Sjukt!

Sitter och ser på Dana The 8 year old anorectic...

FY FAN VA SJUKT!

Det om nått är ju orsaken till att man ska utbilda sig till det man ska och inte till filmvetare...
EN åttaåring som räknar kalorier, som vet precis hur mycket hon ska äta för att rasa i vikt.. Hon vägde ju för fasen bara 3 stones! (=19 kilo).
Det är ju nästan så man gråter...
När ska folk ta sitt ansvar och se till att sånt här inte händer mer?
Jag anser inte att barnens föräldrar är dåliga förebilder, för det är inte alla, och man kan inte skylla allt på omvärlden ex kändisar och annat som syns mycket i pressen utan det man ska skylla på är de som påstår att man mår bättre om man är smal, vare sej det är kompisar, föräldrar, kändisar eller nån annan så har dom FEL!
Men i dagens samhälle så är man så snabb på att dömma och bestämma att så här är det och det är den eller dens fel istället för att gå till botten med vad problemet egentligen är och börja därifrån.

Jag talar av egen erfarenhet med att det behöver egentligen inte alls vara någon stor händelse eller p.g.a någon skådespelerska eller nått annat som man får anorexia.
När jag själv var påväg ner i träsket med anorexia så hade jag under flera år varit väldigt överviktig (ca 30 kilo för mycket) men det var inte orsaken till att jag började svälta mig själv.
Orsaken var mer en depression som startade p.g.a att jag blev skadad och inte kunde träna så mycket som jag ville (överdrev inte tränandet då men gick på idrottsgymnasium och tränade nog mer än en "normal" gymnasieelev, men åt fortfarande mycket) men efter det så började jag få svårt att sova på kvällarna p.g.a nattmaror, jag orkade inte med skolan, jag orkade knappt med att gå ur sängen utan satt mest hemma vid datorn eller hos en kompis.
Den depressionen var orsaken till att jag började svälta mig själv... Inte för att jag ville bli smal eller att jag var stressad eller nått annat utan för att jag helt enkelt inte orkade med att äta...
Sen hade man kompisar och så runt omkring sig som märkte att något var fel och man fick hjälp, även om man fortfarande har efterdyningar i att man fått mjölkmage och inte tål laktos, man kan heller inte med fet mat så som nötter, för mycket choklad eller alldeles för söt mat eller stark mat, då det gör att man får extremt ont i magen.
Att man i samma veva träffade en kille som man inledde ett förhållande med som bara spädde på depressionen gjorde att det hela tog betydligt längre tid än vad man velat hjälpte ju inte (inte för att man nånsin hörde av honom att man inte dugde eller att man inte va smal nog utan det som var jobbigt där var av annan karaktär). Och det hela gjorde att man började skära sig som ett rop på hjälp. Men efter nästan 3 år av depressioner, blivit bedragen minst en gång, en ätstörning och två misslyckade försök att ta sitt liv....

Ja, då fick det helt enkelt vara nog, då accepterade man hjälpen som fanns....
Man blev trött på att alltid va hungrig men inte fick äta, även om man inte alltid resonerade så, man var trött på att ständigt va arg på omgivningen och inte en vidare trevlig människa, man va trött på att alltid frysa, på att alltid va utstirrad eller på nått annat vis inte välkommen, fast det var kanske det man försökte att bli...

Nu när man fått ordning på maten, tagit bort fisken och blivit helvegetarian, börjat äta havre och laktosfria produkter och ser upp med mycket fet mat och snabbmat eller mat med mycket kryddor så mår man betydligt bättre. Jag klarade nästan allt på egen hand, utan att man behövde åka till läkare och liknande...
Så när jag läste Decembergatans hungriga andra kändes det mer som ett dråpslag... Har gått in på det mer i ett annat blogginlägg, men för mej kändes det mer som att den berättar nästan för barn hur dom ska göra för att få ätstörningar.

Men det är inte förrän man blir frisk som man märker skadan det gjort... Har ingen cirkulation i händer (som jag en gång förfrusit redan) och fötter (sover med ullsockor på även på sommaren), som tidigare, kan inte äta vad jag vill, och heller inte fått helt ordning på ämnesomsättningen igen (men det gå frammåt), har lätt för att om man inte är försktig ramla ner i depressioner igen speciellt då man misslyckas med något, även små saker eller vid PMS...

Därför gör det mej ledsen att se att anorexian inte börjar att klinga av, utan att den rasar mer och mer...