musik, filmer, böcker, föräldrar och så vidare. Någonstans lär de sig dem, men de lär sig inte när det är okay att använda ord.
Om vi tar exempelvis ordet "bög" som idag används av många som ett skällsord. Det har alltid (åtminstone där jag har sett/hört det inom olika områden) haft en negativ klang, men nu är det ett medvetet skällsord som folk använder mot varandra. Förut användes det mot de som man tyckte betedde sig feminint eller på något annat vis inte följde normen av att vara en "manlig" man. Nu slänger man ur sig det till vem som helst man är arg på. Man hör det på skolgården, man hör det på idrottsarenor och på arbetsplatser.
Det är inget fel på att vara homosexuell. Varför har det då blivit ett skällord som man slänger ur sig till folk när man känner för det?
Det är synd att världen ska behöva bli så här. Kanske hinduisterna har rätt... Kanske är vi på väg mot slutet av sitt liv, och in i nästa återfödelse där allting är rent igen... Man kan ju i alla fall hoppas.
"Hollywood created a superstar
And pain was the price you paid
Even when you died
Oh the press still hounded you
All the papers had to say
Was that Marilyn was found in the nude"
onsdag 16 mars 2011
Vill klippa mig, men jag vill ha kvar mitt hår!
Sitter och funderar på om jag ska klippa mig eller inte...
Skulle vilja ha: en bob!
Jag har aldrig haft den frisyren förut tror jag. Delvis, men mest då bara när hår växer ut. Den nedanför här är lite kort tycker, men snygg ändå.
Dock har jag jätteångetst att klippa mig då mitt hår faktiskt börjar bli långt....
Det är inte värst slitet heller utan ganska fint. Sen vet jag inte hur en bob skulle se ut när den börjar växa ut....
Beckhams är ju lite längre, men hon har nog ganska tjockt hår (läs, löshår i massor!) också, och på mej skulle den nog bli vääääldigt platt. Har ju ganska tunt hår ändå.Men det som är bra med en bob är att jag kan ha kvar "luggen" lång och inte behöver klippa den. För jag tycker det är den som tar längst tid att växa ut igen...
Rent praktiskt om man vill träna så är det ju håret framför ansiktet som ska va långt så det går att sätt upp...
Men det är nog nu före sommaren som jag ska göra det om jag ska. För jag tror mitt hår växer lite fortare på sommaren än det gör på vintern. Har för mig att jag fick klippa mitt hår flera gånger under förra våren/sommaren för att ha det jämnt.
Ska jag våga och göra det själv? Eller ska jag gå till frisör?
Skulle vilja snygga till håret innan man ska träffa Jonatans föräldrar i april.
lördag 14 november 2009
Sjukt!
Sitter och ser på Dana The 8 year old anorectic...
FY FAN VA SJUKT!
Det om nått är ju orsaken till att man ska utbilda sig till det man ska och inte till filmvetare...
EN åttaåring som räknar kalorier, som vet precis hur mycket hon ska äta för att rasa i vikt.. Hon vägde ju för fasen bara 3 stones! (=19 kilo).
Det är ju nästan så man gråter...
När ska folk ta sitt ansvar och se till att sånt här inte händer mer?
Jag anser inte att barnens föräldrar är dåliga förebilder, för det är inte alla, och man kan inte skylla allt på omvärlden ex kändisar och annat som syns mycket i pressen utan det man ska skylla på är de som påstår att man mår bättre om man är smal, vare sej det är kompisar, föräldrar, kändisar eller nån annan så har dom FEL!
Men i dagens samhälle så är man så snabb på att dömma och bestämma att så här är det och det är den eller dens fel istället för att gå till botten med vad problemet egentligen är och börja därifrån.
Jag talar av egen erfarenhet med att det behöver egentligen inte alls vara någon stor händelse eller p.g.a någon skådespelerska eller nått annat som man får anorexia.
När jag själv var påväg ner i träsket med anorexia så hade jag under flera år varit väldigt överviktig (ca 30 kilo för mycket) men det var inte orsaken till att jag började svälta mig själv.
Orsaken var mer en depression som startade p.g.a att jag blev skadad och inte kunde träna så mycket som jag ville (överdrev inte tränandet då men gick på idrottsgymnasium och tränade nog mer än en "normal" gymnasieelev, men åt fortfarande mycket) men efter det så började jag få svårt att sova på kvällarna p.g.a nattmaror, jag orkade inte med skolan, jag orkade knappt med att gå ur sängen utan satt mest hemma vid datorn eller hos en kompis.
Den depressionen var orsaken till att jag började svälta mig själv... Inte för att jag ville bli smal eller att jag var stressad eller nått annat utan för att jag helt enkelt inte orkade med att äta...
Sen hade man kompisar och så runt omkring sig som märkte att något var fel och man fick hjälp, även om man fortfarande har efterdyningar i att man fått mjölkmage och inte tål laktos, man kan heller inte med fet mat så som nötter, för mycket choklad eller alldeles för söt mat eller stark mat, då det gör att man får extremt ont i magen.
Att man i samma veva träffade en kille som man inledde ett förhållande med som bara spädde på depressionen gjorde att det hela tog betydligt längre tid än vad man velat hjälpte ju inte (inte för att man nånsin hörde av honom att man inte dugde eller att man inte va smal nog utan det som var jobbigt där var av annan karaktär). Och det hela gjorde att man började skära sig som ett rop på hjälp. Men efter nästan 3 år av depressioner, blivit bedragen minst en gång, en ätstörning och två misslyckade försök att ta sitt liv....
Ja, då fick det helt enkelt vara nog, då accepterade man hjälpen som fanns....
Man blev trött på att alltid va hungrig men inte fick äta, även om man inte alltid resonerade så, man var trött på att ständigt va arg på omgivningen och inte en vidare trevlig människa, man va trött på att alltid frysa, på att alltid va utstirrad eller på nått annat vis inte välkommen, fast det var kanske det man försökte att bli...
Nu när man fått ordning på maten, tagit bort fisken och blivit helvegetarian, börjat äta havre och laktosfria produkter och ser upp med mycket fet mat och snabbmat eller mat med mycket kryddor så mår man betydligt bättre. Jag klarade nästan allt på egen hand, utan att man behövde åka till läkare och liknande...
Så när jag läste Decembergatans hungriga andra kändes det mer som ett dråpslag... Har gått in på det mer i ett annat blogginlägg, men för mej kändes det mer som att den berättar nästan för barn hur dom ska göra för att få ätstörningar.
Men det är inte förrän man blir frisk som man märker skadan det gjort... Har ingen cirkulation i händer (som jag en gång förfrusit redan) och fötter (sover med ullsockor på även på sommaren), som tidigare, kan inte äta vad jag vill, och heller inte fått helt ordning på ämnesomsättningen igen (men det gå frammåt), har lätt för att om man inte är försktig ramla ner i depressioner igen speciellt då man misslyckas med något, även små saker eller vid PMS...
Därför gör det mej ledsen att se att anorexian inte börjar att klinga av, utan att den rasar mer och mer...
FY FAN VA SJUKT!
Det om nått är ju orsaken till att man ska utbilda sig till det man ska och inte till filmvetare...
EN åttaåring som räknar kalorier, som vet precis hur mycket hon ska äta för att rasa i vikt.. Hon vägde ju för fasen bara 3 stones! (=19 kilo).
Det är ju nästan så man gråter...
När ska folk ta sitt ansvar och se till att sånt här inte händer mer?
Jag anser inte att barnens föräldrar är dåliga förebilder, för det är inte alla, och man kan inte skylla allt på omvärlden ex kändisar och annat som syns mycket i pressen utan det man ska skylla på är de som påstår att man mår bättre om man är smal, vare sej det är kompisar, föräldrar, kändisar eller nån annan så har dom FEL!
Men i dagens samhälle så är man så snabb på att dömma och bestämma att så här är det och det är den eller dens fel istället för att gå till botten med vad problemet egentligen är och börja därifrån.
Jag talar av egen erfarenhet med att det behöver egentligen inte alls vara någon stor händelse eller p.g.a någon skådespelerska eller nått annat som man får anorexia.
När jag själv var påväg ner i träsket med anorexia så hade jag under flera år varit väldigt överviktig (ca 30 kilo för mycket) men det var inte orsaken till att jag började svälta mig själv.
Orsaken var mer en depression som startade p.g.a att jag blev skadad och inte kunde träna så mycket som jag ville (överdrev inte tränandet då men gick på idrottsgymnasium och tränade nog mer än en "normal" gymnasieelev, men åt fortfarande mycket) men efter det så började jag få svårt att sova på kvällarna p.g.a nattmaror, jag orkade inte med skolan, jag orkade knappt med att gå ur sängen utan satt mest hemma vid datorn eller hos en kompis.
Den depressionen var orsaken till att jag började svälta mig själv... Inte för att jag ville bli smal eller att jag var stressad eller nått annat utan för att jag helt enkelt inte orkade med att äta...
Sen hade man kompisar och så runt omkring sig som märkte att något var fel och man fick hjälp, även om man fortfarande har efterdyningar i att man fått mjölkmage och inte tål laktos, man kan heller inte med fet mat så som nötter, för mycket choklad eller alldeles för söt mat eller stark mat, då det gör att man får extremt ont i magen.
Att man i samma veva träffade en kille som man inledde ett förhållande med som bara spädde på depressionen gjorde att det hela tog betydligt längre tid än vad man velat hjälpte ju inte (inte för att man nånsin hörde av honom att man inte dugde eller att man inte va smal nog utan det som var jobbigt där var av annan karaktär). Och det hela gjorde att man började skära sig som ett rop på hjälp. Men efter nästan 3 år av depressioner, blivit bedragen minst en gång, en ätstörning och två misslyckade försök att ta sitt liv....
Ja, då fick det helt enkelt vara nog, då accepterade man hjälpen som fanns....
Man blev trött på att alltid va hungrig men inte fick äta, även om man inte alltid resonerade så, man var trött på att ständigt va arg på omgivningen och inte en vidare trevlig människa, man va trött på att alltid frysa, på att alltid va utstirrad eller på nått annat vis inte välkommen, fast det var kanske det man försökte att bli...
Nu när man fått ordning på maten, tagit bort fisken och blivit helvegetarian, börjat äta havre och laktosfria produkter och ser upp med mycket fet mat och snabbmat eller mat med mycket kryddor så mår man betydligt bättre. Jag klarade nästan allt på egen hand, utan att man behövde åka till läkare och liknande...
Så när jag läste Decembergatans hungriga andra kändes det mer som ett dråpslag... Har gått in på det mer i ett annat blogginlägg, men för mej kändes det mer som att den berättar nästan för barn hur dom ska göra för att få ätstörningar.
Men det är inte förrän man blir frisk som man märker skadan det gjort... Har ingen cirkulation i händer (som jag en gång förfrusit redan) och fötter (sover med ullsockor på även på sommaren), som tidigare, kan inte äta vad jag vill, och heller inte fått helt ordning på ämnesomsättningen igen (men det gå frammåt), har lätt för att om man inte är försktig ramla ner i depressioner igen speciellt då man misslyckas med något, även små saker eller vid PMS...
Därför gör det mej ledsen att se att anorexian inte börjar att klinga av, utan att den rasar mer och mer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)