Hej alla!
Har tröttnar lite på den här bloggen just nu, och bloggar på http://sannajohansson.shapemeup.se numera för att se om jag tycker det är bättre...
Kommer nog komma tillbaka hit sen, men just nu så föredrar jag den andra bloggen i alla fall!
Hoppas vi ses där tills jag kommer tillbaka hit!
Allt gott,
Sanna
måndag 11 februari 2013
torsdag 10 januari 2013
Sviken och besviken...
Måste få skriva av mig i ett inlägg nu. Vill ni inte läsa det kan ni kryssa bort redan nu och vänta tills jag känner mig lite mindre nere igen. Okay? Deal!
Som sagt, känner mig fruktansvärt nere nu...
Ensam i mängden...
Det är en så påfrestande känsla att det gör att man går omkring med ont i magen, huvudvärk och har svårt att sova hela tiden...
Man skaffar vänner, kompisar, bekanta, kollegor och träningskamrater... De flesta håller sig till de grupperna och frågar "lagom mycket" eller erbjuder sig den sortens hjälp/stöd av någon man jobbar med/tränar med. Bra kollegor, bra träningskamrater...
Inga problem med det men den grupp som jag dock saknar länge är gruppen "Nära vänner". Alltså folk som bryr sig lika mycket om mig som jag om dom, och inte bara tycker att det är okay att höra av sig när man vill ha något utav mig, eller som anser att jag duger "när inget annat finns tillgängligt"...
För så känns det verkligen nu, man har vänner, men med majoriteten av det känns det som en envägskommunikation större delen av tiden.
Jag bryr mig, men det är aldrig någon som frågar hur man mår och som man kan sätta sig ner och prata ut om saker med, som lyssnar och försöker hjälpa, och inte bara säger "Okay, men jag..."
Det skulle vara skönt att ha någon som spontanskickar ett sms eller ringer och frågar inget egentligen utan bara vill prata, som visar att man bryr sig. Någon som sådär spontant kan komma förbi för att de vill umgås med en... Jag bryr mig om mina vänner på det viset, men det är oerhört länge sen man kände (om någonsin) att någon bryr sig om mig på samma sätt...
Ensam i mängden är som sagt en bra beskrivning på hur jag känner mig...
Eller övergiven.
Man ler och är glad, men det är få tillfällen som man verkligen känner sig riktigt glad!
Aldrig duger jag till något... Jag är aldrig lagom bra, inte på något som jag försöker mig på eller som jag håller på med, och jag är tydligen inte lagom bra att bli nära vän med heller...
Ibland känns det som att man skulle kunna flytta härifrån och typ ingen skulle märka det på en vecka eller två...
Måste lära mig att läsa folk bättre, minska förväntningarna på folk och vad de tycker om mig... Jag blir ju så fruktansvärt besviken varje gång... Man får fylla i dagarna och kvällarna man inte tränar eller jobbar med massa saker för att inte behöva tänka på att alla andra umgås med kompisar då medan man själv sitter hemma.
(Nu kanske jag har fel, men det är så det känns i vilket fall...)
Som sagt, känner mig fruktansvärt nere nu...
Ensam i mängden...
Det är en så påfrestande känsla att det gör att man går omkring med ont i magen, huvudvärk och har svårt att sova hela tiden...
Man skaffar vänner, kompisar, bekanta, kollegor och träningskamrater... De flesta håller sig till de grupperna och frågar "lagom mycket" eller erbjuder sig den sortens hjälp/stöd av någon man jobbar med/tränar med. Bra kollegor, bra träningskamrater...
Inga problem med det men den grupp som jag dock saknar länge är gruppen "Nära vänner". Alltså folk som bryr sig lika mycket om mig som jag om dom, och inte bara tycker att det är okay att höra av sig när man vill ha något utav mig, eller som anser att jag duger "när inget annat finns tillgängligt"...
För så känns det verkligen nu, man har vänner, men med majoriteten av det känns det som en envägskommunikation större delen av tiden.
Jag bryr mig, men det är aldrig någon som frågar hur man mår och som man kan sätta sig ner och prata ut om saker med, som lyssnar och försöker hjälpa, och inte bara säger "Okay, men jag..."
Det skulle vara skönt att ha någon som spontanskickar ett sms eller ringer och frågar inget egentligen utan bara vill prata, som visar att man bryr sig. Någon som sådär spontant kan komma förbi för att de vill umgås med en... Jag bryr mig om mina vänner på det viset, men det är oerhört länge sen man kände (om någonsin) att någon bryr sig om mig på samma sätt...
Ensam i mängden är som sagt en bra beskrivning på hur jag känner mig...
Eller övergiven.
Man ler och är glad, men det är få tillfällen som man verkligen känner sig riktigt glad!
Aldrig duger jag till något... Jag är aldrig lagom bra, inte på något som jag försöker mig på eller som jag håller på med, och jag är tydligen inte lagom bra att bli nära vän med heller...
Ibland känns det som att man skulle kunna flytta härifrån och typ ingen skulle märka det på en vecka eller två...
Måste lära mig att läsa folk bättre, minska förväntningarna på folk och vad de tycker om mig... Jag blir ju så fruktansvärt besviken varje gång... Man får fylla i dagarna och kvällarna man inte tränar eller jobbar med massa saker för att inte behöva tänka på att alla andra umgås med kompisar då medan man själv sitter hemma.
(Nu kanske jag har fel, men det är så det känns i vilket fall...)
söndag 16 december 2012
#facebookgate
Nu det senaste halvåret har det varit rent kaos i sociala medier angående rasism, SD, stereotyper i medier och tävling i vem som blir mest kränkt. Är det de som blir stereotypade, eller de som blir kränkta för att de inte får behålla sina stereotyper och pepparkakor?
I vilket fall, på facebook finns det fyra grupper i dagsläget.
1. Rasisterna
De uttalar sig vitt (pun!) och brett om hur muslimer och islam tar över hela världen. Hur våra skandinaviska seder blir slaktade och skrattade åt. Ja, ni vet nog precis vilka jag pratar om. De är rasister ut i fingerspetsarna. De berättar att de röstar på SD i brist på bättre. Sverige ska bevaras svenskt, och svenskarna ska beväpnas med järnrör för att kunna slå tillbaka mot invandrarna.
De vill behålla de kristna idealen (som är så mycket bättre än de muslimska), utan att egentligen kunna den kristna historien eller har den blekaste aning om i vad som våra traditioner bottnar sig egentligen.
Slagord: Förändring är läskigt, slå ner den!
2. Anti-rasisterna
De hatar rasisterna och deras statusuppdateringar lika mycket som rasisterna hatar invandrare (och anti-rasister). Gruppen som rasisterna skulle kalla PK-maffian, och som, enligt rasisterna, står bakom alla de här idiotiska (anser de) besluten som tagits. (Räknar upp dem jag närmast tänker på: Tintin, Lilla hjärtat, Pepparkaksgubbarna, Disneys klippning i Kalle Anka och till sist iPhone skärmdumpen där någon skriver att vi inte får äta skinka, brunkål och så vidare för att det kränker vissa grupper, men den bilden vet jag verkligen inte vart de skulle fått den informationen ifrån...).
Slagord: En för alla, alla för en!
3. De ambivalenta
De som inte riktigt vet om de är rasister eller inte. De tycker saker som "Det är ju okay att vara bög, så länge de inte stöter på mig, då är det fan äckligt!".
De delar först en bild med en inspirerande text om alla människors lika värde, men sen delar den en statusuppdatering där någn anser att skinkan på julbordet minsann kränker muslimerna så därför ska den tas bort och grämer sig över hur de som svenskar inte ska få äta julskinka.
De vet inte riktigt vad de vill. De vet inte vad en rasist är precis. De accepterat inte alla, men de utesluter ingen från sin gemenskap. Från den svenska gemenskapen. Samtidigt så är det ju så fel att invandrare begår brott när de får den här möjligheten att komma till Sverige. Men självklart ska alla få en andra chans. Så länge de håller sig till de svenska traditionerna, men samtidigt är det ju trevligt att vara lite multikulturell...
Slagord: Jag hatar't! Kanske. Låt mig fundera på det ett tag...
4. Icke-facebookarna
De som inte har facebook, men som ändå vet allting som händer på facebook.
Slagord: Nej, jag använder inte facebook, men såg du hon som hade...
I vilket fall, på facebook finns det fyra grupper i dagsläget.
1. Rasisterna
De uttalar sig vitt (pun!) och brett om hur muslimer och islam tar över hela världen. Hur våra skandinaviska seder blir slaktade och skrattade åt. Ja, ni vet nog precis vilka jag pratar om. De är rasister ut i fingerspetsarna. De berättar att de röstar på SD i brist på bättre. Sverige ska bevaras svenskt, och svenskarna ska beväpnas med järnrör för att kunna slå tillbaka mot invandrarna.
De vill behålla de kristna idealen (som är så mycket bättre än de muslimska), utan att egentligen kunna den kristna historien eller har den blekaste aning om i vad som våra traditioner bottnar sig egentligen.
Slagord: Förändring är läskigt, slå ner den!
2. Anti-rasisterna
De hatar rasisterna och deras statusuppdateringar lika mycket som rasisterna hatar invandrare (och anti-rasister). Gruppen som rasisterna skulle kalla PK-maffian, och som, enligt rasisterna, står bakom alla de här idiotiska (anser de) besluten som tagits. (Räknar upp dem jag närmast tänker på: Tintin, Lilla hjärtat, Pepparkaksgubbarna, Disneys klippning i Kalle Anka och till sist iPhone skärmdumpen där någon skriver att vi inte får äta skinka, brunkål och så vidare för att det kränker vissa grupper, men den bilden vet jag verkligen inte vart de skulle fått den informationen ifrån...).
Slagord: En för alla, alla för en!
3. De ambivalenta
De som inte riktigt vet om de är rasister eller inte. De tycker saker som "Det är ju okay att vara bög, så länge de inte stöter på mig, då är det fan äckligt!".
De delar först en bild med en inspirerande text om alla människors lika värde, men sen delar den en statusuppdatering där någn anser att skinkan på julbordet minsann kränker muslimerna så därför ska den tas bort och grämer sig över hur de som svenskar inte ska få äta julskinka.
De vet inte riktigt vad de vill. De vet inte vad en rasist är precis. De accepterat inte alla, men de utesluter ingen från sin gemenskap. Från den svenska gemenskapen. Samtidigt så är det ju så fel att invandrare begår brott när de får den här möjligheten att komma till Sverige. Men självklart ska alla få en andra chans. Så länge de håller sig till de svenska traditionerna, men samtidigt är det ju trevligt att vara lite multikulturell...
Slagord: Jag hatar't! Kanske. Låt mig fundera på det ett tag...
4. Icke-facebookarna
De som inte har facebook, men som ändå vet allting som händer på facebook.
Slagord: Nej, jag använder inte facebook, men såg du hon som hade...
lördag 15 december 2012
The Librarian Way...
Okay, alltså biblioteksutbildningarna i Sverige har missuppfattat en sak. Vi behöver inte sitta i timmar och läsa om hur man klassar böcker (det är ändå redan förtryckt) eller veta hur man gör en enkät, eller ens lära oss systemen böckerna står uppställda på...
Det här är kurserna som faktiskt skulle behövas på en bibliotekarieutbildning:
Bokletning 15 hp
Att hitta de där fördömda böckerna som inte står på sin plats i hyllan, men som heller inte är utlånade, och ingen har sett röken av dem på ett år.
Ofta hittar man dem på fel hyllplan där de står och gäckar en, ställda i en vagn som någon råkade ställa i fikarummet förra sommaren, under mattan eller på något annat finurligt ställe där man under inga som helst omständigheter tror att man ställt någon bok!
Det man skulle lära sig på en sån kurs är att göra en lista av möjliga ställen där böcker faktiskt kan finnas, så att man sen när man kommer ut i arbetslivet kan checka av listan och kanske hitta boken! Vere sig Q-boken står på O eller om någon bestämt sig för att gömma den ovan på hyllorna där de själva inte ens når för att få ner den.
Det känns i alla fall som en bra sak att kunna när det står låntagare och trampar och står på sig gällande att "Boken står minsann på hyllan i katalogen! Vart har ni gömt den för oss stackars låntagare som behöver dem?!"
Idiothantering 30 hp
Okay, det kanske var ett tufft(/elakt) ord... Kommer ni på något bättre namn? Kanske "Kursen som lär dig att hanteras med människor som vägrar acceptera ett faktum trots att du påpekar det runt 30 gånger". Eller?
I alla fall, det är en kurs som behövs!
När en låntagare kommer in och vill ha en bok, som är utlånad och har 23 personer på reservationslistan, så måste man veta hur man ska bete sig när sagda låntagare vägrar att acceptera att boken inte finns att tillgå just nu, utan att vederbörande får ställa sig i kö och väna på boken precis som alla andra, och de då börjar hota om att det minsann inte är någon service, att det är nog vi som bara inte vet vart boken är, eller vad man nu kan komma på.
Då kan det vara bra att kunna.
Så att man bara inte dunkar på dem i huvudet med handscannern, tar dem i öronen och slänger ut dem.
Vi är faktiskt bara människor vi också!
Tydande av vaga referenser, 7,5 hp
Hur många har inte haft något fall av "Jag tror boken hette xxxx, men jag är inte säker, och den är nog kanske eventuellt skriven av N.N. Men jag kommer inte ihåg. Men jag vet att N.Ns pappa jobbade som polis i Jakarta under 1760-talet!".
Ja.
Ni förstår nog precis vad jag menar.
Att försöka luska ut vilken bok det är som låntagaren vill ha.
Att "Det är typ en deckare, Eldvittran" kanske egentligen betyder "Kriminalromanen Eldvittnet".
Känner ni igen er?
Lära sig göra bra och förteckning över alla låntagares användarnamn, lösenord och deras favorithemsida 15 hp
Jag vet inte hur många gånger som låntagare kommer och säger: "Hej, jag kommer inte ihåg mitt lösenord till min mailadress. Hur gör jag?"
Man visar hur de ska återställa lösenordet och de går nöjda därifrån.
Dagen efter kommer de tillbaka, och samma procedur upprepas igen. Och igen. Och igen. Och igen.
Vi som bibliotekarier har ju självklart all tid i världen att då hjälpa låntagarna att göra iordning sina mailkonton, facebooksidor eller twitterkonton, skriva ner deras lösenord och användarnamn och karalogisera det fint i en pärm, så är det ju bara att plocka fram det sen när det är dags att logga in igen!
Trolleri 60 hp
Den absolut viktigaste kursen någonsin!
Vi måste lära oss trolla fram böcker. Gärna böcker som inte existerar. Jag menar, skriver man en viktig uppsats om ett ämne där litteraturen är icke-existerande så är det en bra kunskap att kunna trolla fram en bok om ämnet.
En annan situation när det är bra att göra det är när tidigare nämnda böcker som inte finns på sin plats inte dyker upp trots att man använt sig av alla kunskaper som man lärt sig i sina 15 hp Bokletning, då kan det ju vara bra att kunna trolla fram boken bara sådär. Eller när vederbörande människa som vägrar att acceptera att "bibliotekets enda exemplar av den 2000 kr dyra boken är utlånad för tillfället men att det är okay att ställa sig i kö så får du ett meddelande när boken kan hämtas" kräver sin bok. Då kan det vara behändigt att kunna trolla fram dem (helt utan extra hanteringskostnad!)
Det samma gäller självklart spelen, filmerna och tidningarna som ingen använder sig av förrän de är borttagna.
Fikarast 7,5 hp
Alla vet ju att bibliotekarier har inget annat för sig att göra än fikar. Vi jobbar ju inte. Varför skulle vi göra det?
Därför krävs det rätt fikaraststeknik. Få ut det mesta utav kaffet och kakan.
Metoder att inom en vecka ha läst ur alla böcker på biblioteket (och memorerat dem) 45 hp
Att ge boktips är en trevlig syssla.
Men ibland så kräver låntagarna lite väl mycket. Att vi som jobbar på biblioteken själva har olika preferenser på böcker, det tror jag nog aldrig har fallit dem in.
Istället är det självklart att vi vet exakt vilka böcker vi har i beståndet.
Vi vet vad alla handlar om och när de kommer in och frågar efter "en kärleksroman, som gärna får vara en deckare, med lite paranormala inslag, men inget mord" så förväntas man glatt gå till hyllan, plocka ut en bok som kommer förändra helas deras liv.
Nej.
Vi måste verkligen lära oss det här!
Vagnskörning 20 hp
Alla bibliotek är inte anpassade för vagnarna som biblioteket köpt in.
Nuff said!
Det här är kurserna som faktiskt skulle behövas på en bibliotekarieutbildning:
Bokletning 15 hp
Att hitta de där fördömda böckerna som inte står på sin plats i hyllan, men som heller inte är utlånade, och ingen har sett röken av dem på ett år.
Ofta hittar man dem på fel hyllplan där de står och gäckar en, ställda i en vagn som någon råkade ställa i fikarummet förra sommaren, under mattan eller på något annat finurligt ställe där man under inga som helst omständigheter tror att man ställt någon bok!
Det man skulle lära sig på en sån kurs är att göra en lista av möjliga ställen där böcker faktiskt kan finnas, så att man sen när man kommer ut i arbetslivet kan checka av listan och kanske hitta boken! Vere sig Q-boken står på O eller om någon bestämt sig för att gömma den ovan på hyllorna där de själva inte ens når för att få ner den.
Det känns i alla fall som en bra sak att kunna när det står låntagare och trampar och står på sig gällande att "Boken står minsann på hyllan i katalogen! Vart har ni gömt den för oss stackars låntagare som behöver dem?!"
Idiothantering 30 hp
Okay, det kanske var ett tufft(/elakt) ord... Kommer ni på något bättre namn? Kanske "Kursen som lär dig att hanteras med människor som vägrar acceptera ett faktum trots att du påpekar det runt 30 gånger". Eller?
I alla fall, det är en kurs som behövs!
När en låntagare kommer in och vill ha en bok, som är utlånad och har 23 personer på reservationslistan, så måste man veta hur man ska bete sig när sagda låntagare vägrar att acceptera att boken inte finns att tillgå just nu, utan att vederbörande får ställa sig i kö och väna på boken precis som alla andra, och de då börjar hota om att det minsann inte är någon service, att det är nog vi som bara inte vet vart boken är, eller vad man nu kan komma på.
Då kan det vara bra att kunna.
Så att man bara inte dunkar på dem i huvudet med handscannern, tar dem i öronen och slänger ut dem.
Vi är faktiskt bara människor vi också!
Tydande av vaga referenser, 7,5 hp
Hur många har inte haft något fall av "Jag tror boken hette xxxx, men jag är inte säker, och den är nog kanske eventuellt skriven av N.N. Men jag kommer inte ihåg. Men jag vet att N.Ns pappa jobbade som polis i Jakarta under 1760-talet!".
Ja.
Ni förstår nog precis vad jag menar.
Att försöka luska ut vilken bok det är som låntagaren vill ha.
Att "Det är typ en deckare, Eldvittran" kanske egentligen betyder "Kriminalromanen Eldvittnet".
Känner ni igen er?
Lära sig göra bra och förteckning över alla låntagares användarnamn, lösenord och deras favorithemsida 15 hp
Jag vet inte hur många gånger som låntagare kommer och säger: "Hej, jag kommer inte ihåg mitt lösenord till min mailadress. Hur gör jag?"
Man visar hur de ska återställa lösenordet och de går nöjda därifrån.
Dagen efter kommer de tillbaka, och samma procedur upprepas igen. Och igen. Och igen. Och igen.
Vi som bibliotekarier har ju självklart all tid i världen att då hjälpa låntagarna att göra iordning sina mailkonton, facebooksidor eller twitterkonton, skriva ner deras lösenord och användarnamn och karalogisera det fint i en pärm, så är det ju bara att plocka fram det sen när det är dags att logga in igen!
Trolleri 60 hp
Den absolut viktigaste kursen någonsin!
Vi måste lära oss trolla fram böcker. Gärna böcker som inte existerar. Jag menar, skriver man en viktig uppsats om ett ämne där litteraturen är icke-existerande så är det en bra kunskap att kunna trolla fram en bok om ämnet.
En annan situation när det är bra att göra det är när tidigare nämnda böcker som inte finns på sin plats inte dyker upp trots att man använt sig av alla kunskaper som man lärt sig i sina 15 hp Bokletning, då kan det ju vara bra att kunna trolla fram boken bara sådär. Eller när vederbörande människa som vägrar att acceptera att "bibliotekets enda exemplar av den 2000 kr dyra boken är utlånad för tillfället men att det är okay att ställa sig i kö så får du ett meddelande när boken kan hämtas" kräver sin bok. Då kan det vara behändigt att kunna trolla fram dem (helt utan extra hanteringskostnad!)
Det samma gäller självklart spelen, filmerna och tidningarna som ingen använder sig av förrän de är borttagna.
Fikarast 7,5 hp
Alla vet ju att bibliotekarier har inget annat för sig att göra än fikar. Vi jobbar ju inte. Varför skulle vi göra det?
Därför krävs det rätt fikaraststeknik. Få ut det mesta utav kaffet och kakan.
Metoder att inom en vecka ha läst ur alla böcker på biblioteket (och memorerat dem) 45 hp
Att ge boktips är en trevlig syssla.
Men ibland så kräver låntagarna lite väl mycket. Att vi som jobbar på biblioteken själva har olika preferenser på böcker, det tror jag nog aldrig har fallit dem in.
Istället är det självklart att vi vet exakt vilka böcker vi har i beståndet.
Vi vet vad alla handlar om och när de kommer in och frågar efter "en kärleksroman, som gärna får vara en deckare, med lite paranormala inslag, men inget mord" så förväntas man glatt gå till hyllan, plocka ut en bok som kommer förändra helas deras liv.
Nej.
Vi måste verkligen lära oss det här!
Vagnskörning 20 hp
Alla bibliotek är inte anpassade för vagnarna som biblioteket köpt in.
Nuff said!
onsdag 21 november 2012
Skinny and rich... bitch?
Jag tänkte jag ska skriva ett inlägg nu som kommer göra ont för mig att skriva. Alla inlägg jag skriver på det här temat gör ont, men samtidigt är det en bearbetning av en del av mitt liv som kommer ta oerhört lång tid att bli klar med, och kunna lämna bakom mig. Jag varierar mellan att skriva på bloggen och i min "dagbok" beroende på om jag känner mig lagom säker på mig själv för att låta andra, däribland människor som jag bryr mig om få ta del av det som gör ont i mig, för även om jag ofta visar känslor (vet alla som sett mig arg, eller som sett mig gråta), men vissa saker visar jag aldrig, precis som alla andra har jag delar av mig som gör för ont för att visa över huvud taget.
Det här är en sån sak, men nu känner jag mig lite mer redo.
Det är också svårt att skriva såna här inlägg. Man vill informera om vilket helvete det är, men samtidigt så vill man inte hjälpa som är i samma situation med hur de ska lyckas, trots det så vet jag att majoriteten av alla i ålder 12-18 som kanske är den största gruppen i farozonen, vet hur man kan hitta informationen som de letar efter. Jag hoppas att min balansgång i just det här inlägget fungerar och att folk förstår faran med det hela!
Pro-ana.
Pro-anorexia.
För den som inte vet vad det innebär så är det en "rörelse" som vill bli anorektiker. Man ser anorexia som en livsstil, inte som en sjukdom. Ofta är det unga tjejer som blivit besatta av att vara smala, och som på flit försöker bli anorektiker. Ofta lider de av BDD, eller någon annan psykisk sjukdom där de inte ser en korrekt bild av sig själv, de ser inte hur de faktiskt ser ut. (Nu vet jag att jag kanske förenklar det hela en hel del, men jag vill inte skriva för komplicerat heller... Det finns en del pro-ana sidor där de som har anorexia kan diskutera sin sjukdom också, självklart, men de är sällan lika öppna som de som ser det som en livsstil.)
När jag var runt 17-18 år, så såg jag en dokumentär om anorexia, och där de diskuterade mycket om pro-ana, och "thinspiration" (bilder på, ofta sjukligt, smala tjejer som man ska eftersträva att likna). Vi mötte några tjejer som hade hamnat i anorexiaträsket och försökte ta sig därifrån, och vi träffade också några tjejer som aspirerade på att komma dit. Det som, när jag tänker tillbaka på det idag, var värst var familjen där mamman mycket väl visste om vad dottern höll på med, men inte gjorde något åt det. Hade jag träffat den mamman idag hade jag blivit fruktansvärt arg på henne som låter sin dotter göra så emot sig själv.
Pro-ana är en "rörelse" (jag kommer faktiskt inte på något bättre ord), för folk som vill bli smala, då med anorexia som följdsjukdom, men de ser det inte på det sättet. Då tyckte jag det var sjukt bra, även om jag aldrig riktigt gjorde några inloggning för sidorna eller så, men jag tog många tips från dem, och jag sökte mycket på "thinspiration". Idag gör det ont i hjärtat att se att det finns så många som vill ha anorexia och som inte förstår hur hemskt det måste vara och hur sjuk man faktiskt är, inte bara psykiskt, utan även fysiskt när man har den sjukdomen.
När jag gick 2/3:e året på gymnasiet så mådde jag inte så bra. Jag kände mig deprimerad och dålig. (Jag är ganska säker att jag "lider" av vinterdepressioner, för jag känner mig helt slut, nere och allmänt dålig hela vinterhalvåret, men det här var värre, två-tre år av konstant nedstämdhet, både kroppslig och psykisk smärta, att känna att man aldrig dög, att inte orka saker.) Vad jag än gjorde så gjorde jag det inte lagom bra. Det gjorde ont att känna så, och det var mer än bara en självförtroende grej, för jag hade ändå ett litet uns av självförtroende, jag trodde ju ändå att jag kunde klara av saker ibland. Jag, som många andra, ansåg att om jag bara kunde gå ner i vikt, så skulle jag må så mycket bättre, och bli så mycket gladare. (Jag var tjock när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet så var jag farligt tjock. Jag vägde säkert uppemot 90 kg till mina 163 cm, men om jag ska vara ärlig, ingen hjälpte mig göra något åt det heller...)
Jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Det i sig var inte ett dåligt beslut, men i vägskälet som pekade mot den vikt jag ville nå tog jag den lätta, farliga vägen istället för den svåra, långa och hårda vägen.
Efter den här dokumentären, och flera liknande i sitt slag, så började jag följa de tips som man kunde hitta på pro-ana bloggar (det finns hur många som helst), och letade "thinspiration". Jag lärde mig knepen. Det enda som jag riktigt aldrig fastnade för var att kräkas upp maten, och tur var nog det. Man lärde sig vad man skulle och inte skulle tycka om. Hur mycket som var okay att äta för att vara en del av pro-ana-samhället, man bytte tips och trix för att så snabbt som möjligt gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag, ofta varje timme, varje gång jag ätit, varje gång jag duschat. Ibland kunde jag bara klä av mig mitt på dagen för att se vad jag vägde. Jag hade allting uppskrivet i den här "dageboken" som jag ibland använder som ventilation för det jobbigaste, det som jag verkligen inte orkar/vill prata om. Jag har fortfarande kvar den som sagt, och jag kan fortfarande skriva upp mina mått och min vikt där, men nu går det, precis som vägandet, mer på rutin, och jag lägger ingen större vikt (sorry for the pun!) bakom det utan låter det bara fladdra förbi. En notis om mitt liv. Inget mer med det.
Jag slutade äta, men fortsatte att träna en del. Inte lika mycket. Man orkade ju inte, plus att jag hade oerhört ont i ryggen. Jag vill väldigt gärna skriva upp precis vad det var jag åt på en vecka, men samtidigt så vågar jag inte, det hemskaste skulle nog vara om någon tjej eller kille som läser det här tar efter den hemska människa som jag var då.
Slutsatsen är i alla fall:
Jag drog ner mitt kalorintag till ungefär 300-400 kcal per dag. De dagar jag åt mer fick jag ångest. Jag gick inte ur sängen, jag skadade mig själv på diverse sätt och jag inbillade mig hur jag såg att fettet bara la sig på magen på mig. Paradoxalt nog så kompenserade jag hungerskänslorna med osötad läsk.
Det här gjorde jag efter ett helt liv av överätande. Idag undrar jag fortfarande hur jag klarade av att gå från att äta mycket till att äta nästan ingenting alls över en så kort tid.
Livet blev oerhört inrutat. Allt man gjorde var relaterat till vikt. Visste man att man skulle göra något där man var tvungen att äta så åt man inte på flera dagar, eller undvek situationen helt. Ibland kunde man få ångest för att man inte kunde komma iväg och väga sig när man ville.
Det var en hemsk period av mitt liv. Jag försökte hålla fast i ett hemskt förhållande med en kille som ändå inte fungerade, många av mina vänner svek mig (hur kul var det att komma hem och få ett sms från sin "bästa vän" som skrev: "Glömde bort dig och gick hem istället.") och jag försökte gömma allting för mina föräldrar och alla runtomkring mig.
Jag mådde ju helt uppenbarligen inte bra någonstans.
Jag hade visionen om att "Lyckas jag bli anorektiker, då kommer jag att bli så smal, och alla kommer att tycka så mycket mer om mig."
Idag inser jag hur fel jag hade då.
Jag lyckades ändå hålla det hela hemligt för alla i min närhet. Jag rasade helt oerhört i vikt på kort tid. Vilket är ganska självklart, men jag tvivlar på att jag egentligen mådde så mycket bättre. Jag kunde fortfarande ligga i sängen en hel dag, för orkeslös för att orka gå upp över huvud taget. Ibland så jag inte min mormor (som jag bodde hos), mer än när jag skulle ner och hämta min "kvällsmat" (som var den enda maten jag åt, kl 1800 varje dag, samtidigt som jag tittade på Stargate på TV). Sen kom jag igång med fotbollen igen, men mina matvanor ändrades inte. Den sommaren kommer jag ihåg två moment så sjukt mycket. Troligtvis var det de som fick mig att inse att det är inte värt det.
Det första var när vi var iväg och spelade match. Smärta runt hela bröstkorgen vid nedre delen av revbenen. Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men det kändes som att någon hade tryckt in flera knivar i revbenen på mig. Jag fick avbryta och gå och duscha. Jag kunde inte vakta målet längre. Det var helt omöjligt. Jag tror att det var en panikattack eller något, en stressattack, men jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att jag inte vill att det någonsin ska hända igen. Jag kunde knappt andas och det gjorde oerhört ont.
Någon månad senare så skulle jag gå och köpa en flaska läsk på affären. I kön så kände jag mig lite yr och var tvungen att huka mig ner. Betalade och gick. Han inte mer än över vägen innan världen började att snutta för mig och jag bara sjönk ihop. Som tur var så var det två snälla människor som hjälpte mig de sista 100 metrarna hem. Jag har ingen aning om vilka de var men jag är oerhört tacksam för deras hjälp.
När jag kom hem så var inte mormor eller mamma hemma. Först vart jag helt oerhört lycklig. Jag slapp att berätta, men samtidigt så kände jag att jag inte orkade längre. Även om jag inte berättade allt, så berättade jag om den incidenten, och det var skönt. Skönt att inte behöva hålla det inte.
Det var de här två händelserna som fick mig att börja tänka om. Börja tänka som en normal människa igen. Ibland tror jag att jag åt mest bara för att folk skulle se mig äta, inte för att jag egentligen ville äta något. Dagar när man inte åt alls eller dagar när man höll sig till sin diet var daga när man var lycklig.
Idag kan jag bli ganska arg över att ingen i min närhet gjorde något åt mig. Vare sig när jag var sjukt överviktig som barn eller att ingen som såg mig insåg att det var något fel på mig under den här perioden av mitt liv. Varför gjorde ingen någonting? Varför reagerar ingen på att jag slutade äta, eller åt så sjukt lite? Varför reagerade ingen på att jag skar mig på armarna. Sår som ibland syntes mer än väl! Ärren finns ju kvar än idag, om än väldigt bleka. Varför reagerade ingen på att jag grät konstant och ibland inte gick ur sängen på morgonen alls?
Idag mår jag fortfarande inte helt okay, men jag äter, eller i alla fall försöker att äta som en vanlig människa. I 90% av fallen går det bra, men inte jämt. Det är mycket lättare när man äter tillsammans med någon, eller när man går ut och äter, för då "måste" man äta. Min förbränning börjar likna det som den ska vara (det här tog mig alltså nästan 6 år att rätta till! 6 ÅR!!!). Jag är ganska säker på att det är orsaken till att jag har ganska långa hårstrån på min armar. När man inte äter så har inte kroppen något att arbeta med. Fettlagret minskas till viss del, och man börjar frysa, då producerar kroppen mer hår för att hålla värmen. Tufft för mig nu, för jag hatar det, men man får stå sina kast för val man gör i livet. Idag fryser jag nästan också konstant på grund utav det här. Det är inte så himla kul. Jag är också laktosintolerant, något som jag tror beror på det här också. "Fördelarna" (nej, det finns nog egetligen inga!) väger så svagt mot nackdelarna att det inte är värt det. Någonsin.
Det går ganska fort att fastna i, men är sjukt svårt att ta sig ur.
Även fast jag aldrig hade anorexia så var min aspiration att få det. Idag kan jag liksom inte ens förstå hur man kan vara så korkad. Jag hade som mål att väga under 50 kg, jag kunde inte tänka mig något annat. Idag är jag tveksam till om jag ens bör väga under 60 kg för att jag vill hålla mig frisk, jag vill kunna skaffa barn och jag vill kunna orka göra saker. Jag har inte på långa vägar samma syn på mig själv som jag hade då. Självklart kan jag ogilla det jag ser i spegeln ibland, det tror jag alla gör, män som kvinnor, vuxna som barn, gammal som ung, men jag har inte en bild av mig själv som inte stämmer. Snarare tvärt om. Jag ser mig nog som smalare än vad jag faktiskt är, fast ändå inte.
Ja, idag är jag en tokig, vanlig människa, som tyvärr har lite tics ibland. Jag kan ju inte säga att jag aldrig åker dit igen på vissa saker. Ja, ibland får jag ångest om jag vet att jag inte kan väga mig. Jag skriver upp resultat då och då om jag är smalara/tjockare. Ibland känner jag mig tjock, fet och ful när jag ser mig i spegeln. Ibland kan jag komma på att jag tänkte för mycket på vad/hur/när/hur mycket jag äter, men jag är lagom stark för att inte åka fast igen. Jag har ändå hittat mig själv. En kropp, en stil, ett mindset, ett liv som jag trivs med.
Ibland kan jag fråga mig om den viktfixerade kampsporten faktiskt är något för mig att hålla mig till, men jag tror att idag, om jag någonsin skulle falla tillbaka i mina gamla vanor så skulle folk märka det. Folk skulle se och göra något åt det. Samtidigt så har jag bevisat två gånger att jag är så sjukt mycket starkare än vad jag tror att jag är. Jag är fortfarande imponerad (trots att jag vet hur fel det är) att jag lyckades att hålla mig till det jag gjorde, sen är jag ännu mer imponerad av hur jag lyckades att inte hamna mer i skiten än vad jag gjorde och ta mig dit jag är idag, vilket jag till största delen gjorde själv. Jag började ta tag i mina matvanor, jag insåg att skada mig själv inte var sättet att må bra på, jag började jobba med mitt självförtroende och jag började träna på riktigt igen. Då mådde jag plötsligt mycket bättre. Jag gick upp i vikt igen, självklart, eftersom att jag hade svält mig själv i ett halvår, men har sedan dess gått ner på ett hälsosamt sätt och lagt mig på en ganska stabil vikt. Min kampsport relaterade viktfixering finns inte riktigt. Jag bantar sällan för tävlingar utan går oftast hellre i den viktklass jag ligger i.
Ja. Idag mår jag bra, men jag vill må ännu bättre.
Jag uppmanar alla till att vara uppmärksam på sin närhet. Överätande, anorexia, pro-ana, ortorexia, det finns, och det kan drabba vem som helst. Läs på och lär er om sjukdomarna som inte alltid syns innan det är för sent. Då kan man säkert rädda betydligt fler. Att söka på de olika sjukdomarnas nätsidor kan också vara bra om man är orolig för någon i sin närhet, där kan man se tipsen de ger varandra och så kan man lättare "se igenom" vad som händer. Ta också kontakt med rätt myndigheter. Det finns telefonnummer att ringa, folk att prata med. Låt det inte bero. Lägg er i.
Det här är en sån sak, men nu känner jag mig lite mer redo.
Det är också svårt att skriva såna här inlägg. Man vill informera om vilket helvete det är, men samtidigt så vill man inte hjälpa som är i samma situation med hur de ska lyckas, trots det så vet jag att majoriteten av alla i ålder 12-18 som kanske är den största gruppen i farozonen, vet hur man kan hitta informationen som de letar efter. Jag hoppas att min balansgång i just det här inlägget fungerar och att folk förstår faran med det hela!
Pro-ana.
Pro-anorexia.
För den som inte vet vad det innebär så är det en "rörelse" som vill bli anorektiker. Man ser anorexia som en livsstil, inte som en sjukdom. Ofta är det unga tjejer som blivit besatta av att vara smala, och som på flit försöker bli anorektiker. Ofta lider de av BDD, eller någon annan psykisk sjukdom där de inte ser en korrekt bild av sig själv, de ser inte hur de faktiskt ser ut. (Nu vet jag att jag kanske förenklar det hela en hel del, men jag vill inte skriva för komplicerat heller... Det finns en del pro-ana sidor där de som har anorexia kan diskutera sin sjukdom också, självklart, men de är sällan lika öppna som de som ser det som en livsstil.)
När jag var runt 17-18 år, så såg jag en dokumentär om anorexia, och där de diskuterade mycket om pro-ana, och "thinspiration" (bilder på, ofta sjukligt, smala tjejer som man ska eftersträva att likna). Vi mötte några tjejer som hade hamnat i anorexiaträsket och försökte ta sig därifrån, och vi träffade också några tjejer som aspirerade på att komma dit. Det som, när jag tänker tillbaka på det idag, var värst var familjen där mamman mycket väl visste om vad dottern höll på med, men inte gjorde något åt det. Hade jag träffat den mamman idag hade jag blivit fruktansvärt arg på henne som låter sin dotter göra så emot sig själv.
Pro-ana är en "rörelse" (jag kommer faktiskt inte på något bättre ord), för folk som vill bli smala, då med anorexia som följdsjukdom, men de ser det inte på det sättet. Då tyckte jag det var sjukt bra, även om jag aldrig riktigt gjorde några inloggning för sidorna eller så, men jag tog många tips från dem, och jag sökte mycket på "thinspiration". Idag gör det ont i hjärtat att se att det finns så många som vill ha anorexia och som inte förstår hur hemskt det måste vara och hur sjuk man faktiskt är, inte bara psykiskt, utan även fysiskt när man har den sjukdomen.
När jag gick 2/3:e året på gymnasiet så mådde jag inte så bra. Jag kände mig deprimerad och dålig. (Jag är ganska säker att jag "lider" av vinterdepressioner, för jag känner mig helt slut, nere och allmänt dålig hela vinterhalvåret, men det här var värre, två-tre år av konstant nedstämdhet, både kroppslig och psykisk smärta, att känna att man aldrig dög, att inte orka saker.) Vad jag än gjorde så gjorde jag det inte lagom bra. Det gjorde ont att känna så, och det var mer än bara en självförtroende grej, för jag hade ändå ett litet uns av självförtroende, jag trodde ju ändå att jag kunde klara av saker ibland. Jag, som många andra, ansåg att om jag bara kunde gå ner i vikt, så skulle jag må så mycket bättre, och bli så mycket gladare. (Jag var tjock när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet så var jag farligt tjock. Jag vägde säkert uppemot 90 kg till mina 163 cm, men om jag ska vara ärlig, ingen hjälpte mig göra något åt det heller...)
Jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Det i sig var inte ett dåligt beslut, men i vägskälet som pekade mot den vikt jag ville nå tog jag den lätta, farliga vägen istället för den svåra, långa och hårda vägen.
Efter den här dokumentären, och flera liknande i sitt slag, så började jag följa de tips som man kunde hitta på pro-ana bloggar (det finns hur många som helst), och letade "thinspiration". Jag lärde mig knepen. Det enda som jag riktigt aldrig fastnade för var att kräkas upp maten, och tur var nog det. Man lärde sig vad man skulle och inte skulle tycka om. Hur mycket som var okay att äta för att vara en del av pro-ana-samhället, man bytte tips och trix för att så snabbt som möjligt gå ner i vikt. Jag vägde mig varje dag, ofta varje timme, varje gång jag ätit, varje gång jag duschat. Ibland kunde jag bara klä av mig mitt på dagen för att se vad jag vägde. Jag hade allting uppskrivet i den här "dageboken" som jag ibland använder som ventilation för det jobbigaste, det som jag verkligen inte orkar/vill prata om. Jag har fortfarande kvar den som sagt, och jag kan fortfarande skriva upp mina mått och min vikt där, men nu går det, precis som vägandet, mer på rutin, och jag lägger ingen större vikt (sorry for the pun!) bakom det utan låter det bara fladdra förbi. En notis om mitt liv. Inget mer med det.
Jag slutade äta, men fortsatte att träna en del. Inte lika mycket. Man orkade ju inte, plus att jag hade oerhört ont i ryggen. Jag vill väldigt gärna skriva upp precis vad det var jag åt på en vecka, men samtidigt så vågar jag inte, det hemskaste skulle nog vara om någon tjej eller kille som läser det här tar efter den hemska människa som jag var då.
Slutsatsen är i alla fall:
Jag drog ner mitt kalorintag till ungefär 300-400 kcal per dag. De dagar jag åt mer fick jag ångest. Jag gick inte ur sängen, jag skadade mig själv på diverse sätt och jag inbillade mig hur jag såg att fettet bara la sig på magen på mig. Paradoxalt nog så kompenserade jag hungerskänslorna med osötad läsk.
Det här gjorde jag efter ett helt liv av överätande. Idag undrar jag fortfarande hur jag klarade av att gå från att äta mycket till att äta nästan ingenting alls över en så kort tid.
Livet blev oerhört inrutat. Allt man gjorde var relaterat till vikt. Visste man att man skulle göra något där man var tvungen att äta så åt man inte på flera dagar, eller undvek situationen helt. Ibland kunde man få ångest för att man inte kunde komma iväg och väga sig när man ville.
Det var en hemsk period av mitt liv. Jag försökte hålla fast i ett hemskt förhållande med en kille som ändå inte fungerade, många av mina vänner svek mig (hur kul var det att komma hem och få ett sms från sin "bästa vän" som skrev: "Glömde bort dig och gick hem istället.") och jag försökte gömma allting för mina föräldrar och alla runtomkring mig.
Jag mådde ju helt uppenbarligen inte bra någonstans.
Jag hade visionen om att "Lyckas jag bli anorektiker, då kommer jag att bli så smal, och alla kommer att tycka så mycket mer om mig."
Idag inser jag hur fel jag hade då.
Jag lyckades ändå hålla det hela hemligt för alla i min närhet. Jag rasade helt oerhört i vikt på kort tid. Vilket är ganska självklart, men jag tvivlar på att jag egentligen mådde så mycket bättre. Jag kunde fortfarande ligga i sängen en hel dag, för orkeslös för att orka gå upp över huvud taget. Ibland så jag inte min mormor (som jag bodde hos), mer än när jag skulle ner och hämta min "kvällsmat" (som var den enda maten jag åt, kl 1800 varje dag, samtidigt som jag tittade på Stargate på TV). Sen kom jag igång med fotbollen igen, men mina matvanor ändrades inte. Den sommaren kommer jag ihåg två moment så sjukt mycket. Troligtvis var det de som fick mig att inse att det är inte värt det.
Det första var när vi var iväg och spelade match. Smärta runt hela bröstkorgen vid nedre delen av revbenen. Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men det kändes som att någon hade tryckt in flera knivar i revbenen på mig. Jag fick avbryta och gå och duscha. Jag kunde inte vakta målet längre. Det var helt omöjligt. Jag tror att det var en panikattack eller något, en stressattack, men jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att jag inte vill att det någonsin ska hända igen. Jag kunde knappt andas och det gjorde oerhört ont.
Någon månad senare så skulle jag gå och köpa en flaska läsk på affären. I kön så kände jag mig lite yr och var tvungen att huka mig ner. Betalade och gick. Han inte mer än över vägen innan världen började att snutta för mig och jag bara sjönk ihop. Som tur var så var det två snälla människor som hjälpte mig de sista 100 metrarna hem. Jag har ingen aning om vilka de var men jag är oerhört tacksam för deras hjälp.
När jag kom hem så var inte mormor eller mamma hemma. Först vart jag helt oerhört lycklig. Jag slapp att berätta, men samtidigt så kände jag att jag inte orkade längre. Även om jag inte berättade allt, så berättade jag om den incidenten, och det var skönt. Skönt att inte behöva hålla det inte.
Det var de här två händelserna som fick mig att börja tänka om. Börja tänka som en normal människa igen. Ibland tror jag att jag åt mest bara för att folk skulle se mig äta, inte för att jag egentligen ville äta något. Dagar när man inte åt alls eller dagar när man höll sig till sin diet var daga när man var lycklig.
Idag kan jag bli ganska arg över att ingen i min närhet gjorde något åt mig. Vare sig när jag var sjukt överviktig som barn eller att ingen som såg mig insåg att det var något fel på mig under den här perioden av mitt liv. Varför gjorde ingen någonting? Varför reagerar ingen på att jag slutade äta, eller åt så sjukt lite? Varför reagerade ingen på att jag skar mig på armarna. Sår som ibland syntes mer än väl! Ärren finns ju kvar än idag, om än väldigt bleka. Varför reagerade ingen på att jag grät konstant och ibland inte gick ur sängen på morgonen alls?
Idag mår jag fortfarande inte helt okay, men jag äter, eller i alla fall försöker att äta som en vanlig människa. I 90% av fallen går det bra, men inte jämt. Det är mycket lättare när man äter tillsammans med någon, eller när man går ut och äter, för då "måste" man äta. Min förbränning börjar likna det som den ska vara (det här tog mig alltså nästan 6 år att rätta till! 6 ÅR!!!). Jag är ganska säker på att det är orsaken till att jag har ganska långa hårstrån på min armar. När man inte äter så har inte kroppen något att arbeta med. Fettlagret minskas till viss del, och man börjar frysa, då producerar kroppen mer hår för att hålla värmen. Tufft för mig nu, för jag hatar det, men man får stå sina kast för val man gör i livet. Idag fryser jag nästan också konstant på grund utav det här. Det är inte så himla kul. Jag är också laktosintolerant, något som jag tror beror på det här också. "Fördelarna" (nej, det finns nog egetligen inga!) väger så svagt mot nackdelarna att det inte är värt det. Någonsin.
Det går ganska fort att fastna i, men är sjukt svårt att ta sig ur.
Även fast jag aldrig hade anorexia så var min aspiration att få det. Idag kan jag liksom inte ens förstå hur man kan vara så korkad. Jag hade som mål att väga under 50 kg, jag kunde inte tänka mig något annat. Idag är jag tveksam till om jag ens bör väga under 60 kg för att jag vill hålla mig frisk, jag vill kunna skaffa barn och jag vill kunna orka göra saker. Jag har inte på långa vägar samma syn på mig själv som jag hade då. Självklart kan jag ogilla det jag ser i spegeln ibland, det tror jag alla gör, män som kvinnor, vuxna som barn, gammal som ung, men jag har inte en bild av mig själv som inte stämmer. Snarare tvärt om. Jag ser mig nog som smalare än vad jag faktiskt är, fast ändå inte.
Ja, idag är jag en tokig, vanlig människa, som tyvärr har lite tics ibland. Jag kan ju inte säga att jag aldrig åker dit igen på vissa saker. Ja, ibland får jag ångest om jag vet att jag inte kan väga mig. Jag skriver upp resultat då och då om jag är smalara/tjockare. Ibland känner jag mig tjock, fet och ful när jag ser mig i spegeln. Ibland kan jag komma på att jag tänkte för mycket på vad/hur/när/hur mycket jag äter, men jag är lagom stark för att inte åka fast igen. Jag har ändå hittat mig själv. En kropp, en stil, ett mindset, ett liv som jag trivs med.
Ibland kan jag fråga mig om den viktfixerade kampsporten faktiskt är något för mig att hålla mig till, men jag tror att idag, om jag någonsin skulle falla tillbaka i mina gamla vanor så skulle folk märka det. Folk skulle se och göra något åt det. Samtidigt så har jag bevisat två gånger att jag är så sjukt mycket starkare än vad jag tror att jag är. Jag är fortfarande imponerad (trots att jag vet hur fel det är) att jag lyckades att hålla mig till det jag gjorde, sen är jag ännu mer imponerad av hur jag lyckades att inte hamna mer i skiten än vad jag gjorde och ta mig dit jag är idag, vilket jag till största delen gjorde själv. Jag började ta tag i mina matvanor, jag insåg att skada mig själv inte var sättet att må bra på, jag började jobba med mitt självförtroende och jag började träna på riktigt igen. Då mådde jag plötsligt mycket bättre. Jag gick upp i vikt igen, självklart, eftersom att jag hade svält mig själv i ett halvår, men har sedan dess gått ner på ett hälsosamt sätt och lagt mig på en ganska stabil vikt. Min kampsport relaterade viktfixering finns inte riktigt. Jag bantar sällan för tävlingar utan går oftast hellre i den viktklass jag ligger i.
Ja. Idag mår jag bra, men jag vill må ännu bättre.
Jag uppmanar alla till att vara uppmärksam på sin närhet. Överätande, anorexia, pro-ana, ortorexia, det finns, och det kan drabba vem som helst. Läs på och lär er om sjukdomarna som inte alltid syns innan det är för sent. Då kan man säkert rädda betydligt fler. Att söka på de olika sjukdomarnas nätsidor kan också vara bra om man är orolig för någon i sin närhet, där kan man se tipsen de ger varandra och så kan man lättare "se igenom" vad som händer. Ta också kontakt med rätt myndigheter. Det finns telefonnummer att ringa, folk att prata med. Låt det inte bero. Lägg er i.
fredag 16 november 2012
Is that a girl?
Jag tänkte börja med att säga att, det jag kommer skriva i det här inlägget gäller inte bara dam-MMA, utan alla sporter där det finns kvinnliga utövare som får utstå hån, sexualisering, objektifiering eller annan nedlåtenhet från män (och kvinnor). Skillnaden är, jag är inte lika insatt i andra sporter och kan därför inte uttala mig om situationen på ett bra sätt, därför håller jag mig till det jag kan bästa, nämligen kampsporten. Att jag ska uttala mig om tennis, fotboll eller beach volleyboll, där jag sett att debatten är som störst känns som att klampa in i något som jag inte kan, och inte behärskar, och det skulle vara fel att försöka resonera om den situationen, men man kan ändå säga att i mångt och mycket objektifierar, och sexualiserar män kvinnor som gör sådant som "män ska göra", eller rättare sagt, sådant som män tidigare har varit de enda som fått göra.
P.s Jag är också helt säker på att det kan vara andra vägen runt. Kvinnor kan säkert se på män som sexobjekt när det kommer till kampsporten också, och det är också fel, men jag ser inte lika mycket utav det just nu, och det är därför jag inte tar upp det just nu, men om man anser att det är ett problem, så ska man självklart försöka att lösa det och det också att försvinna, hela mitt inlägg nu går att vända på och resonera på samma sätt om det skulle vara omvänt. Men som sagt, jag ser inte lika mycket utav det av den anledningen att jag är tjej och har lagom mycket att stå i när det kommer till att försvara mig mot de män som av någon anledning kommer med kommentarer mot mig, även om det (som tur är) inte händer alldeles för ofta, och faktiskt minskar.
Idag kom nyheten, Ronda Rousey har signerat kontraktet med UFC. En ganska stor milstople faktiskt, det måste jag säga. Ett stort steg för dam-MMA minst sagt. Vilket gör det kul att ändå vara med (i liten skala, på låg nivå i det här stora som håller på och växa fram med dam-MMAn, även om MMAn ändå är på nedgång just nu till förmån för andra kampsporter).
Något som jag dock ogillar extremt, och som jag märkt är vanligare bland grapplingsporternaoch fightersporterna (ex SW, BJJ, MMA och så vidare), än i de traditionella budoarterna, i alla fall som utövas i Sverige, är den sexualisering, och objektifiering som görs på kvinnorna. Bara för att man brottas och är nära varandra så får man inte komma med sexuella referenser. Det här är ett axplock av vad jag hittade som kommentarer på länken som Rouseys "fan page" länkade till när nyheten kom:
"Miesha Tate... In the bed"
"Better than porn"
Och då bortser jag ändå från det faktum att många av de aktiva männen inom UFC organisationen, både utövare och sådana som styr själva organisationen, har gjort/gör uttalanden om att kvinnor inte bör hålla på med MMA, eller att de inte ska slåss på det här sättet. (Plus att jag har sållat ut många inlägg som handlade om att de ville att hon skulle gå en match mot dem, och av någon underlig anledning så ville väldigt många gå match mot henne om det var Jello involverad (?!)) (Nu ska jag väll säga också att, jag kan ju inte vara helt säker på att med vissa poster så fiskar hon efter komplimanger, men det innebär inte att man har rätt att skriva vad som helst, eller att det är okay att skriva vad som helst).
Det är människor som de här som gör att dam-MMA har svårt att tas seriöst.
Går man vidare och ser på andra inlägg som hon har skrivit (exempelvis Twitter, Facebook-fanpage, Instagram och så vidare) så kan man se en mängd liknande inlägg. (Ni kan ju själva gå in och läsa. De gömmer sig mellan alla hurra-rop, men de finns där, i mängder).
Självklart kan man få tycka att Rousey är snygg (det är hon!), men man måste skilja på fightern Rousey och människan Rousey. Även om det inte är okay att objektifiera henne som person heller, men att objektifiera och sexualisera dam-MMAn, som man idag gör genom att göra det mot första hand fightern Rousey, fightern Tate och fightern Carano, är att man gör det mot sporten, och då indirekt alla som håller på med det. (Sen kan man ju fråga sig varför det gäller de här tre damerna, men ytterst få liknande kommentarer ges till Cyborg, jo självklart har det ju med utseendet att göra, något som är total irrelevant när det kommer till en fight).
Många av kommentarerna kan säkert vara oskyldiga och några kan jag säkert tolka fel, men jag är inte alltid den enda som tolkar kommentarerna så. Det hela har med genushistoria/könsroller rent historiskt att göra, men jag kommer definitivt inte gå in djupare på det, de flesta kan nog redan det, eller så kan man plocka upp en bok är bredda sitt kunnande lite.
Grappling innebär att man sitter/ligger/rör sig i ställningar som kanske skulle kunna räknas som sexuellt upphetsande (även om jag personligen själv aldrig skulle förstå varför eftersom att jag själv är så oerhört koncentrerad på att inte fast i ett lås eller dö) om det hade varit en annan situation, men nu är det inte det. Vi kan ju fråga oss: Hur många män tror ni blir sexuellt attraherade av att se Rousey och Tate (eller Carano, eller någon annan) grapplas? Jag tror många, men definitivt inte alla. Långt ifrån alla, men fortfarande en stor mängd. Om man tar samma grupp av män, och så är det Anderson Silva mot... någon, hur många män blir upphetsade då? Jag skulle chansa på: ytterst få.
Varför är det så att tjejerna ofta får en sån sexuell aura runt sig just när de ska slåss?
(Anser ni att jag har fel i mina tolkningar?)
Jag blir i alla fall trött på det, och har varit det länge. Jag vill att folk ska ta dam-MMA, seriöst, men det kommer inte att hända. Inte på mycket, mycket länge, och inte så länge de som får anse att kvinnor inte ska slåss får uttala sig om det (det jag tänker närmast på är uttalandet från GSP som man kunde läsa om på bland annat MMA-nytt).
Hoppas alla förstår vad jag menar, och inte tar det hela fel nu bara!
P.s Jag är också helt säker på att det kan vara andra vägen runt. Kvinnor kan säkert se på män som sexobjekt när det kommer till kampsporten också, och det är också fel, men jag ser inte lika mycket utav det just nu, och det är därför jag inte tar upp det just nu, men om man anser att det är ett problem, så ska man självklart försöka att lösa det och det också att försvinna, hela mitt inlägg nu går att vända på och resonera på samma sätt om det skulle vara omvänt. Men som sagt, jag ser inte lika mycket utav det av den anledningen att jag är tjej och har lagom mycket att stå i när det kommer till att försvara mig mot de män som av någon anledning kommer med kommentarer mot mig, även om det (som tur är) inte händer alldeles för ofta, och faktiskt minskar.
Idag kom nyheten, Ronda Rousey har signerat kontraktet med UFC. En ganska stor milstople faktiskt, det måste jag säga. Ett stort steg för dam-MMA minst sagt. Vilket gör det kul att ändå vara med (i liten skala, på låg nivå i det här stora som håller på och växa fram med dam-MMAn, även om MMAn ändå är på nedgång just nu till förmån för andra kampsporter).
Något som jag dock ogillar extremt, och som jag märkt är vanligare bland grapplingsporternaoch fightersporterna (ex SW, BJJ, MMA och så vidare), än i de traditionella budoarterna, i alla fall som utövas i Sverige, är den sexualisering, och objektifiering som görs på kvinnorna. Bara för att man brottas och är nära varandra så får man inte komma med sexuella referenser. Det här är ett axplock av vad jag hittade som kommentarer på länken som Rouseys "fan page" länkade till när nyheten kom:
"Miesha Tate... In the bed"
"Better than porn"
Och då bortser jag ändå från det faktum att många av de aktiva männen inom UFC organisationen, både utövare och sådana som styr själva organisationen, har gjort/gör uttalanden om att kvinnor inte bör hålla på med MMA, eller att de inte ska slåss på det här sättet. (Plus att jag har sållat ut många inlägg som handlade om att de ville att hon skulle gå en match mot dem, och av någon underlig anledning så ville väldigt många gå match mot henne om det var Jello involverad (?!)) (Nu ska jag väll säga också att, jag kan ju inte vara helt säker på att med vissa poster så fiskar hon efter komplimanger, men det innebär inte att man har rätt att skriva vad som helst, eller att det är okay att skriva vad som helst).
Det är människor som de här som gör att dam-MMA har svårt att tas seriöst.
Går man vidare och ser på andra inlägg som hon har skrivit (exempelvis Twitter, Facebook-fanpage, Instagram och så vidare) så kan man se en mängd liknande inlägg. (Ni kan ju själva gå in och läsa. De gömmer sig mellan alla hurra-rop, men de finns där, i mängder).
Självklart kan man få tycka att Rousey är snygg (det är hon!), men man måste skilja på fightern Rousey och människan Rousey. Även om det inte är okay att objektifiera henne som person heller, men att objektifiera och sexualisera dam-MMAn, som man idag gör genom att göra det mot första hand fightern Rousey, fightern Tate och fightern Carano, är att man gör det mot sporten, och då indirekt alla som håller på med det. (Sen kan man ju fråga sig varför det gäller de här tre damerna, men ytterst få liknande kommentarer ges till Cyborg, jo självklart har det ju med utseendet att göra, något som är total irrelevant när det kommer till en fight).
Många av kommentarerna kan säkert vara oskyldiga och några kan jag säkert tolka fel, men jag är inte alltid den enda som tolkar kommentarerna så. Det hela har med genushistoria/könsroller rent historiskt att göra, men jag kommer definitivt inte gå in djupare på det, de flesta kan nog redan det, eller så kan man plocka upp en bok är bredda sitt kunnande lite.
Grappling innebär att man sitter/ligger/rör sig i ställningar som kanske skulle kunna räknas som sexuellt upphetsande (även om jag personligen själv aldrig skulle förstå varför eftersom att jag själv är så oerhört koncentrerad på att inte fast i ett lås eller dö) om det hade varit en annan situation, men nu är det inte det. Vi kan ju fråga oss: Hur många män tror ni blir sexuellt attraherade av att se Rousey och Tate (eller Carano, eller någon annan) grapplas? Jag tror många, men definitivt inte alla. Långt ifrån alla, men fortfarande en stor mängd. Om man tar samma grupp av män, och så är det Anderson Silva mot... någon, hur många män blir upphetsade då? Jag skulle chansa på: ytterst få.
Varför är det så att tjejerna ofta får en sån sexuell aura runt sig just när de ska slåss?
(Anser ni att jag har fel i mina tolkningar?)
Jag blir i alla fall trött på det, och har varit det länge. Jag vill att folk ska ta dam-MMA, seriöst, men det kommer inte att hända. Inte på mycket, mycket länge, och inte så länge de som får anse att kvinnor inte ska slåss får uttala sig om det (det jag tänker närmast på är uttalandet från GSP som man kunde läsa om på bland annat MMA-nytt).
Hoppas alla förstår vad jag menar, och inte tar det hela fel nu bara!
onsdag 14 november 2012
Frustrerande!
Ska nu börja med att säga att jag anser att folk får se ut hur de vill. Jag har både tjocka och smala, tränade och otränade vänner och de är fantastiska människor. Allihopa. Kritiken här är inte mot dem, utan kritiken är snarare mot författarna av de här böckerna (komplett lista kommer i ett senare inlägg). Om någon tar illa vid sig så ber jag om ursäkt redan från början, det är inte min mening!
Jag anser att idag pratas det alldeles för mycket om att det smala idealet är fel, och det tycker jag också, att vi alla ska väga 45 kg är inte rimligt, men jag har svårt att tro att det i det långa loppet är nyttigt att väga 145 kg heller. Båda två är extremer som sliter på kroppen på olika sätt (om man nu inte är väldigt kort, då kan ju 45 vara okay, men den vuxna medelsvensken är inte så kort, eller så lång att det är optimala vikter för att kroppen ska må bra, och det är väll lite från den vuxna medelsvensken som jag utgår ifrån när jag gör mina resonemang.
Alla har olika förutsättningar, det är jag mycket medveten om, alla har heller inte samma mål med sin kroppsvikt, men det är inte det som är kärnan i mitt inlägg heller. Kärnan är att folk ska må bra, och jag frågar mig snarare om våran kosthållning med mycket snabbmat och lite hemlagad mat med färska råvaror och grönsaker får oss att må bra, vad vi än väger. Eller rättare sagt, vad vi väljer att väga.
Jag är just nu inne i ett "bantningbokstim". Då inte hur man bantar eller böcker med en massa bantningstips, utan snarare olika människor som på ett eller annat vis resonerar om bantning, fett(rädsla), sina viktnedgångar/viktuppgångar, operationer, studerar och kritiserar olika populära dieter och diskuterar sina viktresor på ett eller annat sätt, och jag förundras över hur många dumma människor som faktiskt får skriva böcker.
Majoriteten pratar bara om bantning, alltså att under en tid begränsa sitt intag av kcal, ofta handlar det om mellan 500-1200 kcal/dag. Alltså regelrätt bantning, där man måste välja bort saker, och sen berättar att det är dåligt för att det misslyckas. (No shit Sherlock..?)
Ingen av dem reflekterar över att det som gäller är att ändra på sina matvanor långsiktigt, men att man inte för det aldrig någonsin kan äta en hamburgare, eller en tårtbit. Grejen är den att man kanske inte behöver äta hamburgare 4 dagar vi veckan och tårta varje dag (om man nu inte vill det, men då får man eventuellt räkna med att man inte har ett sexpack på magen, men å andra sidan, de som hellre väljer det över exempelvis en sallad kanske inte har den ambitionen heller, vad vet jag, det är ju upp till var och en).
Vad jag menar är att man kan fortfarande äta tårta och kakor och så vidare, men att man inte kan äta hur mycket som helst. Nu menar jag inte att man inte får vara överviktig, men då är det ens val som man tagit, de här böckerna gäller ju snarare kvinnor som inte är intresserade av att vara överviktiga, och det är där i problemen ligger. De vill inte vara överviktiga. Då blir det ju en helt annan sak. Av någon anledning så får jag intrycket att flera av dem verkar både vilja ha kakan och äta den. De vill äta all skit (då menar jag i form av mycket snabbmat, stora mängder snacks och läsk, glass i stora lass och flera påsar godis), men samtidigt vill de inte vara tjocka.
Problemet är att den maten är oerhört kaloririk, och man kan bara äta lite av den för att inte öka i vikt. Grönsaker som innehåller betydligt mindre kalorier kan man däremot äta betydligt mer utav innan man når samma kalorinivå. Det som jag antyder här är att om man äter 3000 kcal/dag i form av snabbmat och kakor, men istället går över till att äta 2000 kcal (som under inga som helst omständigheter är farligt att äta, vilket de verkar tro) i grönsaker men unnar sig lite choklad då och då, eller käkar en bit tårta en gång i veckan så kan man fortfarande ligga på en kroppsvikt som gör att man slipper eventuella följdsjukdomar som övervikt kan (och ofta) skapa. Dock får man ju tänka på att om man äter 3000 kcal i snabbtmat eller 3000 kcal i grönsaker gör samma sak om man bara förbränner 2000 kcal, man ökar i vikt, men å andra sidan, 2000 kcal i grönsaker är ganska mycket mat!
Att vi förbränner olika mycket, det känns också väldigt logiskt, och det är jag ganska snabb på att skriva under. Däremot tror jag att många överskattar hur mycket faktiskt gör av med och går på rekommendationer, och sedan att de underskattar hur mycket de faktiskt äter. Där tror jag det absolut största problemet ligger, inte i att man har anlag för att vara rund eller att man har dålig viljestyrka, utan man vet helt enkelt inte hur mycket man gör av med och hur mycket man äter.
Att man sen måste röra på sig, vare sig man är smal eller tjock, det är ju ganska logiskt.
Nästan alla av de här författarna verkar dock rata "kalorier in vs. kalorier ut"-ekvationen men kör stenhårt på att det har det i generna att vara feta så de behöver inte bry sig, eller har det i generna och det enda som någonsin kan rädda en överviktig människa är en magsäckoperation.
Spännande.
Jag hänger verkligen inte med på resonemanget alls.
Magsäcksoperationer ska jag egentligen inte ens börja prata om, för de tycker jag riktigt illa om. Min största fråga här är egentligen: Varför vill man operera magen, med följden att man kan få komplikationer med själva operationen, men också ha svårt att äta vissa saker, få intoleranser och så vidare? Det utan att man egentligen bryter det "dåliga beteendet" som fick dem dit igen. När författaren menar på att det enda som kan hjälpa överviktiga är att operera magen, och så vips vill de aldrig ha en hamburgare igen utan ångkokt fisk (som förövrigt smakar förjävligt) hela tiden, och sedan fyller halva boken med utsagor från nöjda opererade, utan att ens reflektera över att det finns precis lika många (om inte fler) som gjort operationen och sen gått upp till samma vikt igen av den orsak att de fortsatt att äta som de gjorde, och i takt med att magen sträcktes ut igen så åt de mer och mer av det som gjort dem tjocka innan.
Alltså, alla har rätt att se ut som de vill, och väljer man hellre att vara ett par, eller många, kilo överviktig och äta en påse chips i veckan (eller vad de nu är som gör att man äter mer än man gör av med), då kan man ju göra det, men de här kvinnorna känns ju mer som att de använder generna som ursäkt, utan att egentligen köra på det enda som fungerar och som inte har några komplikationer.
De vill ju ändå vara smala, men är det inte. Det är här skon klämmer. (Inte för att vara taskig, men gnäll var ett av de första orden jag tänkte på när jag började läsa den ena boken).
Utan att vara utbildad eller så där extremt kunnig (enligt många i alla fall) så är det här det enda sättet att gå ner i vikt på utan att skada kroppen (eller för att ha en frisk kropp även om man är smal):
- Gör av med mer än du äter men se till att det underskottet man ligger på är p.g.a träning. Alltså, ät dig till +/- 0, och rör på dig några gånger i veckan. Ofta är problemet att man överskattar hur mycket man bränner och underskattar hur mycket man äter (som tidigare sagt), inte att generna säger att man måste vara tjock. Tillslut går man ner i vikt. Äter man 2000 kcal, gör av med 2000 kcal men tränar bort 300 kcal 3 ggr i veckan så ligger man på ett underskott av 900 i veckan. Vare sig farligt eller ohälsosamt. (Ett kg kroppsfett brukar räknas på ungefär 7700 kcal).
- Ät "rätt". Ät mer grönsaker och protein. Vill man kan man dra ner på kolhydraterna (det där beror på hur aktiv man är) men ta inte bort dem. Ät "lagomt". Man måste inte äta överdrivet mycket sötsaker eller snabbmat för att tycka om mat. Ofta smakar hemlagat mycket, mycket bättre än vad snabbmat gör!
- Rör på dig. Man behöver inte springa en mil varje gång. Har man ingen lust att träna hårt eller få kropp som Jillian Michaels så kan fortfarande promenader några gånger i veckan få dig att gå ner om man ligger på ett +/- 0 i kcalbalans när det kommer till mat.
Kroppsformen är ändå något man får leva med, men det betyder inte att man måste vara överviktig. (Vilket många av författarna verkar mena eller rent ut sagt säger). Vissa delar är svårare att bränna fett på, vissa lättare.Vissa ställen är lättare att lägga på sig muskler i, vissa inte. Även om man trivs med sin kropp, vare sigden är stor eller liten, är det bra att röra på sig, inte överäta hela tiden, och försöka att äta nyttigt i alla fall större delen av tiden. Vad många av författarna verkar missa är att vi idag inte gör av med lika mycket kalorier på grund av stillasittande jobb och så vidare. De verkar tro att vi förbränner lika mycket som vi gjorde när vi fortfarande arbetade med jordbruk och skogsbruk.
Ingenting av det här innebär "bantning". Man äter mycket, och man kan mycket väl äta gott. Man äter när man är hungrig, och slutar när man är mätt. I vilken takt man vill göra saker bestämmer man själv, det kan ingen lägga sig i. Bara att byta ut några måltider mot "nyttigare alternativ" eller några fikastunder mot frukt istället kan ändå göra en liten skillnad i slutändan. Man kan inte tvinga någon att äta saker de inte vill ha, men det finns ju sjukt många goda grönsaker som smakar en miljon gånger bättre än vad en hamburgare på McDonalds någonsin gör.
Man ska ändå trivas i sin kropp och orka göra saker. En god grundkondition är därför bra. Det är alltså inte okay att inte orka gå till postlådan utan att flåsa vare sig man är tjock eller smal. Att en del av övervikten beror på gener, det kan jag inte förkasta helt, jag har inge belägg för det, men om det krävs gener för att ha en sjukt rippad kropp så har ju generna även en roll i övervikt, men det innebär inte att man absolut inte kan gå ner till en vikt där kroppen mår bra och så vidare. Det innebär alltså inte att bara för att man väger 145 kg så är man dömd att göra det för all framtid.
Jag hoppas alla förstår mina röriga resonemang!
fredag 2 november 2012
Kommer ni ihåg?
För er som kommer ihåg så skrev jag i april ett inlägg om "Byxorna från hell!"
Enkelt uttryckt. Ett par byxor jag köpte för små, som jag har som mål att få på mig!
Jag tog korten runt början på april, och så här ser det ut nu i början på november.
Jag vet inte om det syns någon skillnad på hur de sitter på mig då och nu?
Jag hoppas det i alla fall.
Har inte gått ner så mycket i vikt, men lite i omfång tror jag.
Jag tog korten runt början på april, och så här ser det ut nu i början på november.
 |
| Vänster bild: April. Höger bild: November.(c) 2012 |
Jag hoppas det i alla fall.
Har inte gått ner så mycket i vikt, men lite i omfång tror jag.
 |
| Vänstra bilden: April. Högra bilden: November. (c) 2012 |
 |
| Övre bilden: April. Undre bilden: November (c) 2012 |
Slängde med en extra bild den här gången för att se hur de ser ut i rumpan. Kommer kolla på det igen nästa gång jag gör ett nytt inlägg!
lördag 13 oktober 2012
Boktips!
Tänkte komma med en liten lista på böcker i min hylla som jag tycker är sådär sjukt bra. Böcker som jag kan läsa om och om igen!
Ni får dock bara författare och titel, många är ganska kända, och vissa kanske har en titel som väcker intresse, och flera av dem har jag skrivit om tidigare, så det är bara att söka igenom tidigare inlägg och se vad ni hittar!
Ni får dock bara författare och titel, många är ganska kända, och vissa kanske har en titel som väcker intresse, och flera av dem har jag skrivit om tidigare, så det är bara att söka igenom tidigare inlägg och se vad ni hittar!
- Austen, Jane Stolthet och fördom
- Bull, Emma War for the Oaks
- Collins, Suzanne Hungerspelstrilogin
- Davidson, Mary Janice Undead-serien
- Gaiman & Reaves Interworld
- King, Stephen Desperation
- Johnston, Paul The deathlist
- Mankell, Henning Danslärarens återkomst (den enda svenska deckaren jag faktiskt gillar!)
- Nordstrand, Jan Elvisevangeliet
- Sixx, Nikki Heroin Diaries
- Stoker, Bram Dracula
Jag tycker förövrigt att böckerna har en bra blandning mellan genrer, författare och så vidare.
fredag 12 oktober 2012
Hösten
Lite motvilligt måste jag nog säga att hösten är inte så illa i alla fall. Jag tycker inte om regn och kallt, men det som gör höstens regn, lera och kyla bättre än vårens är följande saker:
- Levande ljus: På våren blir det ju ljusare på kvällarna, men på hösten mörkare. Alltså har man en bra orsak till att tända levande ljus. I julklapp förra året fick jag ett jättemysigt sprakande ljus. Det tänkte jag tända imorgon, mysa ihop på soffan med nybakade muffins och en stor kopp te!
- Pumpor: Ja, pumpor. Jag älskar pumpor! I år ska jag verkligen se till att laga hur mycket pumpasaker som helst! Pumpapaj, pumpakaka, pumpabröd. Allt man kan tänka sig! Sen blir de ju fina dekorationer också!
- Halloween: Kan ju förknippas lite med pumporna! Halloween är väll den "helgen" på året som jag gillar absolut bäst. Jag tycker verkligen vi ska ta till oss den amerikanska traditionen för jag tycker det är så mysigt med spöken och häxor och allt som kommer fram vid Halloween!
- Myskvällar på soffan: När det är mörkt ute så har man enligt mig en bättre orsak att mysa ihop på soffan med massa filtar och te än när det är ljust. Då får man så dåligt samvete att man inte går ut när det är fint väder. Se på film, sticka eller spela tv-spel kommer mer naturligt på hösten än på våren!
- Stickat: Man kan börja dra på sig mer stickade kläder utan att svettas ihjäl. Raggsockor, tröjor, strumpbyxor, halsdukar, vantar, mössor... Listan kan göras lång! Att man får börja plocka fram dessa saker gör hösten lite bättre än om man inte hade haft dem.
Ja, det är väll de största orsakerna till att jag gillar hösten bättre än vintern och våren i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)